Både media (DN) och ledande anonyma bloggar (Wiseman) och min moderate kollega Rolf K Nilsson kommenterar scenariespelet och innebörden av det nya EU-fördraget vad gäller dess förpliktelser att bistå varandra om något land drabbas av kris eller katastrof. Jag länkar också till mitt förra inlägg i frågan.
Wiseman skriver: "Efter att ha sett diskussionen kunde jag bara konstatera att där dog solidaritetsförklaringen. I sedvanlig ordning var det ingen av politikerna som vågade trycka på knappen och effektuera solidariteten eller ens inkalla framtidens kontraktssoldater för att höja den svenska beredskapen. När NATO önskade svensk hjälp för att bistå sitt medlemsland (också EU-land), var det kalla handen från politikerna, Lissabonfördraget till trots!"
Och Rolf K menar också att: "att panelen smulade sönder den svenska solidaritetsförklaringen till att i praktiken inte vara värd någonting mer än en viljeyttring".
Båda menar sannolikt att om ett baltiskt land i ett scenariespel hotas av rysk invasion så bör svenska politiker omedelbart följa ÖBs förslag och skicka svensk trupp till landet, samt därtill omedelbart säga ja till Natos begäran att få upprätta en bas för en betydande expeditionär styrka i Sverige. Vi som inte genast gick med på det i spelet svek EUs - och Sveriges - utfästelse att bistå länder som hotas eller attackeras.
Jag håller inte alls med.
Självfallet lever solidaritetsförklaringarna. De är viktiga delar av EUs och Sveriges försvars- och säkerhetspolitik.
Men som jag sade i Sälen. De innebär inte per automatik att Sverige därmed svarar ja på varje propå från något grannland eller från Nato på begäran om precisa insatser.
Även om Rolf K Nilsson gärna vill skjuta från höften i ett sådant här utomordentligt allvarligt scenariespel - direktsänt i svensk TV - är det min övertygelse att frågans vikt kräver en mer nyanserad behandling.
Därför var jag noga med att lyfta fram att detta scenario är ett mycket tillspetsat sådant, som utgår ifrån att Ryssland skulle attackera ett grannland som är med i både Nato och EU, och kanske även angripa Sverige genom att ta Gotland. Detta innebär ett nytt stort krig där även Sverige dras in, efter 200 år av fred.
Skulle detta vara en realistisk möjlighet i närtid borde ju det svenska försvaret flerdubblas, och scenarieförfattarna vill också - i ett första steg? - öka försvarsbudgeten med ca 35-40 procent. Varken försvarsberedningen, riksdagen eller jag själv har ju bedömt en sådan utveckling som sannolik under överskådlig tid framåt.
Scenarieförutsättningarna var också - naturligen - mycket grova. Att som hypotetisk svensk scenarieregering ta ställning utan att veta hur EUs gemensamma bedömning var eller hur Nato agerat på sina anslutna länders territorier osv är närmast ogörligt.
Jag kan lugna Wiseman med att jag visst ansåg att Sverige borde vidta beredskapshöjningar, samt även att jag inte uteslöt en positiv reaktion på Natos begäran.
Slutligen. Wiseman kan under signatur ju ha uppfattningen att mina och våra besked i scenariet gör att "solidaritetsförklaringen dog", det är en sak. Allvarligare är att en moderat riksdagsledamot gör samma bedömning.
EU-ländernas åtagande att inom ramen för sina resurser ställa upp för varandra vid kriser och katastrofer, och i sista hand även militärt, är en grundläggande, naturlig och mycket viktig del av den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken. Den gäller, och det är mycket trist att se de oerhört långtgående slutsatser som nu görs efter den diskussion vi hade i Sälen om detta.
Jag diskuterar gärna vidare kring EUs försvars- och säkerhetspolitiska samarbete och jag vill ju också gärna se en genomgripande analys över Sveriges militära samarbete med EU, inom Norden och med Nato.
Jag är också beredd att diskutera nivån på Sveriges försvarsbudget, som kan behöva höjas, men jag vänder mig emot att EUs nya fördrag och dess förpliktelser per automatik skulle innebära att ländernas försvarsbudgetar skulle behöva höjas kraftigt.
Se också Folk och Försvar, Mark Klamberg, Försvarsmakten, Annika Nordgren Christensen,Johan Pettersson,Magnus Andersson,Charlie Weimers, Mats Engström
Läs även andra bloggares åsikter om försvar, försvaret, centerpartiet, eu, solidaritetsförklaring, politik, regeringen, folk och försvar
tisdag, januari 19, 2010
Visst kan en försvarsindustristrategi behövas!
Försvarsindustrin och materielupphandling diskuterades igår i Sälen.
Professor Gunnar Eliasson, KTH, redovisade beräkningar - säkert mycket komplicerade -där han uppskattade vilken "spill-over" t ex Gripenprojektet ger i form av civila avknoppningar och ökad industrikompetens i Sverige. Effekten är flerdubbel större än själva projektkostnaden.
Därför tjänar Sverige på att genomföra många sådana projekt, torde väl professorns slutsats vara.
Visst betyder försvarsindustrin mycket, och visst betyder en teknisk spjutsspetsindustri mycket för forskning, utveckling och industriutveckling. Därför är det bra med en livskraftig försvarsindustri i Sverige som konkurrerar framgångsrikt både i Sverige och på exportmarknaderna. Däremot tillåter ju inte EUs konkurrensregler att Staten riktar upphandling endast till industrier baserade i Sverige, hur mycket spill-over de än ger. Undantaget, som förvisso fortfarande utnyttjas i hög grad i många EU-länder, är om landets säkerhet kräver detta.
Sverige arbetar hårt för att EUs 27 länder ska upphandla sin respektive försvarsmateriel i en fri konkurrens, och vissa framsteg har kunnat drivas fram under det svenska ordförandeskapet. Detta är dock en process som tar lång tid, och under den resan är det viktigt att Sverige inte ensidigt går före övriga länder.
Den försvarsindustri som finns i Sverige är starkt exportinriktad, kanske 80-90 procent exporteras. De svenska beställningarna har relativt sett kraftigt minskat, och de svenska upphandlingarna ska enligt den strategi som både regering och opposition faktiskt är överens om ske i konkurrens och så prisvärt som möjligt.
Upphandling ska först ske av befintlig och gärna beprövad materiel, och behöver ny materiel utvecklas ska detta i första hand ske i samverkan med andra.
Allan Widman (Fp) redovisade väl regeringens inriktning på området, medan Anders Karlsson (s) var ute på rätt djupa vatten när han nästan verkade vilja planmässigt reglera industrins verksamhet i förhandlingar med staten..., och sedan byta till sig importerade vapen mot de som produceras i Sverige...
Han efterlyste en försvarsindustristrategi som skulle planlägga detta.
Någon sådan statlig strategi vill säkert inte försvarsminsitern ha, och inte heller jag.
Däremot har ju en enig riksdag vid flera tillfällen efterlyst en försvarsindustristrategi som t ex sammanfattar och drar upp riktlinjer för hur staten på bästa sätt kan ge industrin i denna sektor bra grundläggande förutsättningar genom forsknings- och utvecklingssatsningar från både stat och industri. En sådan strategi är det naturligt att ta fram, i likhet med flera länder i vårt grannskap.
Professor Gunnar Eliasson, KTH, redovisade beräkningar - säkert mycket komplicerade -där han uppskattade vilken "spill-over" t ex Gripenprojektet ger i form av civila avknoppningar och ökad industrikompetens i Sverige. Effekten är flerdubbel större än själva projektkostnaden.
Därför tjänar Sverige på att genomföra många sådana projekt, torde väl professorns slutsats vara.
Visst betyder försvarsindustrin mycket, och visst betyder en teknisk spjutsspetsindustri mycket för forskning, utveckling och industriutveckling. Därför är det bra med en livskraftig försvarsindustri i Sverige som konkurrerar framgångsrikt både i Sverige och på exportmarknaderna. Däremot tillåter ju inte EUs konkurrensregler att Staten riktar upphandling endast till industrier baserade i Sverige, hur mycket spill-over de än ger. Undantaget, som förvisso fortfarande utnyttjas i hög grad i många EU-länder, är om landets säkerhet kräver detta.
Sverige arbetar hårt för att EUs 27 länder ska upphandla sin respektive försvarsmateriel i en fri konkurrens, och vissa framsteg har kunnat drivas fram under det svenska ordförandeskapet. Detta är dock en process som tar lång tid, och under den resan är det viktigt att Sverige inte ensidigt går före övriga länder.
Den försvarsindustri som finns i Sverige är starkt exportinriktad, kanske 80-90 procent exporteras. De svenska beställningarna har relativt sett kraftigt minskat, och de svenska upphandlingarna ska enligt den strategi som både regering och opposition faktiskt är överens om ske i konkurrens och så prisvärt som möjligt.
Upphandling ska först ske av befintlig och gärna beprövad materiel, och behöver ny materiel utvecklas ska detta i första hand ske i samverkan med andra.
Allan Widman (Fp) redovisade väl regeringens inriktning på området, medan Anders Karlsson (s) var ute på rätt djupa vatten när han nästan verkade vilja planmässigt reglera industrins verksamhet i förhandlingar med staten..., och sedan byta till sig importerade vapen mot de som produceras i Sverige...
Han efterlyste en försvarsindustristrategi som skulle planlägga detta.
Någon sådan statlig strategi vill säkert inte försvarsminsitern ha, och inte heller jag.
Däremot har ju en enig riksdag vid flera tillfällen efterlyst en försvarsindustristrategi som t ex sammanfattar och drar upp riktlinjer för hur staten på bästa sätt kan ge industrin i denna sektor bra grundläggande förutsättningar genom forsknings- och utvecklingssatsningar från både stat och industri. En sådan strategi är det naturligt att ta fram, i likhet med flera länder i vårt grannskap.
Etiketter:
debatt,
EU,
försvar,
försvarsmateriel
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)