Först igen, även kristendomen har och har haft sina "fanatiker" genom tiderna, som handlade fel och som måste fördömas.
Men just nu är det stora flödet mord och terror från al qaida nätverk i Pakistan, i Afghanistan och i Mellersta Östern konflikten.
Min grundinställning är att inget kan försvara medvetna massmord på vanliga män, kvinnor och barn. Den som "lurar" människor att bli "martyr" eller "komma till himlen med rika belöningar" om denne/denna spränger sig och så många andra levande människor som möjligt till döds eller med hemska livslånga skador, den och de organisationer som försvarar och förkunnar detta måste vi ta avstånd från.
Vilka vi?
Världssamfundet genom FN, Europa genom EU och Europarådet, organisationer som vill utveckla världen till fred och välstånd, varenda människa som vill varandras väl och ve, varenda religion och kyrka i hela världen osv.
Men kan vi då inte förstå dem som blir massmördare? Och som kanske hyllas efter sin - och många oskyldigas död - i sina hembyar eller stadsdelar?
Jag tycker att det är oerhört fruktansvärt att tänka sig att människor av fri vilja eller förledda sänds ut i hundratals i enda syfta att uppsöka vardagliga sammanhang - bussar,köer,skolor osv - där mänskor träffas för att spränga sig och så många som möjligt i döden. Ännu värre är ju tanken att de sedan hyllas för sina handlingar.
Jag är givetvis helt med på att den verklighet som kan vara en del i att dessa destruktiva terrormetoder utvecklas på allt sätt måste förändras till det bättre genom allas vårt ansvar.
Men under tiden kan inte blind terror eller annan terror rättfärdigas, den måste som jag ser det alltid fördömas. Upphör man med sin terror och tar avstånd från sådant handlande, då öppnar sig en väg framåt. Men innan man gör det finns egentligen inget utrymme för dialog.
Terror från stater skiljer sig inte från annan terror och är lika hemsk och oförsvarbar. Inte heller terrorstater där de har funnits eller kanske finns går det egentligen att ha relationer till. I vart fall inte normala relationer.
Grunden i våra samhällen på jorden är respekten för människovärdet, för humanismen och för livet. Utan den respekten för sitt och andras liv blir jorden en hemsk plats.
Därför är den löpande diskussionen och dialogen om var gränserna för vårt handlande mot varandra går mycket viktig.
Därför frågade jag utrikesminister Bildt i EU-nämnden om inte Sverige borde ta initiativ till en internationell kampanj för att fördöma terrorism som kampmetod, något som varje land eller organisation borde ställa upp på. Jag fick nog inget svar på min fråga, men jag återkommer.
onsdag, december 27, 2006
torsdag, december 21, 2006
God Jul!
Jag har tyvärr blivit sämre på julkort med åren,andra i familjen håller ställningarna bättre.
Så God Jul och Gott Nytt År till alla Ni kända och okända som i rätt begränsad omfattning förirrar Er in på denna min blogg!
Min grundinställning till vår värld är positiv; tack vare fredlig samverkan genom t ex EU och FN lever vi utan kallt krig, öppna kärnvapenhot eller världskrig. Genom marknadsekonomins och demokratins mekanismer, som ändå sprids över världen, ökar tillväxt och välfärd snarare än tvärtom.
Vi har visst fruktansvärda regionala eller lokala konflikter och inbördeskrig, och vi har den fruktansvärda terrorismen som blint offrar människoliv genom hemska massmord i stor skala. Det måste vi tillsammans göra allt för att undanröja, och även undanröja orsakerna till att människor kan handla så.
I Sverige är vi lyckligt lottade i många avseenden, och med den nödvändiga vitamininjektion som den nya regeringen innebär blir förutsättningarna lite bättre i olika avseenden. Samtidigt ska vi vara glada över att skiljelinjerna i vårt rätt lilla land är rätt små, och att samstämmigheten i grundläggande värderingar och uppfattningar faktiskt är stor.
Det skriver jag trots en het debatt om A-kassans nivåer igår i kammaren. Fortfarande har Sverige en av världens mest generösa arbetslöshetsförsäkringar som till huvuddelen är skattefinansierad. Och enighet råder om att grunden för välfärd och utveckling i Sverige är att vi ska ha så nära "full sysselsättning" som möjligt.
Jag deltog i en intressant EU-debatt som kommittén för EU-debatt ordnade i Stockholm i måndags som sitt finalarrangemang. Rubricerat som Wallström versus Malmström (Vår EU-kommissionär contra vår EU-minister). Vi sju riksdagspolitiker kom väl lite i skymundan, men fick vara med en hel del ändå.
Det är trist att den svenska EU-debatten fortfarande lite för mycket handlar om det "nej till EU", som vänsterpartiet och miljöpartiet driver. Jag vädjade till dem att lägga ner, och att istället bidra till den viktiga diskussionen kring hur EU ska växa vidare och utvecklas, så att det kan omfatta allt mer av vår världsdel, Europa!
Detta kräver ett enklare och effektivare EU-samarbete och därför behövs verkligen ett nytt fördrag. Vid EU-nämndens utfrågning av statsministern inför toppmötet förra veckan i Bryssel, och vid utfrågningen av honom i kammaren efteråt, lyfte jag just denna fråga, hur slutför EU det nya fördraget på ett bra sätt efter de två nejen i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna.
25 regeringar har godkänt fördraget, och 16 länder har godkänt det, senast Finland.
En del av lösningen är nog att markera att handlar om ett samlat fördrag (än en "konstitution") som ersätter dagens många fördrag med inslag av både mer samlat beslutsfattande, och ner förankring i nationella parlament och i Europaparlamentet. Likaså kan fördraget begränsas i viss utsträckning.
God helg!
Så God Jul och Gott Nytt År till alla Ni kända och okända som i rätt begränsad omfattning förirrar Er in på denna min blogg!
Min grundinställning till vår värld är positiv; tack vare fredlig samverkan genom t ex EU och FN lever vi utan kallt krig, öppna kärnvapenhot eller världskrig. Genom marknadsekonomins och demokratins mekanismer, som ändå sprids över världen, ökar tillväxt och välfärd snarare än tvärtom.
Vi har visst fruktansvärda regionala eller lokala konflikter och inbördeskrig, och vi har den fruktansvärda terrorismen som blint offrar människoliv genom hemska massmord i stor skala. Det måste vi tillsammans göra allt för att undanröja, och även undanröja orsakerna till att människor kan handla så.
I Sverige är vi lyckligt lottade i många avseenden, och med den nödvändiga vitamininjektion som den nya regeringen innebär blir förutsättningarna lite bättre i olika avseenden. Samtidigt ska vi vara glada över att skiljelinjerna i vårt rätt lilla land är rätt små, och att samstämmigheten i grundläggande värderingar och uppfattningar faktiskt är stor.
Det skriver jag trots en het debatt om A-kassans nivåer igår i kammaren. Fortfarande har Sverige en av världens mest generösa arbetslöshetsförsäkringar som till huvuddelen är skattefinansierad. Och enighet råder om att grunden för välfärd och utveckling i Sverige är att vi ska ha så nära "full sysselsättning" som möjligt.
Jag deltog i en intressant EU-debatt som kommittén för EU-debatt ordnade i Stockholm i måndags som sitt finalarrangemang. Rubricerat som Wallström versus Malmström (Vår EU-kommissionär contra vår EU-minister). Vi sju riksdagspolitiker kom väl lite i skymundan, men fick vara med en hel del ändå.
Det är trist att den svenska EU-debatten fortfarande lite för mycket handlar om det "nej till EU", som vänsterpartiet och miljöpartiet driver. Jag vädjade till dem att lägga ner, och att istället bidra till den viktiga diskussionen kring hur EU ska växa vidare och utvecklas, så att det kan omfatta allt mer av vår världsdel, Europa!
Detta kräver ett enklare och effektivare EU-samarbete och därför behövs verkligen ett nytt fördrag. Vid EU-nämndens utfrågning av statsministern inför toppmötet förra veckan i Bryssel, och vid utfrågningen av honom i kammaren efteråt, lyfte jag just denna fråga, hur slutför EU det nya fördraget på ett bra sätt efter de två nejen i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna.
25 regeringar har godkänt fördraget, och 16 länder har godkänt det, senast Finland.
En del av lösningen är nog att markera att handlar om ett samlat fördrag (än en "konstitution") som ersätter dagens många fördrag med inslag av både mer samlat beslutsfattande, och ner förankring i nationella parlament och i Europaparlamentet. Likaså kan fördraget begränsas i viss utsträckning.
God helg!
söndag, december 17, 2006
Län eller regioner - mitt recept
Sverige delades in i sina nuvarande län och landskap för flera hundra år sedan, och indelningen har fungerat väl och länge.
Men nu står landet inför ett vägval, omtag och förnyelse eller ej.
Flera landshövdingar vill ha kvar nuvarande länstruktur, och det kunde vara lätt för en centerpartist att tycka lika.
Men jag gör inte det.
Världen förändras och även Sverige. Vägar och telekommunikationer är helt andra idag än för flera hundra år sedan....För att hela Sverige ska leva och konkurrera med andra regioner i vår omvärld måste våra förutsättningar vara goda. Och antingen gör vi en rejäl förändring nu, eller också gör vi det inte....jag tror vi ska göra något rejält och göra det samlat!
Jag tror att för att kunna ge utrymme för fortsatt många kommuner och för starka självstyrande regioner så erfordras det rationella och avgränsade och färre regioner än dagens län. Vi har långtgående försök i Skåne och Västra Götaland, och de ger en kraft för utveckling som är starkare än i många av de gamla länen.
Regionkommittén verkar nu landa i att föreslå max 10 regioner och att statens myndighets- och verksindelning ska följa dessa istället för dagens oöverblickbara gytter.
Jag bejakar båda dessa förslag liksom även att de nya regionkommunerna - regionerna - ska följa samma områdesindelning som för statens myndigheter och verk.
Det är en oerhörd framgång för centerpartiet att de nya regionerna ska välja sina företrädare i direkta val.
Med den grundläggande framgången i ryggen menar jag att vi får acceptera att regionerna blir få och starka och att de avgränsas geografiskt.
Och jag tänker bryta mot det tabu som stadgar att ingen ansvarskännade politiker ska diskutera hur regionerna ska se ut.
Så här kan jag tänka mig en regionindelning:
1. Skåne
2. Västra Götaland
3. Småland och Halland
4. Småland och Östergötland
5. Stockholm
6. Mälardalen
7. Norrland
( Stockholm/Mälardalen blir ju den särklassigt största regionen, kanske kan den delas enligt ovan eller naggas lite från angränsande regioner? Exakt hur Småland-Halland-Östergötland och kanske någon del av Väst ska avgränsas vet jag inte men det bör nog utfalla i två regioner, tror jag.)
Tänk oss kraften i att dessa regioner/regionkommuner med sina direktvalda fullmäktigeförsamlingar ansvarar för och utvecklar hälso- och sjukvård, infrastruktur, företagsutveckling med mera!
Eller tänk oss att vi inte gör något eller något till hälften...Det är nu vi har tillfället, låt oss visa mod och handlingskraft, tycker jag.
Men nu står landet inför ett vägval, omtag och förnyelse eller ej.
Flera landshövdingar vill ha kvar nuvarande länstruktur, och det kunde vara lätt för en centerpartist att tycka lika.
Men jag gör inte det.
Världen förändras och även Sverige. Vägar och telekommunikationer är helt andra idag än för flera hundra år sedan....För att hela Sverige ska leva och konkurrera med andra regioner i vår omvärld måste våra förutsättningar vara goda. Och antingen gör vi en rejäl förändring nu, eller också gör vi det inte....jag tror vi ska göra något rejält och göra det samlat!
Jag tror att för att kunna ge utrymme för fortsatt många kommuner och för starka självstyrande regioner så erfordras det rationella och avgränsade och färre regioner än dagens län. Vi har långtgående försök i Skåne och Västra Götaland, och de ger en kraft för utveckling som är starkare än i många av de gamla länen.
Regionkommittén verkar nu landa i att föreslå max 10 regioner och att statens myndighets- och verksindelning ska följa dessa istället för dagens oöverblickbara gytter.
Jag bejakar båda dessa förslag liksom även att de nya regionkommunerna - regionerna - ska följa samma områdesindelning som för statens myndigheter och verk.
Det är en oerhörd framgång för centerpartiet att de nya regionerna ska välja sina företrädare i direkta val.
Med den grundläggande framgången i ryggen menar jag att vi får acceptera att regionerna blir få och starka och att de avgränsas geografiskt.
Och jag tänker bryta mot det tabu som stadgar att ingen ansvarskännade politiker ska diskutera hur regionerna ska se ut.
Så här kan jag tänka mig en regionindelning:
1. Skåne
2. Västra Götaland
3. Småland och Halland
4. Småland och Östergötland
5. Stockholm
6. Mälardalen
7. Norrland
( Stockholm/Mälardalen blir ju den särklassigt största regionen, kanske kan den delas enligt ovan eller naggas lite från angränsande regioner? Exakt hur Småland-Halland-Östergötland och kanske någon del av Väst ska avgränsas vet jag inte men det bör nog utfalla i två regioner, tror jag.)
Tänk oss kraften i att dessa regioner/regionkommuner med sina direktvalda fullmäktigeförsamlingar ansvarar för och utvecklar hälso- och sjukvård, infrastruktur, företagsutveckling med mera!
Eller tänk oss att vi inte gör något eller något till hälften...Det är nu vi har tillfället, låt oss visa mod och handlingskraft, tycker jag.
onsdag, december 13, 2006
försvarsdebatt hej och hå
I måndags 11 dec debatterades försvarspolitiken i riksdagen. Det stora försvarsbeslutet togs 2004 som ställde om från invasionsförsvar med många regementen och 700.00 personer i beredskap, till ett insatsförsvar med kanske 30.000 man och med stark internationell profil. Centerpartiet hade samarbetat med s en del år, ville bredda försvarsbeslutet till 5 partier och samlade alliansen, men s valde att istället göra upp med mp och v, något helt unikt i svensk politik. Om omställningen rådde i huvudsak samstämmighet, men s var låste av budgetsamarbetet med v och mp och ville inte närma sig alliansen i fråga om pengar, 400 mkr skilde.
Efter valet har de tre vänsterpartierna visat upp sin djupa oenighet i försvarspolitiken, vilket jag ägnade en del av mitt inlägg om;
"Vad jag förstår ansluter sig socialdemokraterna i mycket hög grad till alliansens budgetförslag i sak, det råder alltså en fortsatt bred enighet om försvarspolitikens inriktning vilket lovar gott inför de fortsatta diskussionerna. Socialdemokraterna vill i ett särskilt yttrande minska alliansens budgetförslag med samma 400 mkr som striden gällde vid försvarsbeslutet 2004. Det är trist att det som socialdemokraterna vill skära ner på är vår solidaritet med de utsatta länder där våra internationella fredsförband säkerligen kommer att vara efterlängtade av civilbefolkningen.
Socialdemokraterna lade alltså ingen försvarsmotion. Men det har minsann deras tidigare samarbetspartier gjort. Miljöpartiet har en lång och genomarbetad motion med rader av yrkanden, som i rätt betydande grad faktiskt tillgodoses. Och det är bra att miljöpartiet står upp i alla fall för Sveriges internationella insatser. Men, talman, med nästan en miljard – 900 mkr - vill miljöpartiet skära ned försvaret vilket självfallet ger allvarliga och svåröverskådliga konsekvenser för försvarets resurser, personal och insatsförband
Detta är ändå bara en fjärdedel av vad det tredje tidigare samarbetspartiet lyckas rasera i sin ohämmade försvarspolitiska populism. Det är 4 resor värre rakt ner i diket. Vänsterpartiet skär utan någon analys värd namnet ner försvaret med nästan 4 miljarder kronor utöver de stora nedskärningar som försvaret just är i färd med att komma igenom. Ingen omställningstid alls, vilket säger mycket om respekten för politiken, för dessa frågor och för mänskorna som verkar inom sektorn. Vänsterpartiets politik skulle ge förödande och oöverskådliga konsekvenser för försvarets resurser, personal och insatsförband, för vårt lands säkerhet och sårbarhet, och vi skulle smita ifrån den internationella solidaritet som vänsterpartiet så mycket brukar orda om i uppenbarligen tomma fraser. Man kan se det som att vänsterpartiet tryggt hukar under Natos mantel och därför tycker sig ha råd att smita ifrån Sveriges eget ansvar, vilket är nog så anmärkningsvärt. Eller är det i det nya Rysslands styrkor som vänsterpartiet söker sin och Sveriges trygghet, vad vet jag om era motiv och er analys, jag ser bara det förskräckande resultatet.
Det här är alltså den samarbetspartner som socialdemokraterna valde att ty sig till istället för till en blocköverskridande samsyn med allianspartierna. Och det här är alltså ett parti som kunde ha varit i regeringsställning nu om det velat sig illa.
En centerpartistisk federalist brukar säga hej och hå, och det tycker jag karakteriserar vänsterpartiets grovt tillyxade politik rätt bra. 200.000 nya statliga jobb, hej och hå. Bort med alla privata entreprenörer i vård, skola och omsorg, hej och hå, 4 miljarder mindre till försvaret, hej och hå.
Ja, talman, ursäkta en lätt raljerande ton, men det är svårt att låta bli.
Jag måste ju erkänna att jämfört med vänsterpartiets försvarspolitik framstår socialdemokraternas alternativ, som jag har förstått det, i något av ett förklarat skimmer, även om det är en bit kvar till utskottsmajoritetens förslag, som jag yrkar bifall till."
Efter valet har de tre vänsterpartierna visat upp sin djupa oenighet i försvarspolitiken, vilket jag ägnade en del av mitt inlägg om;
"Vad jag förstår ansluter sig socialdemokraterna i mycket hög grad till alliansens budgetförslag i sak, det råder alltså en fortsatt bred enighet om försvarspolitikens inriktning vilket lovar gott inför de fortsatta diskussionerna. Socialdemokraterna vill i ett särskilt yttrande minska alliansens budgetförslag med samma 400 mkr som striden gällde vid försvarsbeslutet 2004. Det är trist att det som socialdemokraterna vill skära ner på är vår solidaritet med de utsatta länder där våra internationella fredsförband säkerligen kommer att vara efterlängtade av civilbefolkningen.
Socialdemokraterna lade alltså ingen försvarsmotion. Men det har minsann deras tidigare samarbetspartier gjort. Miljöpartiet har en lång och genomarbetad motion med rader av yrkanden, som i rätt betydande grad faktiskt tillgodoses. Och det är bra att miljöpartiet står upp i alla fall för Sveriges internationella insatser. Men, talman, med nästan en miljard – 900 mkr - vill miljöpartiet skära ned försvaret vilket självfallet ger allvarliga och svåröverskådliga konsekvenser för försvarets resurser, personal och insatsförband
Detta är ändå bara en fjärdedel av vad det tredje tidigare samarbetspartiet lyckas rasera i sin ohämmade försvarspolitiska populism. Det är 4 resor värre rakt ner i diket. Vänsterpartiet skär utan någon analys värd namnet ner försvaret med nästan 4 miljarder kronor utöver de stora nedskärningar som försvaret just är i färd med att komma igenom. Ingen omställningstid alls, vilket säger mycket om respekten för politiken, för dessa frågor och för mänskorna som verkar inom sektorn. Vänsterpartiets politik skulle ge förödande och oöverskådliga konsekvenser för försvarets resurser, personal och insatsförband, för vårt lands säkerhet och sårbarhet, och vi skulle smita ifrån den internationella solidaritet som vänsterpartiet så mycket brukar orda om i uppenbarligen tomma fraser. Man kan se det som att vänsterpartiet tryggt hukar under Natos mantel och därför tycker sig ha råd att smita ifrån Sveriges eget ansvar, vilket är nog så anmärkningsvärt. Eller är det i det nya Rysslands styrkor som vänsterpartiet söker sin och Sveriges trygghet, vad vet jag om era motiv och er analys, jag ser bara det förskräckande resultatet.
Det här är alltså den samarbetspartner som socialdemokraterna valde att ty sig till istället för till en blocköverskridande samsyn med allianspartierna. Och det här är alltså ett parti som kunde ha varit i regeringsställning nu om det velat sig illa.
En centerpartistisk federalist brukar säga hej och hå, och det tycker jag karakteriserar vänsterpartiets grovt tillyxade politik rätt bra. 200.000 nya statliga jobb, hej och hå. Bort med alla privata entreprenörer i vård, skola och omsorg, hej och hå, 4 miljarder mindre till försvaret, hej och hå.
Ja, talman, ursäkta en lätt raljerande ton, men det är svårt att låta bli.
Jag måste ju erkänna att jämfört med vänsterpartiets försvarspolitik framstår socialdemokraternas alternativ, som jag har förstått det, i något av ett förklarat skimmer, även om det är en bit kvar till utskottsmajoritetens förslag, som jag yrkar bifall till."
Etiketter:
försvar,
försvarsdebatt,
riksdagen
torsdag, december 07, 2006
Barroso och Solana.
Mina nya uppgifter i försvar och EU-nämnd är ju intressanta, och ökar mina internationella kontakter. Efter ett möte med parlamentariker från de olik aEU-länderna i Helsingfors nyligen så deltog jag också i "konferensen om Europas framtid" i Bryssel i måndags och tisdags. Mycket prat, givetvis, men ändå positivt att européer träffas inom EUs ram och vill förbättra samarbetet för att utveckla EU och Europa.
Det finska ordförandeskapet ledde konferensen - statsminister Vanhanen och Talman Lipponen på det "karismatiskt finska sättet" - lugnt och samlat, effektivt och tydligt. Kanske på gränsen till tråkigt men i alla fall. Barroso -som leder EU-kommissionen - är en engagerad och vältalig portugis, som talade för enklare samarbetsformer och det akuta behovet av en ny "konstitution" när nu EU snart består av 27 länder.
Jag delar den uppfattningen, men EU får nog skylla sig lite självt som lanserat ordet "konstitution". Hade det kallats fördrag som de nuvarande regelverken hade nog dramatiken minskat. Men OK, visst minskar vetomöjligheterna och visst ökar de beslut som tas med kvalificerad majoritet. Det är ändå nödvändigt med förändringarna för att förbättra EUs samarbetsmöjligheter, där ju vi i centern jobbar efter principen "smalare men vassare".
Idag var EUs "urikesminister" - Javier Solana - på besök i utrikes- och försvarsutskottet, för en kort dialog kring aktuella frågor. Bl a togs Libanon, Kosovo och Turkiet upp.
Regeringens förankring i riksdagen inför besluten i Bryssel är djupare och bättre än jag har insett. Och ska bli ändå tätare genom mer tid i utskottet för detta.
Det finska ordförandeskapet ledde konferensen - statsminister Vanhanen och Talman Lipponen på det "karismatiskt finska sättet" - lugnt och samlat, effektivt och tydligt. Kanske på gränsen till tråkigt men i alla fall. Barroso -som leder EU-kommissionen - är en engagerad och vältalig portugis, som talade för enklare samarbetsformer och det akuta behovet av en ny "konstitution" när nu EU snart består av 27 länder.
Jag delar den uppfattningen, men EU får nog skylla sig lite självt som lanserat ordet "konstitution". Hade det kallats fördrag som de nuvarande regelverken hade nog dramatiken minskat. Men OK, visst minskar vetomöjligheterna och visst ökar de beslut som tas med kvalificerad majoritet. Det är ändå nödvändigt med förändringarna för att förbättra EUs samarbetsmöjligheter, där ju vi i centern jobbar efter principen "smalare men vassare".
Idag var EUs "urikesminister" - Javier Solana - på besök i utrikes- och försvarsutskottet, för en kort dialog kring aktuella frågor. Bl a togs Libanon, Kosovo och Turkiet upp.
Regeringens förankring i riksdagen inför besluten i Bryssel är djupare och bättre än jag har insett. Och ska bli ändå tätare genom mer tid i utskottet för detta.
fredag, december 01, 2006
"A-kassan-medborgarlön eller omställningsfrösäkring"
Vi har en "särskild debatt-timme" ibalnd, där man på tre minuter kan ta upp en debatt. Jag tänkte säga följande om A-kassan, men fick inte plats. Iställer här till att börja med:
Arbetslöshetskassan är en viktig försäkring där en mindre del idag betalas av dem som är medlemmar och där lejonparten – ca 90 % - betalas av skattepengar. Arbetslöshetsförsäkringen är viktig och jag tycker att det är bra att den nya regeringen avser att låta den omfatta alla så att en del inte som idag står utanför. Vi har en tradition av generella trygghetssystem i Sverige vad gäller t ex pension, sjukförsäkring och förtidspension, och rimligen bör detta omfatta också den så i hög grad skattefinansierade A-kassan. Det är, tycker jag, märkligt att det hinner bli 2007 eller 2008 innan detta trygghetssystem vid arbetslöshet görs tillgänglig för alla och inte bara för en del, låt vara en stor del.
Vad jag förstår är både gamla och nya regeringen överens om att A-kassan är ett omställningsinstrument, under tiden i arbetslöshet mellan ett tidigare och ett kommande arbete. Enighet råder också enligt min uppfattning om att A-kassan ska vara en internationellt sett generös ersättning.
Diskussion nu handlar om den till övervägande del skattefinansierade A-kassan ska ligga på dagens 80 procent eller stegvis efter trekvarts till två år sjunka till 70 och 65 %.
Jag ställer den lite provocerande frågan om A-kassan ska vara en ”medborgarlön” eller en omställningsförsäkring. Miljöpartiet driver frågan om medborgarlön och i viss mån har vi väl redan en sådan genom den grundnivå som socialbidraget innebär; där man efter prövning erhåller de grundläggande behoven men inte mer. För den som av hälsoskäl hänvisas till förtidspension är den inkomstrelaterade nivån som bekant knappt 65 procent.
För att få rätt till A-kassa måste man kvalificera sig genom att ha haft ett arbete i ett antal månader och av viss omfattning. Alliansregeringen skärper nu i viss mån kraven för detta.
Låt oss ta två ungdomar, Margot och Mona. Margot lyckade få ett jobb och kvalificera sig till A-kassan genom ett halvt till ett års arbete, därefter tog jobbet slut och hon började stämpla med ca 13.000 kr per månad i ersättning. Mona däremot lyckades inte få något jobb utan har endast erhållit A-kassans grundbelopp på ca 6.500 kr/månad, hälften av vad Margot fick.
Alliansregeringens samlade politik syftar ju som bekant till att få fler i arbete och att fler företag bildas och expanderar. Därför sänks skatterna i vanliga inkomstlägen så att det blir mer lönsamt att arbete, därför ska företagen ges bättre förutsättningar och därför görs förändringar i A-kassan.
Avsikten är att allt färre ska vara i arbetslöshet allt kortare tider, och att de som erhåller A-kassa i flera år ska minska dramatiskt.
Den principiella fråga jag vill lyfta är om A-kassan ska vara ständigt t ex 80 procent även om arbetslöshetsperioden blir flera eller många år, eller om den successivt bör sjunka ju längre arbetslöshetsperioden är.
Ta de två ungdomar jag nämnde, säg att det nu är 3-4 år sedan de försökte ta sig in på arbetsmarknaden. Margot hade ju jobb ett tag, men har därefter nu stämplat i över tre år och liksom Mona vandrat mellan öppen arbetslöshet och olika arbetsmarknadsåtgärder. Skillnaden dem emellan är att Margot har en låg men ändå månatlig inkomst på 13.000 kr per månad, medan Mona bara har hälften.
Är det rättvisa och likabehandling, att den som haft ett arbete ska erhålla en framförallt skattefinansierad A-kassa utan bortre gräns, medan den som inte lyckats få något arbete hänvisas till socialbidragsnivån, trots att båda i mycket hög grad är skattefinansierade?
Om man av medicinska skäl beviljas förtidspension är det ju uppenbarligen inte 80-procentsnivån som gäller, utan då är ersättningen knappt 65 procent av tidigare inkomst.
Uppenbart är det rimligt att A-kassan trappas ner över tid. Alliansen bromsar fallet vid 65 procent. Är verkligen grundbeloppet för A-kassan riktigt satt med 320 kr/dag, borde inte en höjning övervägas.
Notera – som globaljuggler gör på sin blogg – att s inte föreslår någon höjning av grundbeloppet utan inriktar sig på att istället höja maxbeloppet till över 20.000 kr/månad…..
Arbetslöshetskassan är en viktig försäkring där en mindre del idag betalas av dem som är medlemmar och där lejonparten – ca 90 % - betalas av skattepengar. Arbetslöshetsförsäkringen är viktig och jag tycker att det är bra att den nya regeringen avser att låta den omfatta alla så att en del inte som idag står utanför. Vi har en tradition av generella trygghetssystem i Sverige vad gäller t ex pension, sjukförsäkring och förtidspension, och rimligen bör detta omfatta också den så i hög grad skattefinansierade A-kassan. Det är, tycker jag, märkligt att det hinner bli 2007 eller 2008 innan detta trygghetssystem vid arbetslöshet görs tillgänglig för alla och inte bara för en del, låt vara en stor del.
Vad jag förstår är både gamla och nya regeringen överens om att A-kassan är ett omställningsinstrument, under tiden i arbetslöshet mellan ett tidigare och ett kommande arbete. Enighet råder också enligt min uppfattning om att A-kassan ska vara en internationellt sett generös ersättning.
Diskussion nu handlar om den till övervägande del skattefinansierade A-kassan ska ligga på dagens 80 procent eller stegvis efter trekvarts till två år sjunka till 70 och 65 %.
Jag ställer den lite provocerande frågan om A-kassan ska vara en ”medborgarlön” eller en omställningsförsäkring. Miljöpartiet driver frågan om medborgarlön och i viss mån har vi väl redan en sådan genom den grundnivå som socialbidraget innebär; där man efter prövning erhåller de grundläggande behoven men inte mer. För den som av hälsoskäl hänvisas till förtidspension är den inkomstrelaterade nivån som bekant knappt 65 procent.
För att få rätt till A-kassa måste man kvalificera sig genom att ha haft ett arbete i ett antal månader och av viss omfattning. Alliansregeringen skärper nu i viss mån kraven för detta.
Låt oss ta två ungdomar, Margot och Mona. Margot lyckade få ett jobb och kvalificera sig till A-kassan genom ett halvt till ett års arbete, därefter tog jobbet slut och hon började stämpla med ca 13.000 kr per månad i ersättning. Mona däremot lyckades inte få något jobb utan har endast erhållit A-kassans grundbelopp på ca 6.500 kr/månad, hälften av vad Margot fick.
Alliansregeringens samlade politik syftar ju som bekant till att få fler i arbete och att fler företag bildas och expanderar. Därför sänks skatterna i vanliga inkomstlägen så att det blir mer lönsamt att arbete, därför ska företagen ges bättre förutsättningar och därför görs förändringar i A-kassan.
Avsikten är att allt färre ska vara i arbetslöshet allt kortare tider, och att de som erhåller A-kassa i flera år ska minska dramatiskt.
Den principiella fråga jag vill lyfta är om A-kassan ska vara ständigt t ex 80 procent även om arbetslöshetsperioden blir flera eller många år, eller om den successivt bör sjunka ju längre arbetslöshetsperioden är.
Ta de två ungdomar jag nämnde, säg att det nu är 3-4 år sedan de försökte ta sig in på arbetsmarknaden. Margot hade ju jobb ett tag, men har därefter nu stämplat i över tre år och liksom Mona vandrat mellan öppen arbetslöshet och olika arbetsmarknadsåtgärder. Skillnaden dem emellan är att Margot har en låg men ändå månatlig inkomst på 13.000 kr per månad, medan Mona bara har hälften.
Är det rättvisa och likabehandling, att den som haft ett arbete ska erhålla en framförallt skattefinansierad A-kassa utan bortre gräns, medan den som inte lyckats få något arbete hänvisas till socialbidragsnivån, trots att båda i mycket hög grad är skattefinansierade?
Om man av medicinska skäl beviljas förtidspension är det ju uppenbarligen inte 80-procentsnivån som gäller, utan då är ersättningen knappt 65 procent av tidigare inkomst.
Uppenbart är det rimligt att A-kassan trappas ner över tid. Alliansen bromsar fallet vid 65 procent. Är verkligen grundbeloppet för A-kassan riktigt satt med 320 kr/dag, borde inte en höjning övervägas.
Notera – som globaljuggler gör på sin blogg – att s inte föreslår någon höjning av grundbeloppet utan inriktar sig på att istället höja maxbeloppet till över 20.000 kr/månad…..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)