torsdag, mars 25, 2021
Uppbrott - utan dramatik eller bitterhet
Uppbrott, utan dramatik, efter 50 år
Jag gick med i Centerpartiet 1970, för att komma in på CUF-danserna i, var det Teckomatorp eller Kävlinge? Jag var pressekreterare i regeringen Fälldin 2, och riksdagsledamot 2004-2018. 2004 blev jag nästan ordförande i LRF. Jag uppskattade Centerpartiets politik med marknadsekonomi, småföretagande, hela Sverige ska leva, miljö, grundtrygghet osv. Som försvarspolitisk talesperson bidrag jag till att Centerpartiet kom rätt i Natofrågan, Sverige trygghet gör ett medlemskap nödvändigt och S spelar rysk roulette med Sveriges säkerhet.
Jag har alltid drivit på stenhårt för ett livskraftigt svensk jordbruk med rättvisa förutsättningar, där ekomat är en viktig nisch men där S/MP satt upp orimliga 60- och 30-procentsmål och riktar alltför höga stöd till KRAV-märket och ekoforskning. Lantbruksfrågorna spelar dock idag en betydligt mindre roll än tidigare för valet av parti.
De sista åren i riksdagen förmörkades av att jag motsatte mig några naiva centerförslag om ökad migration, bl att Sverige skulle som enda land bevilja asyl på sina ambassader. (Än idag centerns linje).
Jag hävdade att Sverige måste anpassa sin migrationspolitik i EU-riktning, och skälldes av många som främlingsfientlig. Det är det minsta jag är, jag är en varm humanist. Idag uttrycker sig Annie Lööf som jag för 7-8 år sedan, kanske t o m starkare.
Trots en bit över 60 (född -47) är mitt samhällsintresse obrutet och jag diskuterar livligt i en del Facebooksgrupper som jag modererar med andra, t ex Politisk Allmändebatt och Liberalkonservativ Debatt.
Jag fick långt om länge med mig mitt parti i migrationsfrågan rätt mycket, men är inte förlåten för att jag hade rätt, men vid fel tidpunkt.
Jag har också argumenterat för att C borde stödja en alliansregering, även om visst SD-stöd behövs, jag vill se krafttag mot den grova kriminaliteten och jag är kritisk till arbetsgivarens rätt att “skänka bort medborgarskap” genom att anställa till enkla jobb från andra världsdelar utan någon prövning.
I dessa frågor har jag inte fått med mig mitt parti.
(V och SD har båda mörka rötter. De båda regeringsalternativen förutsätter stöd från antingen V (Löfven) eller SD (Kristersson). Varken V eller SD får igenom så mycket, och inget som hotar demokratin, socialiserar företagen, leder till kommunism, ger enorma skattehöjningar, raserar statsbudgeten, för Sverige ur EU eller öppnar för främlingsfientlighet eller rasism..)
Centerpartiet håller ändå ställningarna beundransvärt stadigt runt 8-9 %.
Centerpartiet har framgångsrikt de senaste åren ömsat en del skinn, tappat en del väljarna men vunnit enorma framgångar, faktiskt, i storstäder bland främst yngre och kvinnor. De var tidigare ofta M eller FP eller MP, och kan om en del år som ombytliga väljare vara fortsatt C eller något annat.
Maud Olofsson och Annie Lööf spann vidare på den borgerliga Thorbjörn Fälldin-linjen med socialdemokraterna som huvudmotståndare, och fick upp partiet till 8-10 och ett tag 12-14 %. För att inte tala om Centerpartiets ständiga kamp mot kommunisterna, dagens vänsterparti.
Centerpartiet var på topp 1973-1979 med kring 25 % av rösterna, sedan fastnade man i en enda ultimativ fråga, kärnkraften, och gick spikrakt ner till ca 5 % 1998.
De senaste åren har den ultimativa kampen mot SD blivit dagens kärnkraftsfråga för Centerpartiet, som likt kärnkraften tar mycket stor plats. Därför valde man 2018 till slut att oväntat göra upp med gamla huvudmotståndaren S (och MP) och ingå januariavtalet.
Plötsligt är C tillbaka i traditionen från 1930-talet (Bramstorp), 1950-talet (Hedlund) och 1990-talet (Johansson), arvet från Thorbjörn Fälldin bleknar. Den nygamla väljarskaran anpassar sig snabbt till partiledningens lappkast, och förtroendet för ledningen är trots “spårbytet” mycket stort. Idag är centerväljarna nästan lika positiva som socialdemokrater och MP till regeringen Löfven och en bred majoritet föredrar Löfven som statsminister före Kristersson.
Partiledare Annie Lööf har just deklarerat att C väljer Löfven, om Kristersson har minsta stöd från SD, och att man inte vill ha vänsterpartiets stöd men nog kan leva med det om det är ett måste.
Centerpartiet räknas nu allt oftare in som en del i det rödgröna blocket, vilket jag ser som djupt problematiskt.
Jag har kämpat för att få med mig mitt parti i dessa frågor men skändligen misslyckats, frånsett i migrationsfrågan. När jag argumenterat i eviga debatter på sociala medier får jag stark kritik från många centerpartister, lägg ner, du skadar partiet, du tar mycket energi. Visst har de poänger. Jag får också kritik från de som delar mina åsikter, hur kan du vara centerpartist.
En sak som upprört mig. C, V och MP beskriver sin sakpolitik på migrationsområdet som god, medmänsklig och human. Den som då t ex vill skärpa Centerpartiets migrationspolitik, t ex jag själv,upplevs lätt som typ ond, omedmänsklig och inhuman. Hur kan någon tycka så, hur kan du tycka så har legat i luften på flera C-stämmor där iskylan gått att ta på. Det förgrovar den politiska debatten oerhört när sådana indirekta beskyllningar stämplar partier och personer som tycker olika i sakfrågor. Jag vädjar, sluta med det.
Jag är väldigt glad över mina många år i Centerpartiet, och över all kamratskap med så många engagerade och på allt sätt hedervärda, hårt arbetande och engagerade, medlemmar och förtroendevalda.
Det är trist att mitt parti och jag på senare tid har utvecklats i olika riktning i några viktiga frågor, men så är det. Och så kan det vara och bliva här i livet.
Jag känner ingen bitterhet, jag är tacksam för allt jag kämpat för och fått uppleva och genomdriva i och tack vare Centerpartiet.
Just nu är vi, jag och mitt parti, vid ett vägskäl där våra vägar tyvärr måste skiljas. Det är säkert bäst för oss båda, tycker vi nog båda. Jag hoppas få behålla goda relationer med mina centervänner, de allra flesta om de så vill.
Att jag utan dramatik lämnar centerpartiet kunde jag gjort i tysthet. Det är dock inte min stil och jag tycker att jag ärligt vill säga vad jag just har sagt, eftersom jag varit med så länge och är alltjämt aktiv i samhällsdebatten. Det är omskakande att lämna ett parti efter 50 år, tro inget annat.
Jag ska fundera över sommaren på om åldern har tagit ut sin rätt, eller om min politiska glöd alltjämt är så stark att den behöver uttryckas i ett sammanhang. Vi får se.
Linköping mars 2021
Staffan Danielsson
tisdag, mars 02, 2021
Min terrormotion avslogs 2013. Jag brunsmetades..
Visst är jag jävig. Dock handlar Johan Westerholms text om en f.d riksdagsledamot från Linköping.
Därför bör en enig riksdag be Staffan Danielsson om ursäkt
Staffan Danielsson (C), IS, Usama bin Laden. Foto: Riksdagen/Wikipedia. Montage.
Tisdag 2 Mar 2021E-post177
Chefsåklagare Per Lindqvist varnar för att personer som anslutit sig till terrorgrupper kommer tillbaka till Sverige för att undvika straff. En situation som aldrig behövt uppstå om riksdagen hade hörsammat dåvarande riksdagsledamoten Staffan Danielssons varningssignaler. Tvärtom “belönades” han då av såväl sina partikamrater som socialdemokrater med en brunsmetningskampanj som saknat motstycke.
ANNONS
Att andra EU-länder har mer långtgående terrorlagar än Sverige riskerar att skapa en situation där personer kommer till Sverige för att undvika straff i andra länder, och i viss mån kan det redan vara så. Det säger Per Lindqvist, chefsåklagare på riksenheten för säkerhetsmål till SR/Ekot.
Enligt Lindqvist är det angeläget att de svenska terrorlagarna skärps, så att de är mer lika de som finns i andra EU-länder. Ingen har ännu åtalats eller dömts enligt den lag som kom för ett år sedan och kriminaliserar olika former av samröre med en terroristorganisation i Sverige.
Kunskapen om problematiken är inte ny. Och det är idag en samlad riksdag som bär ansvaret för att Sverige har den svagaste lagstiftningen på antiterrorism-området i hela EU.
I motion 2013/14:Ju410 av dåvarande riksdagsledamoten Staffan Danielsson (C) efterfrågade han en översyn av möjligheten att straffbelägga deltagandet i aktiviteter som har koppling till terroraktiviteter. Danielsson ställde sig kritisk till att man då i Sverige, utan att riskera någon straffrättslig påföljd, aktivt kunde och i viss mån fortfarande kan delta i eller finansiera terrorgruppers träningsverksamhet.
Det Danielsson och Edward Norden, den senare även han då medlem i Centerpartiet men idag säkerhetspolitisk talesperson för Medborgerlig Samling efterfrågade var en snar översyn hur kriminalisering av att delta i terroraktiviteter även om det inte innebar en grundfinansiering eller aktivt deltagande i terrorhandling kunde utformas.
De underströk i motionstexten att de åtgärder som sedan skulle komma att föreslås skulle beakta individens integritet. Resultatet borde ändå, enligt Danielsson, leda till att straff ändå borde utmätas för att förhindra de terrorhandlingar som kan genomföras av de grupper och organisationer som svenska medborgare rekryteras ur och ansluter sig till.
I praktiken var det enda som Danielsson efterfrågade var att se över möjligheten med en straffpåföljd fцr att delta i aktiviteter som har koppling till terroraktivitet.
Morgan Johansson låter avslå motionen och försenar sedan arbetet
Justitieutskottets ordförande var under mandatperioden 2010-2014 dagens justitieminister Morgan Johansson.
Utskottets ställningstagande:
Utskottet har förstеelse för synpunkterna som förs fram i motion 2013/14:Ju410 (C). Som framgår ovan finns det inte någon straffbestämmelse som uttryckligen tar sikte på den som genomgår utbildning för att begå t.ex. ett terroristbrott.
Dock finns det, som också anförs ovan, möjlighet att döma en person för försök, förberedelse eller stämpling samt underlåtenhet att avslöja terroristbrott enligt 23 kap. brottsbalken.
Mot bakgrund av detta förhållande, och då det bedrivs ett arbete på EU-nivå för att förhindra terrorism, anser utskottet inte att något tillkännagivande är nödvändigt med anledning av motionen.
Motionen bör avslås.
Tydligare kan inte Morgan Johanssons ansvar formuleras. Han röstade ned motionen och skrev som utskottsordförande själv under ställningstagandet. I debatten i kammaren om motionen raljerade närmast Johansson kring den och Danielsson.
Ställningstagandet var dessutom helt igenom inkorrekt. Något samordnat lagstiftningsarbete pågick aldrig, och pågår inte på Europanivån. Antiterrorismlagstiftning är ett nationellt kompetensområde i enlighet med dagens rådande EU-fördrag. Varje land ansvarar unikt för sin egen antiterrorlagstiftning.
Och motståndet i dagens regeringsunderlag mot en alltför vittgående antiterrorlagstiftning, eller lagstiftning mot deltagande i terrororganisationer över huvudtaget är väl känt. Bakgrunden till Morgan Johanssons och regeringens ovilja att stifta repressiva lagar eller ta krafttag mot terrorism går att spåra till 2011.
I en motion i riksdagen menade Mehmet Kaplan och Maria Ferm, MP, att stöd till organisationer som IS var ett s.k. åsiktsbrott som inte ska straffbeläggas. Något som funnit stöd hos bland annat SSU, Olof Palmes Internationella Center samt Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Samtliga dessa tre sidoorganisationer stödjer öppet bland annat Ship to Gaza och den västsahariska organisationen Polisario. Ship to Gaza har ett öppet samarbete med den turkiska terrorklassade organisationen IHH, Polisario utgör idag en av AQiM, al Qaida in Mahgrib, viktigaste rekryteringsbaser.
Miljöpartiet motionerade öppet om detta i motion 2011/12 Ju399.
Detta synsätt blev mer offentligt i Almedalen 2014 då den ene av motionärerna, Mehmet Kaplan, ville förminska de svenska resande jihadisterna till att vara “engagerade ungdomar”.
Idag sitter Mehmet Kaplan i ledningen för svenska Muslim Aid som bland sina medlemmar har en som dömts i Sverige för finansiering av och rekrytering till IS. Maria Ferm är idag statssekreterare i statsministerns samordningskansli, statsrådsberedningen.
Regeringen Löfvens arbete mot terrorism har sedan 2014 dessutom kantats av återkommande förseningar och försvagningar vilket Ledarsidorna återkommande rapporterat om.
Och Morgan Johansson är idag justitieminister. Nu inne på sitt elfte år i rad i ansvarsställning när hans tid som ordförande i Justitieutskottet räknats in. Det utskott som enhälligt avslog Danielssons motion vilket sedan kom att starta ett drev av smutskastning mot honom som latent rasist och nazist från i praktiken hela det politiska fältet. Inklusive hans eget parti.
Mot bakgrund av Per Lindqvist, chefsåklagare på riksenheten för säkerhetsmål, uttalande under gårdagen bör nu en enig riksdag be Staffan Danielsson och terrorismens offer om en förbehållslös ursäkt.
Något annat vore direkt vanhedrande för såväl riksdag som regering.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)