Tja, rubriken är lite tillspetsad, det ska erkännas. Men nästan sann. Och kanske leder det någon besökare djupare in i denna bloggkommentar…
Cubas ambassad skickar ut regelbundna nyhetsbrev där Castro (som det påstås och som jag nog tycker det verkar) skriver analyser om ditt och datt. Och där citerar han nyligen belåtet DN och SvD om signalspaning och om svensk proteststorm tillsammans med andra belägg – enligt honom - för att västvärlden har problem. Jag tycker i grunden tvärtom, öppenhet och diskussion är demokratins styrka och grundpelare. I Sverige vill vi öppet lagreglera hur vår underrättelseinhämtning genom signalspaning ska ske, och just nu rasar en stark debatt om detta, vilket hör till demokratins innersta väsen.( I andra länder sker signalspaningen ofta under sekretess inom försvarsmakten, och i Cuba ska för övrigt enligt uppgifter från i mars först nu medborgarna – om de har råd – kunna inhandla egna datorer, mobiltelefoner lär fortfarande vara förbjudna att äga).
Jag är omtumlad – det medges villigt – efter den väldiga debatt som närmast exploderat strax före, under och efter riksdagens andra beslut om att reglera Sveriges underrättelseinhämtning via signalspaning. Och debatt och engagemang är ju själva livsnerven i en demokrati, och alltså av största värde.
Jag följer självfallet debatten noga och tar den på mycket stort allvar, och när jag läser ledarsidor, tidningsartiklar och bloggar upprepas i olika variationer argumenten mot det integritetsintrång som signalspaningen ofrånkomligen innebär. Detta stämmer, det är det som gör frågan så svår, och det är därför så många element successivt byggts in för att förstärka skyddet för integriteten. Och som jag sagt tidigare, jag har stor respekt för den mycket svåra avvägning mellan graden av integritetsintrång – låt vara i öppna och lagreglerade former - och det ansvar för att skydda landet och medborgarna mot allvarliga yttre hot som regering och riksdag måste göra .
Jag bedömer att kanske 90 procent av debatten eller mer behandlar den viktiga integritetsaspekten. Ibland spetsas argumenten väl kraftigt, och fortfarande förs som jag ser det en del överdrifter ut som enligt min mening är mera påstådda än sanningar (se några exempel nedan). Det finns också många tvärsäkra uttalanden om det ringa värdet av underrättelseinhämtning genom signalspaning för Sveriges utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. Senast idag i SvD argumenterar folkpartiets utrikespolitiska talesperson Birgitta Ohlsson mycket detaljerat om detta. (Och det plötsliga kravet från 6 folkpartikvinnor i riksdagen att signalspaning endast ska få ske efter först konstaterad brottsmisstanke skulle väl närmast omöjliggöra den signalspaning mot yttre hot mot landets säkerhet som länderna i vår omvärld bedriver och som sex (eller kanske sju som det verkar inklusive mp) av riksdagens 7 partier bejakat.)
Jag har tidigare sagt att detta – de säkerhetspolitiska motiven - gärna bör analyseras djupare på lämpligt sätt, mot bakgrund av den engagerade debatt som uppenbarligen inte accepterar detta helt avgörande argument för att bedriva signalspaning, mot bakgrund av denna frågas vikt och känslighet och för att vid kontrollstationen år 2011 i ett framtidsperspektiv åter kunna värdera integritetsaspekterna mot de försvars- och säkerhetspolitiska motiven.
Däremot har ju regeringen och riksdagens majoritet vid sina beslut 2007 och 2008 gjort bedömningen att denna så viktiga fråga efter så många år av utredningar nu var tvungen att regleras, efter betydande förstärkningar för integritetsskyddet i flera omgångar, varav flera återkommer till riksdagen i höst.
Jag lägger några länkar till några av de inlägg som lyfter fram argumenten för signalspaning, eftersom de ju närmast drunknat i debatten. Utrikesminister Bildt har på sin blogg vid några tillfällen kommenterat signalspaningsfrågan (rolla bakåt), Wilhelm Agrell (känd samhällsdebattör och professor i underrättelseanalys vid Lunds Universitete) har gjort det i några inlägg med ris och ros, FRAs GD har skrivit några debattartiklar i SvD och försvarsminister Tolgfors har uttalat sig. Jag har försökt diskutera en del på denna blogg och en – bland flera - moderata kollegor har också diskuterat frågan på sina bloggar.
Även jag kan tycka att vi som två gånger beslutat om och bejakar den nya lagen kunde varit bättre och aktivare i debatten, men det ska också sägas att det varit svårt att nå ut i den media - och debattstorm som varit. Så fungerar ju mediablåst. Jag har t ex refuserats av både Expressen och SvD för replik- och debattinlägg, eftersom dessa ungefär ”inte tillförde något”. (OK, inte första gången, det erkännes villigt).
Och så några exempel på, som jag tycker, överdrifter som ofta återkommer. I en SvT-soffa nyligen med ordförandena för Advokatsamfundet (Anne Ramberg) och Journalistförbundet (Agneta Lindblom-Hulthén) och Clarence Crafoord från Centrum för rättvisa fanns flera sådana med i 15-minutersinslaget (Vidtalade förespråkare för lagen uppgavs ha förhinder, självfallet beklagligt).
• Ramberg påstod att signalspaning kommer att ske mot väldigt mycket och exemplifierade med ”valutaspekulation och oljeutsläpp” och Crafoord mot ”miljöhot”. Det stämmer att propositionen nämner en mängd olika hotbilder i världen. Riksdagen har dock i sitt beslut tydligt preciserat de allvarliga yttre hot som signalspaning får ske emot (militära hot, internationell terrorism och några till, se tidigare inlägg på denna blogg) och givit detta regeringen till känna. Det är riksdagens beslut som gäller och jag tycker att inläggen ovan är desinformation.
• Ramberg sa att 5 och en halv miljon människor skickat mejl till riksdagen, säkert en felsägning. Men även så många mejl från tusentals personer är självfallet en stark opinionsyttring.
• ”allt går över gränsen” och riskerar att avlyssnas, hävdades det också. Signalspaningen får endast ske mot signaler som passerar landsgränsen och avser meddelanden till eller från utlandet och som avser utländska förhållanden och allvarliga yttre hot. Skulle meddelanden inom Sverige fastna ska dessa omedelbart förstöras.
Debattören Carl Rudbeck har i panelen i P1:s ”God morgon, Världen” flera gånger påstått att Sverige går längst i världen i signalspaning bland demokratier och jag uppfattade att han i söndags sa att mitt och andras beslut i frågan handlade om ”ondska”. Hörde jag rätt är detta senare en sanslös och kränkande och orimlig anklagelse, som gör mig fullständigt bestört. Låter detta seriösa P1-program i så fall sådant bara passera?
Vilket belägg har Carl Rudbeck för sitt som en sanning upprepade första påstående? Det är sant att Sverige väljer att öppet lagreglera hur signalspaning för att skydda landet ska få ske, vilket flera andra länder också gjort vilket redovisas i propositionen (USA, Storbritannien, Tyskland m fl). Många länder överlåter dock mycket av signalspaningen till sina försvarsmakter och/eller regeringar under hög sekretess – som även Sverige tidigare – och där vet vi att signalspaning ofta sker i både etern och i kabel.
Vid diskussioner om just detta med några mediaprofiler har jag till min förvåning förstått att de motsätter sig lagen, men samtidigt närmast menat att ska nu signalspaning absolut behövas är det nog bättre att den som tidigare sker i det fördolda än att den öppet lagregleras.
Här är jag av helt motsatt mening. Som världen ser ut behövs tyvärr signalspaning under noga reglerade former för att skydda landets säkerhet, men formerna för dess bedrivande bör som Sverige nu har gjort öppet beslutas av riksdagen, även om debatten kan bli känslig och svår eftersom det handlar om allvarliga frågor där sekretess delvis råder.
Det är sommar och juli nu och sommaren behöver i vanlig ordning ägnas åt sedvanlig eftertanke och uppladdning inför hösten. Jag övervägde att inte göra detta kommenterande inlägg utan avvakta till senare, men jag har ju valt att följa och diskutera denna viktiga fråga fortlöpande och trycker därför nu än en gång på publicera-knappen.
tisdag, juli 22, 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)