torsdag, mars 25, 2021

Uppbrott - utan dramatik eller bitterhet

Uppbrott, utan dramatik, efter 50 år Jag gick med i Centerpartiet 1970, för att komma in på CUF-danserna i, var det Teckomatorp eller Kävlinge? Jag var pressekreterare i regeringen Fälldin 2, och riksdagsledamot 2004-2018. 2004 blev jag nästan ordförande i LRF. Jag uppskattade Centerpartiets politik med marknadsekonomi, småföretagande, hela Sverige ska leva, miljö, grundtrygghet osv. Som försvarspolitisk talesperson bidrag jag till att Centerpartiet kom rätt i Natofrågan, Sverige trygghet gör ett medlemskap nödvändigt och S spelar rysk roulette med Sveriges säkerhet. Jag har alltid drivit på stenhårt för ett livskraftigt svensk jordbruk med rättvisa förutsättningar, där ekomat är en viktig nisch men där S/MP satt upp orimliga 60- och 30-procentsmål och riktar alltför höga stöd till KRAV-märket och ekoforskning. Lantbruksfrågorna spelar dock idag en betydligt mindre roll än tidigare för valet av parti. De sista åren i riksdagen förmörkades av att jag motsatte mig några naiva centerförslag om ökad migration, bl att Sverige skulle som enda land bevilja asyl på sina ambassader. (Än idag centerns linje). Jag hävdade att Sverige måste anpassa sin migrationspolitik i EU-riktning, och skälldes av många som främlingsfientlig. Det är det minsta jag är, jag är en varm humanist. Idag uttrycker sig Annie Lööf som jag för 7-8 år sedan, kanske t o m starkare. Trots en bit över 60 (född -47) är mitt samhällsintresse obrutet och jag diskuterar livligt i en del Facebooksgrupper som jag modererar med andra, t ex Politisk Allmändebatt och Liberalkonservativ Debatt. Jag fick långt om länge med mig mitt parti i migrationsfrågan rätt mycket, men är inte förlåten för att jag hade rätt, men vid fel tidpunkt. Jag har också argumenterat för att C borde stödja en alliansregering, även om visst SD-stöd behövs, jag vill se krafttag mot den grova kriminaliteten och jag är kritisk till arbetsgivarens rätt att “skänka bort medborgarskap” genom att anställa till enkla jobb från andra världsdelar utan någon prövning. I dessa frågor har jag inte fått med mig mitt parti. (V och SD har båda mörka rötter. De båda regeringsalternativen förutsätter stöd från antingen V (Löfven) eller SD (Kristersson). Varken V eller SD får igenom så mycket, och inget som hotar demokratin, socialiserar företagen, leder till kommunism, ger enorma skattehöjningar, raserar statsbudgeten, för Sverige ur EU eller öppnar för främlingsfientlighet eller rasism..) Centerpartiet håller ändå ställningarna beundransvärt stadigt runt 8-9 %. Centerpartiet har framgångsrikt de senaste åren ömsat en del skinn, tappat en del väljarna men vunnit enorma framgångar, faktiskt, i storstäder bland främst yngre och kvinnor. De var tidigare ofta M eller FP eller MP, och kan om en del år som ombytliga väljare vara fortsatt C eller något annat. Maud Olofsson och Annie Lööf spann vidare på den borgerliga Thorbjörn Fälldin-linjen med socialdemokraterna som huvudmotståndare, och fick upp partiet till 8-10 och ett tag 12-14 %. För att inte tala om Centerpartiets ständiga kamp mot kommunisterna, dagens vänsterparti. Centerpartiet var på topp 1973-1979 med kring 25 % av rösterna, sedan fastnade man i en enda ultimativ fråga, kärnkraften, och gick spikrakt ner till ca 5 % 1998. De senaste åren har den ultimativa kampen mot SD blivit dagens kärnkraftsfråga för Centerpartiet, som likt kärnkraften tar mycket stor plats. Därför valde man 2018 till slut att oväntat göra upp med gamla huvudmotståndaren S (och MP) och ingå januariavtalet. Plötsligt är C tillbaka i traditionen från 1930-talet (Bramstorp), 1950-talet (Hedlund) och 1990-talet (Johansson), arvet från Thorbjörn Fälldin bleknar. Den nygamla väljarskaran anpassar sig snabbt till partiledningens lappkast, och förtroendet för ledningen är trots “spårbytet” mycket stort. Idag är centerväljarna nästan lika positiva som socialdemokrater och MP till regeringen Löfven och en bred majoritet föredrar Löfven som statsminister före Kristersson. Partiledare Annie Lööf har just deklarerat att C väljer Löfven, om Kristersson har minsta stöd från SD, och att man inte vill ha vänsterpartiets stöd men nog kan leva med det om det är ett måste. Centerpartiet räknas nu allt oftare in som en del i det rödgröna blocket, vilket jag ser som djupt problematiskt. Jag har kämpat för att få med mig mitt parti i dessa frågor men skändligen misslyckats, frånsett i migrationsfrågan. När jag argumenterat i eviga debatter på sociala medier får jag stark kritik från många centerpartister, lägg ner, du skadar partiet, du tar mycket energi. Visst har de poänger. Jag får också kritik från de som delar mina åsikter, hur kan du vara centerpartist. En sak som upprört mig. C, V och MP beskriver sin sakpolitik på migrationsområdet som god, medmänsklig och human. Den som då t ex vill skärpa Centerpartiets migrationspolitik, t ex jag själv,upplevs lätt som typ ond, omedmänsklig och inhuman. Hur kan någon tycka så, hur kan du tycka så har legat i luften på flera C-stämmor där iskylan gått att ta på. Det förgrovar den politiska debatten oerhört när sådana indirekta beskyllningar stämplar partier och personer som tycker olika i sakfrågor. Jag vädjar, sluta med det. Jag är väldigt glad över mina många år i Centerpartiet, och över all kamratskap med så många engagerade och på allt sätt hedervärda, hårt arbetande och engagerade, medlemmar och förtroendevalda. Det är trist att mitt parti och jag på senare tid har utvecklats i olika riktning i några viktiga frågor, men så är det. Och så kan det vara och bliva här i livet. Jag känner ingen bitterhet, jag är tacksam för allt jag kämpat för och fått uppleva och genomdriva i och tack vare Centerpartiet. Just nu är vi, jag och mitt parti, vid ett vägskäl där våra vägar tyvärr måste skiljas. Det är säkert bäst för oss båda, tycker vi nog båda. Jag hoppas få behålla goda relationer med mina centervänner, de allra flesta om de så vill. Att jag utan dramatik lämnar centerpartiet kunde jag gjort i tysthet. Det är dock inte min stil och jag tycker att jag ärligt vill säga vad jag just har sagt, eftersom jag varit med så länge och är alltjämt aktiv i samhällsdebatten. Det är omskakande att lämna ett parti efter 50 år, tro inget annat. Jag ska fundera över sommaren på om åldern har tagit ut sin rätt, eller om min politiska glöd alltjämt är så stark att den behöver uttryckas i ett sammanhang. Vi får se. Linköping mars 2021 Staffan Danielsson

tisdag, mars 02, 2021

Min terrormotion avslogs 2013. Jag brunsmetades..

Visst är jag jävig. Dock handlar Johan Westerholms text om en f.d riksdagsledamot från Linköping. Därför bör en enig riksdag be Staffan Danielsson om ursäkt Staffan Danielsson (C), IS, Usama bin Laden. Foto: Riksdagen/Wikipedia. Montage. Tisdag 2 Mar 2021E-post177 Chefsåklagare Per Lindqvist varnar för att personer som anslutit sig till terrorgrupper kommer tillbaka till Sverige för att undvika straff. En situation som aldrig behövt uppstå om riksdagen hade hörsammat dåvarande riksdagsledamoten Staffan Danielssons varningssignaler. Tvärtom “belönades” han då av såväl sina partikamrater som socialdemokrater med en brunsmetningskampanj som saknat motstycke. ANNONS Att andra EU-länder har mer långtgående terrorlagar än Sverige riskerar att skapa en situation där personer kommer till Sverige för att undvika straff i andra länder, och i viss mån kan det redan vara så. Det säger Per Lindqvist, chefsåklagare på riksenheten för säkerhetsmål till SR/Ekot. Enligt Lindqvist är det angeläget att de svenska terrorlagarna skärps, så att de är mer lika de som finns i andra EU-länder. Ingen har ännu åtalats eller dömts enligt den lag som kom för ett år sedan och kriminaliserar olika former av samröre med en terroristorganisation i Sverige. Kunskapen om problematiken är inte ny. Och det är idag en samlad riksdag som bär ansvaret för att Sverige har den svagaste lagstiftningen på antiterrorism-området i hela EU. I motion 2013/14:Ju410 av dåvarande riksdagsledamoten Staffan Danielsson (C) efterfrågade han en översyn av möjligheten att straffbelägga deltagandet i aktiviteter som har koppling till terroraktiviteter. Danielsson ställde sig kritisk till att man då i Sverige, utan att riskera någon straffrättslig påföljd, aktivt kunde och i viss mån fortfarande kan delta i eller finansiera terrorgruppers träningsverksamhet. Det Danielsson och Edward Norden, den senare även han då medlem i Centerpartiet men idag säkerhetspolitisk talesperson för Medborgerlig Samling efterfrågade var en snar översyn hur kriminalisering av att delta i terroraktiviteter även om det inte innebar en grundfinansiering eller aktivt deltagande i terrorhandling kunde utformas. De underströk i motionstexten att de åtgärder som sedan skulle komma att föreslås skulle beakta individens integritet. Resultatet borde ändå, enligt Danielsson, leda till att straff ändå borde utmätas för att förhindra de terrorhandlingar som kan genomföras av de grupper och organisationer som svenska medborgare rekryteras ur och ansluter sig till. I praktiken var det enda som Danielsson efterfrågade var att se över möjligheten med en straffpåföljd fцr att delta i aktiviteter som har koppling till terroraktivitet. Morgan Johansson låter avslå motionen och försenar sedan arbetet Justitieutskottets ordförande var under mandatperioden 2010-2014 dagens justitieminister Morgan Johansson. Utskottets ställningstagande: Utskottet har förstеelse för synpunkterna som förs fram i motion 2013/14:Ju410 (C). Som framgår ovan finns det inte någon straffbestämmelse som uttryckligen tar sikte på den som genomgår utbildning för att begå t.ex. ett terroristbrott. Dock finns det, som också anförs ovan, möjlighet att döma en person för försök, förberedelse eller stämpling samt underlåtenhet att avslöja terroristbrott enligt 23 kap. brottsbalken. Mot bakgrund av detta förhållande, och då det bedrivs ett arbete på EU-nivå för att förhindra terrorism, anser utskottet inte att något tillkännagivande är nödvändigt med anledning av motionen. Motionen bör avslås. Tydligare kan inte Morgan Johanssons ansvar formuleras. Han röstade ned motionen och skrev som utskottsordförande själv under ställningstagandet. I debatten i kammaren om motionen raljerade närmast Johansson kring den och Danielsson. Ställningstagandet var dessutom helt igenom inkorrekt. Något samordnat lagstiftningsarbete pågick aldrig, och pågår inte på Europanivån. Antiterrorismlagstiftning är ett nationellt kompetensområde i enlighet med dagens rådande EU-fördrag. Varje land ansvarar unikt för sin egen antiterrorlagstiftning. Och motståndet i dagens regeringsunderlag mot en alltför vittgående antiterrorlagstiftning, eller lagstiftning mot deltagande i terrororganisationer över huvudtaget är väl känt. Bakgrunden till Morgan Johanssons och regeringens ovilja att stifta repressiva lagar eller ta krafttag mot terrorism går att spåra till 2011. I en motion i riksdagen menade Mehmet Kaplan och Maria Ferm, MP, att stöd till organisationer som IS var ett s.k. åsiktsbrott som inte ska straffbeläggas. Något som funnit stöd hos bland annat SSU, Olof Palmes Internationella Center samt Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Samtliga dessa tre sidoorganisationer stödjer öppet bland annat Ship to Gaza och den västsahariska organisationen Polisario. Ship to Gaza har ett öppet samarbete med den turkiska terrorklassade organisationen IHH, Polisario utgör idag en av AQiM, al Qaida in Mahgrib, viktigaste rekryteringsbaser. Miljöpartiet motionerade öppet om detta i motion 2011/12 Ju399. Detta synsätt blev mer offentligt i Almedalen 2014 då den ene av motionärerna, Mehmet Kaplan, ville förminska de svenska resande jihadisterna till att vara “engagerade ungdomar”. Idag sitter Mehmet Kaplan i ledningen för svenska Muslim Aid som bland sina medlemmar har en som dömts i Sverige för finansiering av och rekrytering till IS. Maria Ferm är idag statssekreterare i statsministerns samordningskansli, statsrådsberedningen. Regeringen Löfvens arbete mot terrorism har sedan 2014 dessutom kantats av återkommande förseningar och försvagningar vilket Ledarsidorna återkommande rapporterat om. Och Morgan Johansson är idag justitieminister. Nu inne på sitt elfte år i rad i ansvarsställning när hans tid som ordförande i Justitieutskottet räknats in. Det utskott som enhälligt avslog Danielssons motion vilket sedan kom att starta ett drev av smutskastning mot honom som latent rasist och nazist från i praktiken hela det politiska fältet. Inklusive hans eget parti. Mot bakgrund av Per Lindqvist, chefsåklagare på riksenheten för säkerhetsmål, uttalande under gårdagen bör nu en enig riksdag be Staffan Danielsson och terrorismens offer om en förbehållslös ursäkt. Något annat vore direkt vanhedrande för såväl riksdag som regering.

lördag, januari 16, 2021

Centerpartiets migrationspolitik - från 2012 och till idag!

Jag är förvisso part i målet om Centerpartiet och migrationspolitiken. Denna SvD-artikel tycker jag får med hela bilden och har mycket hög journalistisk kvalité. T o m vad som utlöste mitt trista utanförskap i Centerpartiet är med, partistämmans beslut 2013, som fortfarande gäller, att Sverige som enda land i världen ska öppna sina ambassader för de av världens flyktingar som kan ta sig till en svensk ambassad och vill söka asyl i Sverige. Jag var helt övertygad när jag reagerade på förslaget att det så klart skulle ändras, t ex till att C skulle driva på för att alla EU-länder skulle öppna sina ambassader vilket jag hade accepterat. Dock skulle man knappast ha lyckats, eftersom EU, liksom egentligen Sverige, måste ta realistiska beslut. Inte ens Miljöpartiet stöder denna Centerpartiets linje. Jag begriper alltjämt inte varför Partistyrelse och -stämma i september 2013 (och 2015, 2017 och nog 2019) inte lyssnade på mig utan beslutade om en orealistisk linje som ingen svensk regering kan genomföra, och sitta kvar. 1/17/2021 Lööfs omsvängning kan avgöra migrationspolitiken Lööfs omsvängning kan avgöra migrationspolitiken 1/5 Annie Lööf har varit Centerpartiets ledare sedan 2011. Då var partiet invandringsliberalt. Sedan dess har politiken stramats åt steg för steg. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman För åtta år sedan befann de sig i varsin ände av Centerpartiet. Per Ankersjö skrev visionen om fri invandring. Staffan Danielsson stöttes ut för att han vill strama åt asylpolitiken. Nu gillar de båda Annie Lööfs nya linje. Claes Lönegård claes.lonegard@svd.se Annie Reuterskiöld annie.reuterskiold@svd.se Strax före jul, bara dagar innan de första lättnaderna i den så kallade gymnasielagen skulle träda i kraft, sa Centerledaren Annie Lööf plötsligt nej. Mest förvånade – och förbannade – var miljöpartisterna som hade drivit frågan i regeringen och räknade med Centerns stöd, precis som när gymnasielagen först klubbades igenom. Miljöpartiet hade enligt SvD:s källor upprepade gånger sökt kontakt, från riksdags- till partiledarnivå, för att försäkra sig om att reformen skulle ha stöd – utan att få några tecken på att Centern var på väg att stoppa förslaget som skulle göra det enklare för ensamkommande att få stanna i Sverige. Den här veckan kom så nästa slag mot de lättnader i migrationspolitiken som Miljöpartiet drivit fram i regeringsförhandlingarna med Socialdemokraterna: Nu var det Nyamko Sabuni som hotade med att Liberalerna skulle lämna budgetsamarbetet om inte förslaget om en ny humanitär skyddsgrund skrotades. Men den här gången slöt Annie Lööf upp på regeringens sida, för en mer generös asyllinje. Den nya migrationslagstiftning som ska vara på plats till sommaren är nu satt i gungning. Hur Centerpartiet ställer sig blir direkt avgörande. Men frågan är vad partiet egentligen vill? – Vi har under lång tid sagt att nu måste vi ha en permanent migrationslagstiftning och inte hålla på och reparera i tillfälliga lagar, säger Centerpartiets migrationspolitiske talesperson Jonny Cato. Den senaste tidens tvära kast ska inte tolkas som tecken på att Centerpartiet håller på att lägga om sin migrationspolitik – varken i den ena eller andra riktningen, menar Cato. – Centerpartiet har stått stabilt i vår migrationspolitik i många år och arbetat för att vi ska komma bort från lappande och lagande och att vi ska få en permanent migrationspolitik där vi både förenar medmänsklighet och humanism med ordning och reda. Sanningshalten i Jonny Catos påstående beror på hur man definierar ”många år”. Backar man tillbaka ett knappt decennium ville Centern profilera sig som det mest flykting- och arbetskraftsliberala partiet i riksdagen. Samtidigt som Annie Lööf valdes till partiledare, på stämman i Åre 2011, antog Centern ett integrationspolitiskt program som skulle göra Sverige till ett ”välkomnande nybyggarland”. Genom fler invandrare skulle svensk ekonomi säkras: ”Hade vi haft den migrationspolitik som Kanada har hade vår population i dag kunnat uppgå till hela ca 40 miljoner. Det skulle innebära mycket arbetskraft som vi är i behov av för morgondagens välfärd. Många av de landsbygdsproblem som råder i dag hade kanske också kunnat vara lösta då”, stod det i programmet. Den invandringsliberala positioneringen nådde sin kulmen i det omtalade förslaget till nytt idéprogram som presenterades året därefter. Per Ankersjö, då borgarråd i Stockholm stad och ordförande i idéprogramgruppen, talade om fri invandring i kombination med sänkta ingångslöner och flexiblare turordningsregler. I intervjuer förklarade han att ”alla som vill ska kunna få skapa sig en framtid här”. – Vi är inte speciellt relevanta i svensk politik i dag. Det här är ett förslag som skulle göra oss relevanta, sa Ankersjö till Aftonbladet. Förutom fri invandring innehöll idéprogramsförslaget en rad andra kontroversiella ståndpunkter – månggifte, slopad skolplikt och plattare skatt – som väckte hård intern kritik. Stormen tvingade Annie Lööf att avbryta sin julsemester i Thailand för att flyga hem och krishantera. Det slutade med att partiets dåvarande chefsekonom och vice partisekreterare Martin Ådahl fick skriva om förslaget till idéprogram. https://esvd.svd.se/1001/Svenska-Dagbladet/370871/2021-01-17/18136703/Loofs-omsvangning-kan-avgora-migrationspolitiken 1/2 1/17/2021 Lööfs omsvängning kan avgöra migrationspolitiken I den slutgiltiga versionen som klubbades igenom på en extrastämma i mars 2013 var flera av de mest omstridda förslagen bortsuddade – men inte den långsiktiga visionen om en helt avreglerad invandring: ”Centerpartiet strävar efter öppna gränser, fri rörlighet samt en generös och human flykting- och invandringspolitik. För ett parti som bygger sina värderingar på alla människors lika rätt och värde finns inget annat logiskt ställningstagande än att verka för en värld där människor kan röra sig fritt över gränserna”, står det i det snart åtta år gamla idéprogrammet som gäller än. – Idén om en generös migrationspolitik var väldigt förankrad i partiet. Det visade sig också på stämman. Delarna om migrationen blev inte så omarbetade. Väldigt mycket av våra tankar fanns kvar, säger Per Ankersjö, som i dag har lämnat politiken och numera driver en konsultfirma. En av få ledande centerpartister som vid den här tiden opponerade sig mot partiets migrationspolitik var dåvarande riksdagsledamoten Staffan Danielsson, som stack ut på tidningarnas debattsidor. Han argumenterade för att Sveriges asylpolitik inte kunde avvika för mycket jämfört med andra EU-länder, han krävde medicinska åldersbedömningar av ensamkommande, försörjningskrav vid anhöriginvandring och övergång till tillfälliga uppehållstillstånd. På Centerstämman 2013 försökte han – utan framgång – stoppa partistyrelsens förlag om att ge flyktingar rätt att söka asyl i Sverige på svenska ambassader världen över, ett beslut som har fått fortsatt stöd på stämmorna därefter. – Jag följde mitt samvete och tyckte att jag gjorde en välgärning genom att uppmärksamma Centerpartiet på det orealistiska i partiets förslag, men så mottogs det inte. Jag blev sedd som närmast främlingsfientlig. Klyftan mellan mig och partiet växte, säger Staffan Danielsson som i dag är pensionär. När den stora flyktingvågen nådde Sverige hösten 2015 sattes den liberala invandringspolitiken på prov. Flera medlemmar och aktiva centerpartister engagerade sig personligen för flyktingar och ensamkommande. Centerpartiet, precis som Miljöpartiet, gick motvilligt med på tillfälliga skärpningar av asyllagstiftningen – i linje med de förslag som Staffan Danielsson förespråkade. Själv var han utestängd från att delta när Centerpartiets riksdagsgrupp diskuterade migrationspolitiken, eftersom partiledningen ansåg att han var illojal och drev en politik som gick emot partiets officiella. Några månader senare röstade alla C-ledamöter utom Staffan Danielsson nej till ytterligare skärpningar i migrationspolitiken. Samtidigt började retoriken från partiets främsta företrädare så smått att förändras. Annie Lööf talade nu både om att det behövdes fler lagliga vägar in i EU och en ”tydligare harmonisering av asylregler”. – Det är viktigt för mig att tala om att vi alltid har varit för en reglerad invandring, sa Centerledaren till Aftonbladet i september 2016. Från att tidigare ha varit på samma sida som Miljöpartiet och Vänsterpartiet i många migrationsfrågor sökte Centern alltmer en mittenposition. Den nya hållningen syntes i den så kallade gymnasielagen, där regeringen ville ge unga ensamkommande som fått avslag en ny chans till uppehållstillstånd genom studier. Annie Lööf kritiserade först lagförslaget i hårda ordalag på en pressträff innan hon landade i att ”konsekvenserna kommer att bli alldeles för stora om vi stoppar det”. Hösten 2019 tog hon ytterligare ett steg. Samma dag som den parlamentariska migrationskommittén inledde sitt arbete deklarerade Annie Lööf att Centerpartiet främsta prioritet var att få till en bred och blocköverskridande uppgörelse som skulle skapa ”ordning och reda” i migrationspolitiken. – Det är ingen hemlighet att många av de förslag som vi lagt genom åren kommer innebära att det eventuellt blir ett minskat söktryck till Sverige, sa hon till Expressen. I riksdagsdebatten en månad senare sa Annie Lööf precis det som Staffan Danielsson hade sagt sex år tidigare: ”Vi i Sverige kan inte nämnvärt skilja oss från andra europeiska länder.” – Jag har glatt mig åt att Centern i dag har närmat sig mig eller till och med gått ännu längre, säger Staffan Danielsson. – På vissa punkter är man fortfarande mer generös än vad jag tror är möjligt, men partiet har börjat röra sig i en realistisk riktning, säger han. Bland annat vill Centern nu ha tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel, inte permanenta som tidigare. I somras var Centern också villig att kompromissa om försörjningskrav vid familjeåterförening, enligt personer som deltog i migrationskommitténs förhandlingar. Senast var det beskedet att stoppa lättnaderna i gymnasielagen. Vad beror omsvängningen på tror du? – Det som avgör positionerna i den här frågan är opinionen. Centern har väldigt bra koll på opinionen i och med sin goda ekonomi och möjlighet att beställa undersökningar. Jag tror att man har fått klart för sig att ständigt synas med V och MP kring en orealistisk migrationspolitisk inte nödvändigtvis leder till fler väljare, säger Danielsson. Även Per Ankersjö, som ledde i idéprogramguppen 2012 som förespråkade fri invandring, är positiv till hur Centerns migrationspolitik ser ut numera. – Jag tycker att man under de senaste åren har gjort en ganska rimlig tonförändring i att inte spela upp den här frågan till att vara den viktigaste. Som en av ideologerna i den gruppen har jag ingen kritik. Snarare tvärtom. Jag tycker att man har agerat ganska ansvarfullt, inklusive de senaste turerna, säger han. Ankersjö tror att det både handlar om strategiska överväganden och en vilja från partiledningen att anpassa sig efter samhällsutvecklingen och den politiska debatten. – Som jag känner Centern efter trettio år tycker ledningen att det är värt att ta en debatt med den allra mest flykttingvänliga eller migrationsvänliga delen av partiet för att faktiskt kunna sätta sig vid bordet och sluta överenskommelser. Det är bättre att man är med än att man inte är med, säger han. Alla i partiet är inte lika nöjda. På sociala medier syns gott om centerpartister som är oroliga över vart partiets asylpolitik är på väg. Före jul lämnade en kommunpolitiker i Skåne Centern i protest mot partiets nej till lättnader i gymnasielagen. Jonny Cato, partiets migrationspolitiske talesperson, håller inte med om att politiken blivit stramare, som exempel vill Centern se en utvidgad humanitär grund som del i en permanent migrationslagstiftning. Om det skulle innebära att fler eller färre ensamkommande får stanna jämfört med att införa lättnader i gymnasielagen kan han inte svara på. – Jag tror att det är väldigt svårt att säga. Det är en individuell prövning från fall till fall, det kommer att se väldigt olika ut. Samtidigt vidhåller han att Sveriges migrationspolitik måste ligga i linje med resten av EU, och menar att det är en lärdom som partiet drog efter flyktingkrisen. – Man måste vara ärlig med att 2015 var ett väldigt svårt år för Sverige på det migrationspolitiska området. Det är helt uppenbart att vi inte hade ett migrationssystem som klarade av den stora volymen. Det är just därför vi måste ha en immigrationslagstiftning på plats som gör att vi kan hjälpa de allra mest utsatta människorna. Den nya retoriken går hem hos Staffan Danielsson, som i åtta år har varit mer eller mindre utstött i sitt parti på grund av sina åsikter i invandringspolitiken. Men han inser samtidigt att en ompositionering kan komma att kosta Centerpartiet dyrt – inte minst bland unga kvinnor i storstäderna som i dag bär upp partiet i opinionsmätningarna: – Min uppfattning är att Centerpartiet balanserar på en väldigt smal spång just nu. När man nu försöker nyktra till i migrationspolitiken som jag ser det så tar man en risk att man tappar tillbaka de ”medmänskliga” väljarna till Miljöpartiet. ▪ https://esvd.svd.se/1001/Svenska-Dagbladet/370871/2021-01-17/18136703/Loofs-omsvangning-kan-avgora-migrationspolitiken 2/2

tisdag, januari 05, 2021

Sverige halkar nedåt. Fokus är ett måste.

 

Henrik Höjer,  Kvartal,  skriver en djupt allvarlig artikel om hur Sverige tappar i olika världsrankingar, förutom i kriminalitet och otrygghet,  där vi ligger allt sämre till. 


En viktig orsak till detta är enligt min uppfattning den alldeles för höga migrationen till Sverige,  där befolkningen på bara några decennier har ökat med runt 25 (TJUGOFEM) procent till idag långt över 10 miljoner. 


En del i migrationen är som bekant bland det högsta mottagandet av asylsökande och ekonomiska migranter i Europa,  med stora svårigheter för många att integrera och få i arbete och lära sig språket och klara en utbildning.


Min uppfattning är att fokus nu måste läggas på att vända den negativa trend som Sverige är inne på och, vilket kommer att vara mycket krävande. 


En förutsättning för att klara detta,  vilket kommer att ta många år,  är, också enligt min uppfattning,  att Sverige kommande år för en mycket restriktiv migrationspolitik. 


De partier,  ett tag sju stycken,  som ensidigt fokuserat på att Sverige utan sidoblickar på andra länder ska ha den mest generösa migrationspolitiken bär ett stort ansvar för de problem och utmaningar som Sverige nu möter och måste klara ut.  


Likaså,  de partier som nu fortsätter att ensidigt fokusera på Sveriges "skyldighet" för att ha mer generösa asyl- och anhöriginvandringsregler,  och världens mest generösa regler för arbetsgivare att rekrytera från andra världsdelar även till enkla jobb i Sverige, ställer sig vid sidan av arbetet för att vända utvecklingen i Sverige, enligt min uppfattning. 


Detta är alltså min bestämda uppfattning.


Vilken uppfattning harcDu/Ni?


Och en fråga till.  Jag vet att jag vad gäller Sveriges migrationspolitik varit,  och alltjämt är, kritisk till mitt partis linje,  även om Centerpartiet förflyttat sig rätt långt åt mitt håll det senaste året.  

Många tycker att jag är för envis i min kritik och borde sluta upp att driva min uppfattning offentligt,  eller kanske söka nya politiska vägar. 

Tja,  jag lyssnar även här.


https://kvartal.se/artiklar/sverige-halkar-efter/