Chefsingenjören Björn och Wiseman upprörs över sättet för hans uppsägning, när han kräver fackets medverkan kring villkoren för medverkan i internationella fredsinsatser för att svara jakande på frågan om han accepterar att tjänstgöra även i utlandet.
jag har ikväll endast hört ena sidan i denna fråga, och borde kanske hålla tyst men OK, jag resonerar lite efter lite tidigare bollning:
Det finns ju flera bottnar i detta, och helheten känns rätt märklig. Men det är också en speciell situation, för både försvarsmakten och dess personal.
Jag tycker att det är rimligt att försvarsmaktens personal åtager sig att tjänstgöra även utanför Sveriges gränser, det är en sak.
Säger man blankt nej till detta kan man arbetsrättsligt sett uppenbarligen bli avskedad, vilket arbetsgivaren - försvarsmakten - i så fall utfäst sig att kanske göra. Och man gör det.
Det är trist att arbetsgivare och fack inte har kunnat träffa överenskommelse om detta krav och för villkoren vid tjänstgöring utanför landet. Jag vet för lite för att kunna bedöma "skuldbördans" fördelning.
Väljer arbetsgivaren att kräva besked av sina anställda ska information och så småningom avsked ske korrekt och i god ordning.
Björn valde att svara lite kryptiskt, både ja och nej genom villkorandet till officersförbundsavtal, vilket inte har träffats.
Om arbetsgivaren väljer att tolka det som ett nej - vilket verkar korrekt - blir det skarpt läge, att stå fast vid det eller att acceptera arbetsgivarens krav. Björn står fast och blir uppsagd.
Påminner lite om de riksråd som avrättades vid Linköpings blodbad år 1600, deras stolthet förbjöd dem att be om nåd och uppfylla kungens krav. De hade rätt i sak, men Kungen hade gripit makten. (parallellen gäller inte sista meningen).
Brådskan att tvinga fram ett besked under pågående kurs väcker frågor.. Varför fanns inte tid till att kalla till möte efter kursens slut någon vecka? Ville Björn förhala och vinna tid? Eller krävde likabehandlingen att arbetsgivaren måste ha besked? Vem ville inte ringa vem?
Dock, skulle Björn även en vecka senare stått fast vid sitt krav är ju hans svar på frågan nej. Och då blir han uppsagd.
Är loppet kört nu?
Eller kan Björn om han nu tänker om och under protest accepterar utlandsskyldigheten, kvarstå i försvaret och i utlandsstyrkan. Uppenbart torde vara att försvaret skulle vinna på detta.
Kanske även Björn, som säkert behövs i både Afghanistan och i försvarsmakten.
Men hans stolthet sätter nog käppar i detta hjul, liksom det gjorde för riksråden år 1600. Eller?
En väsentlig skillnad är att för statsråden slutade det med döden - låt vara genom halshuggning -, medan Björn går vidare i en civil karriär.
måndag, november 29, 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)