torsdag, juli 11, 2019

En migrationspolitik utan bred förankring i folkopinionen, risker.

Sedan länge vill ju folkopinionen i Sverige ha en mer EU-anpassad (mindre generös) migrationspolitik. EU för ju redan en mycket restriktiv migrationspolitik som alla svenska partier stöder förutom V. Nu har Sifo på TV4s uppdrag frågat svenskar om EUs migrationspolitik ska bli än mer restriktiv.  Det vill i denna undersökning 50 % medan bara 19 % vill att EU ska blir mer generöst/mindre restriktivt. 
Kanske många inte vet hur restriktivt EU söker hejda migration vid sina yttre gränser.
Resultatet är ändå anmärkningsvärt.
Detta kan tala för att migrationsfrågor kommer att vara fortsatt stora i samhällsdebatten. 
Bryter man ner för olika partier är skillnaderna enorma, i artikeln anges att 3 % av MPs sympatisörer vill ha en mer restriktiv EU-politik, 36 % av S och 70 % av M. C torde ligga närmare MP och V, L kanske som S (?)  och KD närmare M? 
Orsaken till att SD flerdubblats i opinionen det senaste decenniet är i hög grad att övriga riksdagspartier fört en migrationspolitik utan förankring i folkopinionen. Nuvarande 4-partisamarbete innebär en återgång i riktning mot en mer generös asylpolitik. 
Jag tror att politiska partier som driver en politik i en viktig sakfråga och inte lyckas övertyga folkopinionen att vara med på den tar betydande politiska risker. 
En är att mer extrema partier kan växa. En annan är att förtroendet för partierna, och för deras ledare, kan sjunka. 

Jag lyssnar gärna på synpunkter kring detta, är det klokt, eller rätt, av politiska partier att uthålligt föra en politik i en viktig politisk sakfråga i strid med folkopinionen? Eller är det klokare, och mer rätt, att föra en politik som är bättre än vad folkopinionen inser och hoppas att på sikt ska folket också inse detta?

Mitt parti tar stora risker. Och de 4 samarbetspartierna.


Det är trist att fastna i facket "jag har haft rätt och borde lyssnas till". Tyvärr är så fallet och här en än gång en oro för Sveriges migrationspolitik, denna gång i de 4 samarbetspartiernas tappning.
Det är möjligt att Centerpartiet skickligt fortsätter att öka sitt opinionsstöd, och att mina varningar är obefogade, som de bevisligen varit hittills. Vi får se. Jag skriver i Folkbladet.
Är det hållbart att driva en migrationspolitik i strid med en bred folkopinion?


Mitt parti tar stora risker
Staffan Danielsson f.d. riksdagsledamot
10:00 | 2019-07-10
DEBATT FOLKBLADET:

Viktiga orsaker varför så många asylsökande och ekonomiska migranter (relativt Nordens och EU: s övriga länder) söker sig till Sverige handlar om Sveriges välstånd och generösa bidragssystem men också om mer generösa regler för migration och för arbetskraftsinvandring till enklare jobb.
Arbetskraftsinvandring är naturligtvis i grunden bra, till yrken där Sverige har brist på kompetens och arbetskraft.
Däremot är arbetskraftsinvandring tveksam om den kan användas av arbetsgivare och lågkvalificerad arbetskraft för att runda Sverige migrationslagstiftning och användas för att ”köpa sig” ett medborgarskap. Jag anser det uppenbart att reglerna bör ses över.
Skulle integrationen fungera och de flesta snabbt komma i arbete vore det en sak, men trots yviga ord och politikerlöften i 20 år och mer är ju så tyvärr inte fallet. Regeringens påståenden om detta handlar främst om kreativ statistik och 100-procentigt statssubventionerade extrajobb av olika slag.
Trots denna verklighet, och trots den belastning som finns både t ex i sjukvården och på bostadsmarknaden och med utanförskapsområden och långtidsarbetslöshet, så kämpar V, MP, C och delvis L och KD samt motvilligt S i strid med medborgarnas flertal för att behålla och återgå till Sveriges tidigare mer generösa regelverk relativt EU: s övriga länder på migrationsområdet. De 4 samarbetspartierna förverkligar nu delar av detta.
Mitt eget utanförskap i mitt parti (Centerpartiet) började med en vitt spridd artikel på DN Debatt om åldersfusket, och myndigheternas typ nollkontroll av det, i april 2012. Samt av mitt påpekande inför partistämman 2013 att partistyrelsens förslag att Sverige ensamt borde öppna sina ambassader för de av världens asylsökande som vill söka asyl i Sverige var naivt och orealistiskt.
Till min förvåning ledde detta inte till att förslaget ändrades, t ex till att C kunde driva på för att EU: s länder tillsammans kunde göra detta (orealistiskt, jag vet men ändå en rimligt signalskapande politik). Istället frystes jag ut på stämman och förslaget skärptes ytterligare.
Mina motioner på några senare stämmor gav heller inte resultat, detta är fortfarande Centerpartiets politik, som inte oväntat inte utsatts för någon närmare granskning av media eller ens av politiker. Medias granskning sker ju i princip främst när migranter som varit här länge, ofta ”illegalt”, ska utvisas. Jag kan förstå detta utifrån varje ömmande fall, men politik måste ha ett helhetsperspektiv.
Över 60 procent av medborgarna säger sedan många år i entydiga opinionsundersökningar att de i likhet med mig vill se att Sverige mera anpassar sin migrationspolitik (säkert inklusive arbetskraftinvandring) till EU: s övriga länder. Nu agerar de 4 samverkanspartierna tvärt emot. Huruvida detta är ett bra recept för att pressa tillbaka SD och få fortsatt förtroende efter 2022 är klart tvivelaktigt.


tisdag, juni 25, 2019

LO/Seniorerna/PRO har rätt, pensionerna måste höjas!

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/GG50bl/att-jobba-lonar-sig-inte-i-pensionshanseende

Det är bra att garantipensionen höjts. Men det är ofattbart att Pensionsgruppen (6 partier) låtit arbetsrelaterade pensioner bli så låga att det knappt längre lönar sig att jobba ihop till sin pension. Vilka signaler sänder det?

Jag anser att LO och pensionärsorganisationerna har en stark poäng i denna artikel. Jag tror at deras förslag om höjda pensioner, som idag är i EUs nedre del, är en riktig och ofrånkomlig väg att gå.

Jag har länge påtalat att skillnaden mellan pensionsnetto efter skatt och bostadstillägg är orimligt låg, eller ingen, mellan den som tjänat in pensionspoäng hela livet och den som är garantipensionär.

tisdag, juni 18, 2019

Hur många svenskar är rasister? Lugn och sans!

Det har varit en upprörd debatt sedan Ivar Arpi i SvD, och Kajsa Dovstad i GP har skrivit i riktning att hög andel migranter kan göra att en del "urinnevånare" ibland känner sig obekväma.
Många på vänster- och liberalsidan menar typ att de som likt Arpi/Dovstad lyfter fram detta, och de säkert rätt många som ibland känner sig obekväma, är rasister. Punkt.
Patrik Lundberg i Expressen resonerar lite mer eftertänksamt än så, se nedan. Är t ex de många som flyttar från förorter eller bostadsområden när invandrare når 3-4 % eller mer av de boende också rasister?
Är de många som bor på Södermalm eller i villa- eller hyreshusområden med få invandrare och som inte kan tänka sig att flytta till områden med högre andel invandrare också rasister?
Sverige har i flera decennier haft en hög invandring, av arbetskraft och ekonomiska migranter och av asylsökande och deras anhöriga. Landet har gått från 8 miljoner invånare till över tio miljoner. Många nyanlända samlas i förorter där integrationen fungerar dåligt och där Polisen klassar dem som särskilt utsatta. .
Här behövs kraftåtgärder för att förbättra integration och få människor i arbete. Detta har politiker och partier lovat i flera decennier, tyvärr utan att så mycket har hänt.
Jag menar att debatten i Sverige i mindre grad än som är fallet bör ske utan att man beskyller varandra som rasister eller ultraliberaler "som sviker landet" osv. Tonläget bör sansas och diskussionen bör mera ske i sak och i respekt för varandra.

Jag anser att det är rätt få i Sverige som förtjänar dessa beteckningar som jag nämnt. .
Har jag fel?


torsdag, juni 13, 2019

Köp inte mat från det svenska vanliga jordbruket, är regeringens mål.

Jag skriver i Dagens Samhälle.

Jag har tidigare skrivit om hur kommunerna, här Linköpingscenterns mål för sin kommun, och regering/riksdag, borde formulera mål för offentliga matupphandlingar. Här är Göteborgs kommuns käftsmäll på det vanliga miljövänliga svenska jordbruket, inte ett kg ska köpas in kommunalt.

(Tillagt den 7 juli 2019: Lindesbergs kommun vill spara i skolmaten genom att servera filmjölk till lunch en gång i veckan. Det är tydligen otänkbart att slopa eller minska sina sannolikt höga ekomatsmål, man vill uppenbarligen inte köpa mat från det dominerande miljövänliga svenska jordbruket i kommun och land. Ofattbart.)

Jag anser att S/MP-regeringen har orimligt höga regeringsmål för andelen ekoåkrar och andelen eko i offentlig sektor. Det är t ex orimligt att ha som mål att äldre och skolbarn och patienter i kommuner och regioner ska äta 60 % "ekologiskt". Det är 25-65 % dyrare än vanlig bra svensk mat, ekomat innebär en del import och svensk mat är ungefär lika hållbar och miljö- och djurvänlig som ekomat. 
Kommuner och regioner står inför tuffa tider, många går med underskott och kraftiga besparingar och skattehöjningar står typ alla inför. Samtidigt ska deras matinköp bli flera miljarder dyrare genom mycket höga andelar ekomat som är 25-65 % dyrare än den likvärdiga vanliga svenska maten. 
Därtill efterfrågar t ex de äldre i kommunerna allsidig mat från Sverige och inte ekomat från hela världen inriktad på mycket vegetariskt. De vill hellre ha mer husmanskost än dyrare ekomat. Det är politikerna som över deras huvuden beslutar om vilken mat de ska få äta, och det är respektlöst mot både de i äldreboenden och i det vanliga miljövänliga svenska jordbruket att ha en målsättning för ekomaten i offentlig sektor som innebär att man köper in ytterst lite mat från det dominerande miljövänliga vanliga svenska jordbruket. 
Vilken signal ger det till konsumenter och medborgare och kommuner och jordbruket att inköpen i så extremt hög grad ska fokuseras på eko- och Kravjordbruk i Sverige och världen samtidigt som i praktiken mycket lite ska köpas in från vanliga gårdar som står för 90 % av produktionen? Jo, det ger naturligtvis signalen att ekomat är framtiden och A-vara, medan världens bästa vanliga miljövänliga jordbruk är gårdagen och B-vara. Det är ett slag i ansiktet på huvuddelen av de  svenska jordbrukarna att deras kommuner och regioner inte köper deras mat, så klart. 
Målet för kommuner och regioner borde givetvis vara att köpa närodlad mat som uppfyller de höga svenska miljö- och djurskyddskraven, kanske 75 %. En del import är ofrånkomlig av främst grönsaker och frukt och kaffe och fisk osv. Vill man ha ett ekomål ovanpå detta skulle detta kunna motsvara ekomatens andel av maten i Sverige, ca 10-15 %, eller kanske lite mer.

När kommunerna ska mäta hur man uppfyller olika samhällsmål får den som köper in mycket ekomat, varav en del från hela världen, med beröm godkänt, medan den som köper 75 % närodlat från Sverige får underkänt. Så här kan det inte vara, det måste snarast ändras. 
En liten kontrollfråga, S/MP- regeringens fortsatt extrema fokus på KRAV-maten i jordbruket och i offentlig sektor, som innebär betydande merkostnader och signalen att det vanliga jordbrukets mat är B-vara, är det förankrat i riksdagen eller med samarbetspartierna?
@NordicOrganic
#Sweden 30% of the agricultural land and 60% of food in public sector should be organic by 2030. The Ministry stated that this is still the target in meeting with ⁦@EkoMatCentrum⁩ ⁦@KRAVmedia⁩ ⁦@OrganicSweden⁩ and ⁦@Ekolantbrukarna⁩ http://www.ekoweb.nu/…

Folke Vestervall är emeritus men har arbetat med växtnäringsfrågor mm hela sitt liv (mineralgödsel mm). Här skriver han med stort engagemang i ett FB-inlägg, jag håller i stort med honom.

"Folke Vestervall Myter om hållbarhet som leder till fel politiska beslut
Propagandan för ”ekomat” är troligen det största bedrägeriet mot skattebetalare och konsumenter i mordern tid. Det har hittills kostat samhället över 20 miljarder kronor, pengar som har kastats i sjön. ”Ekoskördarna” är halverade i jämförelse med vanlig odling. Orsakerna till de dåliga skördarna är sjukdomar , bristande näringsbalans och näringstillgång. Samtidigt påverkas miljön negativt i jämförelse med vanlig odling, kräver mer mark och energi och leder till större import av mer eller mindre okontrollerade varor.

Vurmarna för ”ekologiskt” tror att ”ekomaten ” är giftfri eller mindre giftig än vanlig mat. Växterna försöker försvara sig mot fiender genom att bilda gifter. Dessa gifter och ev rester av växtskyddsmedel finns i vår mat. Det finns ingen giftfri miljö och kommer aldrig att finnas. Giftigheten beror på dosen av den substans det gäller. Vattnet är dödligt i för stor dos. Några få ppb av det naturliga giftet aflatoxin kan ge cancer. Både kryddpeppar och kanel kan vara cancerframkallande. Saffran är ett dödligt gift om dosen överskrids.
Konsumtion av naturliga gifter i mat är 1500 mg/person och av ev bekämpningsmedelsrester mindre än 1mg/person. Speciellt baljväxter, bönor och ärter är bl.a. på grund av sin storlek svårtorkade och kan då lätt drabbasju av mycket giftiga ämnen, något som de flesta konsumenter är omedvetna om. Coop:s, Naturskyddsföreningens och medias skräckpropaganda mot det vanliga jordbruket är helt vilseledande och kränkande.

”Eko-historia”
När alla på grund av bristande alternativ var ”ekologiska” kunde skördarna inte ens mätta 1,2 milj människor. Många utvandrade till USA pga svält. Den uppfinning som anses ha främjat mänskligheten mest var Haber&Bosch uppfinningen att omvandla luftkvävet till gödsel. Genom att öka fotosyntesen genererar detta kväve minst 6-9 ggr mer energi än vad som tillförs. Förmodligen kommer det aldrig att finnas något vindkraftverk som kan komma upp till denna verkningsgrad! Varför politiker och ”ekofrälsta” inte vill anamma denna verklighet är förbluffande.

I mitten av 1980-talet ändrades namnet på den biodynamiska(antroposofiska) odlingen och andra filosofiska odlingar till ”ekologiskt”. Det fundamentala misstaget som gjordes var att fastställa regler ”som höggs i sten” och som aldrig har gått att ändra. Man avhände sig möjligheter att använda bästa sättet att odla och skapa långsiktigt hållbara odlingssystem som bevarar markens bördighet och produktionsförmåga. ”Ekoföreträdarna” är fångna i sitt eget regelverk och helt oemottaglika för fakta och kan därför aldrig bli hållbar. De är beroende av den vanliga odlingen; när utsädet tar slut ges dispens att använda det vanliga utsädet. Värsta bristen på växtnäring löses enkelt genom att köpa vanlig stallgödsel. I undersökningar har det visat sig att det finns 4 ggr fler daggmaskar i vanlig jord än i ”eko”-jorden. Daggmaskarna vill ju också ha mat!

I mitten på 1990-talet beslöt Göran Persson-regeringen att satsa stora pengar på ”ekologisk” produktion. All forskning på SLU skulle utveckla den ”ekologiska” produktionen.Jämförelse med vanlig produktion förbjöds. Länsstyrelsernas rådgivning skulle enbart omfatta s.k. ekologisk produktion. Radio, tv , media, undervisare, läroböcker och andra samhällsaktörer uppmanades att propagera för ”eko”. Följden har blivit att vetenskapen ekologi har missbrukats, sakkunskap och fakta förvrängs till politiska dogmer, tro och ibland ren humbug. Ekologi betyder samspelet mellan allt liv och den omgivande naturen. Det innebär att all odling och allt det vi gör är ekologiskt. I Sverige profiterar KRAV och andra ”ekologiska” verksamheter på ordet ”ekologisk” av pengaskäl. Jordbruksministern har påstått att han vill öka svensk livsmedelsproduktion och samtidigt öka andelen ”ekologiskt”!!!

Många tror att ”ekologiskt” är småskaligt och Sörgårdslikt, men medelarealen är lika stor som i vanlig odling.

Orättvist!
Som vän av miljö, kvalitetstänkande och djurvälbefinnande är det svårt att förstå varför en viss ideologi, som inte kan motiveras ur vetenskaplig synpunkt, ska ha extra bidrag av våra skattemedel . Enligt naturvårdsverket behöver en miljömärkt produkt inte vara bättre för miljön (ur vetenskaplig synpunkt). Det är producentens åsikt som är avgörande.

Försäljningen av ”ekomaten” är en riktig kassako för handeln. Det finns inga vetenskapliga belägg för att den skulle vara nyttigare eller bättre för miljön. Den skrämselpropaganda som framför allt Coop men även ICA ägnar sig bygger på att sälja en känsla och det ligger starka ekonomiska krafter bakom. Om man vill handla miljövänligt, klimatsmart och resursbevarande; köp vanlig svensk mat!

Vill du veta mer; läs:
”Myter som leder till fel politiska beslut ”(finns på nätet) eller ”Den ekologiska drömmen-myter och sanningar om ekologisk odling”.

PS: I Sverige, borde politikerna, likt andra EU-länder, använda större delen av landsbygdsprogrammet till att öka den svenska livsmedelsproduktionen. Det skulle både gynna konsumenterna, djuren och miljön. Dessutom påför politikerna svenska bönder särskatter och särregler som missgynnar den svenska produktionen av kvalitetsmat.

Folke Vestervall bl.a fd medlem i Fefac och EUs Advisory Committe för djurmatsfrågor."

fredag, juni 07, 2019

Nationaldagstal, 2019 - Staffan Danielsson


Nationaldagstal 6 juni 2019 i sydöstra Linköping, Staffan Danielsson
Ärade åhörare!
Vi är i Landeryds vackra hembygsgård i sydöstra delen av Linköpings kommun, nära Stångån och Kinda kanal.
Sverige är fantastiskt, liksom Norden är det, och Europa, och så vidare.
Vårt jordklot är fantastiskt, bildat för 4,54 miljarder år sedan, i samma veva som vårt solsystem, och solen, bildades. Alltså för 4.540 miljoner år sedan. Big Bang, när universum typ exploderade, var för 13,8 miljarder år sedan. Hur universum tillkom innan det exploderade är en gåta.
Det är i alla fall väldigt längesedan.
De första 700 miljonerna år efter vårt jordklots bildande var det inte inget liv på jorden men sedan växte det långsamt fram, med hjälp av atmosfären, av solen, av vattnet och jordarna, och av fotosyntesen. Ett rent under!
Dinosaurerna levde för inte så länge sedan, för mellan 65 och 230 miljoner sedan, då var jorden ca 4, 4 miljarder år gammal.
Människan har bara funnits en liten bråkdel av tiden som vårt jordklot har funnits.  Våra urfäder, och mödrar, avskiljdes från aporna för kanske 7 miljoner år sedan. Den moderna människan har funnits i bara 200.000 år.
Till Sverige kom människan för bara 10.000 år sedan, när den senaste istiden slutade. 10.000 år är 0,01 miljoner år. På ljunghedarna söder om Roxen befolkades sedan Linköping, och dessa bygder, när istidshaven sjönk undan, allt mer. Jordbruket växte fram för 2-3.000 år sedan.
Under vikingatiden fanns det två vattenvägar från Linköping till Östersjön, dels Motala ström och dels från Roxen via Vårdsbergsån och Svinstadssjön och Yxningen mot Valdemarsvik.
För flera hundra år sedan bodde det bara några tusen personer i Linköpings stad, men kanske 20.000 på landsbygden i nuvarande Linköpings kommun.
Idag är vi över 160.000 människor i vår kommun på väg mot ännu fler.
På vårt fantastiska jordklot finns idag över 7.700 miljoner människor på väg mot 8-9 miljarder människor. Sverige utgör med sina tio miljoner 0,15 % av världens befolkning. Och Linköping i sin tur är ca 1,5 % av Sveriges befolkning..
Nu är det slut på siffor!
Jorden har under mänsklighetens historia tyvärr alltid plågats av fruktansvärda krig och konflikter men också med långa perioder av fred och välstånd.
Idag frestar människan hårt på jordens resurser och miljö genom exploatering och industrialisering. Vi påverkar klimatet och haven är fulla av plaster. Jordklotet tål inte hur många människor som helst och vi borde snarast bli färre.
Frånsett Linköpings blodbad, där fem personer avrättades, och slaget vid Stångebro och Dackefejden mm.s å har nog Östergötland och Linköping och Landeryd varit ett rätt lugnt och tryggt hörn av världen.
Nationen Sverige växte fram med Gustav Vasa och efter krig med Danmark och med Norge och med Ryssland så blev Sverige Sverige när först Finland och sedan Norge lämnade oss,  det senare för ca 120 år sedan.
Människor världen över är stolta över sina hembygder och sina länder. Ibland kanske t o m alltför stolta, och kanske lite nedlåtande till andras hembygder som sägs vara lite mindre fantastiska än den egna. Så fungerar vi lätt, vi människor. Ta bara rivaliteten mellan socknar, förr i tiden, och mellan städer, t ex Linköping och Norrköping. Lite på skämt med också med lite allvar.
Det gäller att respektera varandra och andra samtidigt som vi kan och ska vara stolta över den hembygd och det land som vi är en del av.
Idag är det Sveriges nationaldag.
Det är det en dag för att högtidlighålla den gemenskap som vi har som bor i Sverige, en dag för samhörighet och sammanhållning.
Det är nationen som utgör gemenskapen mellan oss som bor i Sverige. Den gemenskapen ska man inte skönmåla. Den är inte alltid enbart harmonisk och trivsam – men vi kommer inte ifrån den. Lika lite som vi väljer vilken familj vi ska ingå i, när vi föds, väljer vi vilken nation vi föds i. Vi kan visserligen senare i livet välja att säga upp gemenskapen med vår familj eller vår nation och söka oss nya sammanhang att leva i, men tills vi gör det är vi en del i de gemenskaper som ödet, slumpen, försynen eller vad det nu är har placerat oss i.
Ett sätt för oss att hantera denna samverkan på är att skapa olika regelsystem för hur vi ska bete oss mot varandra. Staterna ger oss den formella ramen för att fatta gemensamma beslut om en del av de viktiga frågor som vi tillsammans måste ta ställning till. Samtidigt kan staten och lagarna inte fungera utan förankring hos de människor som berörs av dem. Staten och demokratin behöver förankras i en konkret verklighet, hos folket, kulturen och historien, i det som är av kött och blod, det som lever och pulserar. Utan folket, utan nationen vore staten bara ett tomt skal av formella regler – och utan staten och dess regler kan nationen lätt falla ner i anarki. Staten och nationen behöver varandra, men idag på nationaldagen är det nationen, folket och vår gemenskap som vi firar, snarare än staten och dess regelverk.
Det är viktigt att nationen, gemenskapen är öppen och välkomnande, så att alla som vill kan bli en del av den, göra den till sin. Att bli svensk medborgare är att få tillträde till staten Sverige, få de rättigheter som tillkommer svenska medborgare, att få statens skydd när det behövs. När vi talar om integration, däremot, talar vi om att Sveriges nya invånare blir en del av den svenska nationen, att de gradvis blir en del av den mänskliga, kulturella och historiska gemenskap som vi högtidlighåller idag på nationaldagen. För att sådan integration ska äga rum krävs insatser både av oss som redan ingår i gemenskapen och av dem som vill bli en del av den. Vi måste öppna vår gemenskap och välkomna nya människor att ta del av den, samtidigt som den krävs vilja och öppenhet också av den som vill in.
Vi firar vår nationaldag som fria människor i ett fritt land. Vi vet att så är inte alla förunnat i vår värld. Därför går våra tankar idag också till alla de människor som lever i svåra förhållanden runt om i världen. Människor, som tvingas leva i en vardag som kantas av krig, fattigdom och svält. Där barn inte har anständiga förutsättningar att få överleva och växa upp.
Vi ska göra allt för att dessa ska få det bättre, några genom att komma till Sverige men de allra flesta genom förbättringar i sina hemländer, som vi på allt sätt ska understödja.
Människans stund på jorden har varit och är under en mycket kort tid av dess långa historia. Vår egen stund på jorden kan vara i bästa fall 80-90-100 år. Jag, och säkert vi alla, är stolta och glada över att leva och bo i Linköping, ett fint ställe i Sverige och på jorden.
Nu reser vi oss alla och hurrar för Sverige och för den svenska flaggan

Ett fyrfaldigt leve för Sverige – det leve!
(Fotnot. Jag är ingen specialist på stat och nation och deras förhållande. De kanske laddade avsnitten i mitt tal har jag därför inhämtat i ett nationaldagstal som dåvarande riksdagsledamoten Andreas Norlén höll 2013 i Ödeshög. Jag tyckte att han formulerade sig väl och lånade dem därför, dock, det ska erkännas, utan att i talet ange källa. Ursäkta mig, Andreas!)


torsdag, juni 06, 2019

Nej till religiös och politisk klädsel i skolan.

Det har i media och sociala medier de senaste veckorna diskuterats om skolan ska acceptera att barn i förskola och småskola ska kunna bära slöja eller ej. Ibland används ordet huvudduk.

Min uppfattning gav jag uttryck för så här:

"Tja, jag ser ingen anledning till varför små flickor i offentligt finansierad småskola alltid ska ha slöja som begränsar rörelsefriheten och vars användning har sexuella och religiösa kopplingar."

"Jag tycker inte att kläder som signalerar religiös eller politisk propaganda, eller som sexualiserat deras bärare, bör användas i skolan av små barn."

Två personer som jag har respekt för och ofta håller med i mycket, rektor Hamid Zafar och Eli Göndör, skriver en lite förvirrad, tycker jag, debattartikel och försvarar religiös, och antar jag, politisk, klädsel i skolan.

Jag håller inte alls med dem, utan tycker att deras inställning är rätt aningslös.

Den fritänkande socialdemokraten Johan Westerholm, med nätsajten Ledarsidorna, har i några inlägg dels försvarat Frankrikes linje, inga slöjor (eller andra religiösa eller politiska symboler, antar jag) i skolan upp till 15 års ålder. Artikeln ligger bakom betalvägg.
Han analyserar också Zafar/Göndörs artikel och kritiserar den skarpt.
Han menar att deras analys ligger nära Socialdemokrater för tro och solidaritet, och befarar att moderaterna kan hamna i samma läger som dem vad gäller att acceptera nära samarbete med muslimska salafister, typ.
Både Zafar och Göndör ingår i moderaternas integrationskommissions externa expertgrupp.

Även Lisa Magnusson kritiserar på ledarplats i DN starkt slöja för små barn i skolan. Tyvärr också bakom betalvägg..
Sara Mohammad, grundare av Glöm aldrig Pela och Fadime, är helt för ett förbud för slöja på barn, ingen betalvägg.
Hur dagispersonal ser på detta är rätt alarmerande.

Här en bok som sägs ha bidragit till Frankrikes beslut. Bakom betalvägg.

Jag har skrivit om dessa frågor i flera blogginlägg, här är ett.




tisdag, maj 21, 2019

En migrationspolitik utan förankring i folkopinionen?

Sedan länge vill ju folkopinionen i Sverige ha en mer EU-anpassad (mindre generös) migrationspolitik. EU för ju redan en mycket restriktiv migrationspolitik som alla svenska partier stöder förutom V. Nu har Sifo på TV4s uppdrag frågat svenskar om EUs migrationspolitik ska bli än mer restriktiv.  Det vill i denna undersökning 50 % medan bara 19 % vill att EU ska blir mer generöst/mindre restriktivt. 
Kanske många inte vet hur restriktivt EU söker hejda migration vid sina yttre gränser.
Resultatet är ändå anmärkningsvärt. 
Detta kan tala för att migrationsfrågor kommer att vara fortsatt stora i samhällsdebatten. 
Bryter man ner för olika partier är skillnaderna enorma, i artikeln anges att 3 % av MPs sympatisörer vill ha en mer restriktiv EU-politik, 36 % av S och 70 % av M. C torde ligga närmare MP och V, L kanske som S (?)  och KD närmare M? (Trots att KDS migrationspolitik nog ligger närmare MP än M..). 
Orsaken till att SD flerdubblats i opinionen det senaste decenniet är i hög grad att övriga riksdagspartier fört en migrationspolitik utan förankring i folkopinionen. Nuvarande 4-partisamarbete innebär en återgång i riktning mot en mer generös asylpolitik. 
Jag tror att politiska partier som driver en politik i en viktig sakfråga och inte lyckas övertyga folkopinionen att vara med på den tar betydande politiska risker. 
En är att mer extrema partier kan växa. En annan är att förtroendet för partierna, och för deras ledare, kan sjunka. 

Jag lyssnar gärna på synpunkter kring detta, är det klokt, eller rätt, av politiska partier att uthålligt föra en politik i en viktig politisk sakfråga i strid med folkopinionen? Eller är det klokare, och mer rätt, att föra en politik som är bättre än vad folkopinionen inser och hoppas
 att på sikt ska folket också inse detta?


50 % av svenskarna vill ha en mer restriktiv invandringspolitik, 20 % vill ha det som i dag, 19 % vill ha en mer generös politik medan resterande är osäkra, enligt urvalsundersökning av 1 000 personer gjord av Sifo på uppdrag av TV4 Nyheterna”.

Forskarna Magnus Henrekson, Tino Sanandaji och Özge Öner skriver intressant i kvalitetsmagasinet Kvartal och ifrågasätter om EU ska ha en gemensam migrationspolitik och med tvång fördela migranter mellan alla länder.


https://kvartal.se/artiklar/bor-eu-ha-en-gemensam-flyktingpolitik/



lördag, maj 04, 2019

Alltfler förespråkar rätt till dödshjälp

De flesta svenskar är för en rätt till dödshjälp, som finns i alltfler länder. Det finns en del läkare och präster som kallar en svårt lidande människas vilja för att vilja dö/somna in och slippa dödskampen nära livets slut, för "självmord", och som anser att det ska vara fortsatt förbjudet.
Jag anser detta vara en obarmhärtig linje som därtill låter statens makt att bestämma gå före en människas yttersta vilja.
Dana Pourkomeylian är jurist och ordförande för CUF i Västra Götaland och skriver ledare i Hallands Nyheter C) och är för en rätt till dödshjälp.
Lars J Eriksson är chefredaktör på Skånska Dagbladet (C) och förespråkar i denna ledare rätt till dödshjälp.
Staffan Danielsson, riksdagsledamot emeritus, drev under sin riksdagstid frågan mycket starkt.
Alltfler länder i världen inför nu rätt till dödshjälp, vilket fungerar väl med bred förankring i folkmajoriteten, och där frågan om att återgå till förbud knappast diskuteras.
Statens medicinskt/etiska råd (SMER) har länge sagt att regeringen borde utreda frågan om dödshjälp och om gråzoner kring detta i livets slutskede som finns genom olika praxis och rutiner som skiljer mellan läkare och sjukhus. Ingen regering har vågat eller velat utreda detta, vilket jag anser vara tjänstefel. SMERs rapport hösten 2017 visade tydligt att alltmer talar för att införa denna rätt.
Anders W Jonsson är läkare och Centerpartiets förste vice ordförande och liksom centerpartiet helt emot en rätt till dödshjälp. Han har haft starkt inflytande över att Centerpartiet vägrar att ens utreda frågan. Liksom över att mina motioner om att utreda frågan visserligen fått kraftigt ökad stöd på partistämmorna (från få procent för 6-7 år sedan till uppåt 40 % de senaste stämmorna) men hittills avslagits.
Tyvärr har Centerpartiets ledare Annie Lööf, som tidigare förespråkat dödshjälp, i kristen media sagt att hon har ändrat sig, efter att ha sett hur bra sjukvården hanterar vården av cancersjuka, vilket också är Anders W Jonssons argument. Alla står naturligtvis bakom en ständigt bättre palliativ vård med smärtlindring som fungerar, men detta ändra ju inte principfrågan om en svårt lidande människa i t ex ALS, vars muskler förtvinar och där man kan kvävas till döds, vars yttersta vilja är entydig men som Staten förvägrar, ska kunna få den villfaren. Eller ej.




lördag, april 27, 2019

Mönster och iakttagelser i svensk politik 1900-2018!


Några mönster och iakttagelser i svensk politik sedan 1900.
Baserade på Per T Ohlssons utmärkta bok Svensk Politik.

En listning av viktiga skeenden i svensk politik 1800-2018har jag gjort i ett tidigare blogginlägg.
1.     
 1.    1.  Liberalismen växte fram som en vänsterrörelse. De två första decennierna på 1900-talet drev liberala vänsteregeringar med stöd av socialdemokraterna, och även vartefter av dåtidens moderater, igenom rösträtt för alla över 18 år.
2.       2. Socialdemokraterna började dominera svensk politik på 1920- och 1930-talen. Deras hegemoni varade i 44 år från 1932, och består delvis än. När de lägger band på sin planhushållning och socialism och är pragmatiska går det bäst för dem. Löntagarfonderna var ett sänke och drevs obegripligt långt och länge, infördes 1983, avskaffades 1993 och är helt inaktuella. Även i krigsslutet och några år drev man på för planhushållning.
3.       3. Socialdemokraterna har länge varit det regeringsbärande partiet och har genom åren agerat med stor skicklighet och har nått enorma uthålliga valframgångar. Man har också ibland haft tur (lotteririksdagen, invasionen i Tjeckoslovakien, Gustav 6 Adolfs död mm). Och man har haft stor fördel av att mittenpartierna oftast lutat och lutar åt vänster.
4.       4. Socialdemokraterna har alltså gärna tagit hjälp av ett eller flera mittenpartier (Bondeförbundet/C, FP/L och på MP som en tid var lite mittenriktat). S regerade med gott stöd av Bondeförbundet på 1930-talet och 1950-talet och delvis på 1960-talet (Gunnar Hedlund) samt 1994-98 och från 2018. FP samarbetade med S tidigt 1900-tal samt 1973-76 och 1978-79  och delvis 1989-90 och senare och från 2018. Hade C och L valt samarbete åt höger hade det varit borgerliga regeringar på 1930-talet, 1950-talet och från 2018.
5.       5. Det är slående i Per T Ohlssons historiebeskrivning hur starkt fokus hela tiden är på socialdemokraterna och deras ledande företrädare. Av naturliga skäl eftersom de regerat Sverige så mycket. Ett visst fokus är på liberalerna (främst för 100 år sedan) och en hel del fokus på BF/Centerpartiet. Allmänna Valmansförbundet/Högerpartiet/(Nya)Moderaterna tar dock märkvärdigt lite plats, eller inte, beroende på att de oftast varit lite offside i opposition. Det är Arvid Lindman, Gösta Bohman, Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt som får en del utrymme.
6.       6. Reinfeldt är den mest framgångsrike av dessa, genom att möta socialdemokraterna med deras egen medicin, att anpassa sig till mitten och få med sig mittenpartierna. De borgerliga regeringsåren är dock tillfälliga undantag från huvudregeln, socialdemokraterna styr med stöd från kommunisterna senare delen av 1900-talet och därutöver återkommande med stöd från mittenpartierna.
7.       7. Mot denna bakgrund kan det inte ses som överraskande att Socialdemokraterna, och MP, regerat Sverige från 2014 och återigen från 2018, med hjälp av Decemberöverenskommelsen (DÖ) och främst mittenpartierna. Hur det blir 2022 återstår att se. Kanske ställs ett rödgrönt samarbete med 4 partier mot ett liberalkonservativt samarbete som kan få stöd av SD. Utgången blir mycket oviss. Det ser just nu inte bra ut om man vill se ett allianssamarbete efter valet 2022. Möjligen kan ett val av Nyamko Sabuni till L-ledare driva i den riktningen, men ny partiledare kan mycket väl bli Erik Ullenhag bli vilket minskar chanserna.
8.      8.  Intressant att notera är att Per Albin Hansson (S) redan under krigsåren trivdes så bra som statsminister i en samlingsregering att han funderade över en typ permanent s-regering och en (kanske liberal eller konservativ) opposition som bara opponerade i olika sakfrågor. Kanske lite profetiskt med tanke på åren från 2014. Intressant är också att högerledaren Jarl Hjalmarsson 1959 försiktigt sonderade en sammanslagning M och FP. Mer välkänt är naturligtvis att det fanns långt gångna planer på 1970-talet att slå samman de både mittenpartierna, vilket dock CUF och C satte stopp för, trots Fälldins starka engagemang.
9.      9.  Folkomröstningen om EU gav en knapp ja-seger den 13 nov 1994, med 52,3 % mot 46,8 %. Per T Ohlsson förbiser här den avgörande faktorn till att det blev ett ja, nämligen böndernas (LRFs) och Centerpartiets helt avgörande roll. Bland bönder och Centerpartister var lika många, eller mer, emot än för. Trots detta tog både LRF och C ställning för ett ja, och kampanjade för det. LRF hade inget annat val. I slutet av 1980-talet hade man kastat in handduken och gjort spårbyte, vilket gjorde att 6 av riksdagens 7 partier (MP undantaget) beslutade om en radikal avreglering av jordbruket i 1990 års jordbrukspolitiska beslut, Omställning 90. Efter en övergångsperiod på 5 år skulle tullskydd och regleringar avskaffas i ett ultraliberalt tänkande, vilket skulle kastat det svenska jordbruket ut i kaos och konkurser. LRF tvingades därför att stödja ett svenskt EU-medlemskap vilket ju skulle återföra Sverige in i en reglerad jordbrukspolitik med fortsatt tullskydd. Hos Centerpartiet vägde det över för ett ja sedan LRF tog ställning. Hade LRF och C kampanjat för ett nej hade folkomröstningen säkert med bred majoritet, som i Norge, resulterat i ett nej.
1     10. Det finns de som tror att Centerpartiet blev det dominerande borgerliga partiet på 1970-talet på grund av sitt kärnkraftsmotstånd. Detta är fullständigt fel, C hade redan 19,9 % i valet 1970 och fick 25,1 % 1973, då kärnkraften knappast fanns på den politiska kartan. I valet 1976 spelade kärnkraften en stor roll och kanske bidrog det till att C då höll ställningarna. Det fick dock Thorbjörn betala mycket dyrt för när han tvingades kompromissa sina kategoriska utfästelser om bl a kärnkraftverket i Barsebäck. Och sedan började för Centerpartiet en lång dags färd mot natt när man fick karaktären av ett känsloladdat enfrågeparti, man smalnade av och hur rätt man än kanske hade så rasade C på 22 år från 24,1 % till 5,1 % 1998.
1    11. Jag oroas lite över paralleller i dagens politiska situation när C åter känsloladdat är mycket anti något, hur rätt man än kanske har, vilket riskerar att dra fokus ifrån partiets samlade politik. Det har heller inte alltid betalat sig i opinionen när C har samarbetat med S, men kanske är idag tiderna annorlunda.
1     12. Jag tror att Sverige måste gå med i Nato inom få år och också gör det. Vi är nästan med och teknisk och annan utveckling gör att Sveriges trygghet kräver ett fullvärdigt Nato-medlemskap. Det har varit mycket betydelsefullt att både M, C och KD på 2000-talet tagit tydlig ställning för ett svenskt Nato-medlemskap, och där har även jag spelat en liten roll som Centerpartiets försvarspolitiska talesperson under 8 år.
1     13. S, V och MP kritiserade starkt regeringens öppning för signalspaning i luften som genomfördes 2008 sedan C-ledamöterna Fredrik Federley och Annie Johansson (Lööf) fått igenom integritetsskärpningar. Efter 2014 har de rödagröna partierna gjort ytterligare öppningar för mera signalspaning, helt i strid med vad de sade 2007-2009, med Thomas Bodström (S) i spetsen. Detta har dock inte alls givit någon medial uppmärksamhet jämfört med den upphetsade debatten 2007-2008.
1     14. I mars 2004 lade Nya Moderaterna om sin skatte- och välfärdspolitik som ”det nya arbetarpartiet”. Bo Lundgrens skattesänkningar genomfördes ändå i stor utsträckning efter valet 2006.
1     15.  Striden om tjänstepensionen på 1950-talet, och folkomröstningen, var mycket jämn. Liksom vid folkomröstningen om kärnkraft lyckades politiska taktiker (främst S) att få till stånd 3 alternativ vilket gjorde att Socialdemokraternas linje vann i båda fallen. ATP (Allmän tilläggspension) infördes men var alltför generös och på 1990-talet stramades pensionssystemet åt så mycket att Sverige idag har pensioner på EUs nedre halva, vilket faktiskt är skamligt. Det ekonomiska nettot att leva på efter pension minus skatt plus bostadstillägg är typ lika stort för en garantipensionär som för den som arbetat i ett låglöneyrke hela livet, vilket inte är rimligt. Det måste löna sig att arbeta.
1     16. Socialdemokraterna valde runt 2017 att endast begränsat driva planhushållning och socialism.  Åren kring andra världskrigets slut drev man på igen men släppte det när folkopinionen oroades. (S och SKP införde 1946 en arvsskatt på 60 % som starkt kritiserades av oppositionen. Den togs bort 1959.) Under framförallt 1980-talet kom ett nytt återfall när löntagarfonder skulle införas vilket bidrog till sämre opinionssiffror. Sedan Bildtregeringen och riksdagen 1993 avskaffade de löntagarfonder som faktiskt infördes 1983 har frågan varit död.
1     17. Regeringsdugligheten hos borgerliga regeringar, de få gånger de har fått chansen, har inte alltid imponerat. Bramstorps semesterregering (6 månader) 1936 gjorde inte mycket. De 4 (!) borgerliga regeringarna åren 1976 till 1982 var starkt splittrade i t ex kärnkrafts- och skattefrågorna, vilket tog mycket energi. Att regeringarna två mandatperioder i rad sprack säger tyvärr mycket. Även Bild-regeringen 1991-94 hade utöver en svår finanskris betydande inre motsättningar. Det lysande undantaget är naturligtvis regeringen Reinfeldt 1 åren 2006-2010.
1     18. Innan valet 1968 ville S avskaffa hyresregleringen. Mittenpartierna gick delvis emot och propositionen drogs tillbaka. (tyvärr..).




Nyheter Idag.., om "mord" som var dödshjälp.

Nyheter Idag är en nättidning med stor upplaga. Den startades för en del år sedan av bl a piratpartisten Jacob Bergman och av Chang Frick, med en bakgrund i MUF och SD. Den skriver mycket om bl a migration och anses av många tillhöra "den främlingsfientliga sfären" och därför bör man inte läsa den eller intervjuas av den eller skriva i den.
Jag har några gånger blivit uppringd och intervjuad och det har resulterat i korrekta artiklar. Visst skriver tidningen mycket om migration med en mer kritisk ingång än övrig svensk media, som ju genomgående har ingången att lyfta fram det positiva och knappast granska det som kan vara negativt. Man går dock inte över gränsen till extremism, vad jag kan förstå, och man strävar efter att utgå från fakta, tycker jag vid en snabb genomläsning nu.
Jag har ofta kritiserat "gammalmedia" för att, låt vara i de bästa avsikter, vara oerhört försiktig med att rapportera om grov brottslighet med angivande av signalement eller att informera om vilka "grupper" eller "grupperingar" som begått brott eller varit i våldsamma slagsmål. Min uppfattning är att det driver deras läsare till sociala medier och t ex Nyheter Idag samtidigt som tystlåtenheten leder många till att tro att typ de allra flesta brott begås av personer med utländsk bakgrund.  Jag anser att "mörkläggningen" är helt kontraproduktiv. 
Jag har liksom f.d miljöpartisten Josefin Utas, nu medborgerlig samling, träffat Chang Frick en gång vilket var mycket intressant, och jag instämmer i stort i det som Josefin skriver. Tidningen Fokus, googlar jag nu fram, gjorde i november en stor intervju med Chang Frick som nog speglar honom väl, en frispråkig och kontroversiell person. Men också en mycket skicklig journalist, enligt min uppfattning. Enligt Frick har Nyheter idag varje månad 800.000 unika besök, vilket i så fall är mycket. Min uppfattning är att man kan läsa artiklar från Nyheter Idag ibland och låta sig intervjuas, för att bredda sin bild av verkligheten liksom även läsarna av nät-tidningen.  Jag menar att det är bättre än att aldrig läsa eller låta sig intervjuas.

Jag skriver detta blogginlägg efter att nyligen ha läst en lysande bra krönika i Nyheter Idag av Jakob Bergman om den djupt tragiska händelsen när en 87-årig make i desperation över sin hustrus lidanden av barmhärtighet hjälpte henne att få dö/somna in från plågorna. Sydsvenska och Expressen har också väl speglat det mordåtal som maken nu ställs inför. Men jag har inte läst något så välformulerat och poängfullt från andra tidningars ledarsidor eller krönikor där.
Här några länkar till min kamp för att en rätt till dödshjälp utreds och införs i Sverige av barmhärtighet och av respekt för en människas yttersta vilja. Idag accepterar vi abort, att en nytt liv utsläcks (vilket jag står bakom), men förbjuder att en människa som levt ett långt liv och närmar sig döden under svåra lidanden kan få sin yttersta vilja respekterad. Detta är orimligt och det är tjänstefel av flera ministrar och regeringar att inte ens låta utreda denna viktiga fråga. En bred folkmajoritet är för en rätt till dödshjälp, folkomröstningar i en rad delstater i USA har beslutat att införa Oregonmodellens rätt till dödshjälp, och jag är övertygad om att Sverige inför en sådan inom typ 5 år. I denna fråga tycker jag alltså inte som mitt eget parti, eller för övrigt övriga 7 riksdagspartier. Jag menar att deras okänsliga linje inte respekterar en människas yttersta vilja och kan vara obarmhärtig, som t ex i detta uppenbara fall från Skåne.

(När jag ögnade Nyheter Idag hittade jag flera artiklar där jag delar deras syn på vilka nyheter som ska publiceras, i strid mot praxis i "gammalmedierna". Jag tror att detta är en del i deras tillväxt.  Jag tycker att det har nyhetsvärde när en känd EU-parlamentarikers dotter som liksom sin förälder varit engagerad på hög nivå i en organisation döms till flera års fängelse för grova åldringsrån. Jag kan också tycka detta när en åldrad SVT-sportperson döms till livstids utvisning från USA för sexuella trakasserier. Nyheter Idag skriver också om crowdfundingen till boken om "Lort-Sverige 2.0" som Jens Gahnman och Mustafa Panshiri lyckades med, jag har inte läst det i andra medier.)






torsdag, april 25, 2019

SCB: Oron för våld och brott ökar mest i Sverige i EU.

Jag har i flera år ifrågasatt bilden som BRÅ och Jerzy Sarnecki länge givit, liksom många politiker och journalister och andra samhällsengagerade, att Sverige har typ aldrig varit tryggare och brottsligheten minskar.
När jag redovisat min starka oro över brottsrapporteringen i media, vad gäller bostadsinbrott och stölder på företag och landsbygd och åldringsbedrägerier och våldtäkter och grova rån och överfall på gator och i hem, har jag ständigt i olika forum på Facebook fått starkt mothugg från många som hävdar att jag är ute i ogjort väder, det finns ingen grund.
Plötsligt, nu, lägger SCB ut en undersökning som görs varje år i EU som ställer frågan om man i sitt bostadsområde har problem med brottslighet, våld eller vandalisering.
Och resultaten är för Sveriges del djupt oroande och borde tas på djupt allvar av oss alla och av varje politiskt parti som vill förtjäna medborgarnas förtroende.
Upp till bevis, ni som alltid bortförklarar den verklighet som jag menar är rätt uppenbar. När SCB nu visar att Sverige avviker från övriga EU och att medborgare upplever växande problem, i städer men även på den lugna landsbygden, är det inte så? Oroar sig medborgarna i onödan? Ska man inte ta siffrorna på allvar?
Jag citerar från SCB:
"Ungefär 13 procent av befolkningen i Sverige upplever problem i det egna bostadsområdet med brottslighet, våld eller vandalisering. Det är en av de högsta andelarna i Europa."
"År 2017 angav 13 procent att de upplevde problem med brottslighet, våld eller vandalisering i sitt bostadsområde. Övriga nordiska länder är placerade bland de länder med lägst andel av befolkningen som upplever dessa problem i det egna bostadsområdet. I Norge är det ungefär 4 procent som upplever problem med våld, brottslighet och vandalisering. Motsvarande andelar för Danmark och Finland är 8 respektive 6 procent."
"I Sverige är skillnaderna mellan storstäder och glesbygd mindre än i EU, vilket beror på att en relativt stor andel av de som bor i glesbygden i Sverige upplever problem med brottslighet, våld eller vandalisering. "

onsdag, april 24, 2019

Svensk inrikespolitik 1800-2018! Per T Ohlsson!


Svensk Politik 1800-talet – 2018, uppsnappat från Per T Ohlsson utmärkta bok Svensk Politik som jag råder alla inrikespolitiskt intresserade att läsa!

1.       Revolutionen var nära i Sverige i april 2017, med hungerkravaller och enorm brist på livsmedel i det avspärrade Sverige. Demonstrationer över hela Sverige, även utanför riksdagshuset i Stockholm. Både Per Albin Hansson och Hjalmar Branting manade till besinning till demonstranterna utanför riksdagshuset. Polismästare Tamm var nära att låta polisen attackera men han hölls tillbaka av poliskommissarie Kempe som därmed kan ha spelat en historisk roll (enligt Per T Ohlsson).

2.       Våren 1809 var den gamla stormakten Sverige som ett drivande vrak. Landet låg i krig med Ryssland, Danmark och Napoleons Frankrike. Finland hade erövrats av ryssarna och de härjade i Norrland och Stockholms skärgård. Gustav den fjärde Adolf var maniskt fixerad vid och mot Napoleon, greps den 13 mars av upproriska officerare och avsattes formellt den 10 maj och tvingades i landsflykt. En ny regeringsform arbetades fram blixtsnabbt, baserat i stor grad på redan befintliga förslag. Den nya regeringsformen ersatte den gamla från Gustav den tredjes statskupp 1772. Riksdagen, de 4 stånden, utsåg i maj ett nytt konstitutionsutskott som under två intensiva veckor arbetade fram en ny regeringsform. Trycket från krigen mm gjorde att tre stånd accepterade den medan bönderna ställde krav på att all jord skulle beskattas lika och försvarsbördorna delades lika. Karl den trettonde läxande upp bönderna som lovades viss jämkning, och den 6 juni daterades den nya regeringsformen, med maktdelning mellan kung och riksdag med oavsättliga domare och en justitieombudsman mm.


3.       Karl den fjortonde Johan utsågs till kronprins, anlände till Sverige i oktober 1810 och blev kung 1818, men hade stort inflytande redan från början. Han lät bygga upp en hemlig polisorganisation. Han lyckades ta över Norge från Danmark, låt vara med stor norsk självständighet. Karl Johan dog 8 mars 1844 efter att ha yttrat några bevingade ord; ”Ingen har fyllt en bana liknande min”. Efteråt försökte riksdagen driva igenom en representationsreform, men adel och präster sade nej.

4.       Oscar den förste var och blev alltmer konservativ. 1856 inleddes den s k ”liberala högkonjunkturen”, med ledande namn som Johan August Gripenstedt och Louis De Geer. Karl den femtonde efterträdde Oscar 1 i juli 1859, och hade också en avog inställning till liberala initiativ. Ett mycket viktigt sådant var en ny riksdagsordning där de 4 stånden avskaffades och en tvåkammarriksdag infördes, tillika med rösträtt och val för en del kapitalstarka män. Bönder och borgare var för, adel och präster emot. I december 1865 tog dock adeln ställning för en reform som genomfördes.

5.       Lantmannapartiet blev det viktigaste partiet i den nya riksdagen, dominerad av bönder och godsägare. Nyliberalerna bildades också med redaktören Adolf Hedin i spetsen, men fick inget inflytande. Socialdemokraterna bildades 1889. August Palm var den ledande agitatorn och Hjalmar Branting fanns också med. Folkrörelser bildades baserade på t ex religion och nykterhet. En väldig strid om spannmålstullar på 1880-talet utkämpades mellan frihandlare och protektionister, som slutligen vanns av de som vill ha tullar för att skydda det svenska jordbruket.  Lantmannapartiet sprängdes i Gamla Lantmannapartiet (för frihandel) och Nya Lantmannapartiet (för tullar).


6.       Kring sekelskiftet växte kraven på en rösträttsreform, endast 6 % av befolkningen hade rösträtt. Det som skulle driva rösträttsfrågan framåt var en vänstersamverkan mellan liberaler och socialdemokrater, med liberaler som regeringsbildare, främst Karl Staaf men även David Bergström. Rösträttsrörelsen bildades och dominerades av liberaler. Det genomfördes symboliska val till flera ”folkriksdagar”, med början 1893.

7.       I januari 1895 återförenades de båda lantmannapartierna. Detta ledde till att ett nytt liberalt parti bildades, Folkpartiet, som i valet 1899 fick 47 mandat i andra kammaren. År 1900 bildades Liberala Samlingspartiet, i vilket Folkpartiet uppgick. 1902 bildades Frisinnade landsföreningen, med koppling till Liberala Samlingspartiet. De frisinnade, ofta försvarskritiska och och influerade av frikyrko- och nykterhetsrörelserna, fanns ofta på landsbygden. Liberalerna, med försvars- och frihandelsvänliga, var främst representerade i städerna. Frisinne uppfattades som vänster, liberalism som höger. I början av 1900-talet gick konservativa i riksdagen och arbetsgivare samman för att samla högern. I oktober 1904 bildades Allmänna valmansförbundet, bl a riktad mot ”den radikala vänsterns ständiga upplösningsarbete”.


8.       Unionen mellan Sverige och Norge upplöstes 1905, efter starkt tryck från Norge. Vänsterpartierna hade stor förståelse för detta, liksom även ledande liberaler och konservativa.

9.       Karl Staaf blev liberal statsminister 1905, regeringen varade i 7 månader. En rösträttsreform hann föreläggas riksdagen.  De båda kamrarna röstade olika. Arvid Lindman, högerledamot i första kammaren, bildade ny regering. Han tillhörde första kammarens protektionistiska och konservativa majoritetsparti. Han lade fram en rösträttsproposition 1907. Den vann majoritet efter förhandlingar och genomfördes fr o m valet 1911.  Nu gällde allmän rösträtt för män och proportionell valmetod.


10.   Storstrejk 1909 som LO förlorade efter en månad, inga ekonomiska muskler. Valet 1911 innebar framgångar för socialdemokraterna som fick 64 mandat i andra kammaren. Liberalerna hade oförändrat 102.  Regeringen Lindman avgick. Karl Staaf blev åter statsminister. Regeringen utredde minskade försvarskostnader och sköt upp bygget av en pansarbåt, vilket senare ledde till bondetåg och kungatal. Gustav den femte ogillade Karl Staaf och liberalerna. Ernst Trygger var nu förstakammarhögerns ledare. Karl Staaf utsattes för besinningslös svartmålning. Han gick försvarsvännerna delvis till mötes men svartmålningen fortsatte. Militärer spottade efter honom på gatan. Efter bondetåget samlade socialdemokraterna ett ännu större tåg till stöd för regeringen Staaf. Men regeringen avgick 1914 och efterträddes av Hjalmar Hammarsköld, som bildade en högerinriktad ämbetsministär. I valet 2014 ökade högern i andra kammaren till 86 mandat, socialdemokraterna till 73 medan liberalerna backade kraftigt till 71. Därmed detroniserades liberalerna  från positionen som största vänsterparti.
11.   Första världskriget började. Socialdemokratin var splittrad men Branting och majoriteten valde samling, en borgfred etablerades. I början av 1917 var livsmedelsförsörjningen mycket dålig, och vänstern attackerade Hammarsköldregeringen. Riksdagen röstade ned regeringens försvarsproposition och Hammarsköldsregeringen avgick. Högermannen Carl Schwartz bildade regering. Socialdemokratin sprängdes och minoriteten bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, ursprunget till dagens Vänsterparti. Hungerkravaller utbröt och demonstrationer genomfördes över hela landet. Regeringen Schwartz avgick i oktober efter valet, som blev en vänsterseger, vänstersocialisterna vann 11 mandat och liberala samlingspartiet ökade med fem mandat. (Högern fick bara 59 mandat). Två nya partier som fick 13 mandat tillsammans var det högerlutande Jordbrukarnas Riksförbund och det något mindre högerlutande Bondeförbundet. Dessa båda partier, som ville värna landsbygdens och böndernas intressen, och med rötter i Lantmannapartiet, slogs ihop i Bondeförbundet 1921.  Vänstern kontrollerade andra kammaren och högern den första. Liberalen Nils Edén bildade regering, och tog in 4 socialdemokrater i den inklusive Branting. Som motvilligt blev finansminister och snabbt ersattes av Fredrik Thorsson.

12.   Nu gick rösträttsfrågan in i ett avgörande skede. Regeringen lade fram proposition om bl a kvinnlig rösträtt. Socialdemokraterna släppte kravet på republik. Efter hårda förhandlingar kunde partierna enas och en brett enig riksdag beslutade den 17 december 1918. Den liberala-socialdemokratiska koalitionen hade lyckats. Sverige gick med i Nationernas Förbund. Den 10 mars 1918 tog Hjalmar Branting över som statsminister efter Nils Edén.


13.   Valet 1918 skedde enligt de gamla rösträttsreglerna, vänstern och liberalerna gick tillbaka och högern framåt. Några ämbetsministärer följde under Louis De Geer den yngre och Oscar von Sydow. I valet 1921, med de nya reglerna, ökade de med rösträtt från 20 % av befolkningen till 54 %. Socialdemokraterna gick kraftigt framåt och fick 33 % av rösterna medan högern och liberalerna och Bondeförbundet backade. Hjalmar Branting blev åter statsminister.

14.   Folkomröstning om alkoholförbud. Nykterhetsvännerna förlorade men motboken infördes.


15.   1923 efterträdde högerns Ernst Trygger Branting som statsminister, sedan Branting förlorat en kabinettsfråga, om arbetslöshetsunderstöd till strejkande arbetare.

16.   Liberalerna splittrades i rusdrycksfrågan och Sveriges liberala parti bildades. I valet 1924 fick man dock endast 4 mandat medan de Frisinnade fick 29. S och högern ökade. Vänstersocialisterna splittrades 1921 och Sveriges Kommunistiska parti bildades. 1924 sprängdes även detta parti och både Höglundskommunisterna och Kilbomskommunisterna fick riksdagsmandat 1924. Branting bildade åter regering, avled 1925 och hyllades för sin gärning. Richard Sandler efterträdde honom men partiledare blev Per Albin Hansson.


17.   Regeringen Sandler varade 16 månader och efterträddes av balanskonstnären och liberalen Carl Gustaf Ekman, som ledde en koalition mellan frisinnade och liberaler, flera gånger.

18.   Valet 1928 kallas kosackvalet. Nationella Ungdomsförbundet (”MUF”) gick till stark attack mot risk för samarbete med Moskva och socialisering. S backade och fick 37 %, de liberala regeringspartierna fick 16 % och högern ökade till 29 %. Arvid Lindman blev åter statsminister. 1930 tillträdde åter liberalen C G Ekman som statsminister, med 28 ledamöter bakom sig.


19.   Valet 1932 blev inledningen till ett 44-årigt socialdemokratiskt regeringsinnehav. S fick 41,7 %, Bondeförbundet ökade med 9 mandat, de frisinnade backade, högern förlorade 15 mandat och fick 23,5 %. Per Albin bildade S-regering. Frisinnade och Liberaler återförenades i Folkpartiet. Högern bröt med det alltmer naziinspirerade nationella ungdomsförbundet.

20.   En vänsterdemonstration i Ådalen 1931, 5 människor dog av militärens kulor. Det var kommunistiska krafter som låg bakom demonstrationen och Per Albin och S kritiserade även demonstranterna. Fram till 1970-talet använde sig S knappast av Ådalen-händelserna men sedan har man alltmer gjort det.


21.   Det som kallades ”kohandeln” var en kompromiss av mycket stor betydelse för att stabilisera Sverige.. Bondeförbundets partiledare kördes över, Axel Pehrsson (senare Bramstorp) tog över och S och BF slöt en framgångsrik krisuppgörelse, som stängde dörren för naziinfluerade strömningar, stabiliserade för de arbetslösa och för jordbruket där de flesta då arbetade.

22.   Per Albin avgick 1936 sedan han förlorat försvarsanslagsvoteringar. Bramstorp ledde en dåligt organiserad semesterregering 1936. Efter valet 1936 återkom S och Per Albin i en S/Bf-regering. S fick 45,9 %, BF 14,3 %, högern 17,6 %.


23.   Samlingsregering under Per Albin under kriget. I riksdagsvalet 1940 fick Socialdemokraterna under Per-Albin 53,8 %. Bondeförbundet backade men stannade kvar i regeringen. Per Albin lanserade idén om permanent samförstånd på regeringsnivå ”så att man istället för den organiserade oppositionen då och då möter en opposition som bildats mera fritt med hänsyn till skilda synpunkter på en viss föreliggande fråga…(Tala om paralleller till vår tid och statsminister Löfven och den liberala oppositionen..).

24.   1944 blev Tage Erlander och Bertil Ohlin statsråd i samlingsregeringen.


25.   1944 lade S fram ett stort program för full sysselsättning och planhushållning. Näringslivets organisationer stödde borgerlig kamp mot detta. I valet 1944 backade S till 46,7 % medan Kommunisterna ökade till 10,3 %, hjälpte av Röda Armens väldiga framgångar och av att de utgjorde den enda oppositionen..

26.   I juli 1945 ersattes samlingsregeringen med en ren S-regering.
S-regeringen träffade femårsavtal med Ryssland om ekonomiskt samarbete, starkt kritiserat av borgerliga företrädare och media och Herbert Tingsten.

27.   Barnbidraget infördes i bred enighet 1946 och folkpensionen reformerades lika enigt, pensionens storlek skulle vara oberoende av de inbetalda avgifterna.. Även sjukförsäkringen infördes i bred enighet, där S först motsatte sig inkomstbortfallsprincipen. Faktiskt..

28.   S och SKP införde 1946 en arvsskatt på 60 % som starkt kritiserades av oppositionen. Den togs bort 1959.


29.   Valrörelsen 1948 var en av de mest förbittrade i svensk politik med Erlander mot främst Bertil Ohlin. Folkpartiet ökade till 22,8 % men s blev större än de tre borgerliga partierna. Erlander övervägde samarbete med Bondeförbundet och talade med Gunnar Hedlund, sedan Bramstorp drabbats av slaganfall. Det blev inget samarbete då men senare.

30.   1949 vara en nordisk försvarspakt nära men istället gick Norge och Danmark med i Nato medan Sverige fortsatte vara neutralt.


31.   1951 ville Erlander bredda regeringen och splittra borgerligheten, och åren 1951 till 1957 regerade S och Bondeförbundet, som liksom på 1930-talet fick gehör för sina profilfrågor. Hade BF stött Bertil Ohlin hade han blivit statsminister.

32.   I valet 1952 ökade Folkpartiet till 24,4 % medan kommunisterna, under Hilding Hagberg, krympte till 4,3 %. Bondeförbundet minskade till 10,7 % medan Högerpartiet (som började använda det namnet) under Jarl Hjalmarsson ökade till 14,4 %. De tre borgerliga partierna fick hälften av mandaten i andra kammaren, men eftersom Bondeförbundet samarbetade med S betydde det inte något.


33.   Raoul Wallenbergs öde diskuterades och utrikesminister Östen Undén, och socialdemokraterna och säkert kommunisterna, visade en ”isande likgiltighet” för honom.

34.   Gunnar Hedlund var 1952-53 i djup kris efter att inte ha tagit upp en skogsaffär i sin hustrus deklaration. Han rättade själv men dömdes i Högsta Domstolen. Erlanders stöd gjorde att han fortsatte i regeringen liksom Bondeförbundet.


35.   1953 anställdes på Assar Lindbecks förslag Olof Palme av Tage Erlander.

36.   1955 röstade 82,9 % för fortsatt vänstertrafik, bara 15,5 för högertrafik.


37.   1956 slog nye kommunistledaren Chrustjov brutalt ner frihetskampen i Ungern. C H Hermansson, senare partiledare, ansåg folkresningen vare ett ”kapitalistiskt kuppförsök”.

38.   I valet 1956 fick de borgerliga partierna majoritet med 119-112 i andra kammaren, men S/BF-regeringen fortsatte. Bertil Ohlin blev aldrig statsminister. Gunnar Hedlund bytte aldrig sida.


39.   I maj 1956 riksdagsbeslut om en statlig TV-kanal. Sverige rätt sent ute, kanske bl a på en oro från Erlander att Ohlin skulle göra sig bra i TV.

40.   1957 bytte Bondeförbundet namn till Centerpartiet.


41.   1957 folkomröstning om tjänstepension, tre alternativ från en statlig kommitté, allmän ATP eller frivillighet med tilläggsförsäkringar samt en Centerlinje.  (Stora likheter med kärnkraftsomröstningen senare). Valresultatet den 13 oktober gav 45,8 % röster för ATP, 35,3 % på frivillighet genom H och FP samt 15, 0 % för frivillighet enligt C. Centerpartiet lämnade strax regeringen. Erlander avgick. Bertil Ohlin och Jarl Hjalmarsson (FP och H)fick av Kungen i uppdrag att sondera för en borgerlig trepartiregering. Centerpartiet avböjde och Erlander bildade den 31 oktober en ren S-regering. Denna lade i februari 1958 fram en ATP-proposition. Den röstades ner i andra kammaren och Erlander utlyste nyval. S ökade, SKP minskade, högern och C ökade men FP minskade 5,6 % till 18,2 %. I andra kammaren uppstod ett dödläge, 116 för S och SKP mot 115 för oppositionen  där C nu ingick. (Talmannen (S) röstade inte). Ture Königsson, FP, lade ner sin röst och ATP (Allmän Tilläggspension) vann. Detta grundade en lång fortsatt era av socialdemokratisk hegemoni. Det blev ingen socialisering via AP-fonderna. Men ATP visade sig vara ett ohållbart system som 1994 tvingade fram en fempartiuppgörelse om ett nytt pensionssystem (som givit pensioner på EUs nedre halva..).

42.   Valet 1960 var det första TV-valet. Högerpartiet, som ville riva upp ATP och FP backade lite. S, C och SKP ökade lite.  (Våren 1959 hade högerledaren Jarl Hjalmarsson och partisekreteraren Gunnar Svärd gjort en förtrolig trevare till FP om samgående..). I valrörelsen utfärdade FP och C en mittendeklaration, en ev borgerlig regering skulle bygga på mittenpolitik.


43.   Riksdagen beslutade kring 1964 rätt enigt om att den införde omsen skulle höjas och breddas till en moms, och S och C kom överens om en skattereform.

44.   I kommunalvalet 1962 fick S 50,5 %.


45.   Riksdagen beslutade 1960 att sambeskattningen skulle vara kvar, men sedan 1970 att särbeskattning skulle införas.

46.   I valet 1964 backade högerpartiet åter, nu med nästan 3 %. Nästa år avgick Gunnar Heckscher och Yngve Holmberg tog över. C H Hermansson blev kommunistledare, Olof Palme togs in i regeringen (1963) och KDS bildades.


47.   Innan valet 1968 ville S avskaffa hyresregleringen. Mittenpartierna gick delvis emot och propositionen drogs tillbaka. (tyvärr..).

48.   I kommunalvalet 1966 backade S nära 5 % till 42,2 %, mycket beroende på Erlanders svar i TV till tre ”skjutjärn” (O:na) att unga par som sökte bostad skulle ställa sig i bostadskö.

49.   Bl a detta ledde till att S motstånd mot en enkammarriksdag bröts, och att enkammarriksdagen kunde införas i valet 1970, dumt nog med 350 ledamöter vilket omgående ledde till ”lotteririksdagen” 1973. (Antalet ändrades sedan till 349).


50.   Valet 1968 fortsatte FP och C sitt mittensamarbete. S fick 50,1 % av rösterna, och gagnades nog av att Sovjet invaderade Tjeckoslovakien.

51.   I valet 1970 minskade S under Olof Palme till 45,3 % och måste förlita sig till VPKs 4,8 % för att säkra ett regeringsunderlag, dvs man blev beroende av kommunisterna som  samarbetade med Sovjetkommunismen och andra kommunistpartier. Moderaterna hette nu moderaterna och tappade till 11,5 %, FP ökade 2 % och Centerpartiet växte till 19,9%. (Kärnkraften fanns inte som politisk fråga).


52.   Yngve Holmberg ersattes i moderaterna av Gösta Bohman 1971, och Thorbjörn Fälldin ersatte i Centerpartiet Gunnar Hedlund. Palme hade hoppats på ett samarbete med Fälldin och var bittert besviken när de tre borgerliga partiledarna den 2 november 1971 presenterade ett gemensamt ekonomiskt program. (Hade Hedlund varit kvar hade kanske aldrig borgerliga regeringar kommit till 1976, 1978, 1979 och 1981).

53.   Den 6 juni 1973 antogs i riksdagsomröstningen en ny regeringsform (Torekovkompromissen) där Sverige fortsätter som monarki men där statschefen endast har representativa plikter.


54.   !973 ingick Sverige ett frihandelsavtal med EEC, bl a kommande  centerledare Olof Johansson var starkt emot ett medlemskap.

55.   Valdeltagandet 1973 var över 90 %. Dessförinnan arbetade partiledningarna i C och FP för ett samgående. Centerungdomen drev på mot detta och lyckades efter valet få med sig partiet, vilket delvis knäckte Thorbjörn Fälldin.


56.   I valet 1973 fick S 43,6 %, lägsta resultatet sedan 1932. M ökade till 14,3 %, FP rasade till 9,4 %, C ökade 5 % till 25,5 %. S-regeringen satt kvar, och lotten fick avgöra vid blockskiljande frågor. Palme frestade FP och Gunnar Helen med regeringsinvit, men fick nej. Palme samarbetade ändå en del med FP, nu när C inte längre stod till buds.

57.   Den 22 augusti 1975 presenterade LO (Rudolf Meidner) rapporten Löntagarfonder. S återgick till socialisering från sin pragmatiska era av regeringsår. Striden böljade länge innan man 1993 förlorade den totalt.


58.   1976. Transports Hans Ericsson semestrade på Gran Canaria trots att fascisterna fortfarande styrde. Ingmar Bergman greps för skattebrott, han var oskyldig. Astrid Lindgren betalade 102 % i skatt, skrev sagan om Pomperipossa.

59.   Valet 1976, rekorddeltagande 91,8 %. Trepartialliansen” vann trots stora politiska (kärnkraft t ex) och personmotsättningar (Bohman/Ahlmark/Fälldin). Fälldin sa att ingen statsrådspost var så åtråvärd att han skulle dagtinga med sin övertygelse i fråga om kärnkraftens avveckling, samt angav att all kärnkraft skulle vara avvecklad 1985, och att C inte skulle ändra ståndpunkt. (Eftersom C sedan kompromissade var Fälldin alltför kategorisk, vilket sedan drabbade C och honom). Åren 1976-1982 regerade 4 olika borgerliga regeringar med ofta stora motsättningar i främst kärnkrafts- och skattefrågorna, men även andra..


60.   De tre borgerliga partierna fick 50,8 % av rösterna.180 mot 167 riksdagsmandat för oppositionen. Fälldin bildade regering, men Henry Allard (S) fick fortsätta som talman. Regeringen genomförde en rad kostnadskrävande reformer. Barsebäck laddades och kärnkraften blev inte avvecklad till 1985. Kärnkraften tog oerhört mycket kraft för regering och riksdag. Centerpartiets allt starkare fokus på denna fråga blev att partiet delvis fick karaktären av enfrågeparti och opinionssiffrorna sjönk stadigt från 24,1 % 1976 till 5,1 % 1998  (min uppfattning).

61.   Samtidigt stod svensk ekonomi inför stora problem och de borgerliga regeringarna fick ägna mycket kraft åt krisinsatser för svensk industri. (Olof Palme talade utan grund om ”det dukade bordet”). Det gigantiska Stålverk 80 stoppades. Devalveringar blev nu under flera decennier framåt medicinen mot industrins försämrade konkurrenskraft, under 1977 med 7 respektive 10 %, under 1981 med 10 % och under 1982 med 16 %. Från krisen 1992 har Kronan flutit fritt inom ramen för ett inflationsmål på 2 %, vilket innebar och inneburit en fortlöpande försämring av kronans värde med ytterligare 10-15 %, totalt över 50 %.  Idag kostar 1 Euro ca 10,5 kronor medan 1 Ecu/Euro kring 1980 kostade 5 kronor. En Schweizerfranc kostade på 1960-talet kring en svensk krona, idag kostar den över 9 kronor.


62.   Kärnkraftsfrågan förpestade regeringens arbete. Fälldin lämnade den 5 oktober 1978 in sin avskedsansökan. Gösta Bohman trodde på en M/FP-regering men Ola Ullsten manövrerade för en ren liten FP-regering, med visst stöd även från S. Så blev det. FP var våren 1979 uppe i 18,5 % i Sifo.

63.   28 mars 1979 havererade kärnkraftverket i Harrisburg i USA. Palme och Ullsten var emot en folkomröstning om kärnkraften men nu ändrade sig båda omedelbart.


64.   I valet 1979 svetsade motståndet mot löntagarfonder samman de tre borgerliga partierna. Valet blev mycket jämnt. Mandaten blev 175-174 , Fälldin bildade en ny trepartiregering. C rasade till 18,1 % medan M ökade till 20,3 % och FP sjönk till 10,6 %. Men S tillsatte som vanligt talmansposten, med Ingemund Bengtsson. Mittenpartierna torde liksom för Henry Allard ha öppnat för detta.

65.   Folkomröstningen om kärnkraften skedde den 23 mars 1980. Precis som i ATP-omröstningen gavs tre alternativ av taktiska skäl och precis som då vann S-alternativet, denna gång stod även FP bakom och M rätt nära. Linje 3 stöddes av C, VPK och KDS samt typ alla freds- och miljöorganisationer och fick ca 38,7 %. Linje 3 ville avveckla kärnkraften på tio år, de två andra linjerna till 2010. Då svarade kärnkraften för 40 % av Sveriges elproduktion..


66.   I bitter besvikelse över kärnkraftsfrågan hoppade Per Gahrton av Folkpartier och snart bildades Miljöpartiet.

67.   Våren 1981 kom de båda Mittenpartierna i regeringen och Socialdemokraterna överens om en skattereform (”den underbara natten”) som begränsade marginalskatten till 50 % liksom även ränteavdragen. Gösta Bohman och M lämnade regeringen.


68.   I valrörelsen 1982 var de borgerliga partierna sargade över att ha spräckt sina regeringar både 1978 och 1981. S fick med hjälp av VP kommunisterna över 50 % och bildade regering. C tappade till 15,5 % och FP rasade till 5,9 % medan M under Ulf Adelsohn ökade till 23,6 %.

69.   Riksdagen beslutade hösten 1983 att införa löntagarfonder.


70.   I valet 1985 var Ulf Adelsohn borgerlighetens ledare. Bengt Westerberg ledde FP till ett rekordval med 14,2 %. Trots valsamverkan med KDS fick C bara 12,4 %. S regerade vidare.

71.   Den 28 februari 1986 mördades Olof Palme. Ingvar Carlsson blev statsminister. Thorbjörn Fälldin avsattes och ersattes av Karin Söder, och efter två år, p g av sjukdom, av Olof Johansson. Carl Bildt ersatte Ulf Adelsohn. Bildt var 37 år och ansågs mycket ung av många.


72.   I valet 1988 fick S 43,2 % av rösterna  och VP Kommunisterna 5,8 %, Miljöpartiet kom in i riksdagen med 5,5 %. C fick 11,3 %, FP 12,2 % och M fick 18,3 %.

73.   Berlinmuren föll den 9 november 1989 och julen 1991 upphörde Sovjetunionen att existera.


74.   I november 1989 kom S och FP överens om en skattereform. Regeringspolitiken var alltför expansiv och S-regeringens krisprogram 1990 innehöll bl a pris- och lönestopp. Regeringen blev nedröstad i riksdagen, Ingvar Carlsson avgick men återkom snabbt och gjorde upp med FP om åtstramningar. Men räntenivån steg, arbetslösheten ökade och underskotten svällde. Valuta flödade ur Sverige.

75.   I oktober 1990 öppnade Ingvar Carlsson för att Sverige skulle gå med i EU, och ansökan inlämnades den 1 juli 1991. Bara VPK och MP var emot.


76.   Inför valet 1991 presenterade Bildt och Westerberg en plattform för en ny regering. Senare anslöt sig KDS och C. Ny Demokrati presenterades den 4 februari 1991. I valet fick S 37,7 % och VPK 4,5 %, MP åkte ur riksdagen, M fick 21,9 % och KDS kom in med 7,1 %, Ny Demokrati fick 6,7 % och en mandatperiod. Carl Bildt bildade en borgerlig fyrpartiregering med Ny demokrati som vågmästare. (Bengt Westerberg hade föreslagit en M/S/FP-regering). Löntagarfonderna lades ned.

77.   Ekonomin krisade och valuta strömmade ur landet. Bildt-regeringen tvingades hösten 1992 söka samarbete med Socialdemokraterna. Riksbanken hade höjt en ränta till 500 %. En uppgörelse med stora besparingar träffades i september. Den räckte inte och ytterligare en träffades några veckor senare. Den räckte inte heller och den 19 november tvingades Sverige lämna den fasta växelkursen och låta kronan flyta. Pensionssystemet reformerades och gav lägre pensioner på sikt, nu på EUs nedre halva.


78.   I valet 1994 ökade S och MP återkom till riksdagen med 5, 0 %. KD klarade sig med ett nödrop, 4,1 %. Ingvar Carlsson bildade minoritetsregering med stöd av Vänsterpartiet. Han efterträddes strax av Göran Persson.

79.   Folkomröstningen om EU gav en knapp ja-seger den 13 nov 1994, med 52,3 % mot 46,8 %. Per T Ohlsson förbiser här den avgörande faktorn till att det blev ett ja, nämligen böndernas (LRFs) och Centerpartiets helt avgörande roll. Bland bönder och Centerpartister var lika många, eller mer, emot än för. Trots detta tog både LRF och C ställning för ett ja, och kampanjade för det. LRF hade inget annat val. I slutet av 1980-talet hade man kastat in handduken och gjort spårbyte, vilket gjorde att 6 av riksdagens 7 partier (MP undantaget) beslutade om en radikal avreglering av jordbruket i 1990 års jordbrukspolitiska beslut, Omställning 90. Efter en övergångsperiod på 5 år skulle tullskydd och regleringar avskaffas i ett ultraliberalt tänkande, vilket skulle kastat det svenska jordbruket ut i kaos och konkurser. LRF tvingades därför att stödja ett svenskt EU-medlemskap vilket ju skulle återföra Sverige in i en reglerad jordbrukspolitik med fortsatt tullskydd. Hos Centerpartiet vägde det över för ett ja sedan LRF tog ställning. Hade LRF och C kampanjat för ett nej hade folkomröstningen säkert med bred majoritet, som i Norge, resulterat i ett nej.

80.   Sverige stod inför stora ekonomiska problem/utmaningar 1994. I en debattartikel i SvD våren 1995 erbjöd Olof Johansson och Centerpartiet ett konstruktivt samarbete över blockgränserna, liksom på 1930-talet och 1950-talet. Åtstramningar genomfördes och statsbudgetsprocessen stramades upp. Samarbetet rättade upp Sveriges ekonomi men frestade på opinionssiffrorna för C och S.


81.   Vintern 1997 gjorde S upp med C och V om stängning av kärnkraftverket i Barsebäck. Maria Leissner var en kort period FP-ledare innan Lars Leijonborg tillträdde. Lennart Daleus var några år centerledare innan Maud Olofsson, efter en jämn kamp med Lena Ek, tillträdde. Carl Bildt efterträddes snart av Bo Lundgren.

82.   I valet 1998 rasade både S och C, till 36,4 % (-8,9 %) och 5,1 %. FP fick 4,7 %, V 12,0 % (Gudryn Schyman) och KD 11,8 % (Alf Svensson). Men Göran Persson regerade vidare, nu med stöd av MP och V. Både S och C beklagade att samarbetet måste avbrytas. M begärde misstroendevotum vilket avslogs, men från 2014 infördes regeln att riksdagen efter varje val ska rösta om statsministern.


83.   I valet 2002 rasade M med Bo Lundgren till 15,3 % medan S ökade till 39,9 %. FP (Leijonborg) tredubblades till 13,4 %. C (Maud Olofsson) ökade till 6,2 %, KD 9,1 %, V 8,4 % och MP 4,6 %. MP regeringsförhandlade med FP och C men C hoppade av och Persson satt kvar. 2003 blev Fredrik Reinfeld ny M-ledare. Sverige gick från neutralt till militärt alliansfritt.

84.   14 september 2003 folkomröstade Sverige tydligt nej till Euron med 55,9 % mot 42 %. C, V och MP kampanjade för nej, övriga för Ja men S var starkt splittrade.


85.   I mars 2004 lade Nya Moderaterna om sin skatte- och välfärdspolitik som ”det nya arbetarpartiet”. Bo Lundgrens skattesänkningar genomfördes ändå i stor utsträckning efter valet 2006.

86.   På förhösten 2004 bildade de 4 borgerliga partierna Allians för Sverige i Högfors hos Maud Olofsson.


87.   I valet 2006 ökade Moderaterna starkt till 26,2 % medan FP rasade till 7,5 %. KD under Göran Hägglund minskade till 6,6 % och S till 35,0 %. Allianspartierna bildade regeringen och rivstartade efter goda förberedelser och i en helt annan harmoni än de borgerliga regeringarna 1976-1982.

88.   S, V och MP kritiserade starkt regeringens öppning för signalspaning i luften som genomfördes sedan C-ledamöterna Fredrik Federley och Annie Johansson (Lööf) fått igenom integritetsskärpningar. Efter 2014 har de rödagröna partierna gjort ytterligare öppningar för mera signalspaning, helt i strid med vad de sade 2007-2009, med Thomas Bodström (S) i spetsen.


89.   Mona Sahlin efterträdde 2007 Göran Persson och inledde ett samarbete med MP utan V, men tvingades snart öppna också för V.

90.   Hösten 2008 slog en svår internationell finanskris till och alliansregeringen hade usla opinionssiffror. Men alliansen hanterade krisen väl och återhämtade sig i valet 2010, men fick inte egen majoritet, Sverigedemokraterna kom in som vågmästare. I valet 2010 rasade S till 30,7 % medan Moderaterna nådde 30,1 %. FP, C och KD gick alla lite tillbaka. Alliansen blev klart större än de rödgröna men SD kom in med 5.7 % och blev vågmästare. Reinfeldt satt kvar och gjorde upp om en fortsatt generös migrationspolitik med MP.


91.   Mona Sahlin efterträddes av Håkan Juholt och inom ett år (2012) sedan av Stefan Löfven.  I EU-valet 2014 fick MP drygt 15 %.

92.   Inför valet 2014 vädjade Reinfeldt, som ju ledde en regering som samarbetade med MP om migrationspolitiken, om att svenska folket skulle öppna sina hjärtan när migrationen och flyktinginvandringen ökade.


93.   I valet 2014 gick alla allianspartier tillbaka, mest M till 23,3 % medan SD ökade till 12,9 %. S (Löfven) bildade i Mona Sahlins anda en regering tillsammans med Miljöpartiet. Sverigedemokraternas röster gjorde att alliansens budget fastställdes av riksdagen. Alliansen ville inte regera med stöd av SD, så som S i många decennier gjort med stöd av kommunisterna, vilket ledde till DÖ (decemberöverenskommelsen) att störst block fram till 2022 skulle bilda regering och få igenom sina statsbudgetar trots minoritet i riksdagen, genom att det mindre blocket lade ned sina röster.

94.   Reinfeldt avgick brådstörtat och efterträddes av Anna Kinberg Batra och senare av Ulf Kristersson. Göran Hägglund efterträddes av Ebba Busch Thor. Sveriges generösa asylpolitik gjorde under 2015 att över 160.000 asylsökande valde att ta sig till Sverige. Stefan Löfven sa i september att Mitt Europa bygger inga murar, men införde ändå några månader senare kraftiga skärpningar i migrationspolitiken, en del av dem även med stöd av Centerpartiet, Liberalerna (tidigare FP) och KD. C sa dock nej till några av skärpningarna tillsammans med V och MP.


95.   KD bröt decemberöverenskommelsen som upphörde att gälla sedan övriga allianspartier följde efter, men i praktiken gällde den fram till 2018 ändå. Och delvis fortfarande genom januariöverenskommelsen (JÖ) med S/MP i regering men med betydande inflytande för C och L som både säger sig vara samarbetspartier med regeringen och samtidigt en ”liberal opposition”.

96.   I valet 2018 backade S till 28,3 %, M till 19,8 % och MP till 4,4 %. SD ökade till 17,5 %, C till 8,6 %, V till 8,0 %, KD till 6,3 % medan L stod stilla på 5,5 %. Hade alliansen gjort som S under många decennier och förlitat sig på stöd från SD såsom S gjorde med Kommunisterna och Vänsterpartiet Kommunisterna (Dagens Vänsterparti) så hade alliansen fortsatt styra 2014-2018 och från 2018. Istället styr nu S åter med hjälp av MP 2014 till sannolikt 2022.


97.   Hur går då valet 2022. Kanske ställs ett rödgrönt samarbete med 4 partier mot ett liberalkonservativt samarbete som kan få stöd av SD. Utgången blir mycket oviss. Det ser just nu inte bra ut om man vill se ett allianssamarbete efter valet 2022. Möjligen kan ett val av Nyamko Sabuni till L-ledare driva i den riktningen, men ny partiledare kan mycket väl Erik Ullenhag bli vilket minskar chanserna.