lördag, juli 21, 2018

Mina Memoarer, Blogginlägg två, Skandalöst höga LRF-pensioner mm

Jag åkte ur riksdagen hösten 2014, när Lena Ek tog tillbaka "sitt mandat". Lena fick 1.560 personröster (9 %) och jag 1.212 (7 %), vilket jag var mycket tillfreds med.

Jag fick kommande vinter ett erbjudande från bokförläggaren och skogsbrukaren mm Anders Bockgård från Nämndemansgården i Skrickerum i Valdemarsvik, en spännande person, att medverka i en antalogi som han skulle ge ut med mina minnen från strider i LRF och i riksdagen. Jag accepterade liksom ett antal andra personer som alla, tycker jag, hade givande och intressanta bidrag.

Beställ och läs gärna boken "Kluvet land, här länk till Anders Bockgård.

Kommer det många synpunkter och dialoginlägg kanske jag sedan sammanställer dem i ytterligare ett blogginlägg!

Detta är alltså mina memoarer, blogginlägg två (av fem)!

(Blogginlägg ett; Inledning, Min bakgrund och min livsväg, Bonde på Erikstad och engagemang i LRF och Centerpartiet, Radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990 - liksom också LRFs spårbyte, Envis och stridbar i LRF och Centerpartiet)

Blogginlägg två (se nedan); Föreningsbanken och landshypotek, Skandalöst höga LRF-pensioner, Valberedningens förslag till LRF-ordförande, Vägen till riksdagsledamot, Bättre stöd underifrån än uppifrån.

(Blogginlägg tre; Lantbrukets ryggsäck och allianens svek, Det stora livsmedelshyckleriet, Välj närodlat före ekologiskt från hela världen, Organiskt - inte ekologiskt.)

(Blogginlägg fyra; Riksdag och försvar, Striden om signalspaning/FRA, Ekologiskt i den breda åsiktskorridoren, En annan åsiktskorridor - fri migration.)

(Blogginlägg fem; Rätt till dödshjälp, För stränga körkortsregler, Lantbrukares underläga mot länsstyrelsen i djurskyddsfrågor, Stärk allemansrättens skyldigheter, Carpe Diem).


Föreningsbanken och Landshypotek
Jag har respekt för Bo Dockered som en stor facklig bondeledare, även om han hade fel i spårbytet. Han gjorde senare en djärv och mycket framgångsrik insats när LRF räddade den konkurshotade föreningsbanken tillsammans med Sparbanken och bildade nuvarande Swedbank. Egentligen borde Länsförsäkringar gjort detta så hade man sluppit att senare till stora kostnader få bilda en bank från grunden, LF bank. Man var väldigt nära att gå in i föreningsbanken men de 2 rikaste länsbolagen, i Dalarna och Östergötland, lyckades tyvärr hejda affären. Istället gjorde LRF en riskfylld men framgångsrik insats som gav stor utväxling tillbaka i månghundramiljonersklassen.
I dessa dagar satsar också lantbrukets bottenlåneinstitut Landshypotek på att starta bank. Landshypotek är kooperativt och lyckades på 1990-talet med knapp nöd undgå att bolagiseras. Jag satt något tiotal år kring 1995-2005 i styrelsen för Landshypotek Östgöta och värderade gårdar, vilket var intressant och givande på många sätt. Landshypotek har sina rötter i 1800-talet och har betytt mycket för lantbrukets kapitalförsörjning. Under mina sista år i Landshypotek fördes en diskussion om den hårdnande konkurrensen borde föranleda att verksamheten skulle säljas till t ex LF bank eller annan bank. Kapitalmarknaderna blir alltmer internationella och en liten spelare med all utlåning i en enda bransch kan ha svårt både med hög rating för att låna billigast, och med högre risk om branschen skulle krisa. Landshypotek har också i flera decennier tappat marknadsandelar, Swedbank har gått om som marknadsledare och andra banker stärker sin ställning.
Det bedömdes att medlemmarna skulle fått ca 6 gånger sitt insatskapital vid en försäljning, samtidigt som en starkare aktör bildades och konkurrensen stärktes. Jag förespråkade det alternativet som det bästa för medlemmarna, men utan framgång. Likt en gång slaktkooperationen, som nu är Finlands- och Danmarksägd i stor utsträckning, trodde en överväldigande majoritet, som därtill uppskattade att värdera fastigheter, att Landshypotek är/var för evigt och skulle klara sig bra.
Nu kommer oroande signaler att Landshypotek drabbas av kreditförluster och att den internationella ratingen sjunker. Man har också tagit beslutet att bygga upp en egen bankverksamhet vilket är mycket kapitalkrävande och riskfyllt. Jag är bekymrad. Om en försäljning skulle aktualiseras, vilket jag fortfarande tror vore klokt, vad kommer då värdet på företaget att vara?


Skandalöst höga LRF-pensioner
Jag har alltid värderat öppenhet, raka puckar och rimliga ersättningar åt politiker och förtroendevalda i t ex LRF. Jag minns väl när ombuden från Östergötland kring 1990 hade förmöten inför LRFs riksförbundsstämma och diskuterade arvoden till LRFs styrelse och dess ordförande. Bo Dockered hade runt 750.000 kr per år i arvode, vilket vi tyckte var väldigt mycket. Vi vill egentligen pruta men bet ihop och avstod detta.
Vi visste då inte att utöver sitt arvode så hade LRFs styrelse, utan att stämman informerades och säkert på initiativ av Bo Dockered själv, beslutat att tilldela ordföranden en avsättning på runt 2 mkr per år till framtida pension (i dagens penningvärde), dvs efter 8 ordförandeår skulle maxbeloppet 8 mkr ha avsatts. (Tidigare ordförande som företrädaren Sven Tågmark hade inte haft detta).
Vi visste heller inte att även LRFs vice ordförande Sture Jönsson också tilldelats en viss pensionsavsättning av sin egen styrelse.
Och vi visste inte att LRFs styrelse beslutat att om Hans Jonsson skulle efterträda Bo Dockered som LRFs ordförande så skulle hans vice ordförandeår i efterhand vara fullt pensionsgrundande. Hans Jonsson efterträdde också Dockered efter två viceordförandeår vilket innebar att efter bara 6 ordförandeår skulle pensionsfallskärmen om 8 mkr vara fullt utvecklad. Hans Jonsson lämnade då sitt uppdrag. (Hans Jonsson var i övrigt en utmärkt ordförande, den bäste som jag har träffat).
När Caroline Trapp föreslogs efterträda Hans Jonsson kom frågan upp i LRFs styrelse att även hon skulle få samma generösa pension som sina båda företrädare. Och att det kunde väl liksom tidigare LRFs styrelse besluta utan besvärande offentlig kommunikation med sin stämma. Jag krävde att full öppenhet skulle gälla och att frågan skulle hänskjutas till stämman. Så skedde också.
På stämman avstod jag, som styrelseledamot, att driva frågan. Stämman var mycket besvärad men följde utan motförslag styrelseledamoten Lars Larssons plädering för att samma pension borde tilldelas LRFs första kvinnliga ordföranden som till de två tidigare manliga.
Därefter utreddes pensionsvillkoren för kommande LRF-ordföranden efter Caroline och en fast ersättning på 1,5 mkr vid avgången ersatte den hittillsvarande nivån på 8 mkr för 8 ordförandeår. Det säger nog allt om hur LRFs styrelses tidigare beslut ska värderas. Jag begriper fortfarande inte hur en förtroendevald LRF-styrelse kunde agera så i det fördolda och i sak.


Valberedningens förslag till LRF-ordförande
Under 2003 stod det allt klarare för oss i styrelsen att det inte bar för LRFs ordförande Caroline Trapp. Jag kände Caroline sedan vår tid på Lantbruksuniversitetet och gillade henne trots våra lite olika synsätt politiskt då, C respektive SKP.  Hon blev sedan lantbrukare och säkert mer pragmatisk. Jag och andra ville gärna bistå henne i t ex hennes ordförandearbete gentemot de politiska partierna men hon kände och bar ansvaret mycket själv trots rätt begränsad erfarenhet.
Valberedningen uppfattade det ohållbara läget och kom fram till att det behövdes ett skifte. Det fanns dock ingen naturlig kronprins eller – prinsessa. Man våndades och funderade och landade slutligen i att tillfråga mig, kanske lika överraskande som när jag valdes till LRF-ordförande i Östergötland. Jag ansåg ju att förnyelse behövdes och kunde inte avböja, och kände också en trygghet i att faktiskt ha förmågan att kunna samla styrelse och rörelse.
Lika trygga var dock inte alla i och utanför förbundsstyrelsen, varav en del säkert hade Juholtsvarning på mig (innan begreppet ens var uppfunnet), typ yvig och ostrukturerad. Visst har jag alltid haft en lättsam jargong och gillar att skämta (efter min mor) men samtidigt drivs jag av djupt rotad övertygelse och stort allvar och en vilja att samla, vilket dock kanske inte alla ser.
Valberedningens ordförande byttes p g av sjukdom, jag låg nog alltför lågt och när skogsfolket i styrelsen tvekade inför mig och när Caroline bad om ett sista år så blev resultatet en rätt bred voteringsseger för Caroline. Jag lämnade givetvis styrelsen i maj 2004, lite besviken men utan bitterhet.


Vägen till riksdagsledamot
Parallellt med mitt engagemang i LRF hade jag fortsatt som fritidspolitiker (C) i Linköping. LRF består av små och stora bönder och alltfler skogsägarmedlemmar. Många röstar på Centerpartiet men också alltfler på Moderaterna. Det utformades en praxis, (där nog M var drivande) att är man ledande inom LRF bör man tona ner eller lämna partipolitiken. Jag höll inte med utan menade att det är en styrka och tillgång att även som regional LRF-ledare kunna ha ett politiskt engagemang, t ex på kommunal nivå. Självklart ska LRF-uppdraget genomföras partipolitiskt obundet.
Så jag behöll envist mitt kommunala uppdrag i miljönämnden i Linköping även som länsförbundsordförande. På grund av detta, att jag blev känd över länet i min LRF-roll och behöll en politisk plattform, valde Centerpartiet att från 1994 års val placera mig som 2:a på riksdagslistan. Det innebar fram till 2004 ingenting, eftersom Centerpartiet i Östergötland, efter storhetstiden på 1970 och 80-talet med 3 mandat därefter endast haft ett mandat.
Men 2004 skedde en förändring. Vår lysande stjärna Lena Ek, som nästan blev Centerordförande istället för Maud Olofsson, kände nog att spänningen mellan henne och Maud efter valet (vilket mest berodde på Maud) behövde lösas upp, och valde att kandidera till Centerpartiets enda plats i EU-parlamentet. I augusti intog hon sin plats och jag ersatte henne som riksdagsledamot för Östergötland (C).
Jag fick sedan förtroendet att i hennes bortavaro toppa östgötalistan i både valet 2006 och 2010 och gladdes över att ca 1.600 väljare (knappt 8 respektive 10 % av alla som röstade C) kryssade mig. I valet 2014 var det åter naturligt att Lena, nu som miljöminister, åter toppade listan med mig (67 år) som åter tvåa. Hon fick 1660 kryss och jag 1212, vilket var goda resultat för oss båda. Min enkla småannonskampanj betonade att jag vågade diskutera migration och tiggeri, vilket alltså inte avskräckte östgötar från att kryssa mig, snarare tvärtom.


Bättre stöd underifrån än uppifrån
Min självständighet och drivkraft gjorde nog i både LRFs styrelse under 8 år, och ca 7 år också i Centerpartiets styrelse, och 10 år i Centerpartiets riksdagsgrupp, att respektive ledningar hållit mig under god uppsikt och inte alltid litat på mig, eftersom jag drivit på i enstaka frågor enligt deras uppfattning lite för mycket och ibland, enligt dem, fel. Min bild är ändå att jag varit lojal men visst, lite envis i mina hjärtefrågor. Om förtroendet för mig inte alltid varit det bästa uppifrån har jag dock alltid känt ett massivt och starkt stöd från både LRFs och Centerpartiets gräsrotsmedlemmar!
Jag kom in i Centerpartiets partistyrelse 1997 när Lennart Daleus blev partiledare. Förtroendet sjönk för honom efter några år, hans karisma från kärnkraftsomröstningen hade falnat med åren. Några veckor innan han meddelande sitt beslut att avgå hade jag rått honom till det, baserat på stämningarna i medlemsleden i Östergötland.
Under min tid i partistyrelsen kom det på förslag att Centertidningar skulle säljas, den koncern som mirakulöst bra hade byggt upp av främst Allan Pettersson. Jag stödde kraftfullt det förslaget, i övertygelsen om att företaget stod på topp, att det var för hög risk att ha alla ägg i samma korg samt att papperstidningens framtid ändå rimligen skulle hotas av utvecklingen. Trots att en del motsatte sig en försäljning är det imponerande att partistyrelsen under Maud Olofssons ledning hade kraften och modet och framsyntheten att sälja för hela 1,8 miljarder kronor, vilket har visat sig vara ett klockrent beslut. I alla fall för säljaren.
I både LRF och Centerpartiet har jag ständigt drivit på för en levande landsbygd och ett livskraftigt lantbruk. Några av Centerpartiets hjärtefrågor är ju bäst möjliga konkurrensförutsättningar för små och stora företag och för lantbruket. Visst ska livsmedels- och energiproduktionen från åker- och skogsmark bedrivas marknads- och möjlighetsinriktat men för framgång förutsätter det också rättvisa näringspolitiska spelregler.

Mina Memoarer, blogginlägg ett. Mina strider i LRF och i Riksdagen mm

Jag åkte ur riksdagen hösten 2014, när Lena Ek tog tillbaka "sitt mandat". Lena fick 1.560 personröster (9 %) och jag 1.212 (7 %), vilket jag var mycket tillfreds med.

Jag fick kommande vinter ett erbjudande från författaren och bokförläggaren och skogsbrukaren mm Anders Bockgård från Nämndemansgården i Skrickerum i Valdemarsvik, en spännande person, att medverka i en antalogi som han skulle ge ut med mina minnen från strider i LRF och i riksdagen. Jag accepterade liksom ett antal andra personer som alla, tycker jag, hade givande och intressanta bidrag.

Beställ och läs gärna boken "Kluvet land, här länk till Anders Bockgård.

Detta är ett första blogginlägg med mina Memoarer. Om mig, om mina minnen, min bakgrund och min livsväg, bonde på Erikstad och engagemang i LRF och Centerpartiet, radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990 - liksom LRFs spårbyte, envis och stridbar i LRF och centerpartiet.

Det kommer 4 st blogginlägg till, se länkar nedan.

Segraren skriver alltid historien, typ. All respekt till t ex LRFs och Bo Dockereds (se hans memoarbok) beskrivning av spårbyte och jordbruksbeslut 1990, all respekt till Centerpartiets beskrivning av ideprogramsdebatt och sin medmänskliga och öppnare asyl- och migrationspolitik.
Men även min minoritetsbeskrivning torde ge en bredare bild över det som hände, och vara  intressant för dagens LRF:are och Centerpartister. Och jag står ju alltjämt kvar vid mina uppfattningar, då som nu!

(Den mycket liberale samhällsdebattören Fredrik Segerfeldt går just nu ut hårt mot det svenska jordbruket och kräver avreglering och fria marknadskrafter. Mycket känns igen från tiden före, under och efter Sveriges extremt radikala jordbrukspolitiska beslut 1990 - Omställning 90. Då vek LRF ner sig, bytte spår och hoppade upp på tåget vilket enligt min uppfattning möjliggjorde för en  nästan enig riksdag att fullfölja det som dåtidens "Segerfeldtar" ville. Det är glädjande att idag se ett helt annat agerande från LRF, helt i  min anda! Vad gäller 7 politiska partier inklusive Centerpartiet och friare invandring anser jag mig i allt väsentlig ha fått rätt i det jag har hävdat, men här fortsätter debatten. Och jag har givetvis inte vare sig från LRF eller Centerpartiet fått någon erkänsla för att jag i historiens ljus nog ända hade starka poänger, då och nu..!)

Sociala medier, rätt använda, är fantastiska instrument för information och dialog och jag hoppas att personer från då, t ex Bo Dockered, Hans Jonsson, Caroline Trapp, Lars-Göran Pettersson, Helena Jonsson, Leif Zetterberg och Paul Borgström samt t ex Karl-Erik Olsson, Olof Johansson, Maud Olofsson, Annie Lööf, Eskil Erlandsson och många fler, och personer nu, gärna lämnar synpunkter i kommentarer till blogginläggen samt i de Facebooksforum som jag kommer att länka till blogginläggen, t ex Politisk Centerdebatt, Politisk Allmändebatt, Centervänner PolCV, Svensk lantbruks- och livsmedelsdebatt, Vi är LRF, Spannmålsbönderna, Mjölkdebatten, Alliansens Vänner och en del andra. Jag länkar också på twitter.

Kommer det många synpunkter och dialoginlägg kanske jag sedan sammanställer dem i ytterligare ett blogginlägg!





Detta blogginlägg; Inledning, Min bakgrund och min livsväg, Bonde på Erikstad och engagemang i LRF och Centerpartiet, Radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990 - liksom också LRFs spårbyte, Envis och stridbar i LRF och Centerpartiet

Blogginlägg två; Föreningsbanken och landshypotek, Skandalöst höga LRF-pensioner, Valberedningens förslag till LRF-ordförande, Vägen till riksdagsledamot, Bättre stöd underifrån än uppifrån.

Blogginlägg tre; Lantbrukets ryggsäck och allianens svek, Det stora livsmedelshyckleriet, Välj närodlat före ekologiskt från hela världen, Organiskt - inte ekologiskt.

Blogginlägg fyra; Riksdag och försvar, Striden om signalspaning/FRA, Ekologiskt i den breda åsiktskorridoren, En annan åsiktskorridor - fri migration.

Blogginlägg fem; Rätt till dödshjälp, För stränga körkortsregler, Lantbrukares underläga mot länsstyrelsen i djurskyddsfrågor, Stärk allemansrättens skyldigheter, Carpe Diem




Envis, lojal och stridbar med landsbygd och lantbruk i fokus!


Inledning
Jag har alltid brunnit för en rättvisare värld med mer humanism och medmänsklighet och mindre klyftor. Och jag har också hållit miljö och resurshushållning högt liksom vikten av att jordens människor har tillräckligt med mat och att Sverige av båda miljö- och resurshushållningsskäl ger goda förutsättningar för ett livskraftigt jordbruk och en levande landsbygd. Detta ger i sin tur biologisk mångfald och förutsättningar att sluta kretsloppen samt tryggar öppna produktiva landskap och en stark inhemsk livsmedelsindustri.
Jag ska berätta lite om mig själv och mina strider och varför jag i Centerpartiets riksdagsgrupp trots hård motvind drev en migrationsdebatt samt även fick starka rekommendationer att ”tagga ner” min öppenhet om ekomatskonceptets brister.
Att lära av historien och av andra är guld värt för mänskligheten och människan. Tyvärr mördas och lider människor i mängder av inbördes- och religionskrig än idag, vad har vi lärt? Ungdomar läser mycket färre böcker än tidigare. Illa. Den religiösa fanatismen kan vara fasansfull.
Memoarer/minnesanteckningar från människor är oftast viktiga bitar av verkligheten, och fler borde skriva, har jag alltid tyckt. Både omskrivna personer, men även vanliga personer! Därför nu även jag.
Jag är 67 år och lämnade riksdagen i september 2014 efter 10 år, jag är född på en gård utanför Linköping, ville bli journalist eller socionom men blev agronom och en av Östergötlands mera opraktiska bönder, engagerade mig i LRF och Centerpartiet, var valberedningens kandidat 2004 till att efterträda Caroline Trapp som LRFs ordförande men förlorade och lämnade riksstyrelsen samt ersatte istället Lena Ek i riksdagen när hon blev Centerpartiets enda EU-parlamentariker samma år.
Jag är glad över möjligheten att skriva i Anders Bockgårds bokprojekt för att summera mina ”staccato-memoarer”.  Lite om mig och om några för mig centrala frågor och strider.
Om LRFs radikala och felaktiga ”spårbyte” under Bo Dockered. Om Dockereds, Jonssons och Trapps ohemult slösaktiga pensioner, i det fördolda. Om LRFs och Statens välmenande men delvis fiaskoartade strategi ”den svenska modellens jordbruk”. Om att ”organic” inte bort få ta monopol på begreppet ekologi. Om att nästan bli LRFs ordförande. Om FRAs signalspaning och C-konvulsioner från Annie Johansson (Lööf) och Federley. Om Centerpartiets idéprogramdebatt och fri invandring som mantra. Om åsiktskorridoren och heliga svenska asylregler. Och om dödshjälp, om för stränga synfältskörkortskrav, om statliga djurskyddsövergepp och om allemansrättens fokusering på rättigheter men inte skyldigheter.


Min bakgrund och livsväg
Om mig. Farfarsfar Nils Petter gick folkhögskola och drev sina förfäders gård som var en av 4 gårdar i byn Fjälster i Tuna socken i Vimmerby kommun. Han gick till folkhögskolan och visade sig sedan vara en entreprenör som vågade satsa och ta risk. 1884 tog han det djärva beslutet att ta gården Erikstad i socknen Bankekind nära Linköping med 170 ha åker och typ 30 kor på arrende. Ett väldigt steg! Jordägare var baroniet Adelswärd i Åtvidaberg. NPD (Nils Petter) hjälpte sedan 1910 min farfar Henning att köpa Erikstad med 486 ha, mest skog.
Det röda våghuset vid gårdsplanen inköptes av Henning som kreatursvåg, det stod tidigare vid grå logen på Tuttorp i Bankekind , där kopparmalmsfororna från Bersbo i Åtvidaberg vägdes på vägen mot Norrköping.
NPD köpte och sålde skog, anlade och köpte stora sågverk (Gullringen, Blankaholm, Norrköping, Tunaberg) och 15.000 ha skog och stod på topp i början av 1920-talet. Sedan dog efterfrågan och guldmyntfot infördes vilket urholkade hans stabila koncern och östgötabanken tog över. Han dog bedrövad, dock lyckades hans många långa söner vartefter rädda en del.
På mödernet härstammar jag från Visingsö, dit några skånska bröder Per och Pål lär ha kommit på 1800-talet. Morfar var målare och allt i alloarbetare på ”öa”, familjen hade mycket små marginaler under t ex 1930-talet.
Min far Dag var yngst av 3 bröder och lång och smal, var kapten på I4 under kriget och frös illa och återvände aldrig till kalla norrland. Han tog över Erikstad på 1950-talet och upphörde befriat med den olönsamma mjölkproduktionen 1970.  Han förvaltade länge Alreiks stora donation i bygden och gjorde storverk med att effektivisera driften av jord och skog.
Min mor Margareta lyckades studera till sjuksköterska och träffade Dag på sjukhuset när han vårdades för magsår. Hon älskade sitt yrke och inställde sig som pensionär flera gånger med begynnande demens överraskande till tjänstgöring på vårdcentral och akutsjukhus.
Jag hade en lycklig barndom som äldst av 4 syskon. Jag var och är ett känsligt barn med stort rättvise- och världsförbättrarpatos. Jag mobbades lite av Börje och Kalle i skolan vilket gjorde att jag fick byta småskola. Det var inte så farligt men var ändå tungt och har påverkat mig. Jag lider med alla barn och människor som utsätts för mobbning, människan är ett flockdjur på gott och, tyvärr, ont.
Jag var och är humanist och ville bli journalist eller socionom. Jag sadlade dock om och kände ansvar för att kanske ta över gården och lyckades bli agronom.
Jag träffade min fru Ewa på luciabal på Lantbrukshögskolan, vi hade 3 fina år i Kalmar (och därefter) där jag var informationsansvarig på Kalmar lantmän.

Bonde på Erikstad och engagemang i C och LRF
1978 började jag arbeta tillsammans med min far på Erikstad med växtodling och skog. På gårdens styva leror odlades främst höstvete och med god hjälp av lantmännens traktorverkstad klarade jag trots en besvärande opraktiskhet driften hyggligt, därtill med besvärande överkunskaper i t ex lantbrukskemi och växtodling i bagaget…(jag bjuder lantmästarna på detta..). Det är härligt att vara bonde så länge ekonomin går ihop.
I början var det skönt att arbeta ensam med radiohörlurar som nödvändigt sällskap. Sedan engagerade jag mig i Centerpartiet i Linköping och i LRF, av både sociala skäl men framförallt för att kunna påverka samhällsutveckling och företagande. Min far var lite aktiv i Högerpartiet (nuvarande M) men jag gick åt vänster under studietiden, dock inte längre än till Centerpartiet. Jag uppskattade partiets miljö- och landsbygdsförankring, småföretagsinriktning samt hjärta för de svaga i samhället genom arbetet för grundtrygghet.
Snabbt efter hemkomsten och efter valet 1979 kontaktade jag jordbruksminister Anders Dahlgren (C) och fick förtroendet att vara hans informationssekreterare i regeringen Fälldin 2 till 1982. Utan tidigare ungdomsförbundsengagemang var detta en port till rikspolitiken som betydde mycket, naturligtvis. Jag tappade den onödigt stora respekt för denna som man lätt kan ha. Jag kämpade med liv och lust för både levande landsbygd och ett livskraftigt jordbruk samt var mycket aktiv i kärnkraftsomröstningsopinionsbildningen. Både min chef Anders, som var mycket bra, och jag ställde oss bakom partilinjen.
Generationsskiftet på gården genomfördes 1986 när min bror och jag köpte ut våra 2 systrar. I slutet på 1990-talet köpte jag även ut min bror, som nog skulle blivit en bättre bonde än mig men som med allt större flygerfarenhet istället lyckades få sitt drömjobb som flygkapten i Emirates i Dubai.
Min växtodlargärning stod på topp under 1980-talet. Genom att alla riksdagens partier förutom det färska Miljöpartiet genomförde Europas mest radikala avregleringsbeslut för jordbruket 1990 ”ställde jag om” gården till häststall och ridhus samt lade alltmer av åkern i träda för att sedan arrendera ut växtodlingen från 2005.


Radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990, liksom också LRFs Spårbyte
1990 års beslut hade blivit helt förödande för svenskt jordbruk om det hade fullföljts, så att jordbruket hade fått konkurrera utan stöd på världsmarknaden från 1995. Det är absolut inget exempel på en lyckad avreglering, vilket ibland hävdas. Tvärtom, hade inte Sveriges EU-inträde återfört tullskydd och ersättningar så hade det svenska jordbruket drabbats av katastrofal utslagning, kapitalförstöring, nedläggning och extrem stordrift.
Under 1980-talet var politikerna tydliga med vartåt det lutade. Den motkraft som fanns var böndernas organisation LRF, som kunde mobilisera en folklig opinion och som riksdagen hade stor respekt för.
Överraskningen blev stor, hos både bönder och politiker, när LRFs ordförande Bo Dockered plötsligt proklamerade ett ”spårbyte”. LRF insåg att avregleringen var oundviklig, sa man, och ville hoppa upp på tåget.
Politikerna var förbluffade. Ingen, inte ens LRF, motsatte sig alltså en ensidig svensk avreglering av det svenska jordbruket.
Dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt uttrycker i sina memoarer sin häpnad över att LRF kastade in handduken, men socialdemokraterna tackade och tog emot och även Centerpartiet tvingades ställa sig bakom regeringens planer.
Visst fanns det delar i spårbytet som var förståeliga, att bondekooperation och bönder t ex måste bli mer marknadsinriktade. Däremot blev det förödande att den enda kraft som kunde ha bromsat de extremliberala politikerna, LRF, valde att kasta in handduken och i praktiken gav politikerna grönt ljus för ett marknadsliberalt experimenterade i full skala, som enda land i Europa.

Envis och stridbar i LRF och Centerpartiet
Jag hade tidigt engagerat mig i LRF på lokalavdelningsnivå, skrev motioner till riksförbundsstämman, och kände stor oro för mitt växtodlingsföretag och för det svenska jordbruket om vi som enda europaland skulle utlämnas till att konkurrera på världsmarknaden utan tullskydd och ersättningar.
Jag reagerade starkt på LRFs spårbyte och gjorde allt för att förhindra det, med debattartiklar, motioner och inlägg på länsförbundsstämmor. Men Bo Dockered hade valt väg och lyckades med sitt kraftfulla ledarskap att få med sig de med ledningen oftast lojala länsförbundsledningarna, så även i Östergötland.
Min besvikelse var stor och i protest blev jag informationsbyråkrat i 3 år på lantbruksstyrelsen (nuvarande Jordbruksverket) i Jönköping, dit jag mest dagspendlade 30 mil t o r. Mitt främsta minne därifrån är när jag i höjd med Braheborg i radion fick nyheten att skaraborgarna under ledning av Hans Jonsson (vilket förde honom till riksförbundsstyrelsen) blockerade myndigheten. Jag satt under dagen i en bunker tillsammans med myndighetens ledning och skickade med blandade känslor ut desperata pressmeddelanden som inte ledde till någonting.
Jag fick dock stöd av de flesta LRF-medlemmarna i Östergötland och min motståndskamp gjorde att jag till allmän överraskning blev föreslagen till LRFs länsförbundsstyrelse, och ett år senare till ordförande, efter hedersmannen Åke Björn som inte hade haft någon lätt sits mellan mig och Dockered. På stämman 1991 talade halva länsförbundsstyrelsen emot mig som ordförande men jag valdes ändå med bred majoritet.
Jag ser det som en stor merit att jag när jag slutade som ordförande 1999, och efterträddes av den förträfflige Anders Johansson i Nässja, rådde stor harmoni i både länsförbund och styrelse.
Jag valdes sedan in i LRFs riksförbundsstyrelse 1997. Under min tid i LRF stod både jag och östgötarna för en stark näringspolitisk linje, att LRF visst skulle utveckla marknad och möjligheter men att man också, eftersom de politiska spelreglerna var så avgörande för lantbruket, skulle kraftfullt driva på för rättvisa spelregler relativt bönder i övriga EU-länder.
Jag sågs säkert som besvärlig och envis av många i LRFs ledning, och det ryktet har jag fått leva med även i Centerpartiet. Det kan finnas fog för en sådan syn, även om jag bestämt hävdar att jag i grunden är konstruktiv och lojal och bra på att samla styrelse och medlemmar till ett gemensamt agerande. (det är precis så här memoarer kan användas, att oförblommerat frossa i sin egen analys och uppfattning!).
Naturligtvis har min ”bråkighet” berott på en stark övertygelse i sakfrågor, som jag inte vikit ifrån, mer om detta senare.
Huvudströmningen i LRF de senaste 25 åren har varit att tona ner LRFs näringspolitiska profil och istället lyfta fram företagandet och se och gynna dess möjligheter på alla tänkbara sätt. Jag är fullt med på det senare, men inte på bekostnad av det förra, så kan min opposition beskrivas.