Miljöpartiet, och
naturskyddsföreningen, och många medborgare och politiker och journalister och
handlare m fl, är övertygade om att ekocertifierad mat är den överlägset bästa
miljömaten, och att målet borde vara att offentliga sektorn bara upphandlar eko
(Göteborg och några kommuner lär redan ha beslutat om det målet) och att allt
jordbruk i Sverige på sikt borde vara eko.
Ekocertifierat jordbruk har på bara
tre decennier gått från nästan noll (Alternativt jordbruk) till runt 10 % av värdet
i den svenska livsmedelsproduktionen (namnbytet till ”Ekologiskt jordbruk” var
genialt, hur det nu kunde accepteras eftersom det ju inte finns något ”ekologiskt
jordbruk”, ekologi är ju ett vetenskapligt begrepp, läran om samspelet i
naturen), och till 17 % av åkermarken (främst belägen i norr och i skogs- och
mellanbygder).
Jag har respekt för hela det svenska jordbruket, både det vanliga
miljövänliga jordbruket i världstät och för ekojordbruket. Min uppfattning är
att det handlar om två rätt likvärdiga miljökoncept, med lite olika för- och
nackdelar.
MP och flera politiska partier partier
anser egentligen att endast ekokonceptet gäller och att därför Staten ska lägga
snart någon knapp miljard i extra EU-stöd till ekokonceptet, inklusive riktade
stöd till forskning och marknadsföring och information med mera. Likaså anser
man att den offentliga sektorn borde upphandla sin mat nästan enbart från
ekojordbruket, i Sverige och utlandet, och sätter upp allt högre mål.
Rätt nyligen har regeringen, S/MP,
beslutat att målet är att kommuner och regioner och myndigheter ska köpa in
minst 60 % av sin mat som ekocertifierad. Alliansen och SD är emot detta enormt
höga mål.
Offentlig sektor köper idag in mat årligen
för ca 10 miljarder kr, varav 35 % nog redan är ekocertifierad, en stor
övervikt mot hur produktionen ser ut (10 %). Om målet 60 % nås kommer endast
kanske 10-20 % köpas in från det vanliga miljövänliga svenska jordbruket
eftersom en betydande del är import av mat som inte produceras i Sverige och
vissa specialitetssortiment.
Sverige fick världens strängaste
miljö- och djurskyddslagstiftning för jordbruk ca 1988 (present till Astrid
Lindgren). LRF gillade läget och kampanjade för ”världens renaste jordbruk
eller ”den svenska modellens jordbruk”. Det skulle hålla höga marknadsandelar i
Sverige och även gå på export.
Så har det tyvärr inte blivit. Sveriges självförsörjningsgrad har minskat
från 100 % 1945 till ca 45 % idag, vi importerar kanske mest i Europa per
person. I livsmedelsbutikerna spelar priset en roll och svenskproducerat är
ofta 5-10 % dyrare än mycken importmat.
Ekocertifierat är sedan
ytterligare 25-60 % dyrare.
Dock har matens andel av hushållsbudgeten på 40 år mer än halverats från
30 % till en bit under 15 % (inklusive 2 % alkoholdrycker), vilket ger de som vill prioritera t ex dyrare ekomat möjlighet att göra detta.
Det är en väldig skillnad att med statliga mål och bidrag och
upphandlingsmål gynna ett certifieringskoncept som har 10-20 % av marknaden,
jämfört med att sträva efter att hela jordbruket ska läggas om till detta
koncept.
Skulle detta senare, som MP och naturskyddsföreningen och V och Krav
osv vill, fullföljas är risken oerhört stor att importen av billigare importmat
ökar så att Sveriges självförsörjning kanske minskar ytterligare medan
marknaden för ekocertifierat mättas och drabbas av överskott och prispress.
Detta vore förfärligt.
Jag har också pekat på det
motsägelsefulla i att ekojordbruket profilerar sig hårt mot det ”konventionella
giftjordbruket” (som naturskyddsföreningen och Coop brukar säga) samtidigt som
man regelmässigt tillåter en betydande användning av växtnäringsrester från
detta jordbruk genom stallgödsel, halm, köttmjöl och biogödsel från etanol och
biogas mm. När den extrema torkan nu slår till och hästar och nötkreatur
konkurrerar om allt foder som går att uppbringa ändras också Kravreglerna så
att även ekojordbruket fritt kan använda vanligt foder, vilket ytterligare
minskar möjligheterna för det vanliga miljövänliga lantbruket att köpa in foder
genom ökad konkurrens samtidigt som ekoprofilen tunnas ut genom ökad användning
av växtnäring från det vanliga jordbruket.
Jag har självfallet inget emot att
ekomaten vinner framgångar på marknaden och i offentlig sektor, men jag anser
att det ska ske på egna ben och inte genom statliga ingripanden. Däremot ska
staten gärna stöda miljöinsatser i jordbruket, oavsett odlingskoncept.
Staten ska se till hela det svenska
jordbrukets bästa.
Vad gäller hur den offentliga
sektorn ska köpa in sin mat är det min
uppfattning att den så långt möjligt, och i första hand, ska ställa upp
kriterier enligt våra stränga miljö- och djurskyddslagar som resulterar i att ca 80 % av matinköpen eller mer är mat från Sverige. (Detta sker som en
självklarhet i övriga EU-länder, att man köper inhemsk mat).
Jag tycker att det är utmanande,
och fel, när många kommuner och regioner nu beslutar att köpa in en stor del,
eller huvuddelen, eller all sin mat, som ekocertifierad, från Sverige och andra
länder.
Varför ska barn i skolan och äldre
i äldreomsorgen som därhemma köpt och köper främst mat från Sverige och främst
från det vanliga miljövänliga jordbruket inte få äta det också i skolan och på
äldreboendet? Vad svarar man den stora majoriteten bönder som producerar
världens bästa miljövänliga mat när den egna kommunen eller regionen i allt
mindre utsträckning vill köpa den mat de producerar? Vilken signal till
konsumenter och handel och jordbruk och förädlingsindustri skickar detta?
Alla vet ju att det kostar betydligt
mera med ekocertifierat men resonerar ofta som så att då ökar vi andelen
vegetariskt så blir inte merkostnaden så stor. Detta är ett inte rimligt
resonemang eftersom minskat matspill eller mer vegetariskt ju kan väljas
oavsett om man handlar ekocertifierat eller ej.
MP och naturskyddsföreningen och
många flera anser att ekocertifierat är bättre än mat från ”världens miljöbästa
vanliga jordbruk, det svenska”.
Jag håller däremot de två svenska odlingskoncepten som rätt likvärdiga,
och betydligt bättre än importmaten (bla beroende på att det svenska jordbruket
sluter kretsloppet i Sverige och bidrar till öppna landskap och biologiskt
mångfald med mycket mer).
Därför är det min bestämda uppfattning att kommuner och regioner borde
köpa in mat enligt kriterier från svenska miljö- och djurskyddslagar, från det
svenska jordbruket. Samt att inköpen rimligen borde ske efter ungefär hur stor
andel mat som produceras av dem. Kanske en liten övervikt för ekocertifierat om
man vill stödja det lite extra, typ 20 %, vilket innebär dubbelt mer än deras
marknadsandel.
Att däremot besluta i kommuner och
regioner att man för skattebetalarnas pengar ska köpa in huvuddelen eller allt
som ekocertifierat och lite och allt mindre från det miljövänliga jordbruk som
de allra flesta lantbrukarna bedriver i kommunen och regionen och landet, det
anser jag vara fel. Sådana beslut utgår ifrån uppfattningen att ekokonceptet är
det enda riktiga miljökonceptet medan det vanliga miljövänliga svenska
jordbruket inte är något sådant och bör på sikt utgå. Den uppfattningen har jag
kallat en käftsmäll i ansiktet på världens bästa vanliga miljövänliga jordbruk,
det svenska.
Dessa beslut skickar naturligtvis
mycket kraftfulla signaler till medborgare, lantbrukare, politiker, handel och
journalister att ekomat är framtiden medan den svenska modellens världsledande
jordbruk är utgående vara. Min uppfattning är också att en viktig orsak till
att den vanliga svenskproducerade maten tappat på marknaden är att den så
starkt kritiseras av starka miljökrafter, som MP, naturskyddsföreningen samt
även av COOP och andra handelskedjor, samt även de signaler som Staten skickar
genom regeringens höga upphandlingsmål för juts ekocertifierat.
Hur ska de politiker som kräver att
kommuner och regioner ska upphandla allt eller det mesta som ekocertifierat
kunna se de 80-90 % av de svenska lantbrukarna som producerar världens bästa
vanliga miljömat i ögonen och säga att deras mat är sämre än ekomaten och
därför inte ska upphandlas?
Och vilket svek mot det vanliga
miljövänliga svenska jordbruket är det inte när samma politiska partier som
beslutade om världens kanske mest stränga miljö- och djurskyddslagar för att
skapa ”världens renaste lantbruk” sedan efter en tid minskar eller upphör att
upphandla den maten utan istället kräver ekocertifierat?
Beslut initierat av Miljöpartiet i
t ex Göteborg om att 100 % av kommunens matupphandling ska vara ekocertifierad
från Sverige och andra länder är alltså extremt radikalt och oerhört
nedsättande mot det svenska dominerande moderna miljövänliga jordbruket. Att
Miljöpartiet centralt nu vill att Sveriges självförsörjningsgrad på mat ska
nära fördubblas, från ca 45 % till 80 % är välkommet och innebär en anslutning
till vad Centerpartiet drivit och driver sedan länge. Men MPs recept för att
uppnå detta är ohållbart och extremt radikalt, målen för ekojordbruket i
Sverige ska höjas, någon kvarts miljard ytterligare ska tillföras i
statsbudgeten och universitet och högskolor ska utbilda fler ekobönder.
Miljöpartiets politik är extremt radikal
och innebär en väldig risk för att den svenska matproduktion inte ökar utan
snarare minskar samtidigt som importmaten ökar ytterligare när allt fokus läggs
på ekokonceptet och när skördarna minskar med 20-40 % samtidigt som maten blir
25-60 % dyrare.
1. I första hand ska mat upphandlas som är
producerad enligt utvalda kriterier enligt Sveriges stränga miljö- och
djurskyddslagar. Detta ska leda till att kommunen köper mat som produceras i
Sverige så långt tillgång finns. Det torde innebära att 70-80 % eller mer av
maten kommer från det svenska jordbruket, både det vanliga miljövänliga och det
ekocertifierade. Huvuddelen av inköpen bör komma från det dominerande
miljövänliga svenska jordbruket.
2. I andra hand kan gärna försteg göras för
mer lokalt producerad mat från regionen.
3. I tredje hand kan också mål uppsättas för andelen
ekocertifierad mat från Sverige och andra länder, t ex i intervallet 10-30 %
vilket skulle säkerställa att mer ekocertifierat köps in än vad som motsvarar
dess andel av produktionen.
Jag anser också att
jordbruksforskningen, som idag delas mellan övergripande forskning för hela
jordbruket och forskning kring ekokonceptet, borde reformeras.
Riksdag och regering styr forskningen till att i betydande
uppfattning handla om ett enda certifieringskoncept. Detta uppfattar forskarna,
och vill ju gärna ha forskningspengar, så att diskussionen kring vad som är
långsiktigt bäst för att utveckla ett hållbart jordbruk sammankopplas alltmer
till att det är ekocertifieringen, vilket ger låsningar och hämmar både
forskning och debatt.
Min uppfattning är att forskningen
kring ett allt mer hållbart jordbruk främst ska bedrivas samlat och inte alltför
mycket med extra fokus på enskilda certifieringssystem. Det bästa från olika
certifieringssystem och jordbrukskoncept ska istället utvärderas och förbättras
i institutioner och projekt där hela jordbrukets utveckling är i fokus.