söndag, november 25, 2018

Ge Kristersson chansen, om SD fäller så Mitten/S, men först då!

(Här länkar till några tidigare blogginlägg av mig om regeringsfrågan.)



 Jag tänker i samma banor som Axel Darvik (L) i Göteborg. C och L borde rösta nej till Löfven och sedan avstå så att Kristersson får chansen. Skulle SD fälla Kristersson lär det bli en S-Mittenregering som då har legitimitet och SD bär ansvaret. (Men skulle C och L först fälla Kristersson och sedan släppa fram Löfven så befarar jag att Sveriges politiska karta ritas om med betydande risk/möjlighet att en rätt stark Kristerssonregering styr efter valet 2022). "Axel Darvik
17 tim · 
SLÄPP FRAM KRISTERSSON OCH STÄLL TUFFA KRAV
Annie Lööf har under sin sonderingsrunda gjort vad hon har kunnat för att få till en Alliansregering med stöd över blockgränsen. Tyvärr lyckades hon inte nå framgång och det är bara att beklaga. En Alliansregering med stöd av MP eller S hade inneburit en stabil regeringen med möjligheter att reformera viktiga politikområden så som; arbetsmarknad, utbildning, skatter, innovation, miljö och bostäder.

För Liberalerna är det viktigt att hålla undan för både höger och vänsterpopulism, men oavsett vilken regering som tillträder så är valresultatet detsamma. SD och V kommer ha inflytande i svensk politik den kommande mandatperioden och ingen förhandling kan ta ifrån dem de mandat de fått av folket. Deras valresultat påverkar samhällsdebatten även om de är i opposition. En viktig uppgift för liberalerna är att ta debatten mot SD:s populistiska förslag och grunda för en revansch i nästa val.

Det är bara att erkänna att Liberalernas resultat på 5,5 % innebär en svag ställning och mandatfördelningen ger att vi inte kan ha något avgörande inflytande över vilken regering som ska tillträda. Tungan på vågen är Centerpartiet. Vi måste nu skapa förtroende hos vår målgrupp av öppensinnade och borgerliga väljare. Klarar vi inte mobilisera denna bas och lyfta liberalismen ligger vi riktigt risigt till i nästa val.

VÅRA VÄLJARE ÄR GAL-HÖGER
Liberalerna har förnyat sin politik men inte lyckats bygga ett ökat förtroende. Liberalernas politik och våra väljare är i huvudsak positionerade höger om mitten på höger-vänster skalan och på GAL-sidan snarare än TAN. Att bygga förtroende tar tid och ett problem är att Liberalerna inte framstår som konsekventa. L har prioriterat frågor som pappamånader, försvaret, euron, kärnkraften, bistånd, LSS, kunskapskrav, hedersförtryck och språktest samtidigt. Det är kanske logiskt för en liten elit ideologiskt medvetna liberaler men för stora delar av vår målgrupp så har det varit förvirrande eller ointressant. Vi kan bara växa om gruppen som tycker vi är det bästa av alla partier växer. Att vara näst bäst ger inga röster.

Det naturliga för oss liberaler om vi vill bygga förtroende hos vår målgrupp är att utgå ifrån vår positionering i GAL-höger-kvadranten. Vi bör vara trygga i vår identitet och därför släppa fram en moderatregering nu när andra alternativ prövats. Många av de utmaningar vi ser att en regering behöver fokusera på för att modernisera Sverige ser också de andra partierna i Alliansen; jobb, skatter, bostäder och skola.

Liberalerna ska däremot ställa tuffa krav på en Kristersson-regering för att vi ska stödja deras propositioner. Om de börjar förhandla med SD ska vi direkt vara beredda att rikta misstroende mot regeringen. För att säkerställa ett oberoende bör Liberalerna inte ingå i en moderatledd regering utan istället vara en motkraft till SD och se till att Sverige fortsätter vara ett öppet, demokratiskt, jämställt och tolerant land.

INGÅR L I EN S-REGERING ÄR DET SLUT
Att gå in en socialdemokratisk regering eller agera stödparti åt Lövén skulle sannolikt innebära slutet för Liberalerna som parti. Då bryter vi med stora delar av den väljarskara som vi samlade i valet och måste börja bygga upp ett förtroende hos en helt ny grupp på fyra år. Dessutom i konkurrens med Centerpartiet och Miljöpartiet som också tagit en vänsterliberal position. Missnöjda M-väljare som tidigare varit en del av vår bas lär också skrämmas bort av ett sådant vägval. En vänster-mittenregering är precis det Jimmie Åkesson vill se. Han vill visa upp sin bild av ett konservativt block med SD, M och KD. Riskerna är stora att Sverige då går åt helt fel håll i nästa val.

Moderaterna säger sig kunna hitta en väg framåt för allianspolitik om de får chansen i Rosenbad och Liberalerna bör ge dem möjligheten till ett ärligt försök."

onsdag, november 21, 2018

Alltfler brutala rån i hemmet. Eller likadant förr?

Unga män kidnappar och misshandlar och utpressar en livrädd 16-årig pojke. Män binder brutalt och rånar en kvinna i hennes hem. Män rånar barnfamiljer i deras hem på deras bil. Åldringar luras och bestjäls i sina hem. Med mera. Media toppar sällan med dessa brutala nyheter som drabbar vem som helst. Brotten har blivit rutin?

Jag är djupt oroad över det allt råare våldet som drabbar i hem och på gator osv. Ofta begångna av 3-4-5-6 män i grupp. Fega och skändliga rån och lurendrejerier mot människor som är 80-90 år, i deras hem.

Jag oroas djupt över att brottsligheten ökar, blir mer brutal och att människor oftare överfalls i sina hem och rånas. Åldringsrånen förefaller öka liksom kvinnoöverfall och våldtäkter.
Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) menar tvärtom att brottsligheten snarast minskar.
34 % av kvinnor i Sverige mellan 18 och 24 år, TRETTIOFYRA PROCENT, har svarat att de utsatts för sexualbrott.

Har BRÅ rätt, Sverige blir allt tryggare? Eller har vi som alltmer oroas oss någon poäng?

Jag har summerat några exempel på det i några blogginlägg.

Jag gör det igen, snabbt googlade från det senaste året. Några länkar redovisar oxå lugnande fakta från BRÅ som inte ser någon oroande utveckling, typ..

r länk, här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här (rånen ökar inte..) och här och här och här (inbrotten minskar enligt BRÅ) och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här.

torsdag, november 15, 2018

Politiska risker (C) med S-samarbete och Anti-Fokus.

Jag har skrivit flera blogginlägg om hur Sveriges nya regering borde se ut.

Jag skriver i Dagens Samhälle några reflexioner kring Centerpartiet och regeringsfrågan och om samarbete över blockgränserna, nu och historiskt. Samt om risken för att först fälla Kristersson och sedan kanske istället samarbeta med socialdemokraterna, samt om att främst vara anti något istället för att föra fram sin samlade politik.
Kanske är tiden mogen för samarbete över blockgränsen, vi får se.

Jag hade gärna skrivit detta på något pappers- eller nättidning för idédebatt inom Centerpartiet, men något sådant forum finns väl inte. Därför Dagens Samhälle, länkbart, samt i några debattforum på Facebook, och på min blogg.

Synpunkter?


tisdag, november 13, 2018

Trist att Kristersson fälls och Löfven kan komma. DÖ lever..?

Om tio timmar röstar riksdagen om Ulf Kristersson som statsminister. De rödgröna och C och L kommer att fälla honom.

Det känns inte bra, tycker jag, att C tillsammans med de rödgröna fäller Ulf Kristersson som statsminister. Inte heller att C öppnar för att tolerera en S-regering. Och talet om att många regeringsalternativ återstår känns orealistiskt.

Här länkar där jag utvecklar mitt resonemang

fredag, november 09, 2018

Regering enligt DÖ, en omvänd DÖ, eller DÖS, principer?

Jag har i flera blogginlägg redovisat min uppfattning om regeringsfrågan, C och L bör inte rösta nej till Ulf Kristersson som statsminister i en M/KD-regering. Den bör ges chansen att tillträda och regera. Om den inte finner kompromisser med S och MP, och stöd av C och L, och om SD röstar nej till Kristersson som statsminister eller fäller hans statsbudget, då faller den och då får rimligen Lööf eller Löfven söka bilda regering innan extraval eventuellt kan vänta.

Decemberöverenskommelsen gjorde att S/MP med stöd av V kunde regera 2014 till 2018. Störst block skulle regera och SD ha noll inflytande, sa båda blocken. Detta innebar att S/MP-regeringen fick igenom sin statsbudget, eftersom alliansen inte lade någon gemensam. I övriga frågor där blocken stod emot varandra avgjorde SD vilken linje som segrade.

Tala om att inte ge SD något inflytande...

Efter valet 2018 blev det rödgröna blocket 1 röst större än alliansen i riksdagen, 144 mot 143 och SD 62.

Alliansen röstade för att avsätta S/MP-regeringen, och för att det skulle bli en borgerlig talman. Båda frågorna avgjordes av SD, som röstade med alliansen.

Moderaterna lägger nu fram en alliansinriktad statsbudget, som alternativ till övergångsregeringens alltjämt S/MP-märkta statsbudget. SD röstar sannolikt för moderaternas budget. Om C och L röstar emot den så vinner S/MP-regeringens "opolitiska" budget. Om C och L röstar för den moderata alliansinriktade budgeten, eller avstår från att rösta, så fastställs den. Jag utgår från att C och L inte röstar med S/MP, men jag är inte säker på det.

Om decemberöverenskommelsen (DÖ) skulle ha gällt (se ovan) så skulle alltså störst block bildat regering. Eftersom S med all sannolikhet stöds av MP och V skulle i så fall sannolikt en S/MP-regering ha tillträtt, eller en S/MP/V-regering, eller en S-regering.

Alliansen hävdar nu lite överraskande att istället ska det något mindre blocket, alliansen, bilda regering genom stöd från S och kanske MP. En sorts omvänd DÖ. Logiken i detta, och om SDs röster inte alls ska beaktas, är lite svår att begripa. Faktiskt. Dessutom har bevisligen SDs röster redan avgjort två viktiga frågor, att avsätta regeringen och att välja talman.

De båda mittenpartierna förespråkar alltså båda en alliansregering som stöds av S och/eller av MP. S och MP har sagt bestämt nej.

De båda mittenpartierna vill nu att alliansen och MP ska bilda regering, och sedan söka stöd hos S.

Det blir i så fall en slags bred "samlingsregering" som nog ger både V, SD, M och KD goda tillväxtmöjligheter. Risken är också uppenbar att samlingsregeringens politik blir rätt utslätad även om en del sakfrågor (pensioner, bostäder, skatter och några till) kanske kan överenskommas.

Men som sagt, MP och S säger nog nej. Båda vill ju istället att S och kanske MP ska bilda regering med stöd av mittenpartierna eller med dem i regeringen.

Det skulle i så fall innebära en sorts DÖ men där största blocket tillsätter statsminister och tar stöd från 1-2 partier från det mindre blocket, alltså en sorts DÖS. S som i samling eller S.

Min uppfattning är alltså att alliansen bör gå ända in i kaklet genom att bilda en alliansregering eller en alliansinriktad M/KD-regering. Skulle den fällas av SD får det bli extraval, eller någon form av DÖS-regering.

Extraval kommer att ge till resultat att det fortsatt är två rätt likstora block och SD fortsatt vågmästare. Det kommer att ta tid och lamslå det politiska arbetet under lång tid.  Därför är i det läget, om SD har fällt Kristersson, det mindre dåligt med en DÖS-regering än extraval.

Alla vet då också att allianspolitiken fälldes av SD.

Jag anser det betydligt mer trist om Kristersson som statsminister kommer att fällas av C och L, som sedan omgående börjar stödja S och MP  i någon DÖS-regering eller kanske bildar en liten mittenregering som söker stöd med hoppande majoriteter.

Jag befarar då att C och L kan riskera en svängig opinionsresa.

Men såklart, jag kan ha fel.

Tillagt 12 november;
OM C och L röstar Nej till en M/KD-regering (och SD Ja) och sedan C och L går i säng med S och MP på något sätt befarar jag att den politiska kartan i Sverige påverkas med svåröverskådliga konsekvenser, även i väljaropinionen.

Två Tweeta från ca 13 den 12 november:

Michael Arthursson
@MicArtur
12 minför 12 minuter sedan

Mer
Alliansen bildades för 14 år sedan. Detta är första gången som två av partierna - M och KD - vill bilda en regering utan de två andra allianspartierna. En regering som skulle vara beroende av SD. Centerpartiet kommer att lämna besked om hur vi ställer oss före voteringen.

staffan danielsson
@staffand
Mer staffan danielsson Retweetade Michael Arthursson
Jag tolkar Partisekreterare (C) Arturssons uttalande positivt, och jag hoppas att det finns en chans att C lägger ned sina röster. Om en regering Kristersson fälls av C och L befarar jag svåröverskådliga följder i Sveriges politiska karta och för alliansen.

Tillagt 12 november:
Statsvetaren mm Marcus Oscarsson tror på en regering med S, MP och L med stöd av C...( Det kan också bli en svag mittenregering ledd av Annie Lööf, tror jag).
Jag gör inte vågen för en sådan Löfvenledd regering.
Det är en sak om den kommer till sedan SD fällt en Kristerssonledd M/KD-regering.
Betydligt allvarligare är om den kommer till sedan C och L röstat nej till en M/ KD-regering.
Det kan leda till att Sveriges politiska karta förändras med svåröverskådliga konsekvenser i opinionen. C och L närmar sig de rödgröna, och vice versa.
Jag kan acceptera detta sedan SD bekänt färg och fällt en Kristerssonregerung. Alternativet extraval är nog sämre. Men jag våndas för följderna om det är C och L som fäller Kristersson.









tisdag, november 06, 2018

Endast få oliktänkande i C i regeringsfrågan..

Vår partiledare har en mycket stark ställning i Centerpartiet, och har en mycket stor andel av partiets medlemmar bakom sig i att endast arbeta för blocköverskridande regeringar. Jag och några har på sociala medier uttryckt att C inte borde rösta nej till Kristersson som statsminister med en alliansinriktad politik.
Då prövas det om SD väljer allianspolitik eller rödgrön politik. Skulle de välja rödgrön lär det bli en mitten- eller mitten/S/MP-regering eller en ren S-regering.
Men innan dess bör allianspolitiken prövas i botten genom att Kristersson, som C vill se som statsminister, får chansen att bilda regering.

Nu hörs faktiskt två rätt ledande centerpartister till som, kanske med risk för sin ställning i partiet, tycker som jag..;

lördag, november 03, 2018

Alltfler nyanlända i riktiga arbeten - eller bara Fake News..,tyvärr?

Jag beställde en rapport från Riksdagens UtredningsTjänst - RUT - för några år sedan. Den visade att påståendet att hälften av alla som fått asyl i Sverige har jobb efter 8-9 år är en glädjekalkyl. Det tog ca 15 år innan upp till hälften hade fått hel- eller deltidsjobb, inräknat de många jobb som till största delen finansierades med lönebidrag.

Sedan har arbetsmarknadsministern och arbetsförmedlingen börjat tala om att nu kommer man i jobb efter bara 4-5 år eller så. 

Och alldeles nyss gick arbetsförmedlingen, med instämmande av arbetsmarknadsministern ut och gladde sig åt att typ alla kurvor pekar åt rätt håll.

Ack, vore det bara så väl...

De påstådda förbättringarna beror dock i mycket hög grad av att de nya tvååriga (väl) s k "extratjänsterna" börjar verka, alltfler gör jobb i offentlig eller ideell sektor som inte har funnits och Staten betalar ca 110 % av kostnaden, snart är 20-30.000 och säkert fler borta från arbetslöshetsstatistiken genom dessa full- och överfinansierade statliga typ praktikjobb med lön enligt kollektivavtal runt 18.000 tror jag.

Detta kostar staten ett växande antal miljarder, snart flera tiotals per år.

Arbetsförmedlingen presenterar och kommenterar, liksom regeringen, det de anser vara verkligheten vad gäller takten i vilken nyanlända som får asyl kommer i arbete. 

Media accepterar nästan genomgående den bild som myndighet och regering för fram, här SVT.

Flera regeringskritiska opinionsbildare visar nu i övertygande inlägg att både arbetsförmedling och minister tyvärr mera ägnar sig åt propaganda än åt att beskriva den faktiska verkligheten.

Nationalekonomen Tino Sanandaji har t o m lagt in sitt FB-inlägg, som visar att andelen som kommer i arbete över tid ligger kring 7 %. När han länkade till sitt inlägg på Ylva Johanssons FB så raderades detta...

Expressen skrev en ledare på samma tema.

Widar Andersson i Folkbladet i Norrköping riktar förödande kritik mot att en myndighet så propagandistiskt söker manipulera verkligheten, och jag instämmer fullt ut. Inte underligt att alltfler medborgare misstror media, som i detta fall kritiklöst publicerar arbetsförmedlingens propaganda. Även myndigheternas förtroende lever allt farligare om man handskas med fakta så som arbetsförmedlingen gör.