Det här är mitt slutinlägg i en blogginläggstrilogi inför, under och efter en givande resa till Rumänien för att utröna hur situationen för utsatta romer där ska kunna förbättras genom hjälpinsatser från Sverige.
Några intryck och slutsatser:
* Rumäniens ekonomi växer och är en blandning av i- och u-land, med moderna städer men också fattig landsbygd och extremt fattiga romer. Romerna utgör 1,5-2 miljoner av Rumäniens ca 20 miljoner invånare.
* Romerna härstammar från Indien och har i många hundra år funnits i Rumänien och Bulgarien och hela Europa. De har en stark familje- och klansammanhållning och det finns olika skiktningar med mer välbeställda romer och romer på absoluta botten, och med dålig kontakt sinsemellan. I varje klan finns en ledare, en bulibarsa.
* Romerna arbetade ju tidigare genom att resa runt och förtenna och göra andra arbeten, de handlar mm. På flera soptippar i Rumänien lever nu romer invid dem och arbetar genom att sortera fram metallföremål på tippen, under helt oacceptabla villkor på flera sätt. Även att tigga kan ju ses som ett svårt och påfrestande arbete som kräver uppoffringar och uthållighet. Det finns uppfattningar om romerna från många i Rumänien, t ex att de värnar sin frihet och sammanhållning i gruppen och kan ha svårare att inordna sig i vanliga arbeten. Mot detta talar att de reser runt och söker och kan få arbete på olika håll.
* Många romer har integrerats i samhället men många lever kvar i byar och klaner under mycket stor fattigdom.
* Eftersom Rumänien har låga löner, en lärare tjänar t ex typ 150 kr per arbetsdag, är incitamenten för att resa långt för att tigga rätt starka om dagsinkomsten kan ligga på samma nivå eller t o m mer. Om svenska kommuner ökar sina insatser för boende och skolundervisning till medföljande barn ökar incitamenten för att både tigga här, och att ta med sig barnen.
*I sin fattigdom kan man förstå att en del prioriterar att resa och tigga medan äldre barn får avstå från skolgång för att se till yngre barn, vilket vi hörde exempel om.
* Min bedömning är att under överskådlig tid kommer alltfler att tigga i Sverige, den begränsande faktorn är hur många som ger hur mycket.
* I Rumänien är tiggeri typ förbjudet, vi såg en del med musikinstrument och bägare men egentligen inga som satt eller gick omkring och tiggde, annat är rätt diskret i några fall.
* Även romerna kan få del av mycket låga socialbidrag, barnbidrag och sjukförsäkring och det finns ibland skolmöjligheter som inte alltid utnyttjas. EUs medel används en del vilket torde öka, men försvinner i betydande del i byråkrati och i projekt med mycket låg effekt.
* Insatserna för att hjälpa i byarna bör inriktas på bättre hus, bättre hälso- och sjukvård och att bana väg för ökad småföretagsverksamhet på olika sätt. Men allra viktigast är tillgång till skola för barnen, hyggliga lokaler och lärare och att barnen kommer till skolan.
Jag menar att utsatta romers situation måste förbättras genom insatser i Rumänien och Bulgarien, i grunden genom länderna själva, och genom stöd och tryck från EU (och Sverige).
Genom att komma hit och tigga har romerna lyft fram sin utsatta situation, och många människor och ideella vill bidra till att förbättra för dem. Jag tror att den bästa vägen är att bidra genom bidrag till hjälporganisationer med verksamhet i Östeuropa inklusive Rumänien och Bulgarien, via 90-konto eller till Hjärta till Hjärta i Östergötland eller Erikshjälpen eller andra.
Christina Ståhl i Linköping tog initiativ till en stödknapp på tröja eller kavaj, kombinerad med inbetalningar till Hjärta till Hjärta. Den har redan inbringar 400.000 kr. Gå gärna in på länken och kom igång!
Mitt förslag är att ett antal föregångare drar igång en bidragskampanj där man åtar sig att varje månad under en t ex 3 årsperiod hjälpa med en summa man bestämmer själv, från typ 25 kr till 100 eller 500. Målet är att i Linköping få så många som möjligt att ställa upp, vilket kontrolleras genom att de som tar på sig ett frivilligt åtagande anmäler det till kampanjen (även om man avbryter sitt åtagande). Målet kunde vara 1.000 eller 5.000 eller 10.000 bidragsgivare vilket skulle ge mångmiljonbelopp till utsatta romer i Rumänien. Kampanjen borde kunna lyftas till riksplanet och då handla om 100.000-tals bidragsgivare och årsbelopp på flera 100 miljoner.
Kanske kan en kampanj inriktad på att man bör bidra till hjälporganisationer göra att färre ger till tiggarna, vilket jag alltså tror är en riktig prioritering. Det är bättre att stödja i Rumänien och Bulgarien istället för att alltfler där söker sig till bl a Sverige. Instämmer du inte, så kommentera gärna så kan vi diskutera.
Ändå tror jag att många kommer att fortsätta att lägga pengar i bägarna och min bedömning är att under överskådlig tid kan de som tigger i Sverige bli fler. Jag kan känna en oro för att över tid kan viljan att stödja i östeuropa minska, om allt fler samtidigt fortsätter att vädja om bidrag i sina bägare.
Därför kan jag, liksom en och annan opinionsbildare och politiker i Sverige mumlat lite om, tänka mig att diskutera lokala begränsningar för var och hur man får tigga, t ex att i Linköping är det tillåtet bara vid köpcentrum och i kanske innerstaden, typ. Denna fråga borde också kunna diskuteras på riksnivå, om något generellt regelverk skulle utformas. Vi vet alla hur laddad denna diskussion är, och jag är själv ett rov för stridiga känslor.
Det är ändå spänningar i denna fråga mellan politiker och partier som vill vara godhjärtade och inte begränsa någon eller något, och medborgarna där många är djupt besvärade över det växande tiggeriet och de problem det för med sig. Därför behöver vi diskutera vilket jag ärligt söker göra i detta blogginlägg.
En av deltagarna i resan till Rumänien, Christina Ståhl, ger här sina tänkvärda intryck på min syster Lottas (och Eias) blogg.
Några intryck och slutsatser:
* Rumäniens ekonomi växer och är en blandning av i- och u-land, med moderna städer men också fattig landsbygd och extremt fattiga romer. Romerna utgör 1,5-2 miljoner av Rumäniens ca 20 miljoner invånare.
* Romerna härstammar från Indien och har i många hundra år funnits i Rumänien och Bulgarien och hela Europa. De har en stark familje- och klansammanhållning och det finns olika skiktningar med mer välbeställda romer och romer på absoluta botten, och med dålig kontakt sinsemellan. I varje klan finns en ledare, en bulibarsa.
* Romerna arbetade ju tidigare genom att resa runt och förtenna och göra andra arbeten, de handlar mm. På flera soptippar i Rumänien lever nu romer invid dem och arbetar genom att sortera fram metallföremål på tippen, under helt oacceptabla villkor på flera sätt. Även att tigga kan ju ses som ett svårt och påfrestande arbete som kräver uppoffringar och uthållighet. Det finns uppfattningar om romerna från många i Rumänien, t ex att de värnar sin frihet och sammanhållning i gruppen och kan ha svårare att inordna sig i vanliga arbeten. Mot detta talar att de reser runt och söker och kan få arbete på olika håll.
* Många romer har integrerats i samhället men många lever kvar i byar och klaner under mycket stor fattigdom.
* Eftersom Rumänien har låga löner, en lärare tjänar t ex typ 150 kr per arbetsdag, är incitamenten för att resa långt för att tigga rätt starka om dagsinkomsten kan ligga på samma nivå eller t o m mer. Om svenska kommuner ökar sina insatser för boende och skolundervisning till medföljande barn ökar incitamenten för att både tigga här, och att ta med sig barnen.
*I sin fattigdom kan man förstå att en del prioriterar att resa och tigga medan äldre barn får avstå från skolgång för att se till yngre barn, vilket vi hörde exempel om.
* Min bedömning är att under överskådlig tid kommer alltfler att tigga i Sverige, den begränsande faktorn är hur många som ger hur mycket.
* I Rumänien är tiggeri typ förbjudet, vi såg en del med musikinstrument och bägare men egentligen inga som satt eller gick omkring och tiggde, annat är rätt diskret i några fall.
* Även romerna kan få del av mycket låga socialbidrag, barnbidrag och sjukförsäkring och det finns ibland skolmöjligheter som inte alltid utnyttjas. EUs medel används en del vilket torde öka, men försvinner i betydande del i byråkrati och i projekt med mycket låg effekt.
* Insatserna för att hjälpa i byarna bör inriktas på bättre hus, bättre hälso- och sjukvård och att bana väg för ökad småföretagsverksamhet på olika sätt. Men allra viktigast är tillgång till skola för barnen, hyggliga lokaler och lärare och att barnen kommer till skolan.
Jag menar att utsatta romers situation måste förbättras genom insatser i Rumänien och Bulgarien, i grunden genom länderna själva, och genom stöd och tryck från EU (och Sverige).
Genom att komma hit och tigga har romerna lyft fram sin utsatta situation, och många människor och ideella vill bidra till att förbättra för dem. Jag tror att den bästa vägen är att bidra genom bidrag till hjälporganisationer med verksamhet i Östeuropa inklusive Rumänien och Bulgarien, via 90-konto eller till Hjärta till Hjärta i Östergötland eller Erikshjälpen eller andra.
Christina Ståhl i Linköping tog initiativ till en stödknapp på tröja eller kavaj, kombinerad med inbetalningar till Hjärta till Hjärta. Den har redan inbringar 400.000 kr. Gå gärna in på länken och kom igång!
Mitt förslag är att ett antal föregångare drar igång en bidragskampanj där man åtar sig att varje månad under en t ex 3 årsperiod hjälpa med en summa man bestämmer själv, från typ 25 kr till 100 eller 500. Målet är att i Linköping få så många som möjligt att ställa upp, vilket kontrolleras genom att de som tar på sig ett frivilligt åtagande anmäler det till kampanjen (även om man avbryter sitt åtagande). Målet kunde vara 1.000 eller 5.000 eller 10.000 bidragsgivare vilket skulle ge mångmiljonbelopp till utsatta romer i Rumänien. Kampanjen borde kunna lyftas till riksplanet och då handla om 100.000-tals bidragsgivare och årsbelopp på flera 100 miljoner.
Kanske kan en kampanj inriktad på att man bör bidra till hjälporganisationer göra att färre ger till tiggarna, vilket jag alltså tror är en riktig prioritering. Det är bättre att stödja i Rumänien och Bulgarien istället för att alltfler där söker sig till bl a Sverige. Instämmer du inte, så kommentera gärna så kan vi diskutera.
Ändå tror jag att många kommer att fortsätta att lägga pengar i bägarna och min bedömning är att under överskådlig tid kan de som tigger i Sverige bli fler. Jag kan känna en oro för att över tid kan viljan att stödja i östeuropa minska, om allt fler samtidigt fortsätter att vädja om bidrag i sina bägare.
Därför kan jag, liksom en och annan opinionsbildare och politiker i Sverige mumlat lite om, tänka mig att diskutera lokala begränsningar för var och hur man får tigga, t ex att i Linköping är det tillåtet bara vid köpcentrum och i kanske innerstaden, typ. Denna fråga borde också kunna diskuteras på riksnivå, om något generellt regelverk skulle utformas. Vi vet alla hur laddad denna diskussion är, och jag är själv ett rov för stridiga känslor.
Det är ändå spänningar i denna fråga mellan politiker och partier som vill vara godhjärtade och inte begränsa någon eller något, och medborgarna där många är djupt besvärade över det växande tiggeriet och de problem det för med sig. Därför behöver vi diskutera vilket jag ärligt söker göra i detta blogginlägg.
En av deltagarna i resan till Rumänien, Christina Ståhl, ger här sina tänkvärda intryck på min syster Lottas (och Eias) blogg.