Migrationsdebatten fortsätter i Sverige, och den är viktig.
Per Ankersjö i Centerpartiets idéprogramgrupp var mycket tydlig i december 2012, här t ex i en SvD-artikel. Ledande c-företrädare, inte minst inom CUF är mycket tydliga med vad man vill. Efter vår stora idédebatt är vi överens om att detta är en vision på lång sikt och inte möjligt i närtid, men våra sätt att uttrycka detta skiljer sig ofta åt. Jag betonar att Centerpartiets olika goda arbetsmarknadspolitiska förslag syftar till att få fler i arbete och minska utanförskapet, vilket jag tror är avgörande viktigt i valet 2014, medan samma förslag också kan motiveras med att det främst möjliggör mer öppna gränser på mycket lång sikt..
Jag står självfallet bakom visionen om en värld utan hunger och utan krig och där gränserna är öppna mellan länder. Jag ser dock tyvärr inga förutsättningar för att detta ska kunna realiseras inom den framtid jag kan överblicka, vare sig i världen i stort eller att Sverige ensidigt går före. En ledande mycket liberal debattör som Fredrik Segerfeldt är väldigt tydlig med att fri rörlighet skulle leda till ett samhälle med ett låglöneproletariet och växande segregation.
Assar Lindbeck anser i en intressant intervju i tidningen NEO att fri invandring inte är realistisk med dagens väldiga klyftor i världen. Min bedömning är densamma, Sverige är ett av världens rikaste länder och skulle vi ensidigt öppna våra gränser i en värld där det finns 45 miljoner flyktingar, 800 miljoner som hungrar och 100-tals miljoner arbetslösa skulle vi inte klara av att få alla de som skulle söka sig hit integrerade och i arbete.
Sverige är redan det land i Europa som ligger i täten vad gäller asylmottagande.
Östgöta Correns Sofia Ståhlspets belyser i några artiklar frågan om Sverige borde bevilja människor asyl vid svenska ambassader i andra länder. Det skulle naturligtvis i ett slag mångdubbla antalet asylsökande till Sverige, eftersom de som idag kommer hit främst är människor som kunnat betala flyktingsmugglare stora belopp (summor som 100-150.000 kr nämns) för att ta sig till EU och Sverige utan pass eller visum.
Sverige ska naturligtvis ha en generös arbetskraftsinvandring- och asylpolitik som idag, och världens största utvecklingsbistånd, men vi måste likt alla andra länder ha kvar regelverk som begränsar migrationen.
Det blir naturligtvis lätt så att debatten koncentreras till de människor som har resurser att ta sig hit och att de borde alla få stanna vare sig de har flyktingskäl eller inte. Det finns ju även en stark debatt att de som efter prövning i domstol inte får rätt att stanna utan ska avvisas men som väljer att gå under jorden som illegala invandrare eller "papperslösa", ändå borde få stanna. Det vore dock ett sätt att införa en fri invandring "bakvägen", dvs ha regelverk som inte ska tillämpas.
Kostnaderna för att ta emot och integrera de som får asyl i Sverige är i ett kortare perspektiv betydande och betalas till viss del genom att medel avsätts från biståndsbudgeten. Det kan vara logiskt, men innebär ju att resurserna för att bistå människor i de utsatta länderna som inte kunnat ta sig till Sverige minskar. Sverige ska ta ett stort ansvar för att hjälpa människor på flykt och i stor fattigdom, i första hand riktat till alla behövande i de länder som berörs men naturligtvis också till de med asylskäl som lyckas ta sig till Sverige.
Det kunde visst vara logiskt att som Corren diskutera om inte flyktingar borde kunna söka asyl till EU och Sverige i Afghanistan, Somalia och Syrien med flera utsatta länder och kanske t o m även de som vill fly från fattigdom i Afrika borde få uppehållstillstånd i EU.
Det skulle dock snabbt handla om många tiotals miljoner människor som rimligen skulle ta möjligheten att ansöka, och som naturligtvis vill ha jobb och del i de sociala trygghetssystemen. Fanns det ett sug efter arbetskraft i EU och Sverige som behövde tillgodoses skulle naturligtvis det ligga närmare till hands att "öppna gränserna". Idag är dock arbetslösheten mycket hög i t ex Spanien och Grekland men även i många andra EU-länder inklusive Sverige vilket sätter gränser för hur många som kan tas emot, få arbete och integreras.
Då kan man naturligtvis resonera som Fredrik Segerfeldt att låt dem få komma till oss men utan del i våra trygghetssystem, de får det ju ändå bättre än varifrån de kommer även som "låglöneproletariat". Jag är mycket tveksam till detta och befarar också att skulle detta bli praktiskt politik i t ex Sverige skulle risken vara betydande för en politisk "backlash" där växande krafter skulle vilja begränsa migrationen mycket kraftigt.
Per Ankersjö i Centerpartiets idéprogramgrupp var mycket tydlig i december 2012, här t ex i en SvD-artikel. Ledande c-företrädare, inte minst inom CUF är mycket tydliga med vad man vill. Efter vår stora idédebatt är vi överens om att detta är en vision på lång sikt och inte möjligt i närtid, men våra sätt att uttrycka detta skiljer sig ofta åt. Jag betonar att Centerpartiets olika goda arbetsmarknadspolitiska förslag syftar till att få fler i arbete och minska utanförskapet, vilket jag tror är avgörande viktigt i valet 2014, medan samma förslag också kan motiveras med att det främst möjliggör mer öppna gränser på mycket lång sikt..
Jag står självfallet bakom visionen om en värld utan hunger och utan krig och där gränserna är öppna mellan länder. Jag ser dock tyvärr inga förutsättningar för att detta ska kunna realiseras inom den framtid jag kan överblicka, vare sig i världen i stort eller att Sverige ensidigt går före. En ledande mycket liberal debattör som Fredrik Segerfeldt är väldigt tydlig med att fri rörlighet skulle leda till ett samhälle med ett låglöneproletariet och växande segregation.
Assar Lindbeck anser i en intressant intervju i tidningen NEO att fri invandring inte är realistisk med dagens väldiga klyftor i världen. Min bedömning är densamma, Sverige är ett av världens rikaste länder och skulle vi ensidigt öppna våra gränser i en värld där det finns 45 miljoner flyktingar, 800 miljoner som hungrar och 100-tals miljoner arbetslösa skulle vi inte klara av att få alla de som skulle söka sig hit integrerade och i arbete.
Sverige är redan det land i Europa som ligger i täten vad gäller asylmottagande.
Östgöta Correns Sofia Ståhlspets belyser i några artiklar frågan om Sverige borde bevilja människor asyl vid svenska ambassader i andra länder. Det skulle naturligtvis i ett slag mångdubbla antalet asylsökande till Sverige, eftersom de som idag kommer hit främst är människor som kunnat betala flyktingsmugglare stora belopp (summor som 100-150.000 kr nämns) för att ta sig till EU och Sverige utan pass eller visum.
Sverige ska naturligtvis ha en generös arbetskraftsinvandring- och asylpolitik som idag, och världens största utvecklingsbistånd, men vi måste likt alla andra länder ha kvar regelverk som begränsar migrationen.
Det blir naturligtvis lätt så att debatten koncentreras till de människor som har resurser att ta sig hit och att de borde alla få stanna vare sig de har flyktingskäl eller inte. Det finns ju även en stark debatt att de som efter prövning i domstol inte får rätt att stanna utan ska avvisas men som väljer att gå under jorden som illegala invandrare eller "papperslösa", ändå borde få stanna. Det vore dock ett sätt att införa en fri invandring "bakvägen", dvs ha regelverk som inte ska tillämpas.
Kostnaderna för att ta emot och integrera de som får asyl i Sverige är i ett kortare perspektiv betydande och betalas till viss del genom att medel avsätts från biståndsbudgeten. Det kan vara logiskt, men innebär ju att resurserna för att bistå människor i de utsatta länderna som inte kunnat ta sig till Sverige minskar. Sverige ska ta ett stort ansvar för att hjälpa människor på flykt och i stor fattigdom, i första hand riktat till alla behövande i de länder som berörs men naturligtvis också till de med asylskäl som lyckas ta sig till Sverige.
Det kunde visst vara logiskt att som Corren diskutera om inte flyktingar borde kunna söka asyl till EU och Sverige i Afghanistan, Somalia och Syrien med flera utsatta länder och kanske t o m även de som vill fly från fattigdom i Afrika borde få uppehållstillstånd i EU.
Det skulle dock snabbt handla om många tiotals miljoner människor som rimligen skulle ta möjligheten att ansöka, och som naturligtvis vill ha jobb och del i de sociala trygghetssystemen. Fanns det ett sug efter arbetskraft i EU och Sverige som behövde tillgodoses skulle naturligtvis det ligga närmare till hands att "öppna gränserna". Idag är dock arbetslösheten mycket hög i t ex Spanien och Grekland men även i många andra EU-länder inklusive Sverige vilket sätter gränser för hur många som kan tas emot, få arbete och integreras.
Då kan man naturligtvis resonera som Fredrik Segerfeldt att låt dem få komma till oss men utan del i våra trygghetssystem, de får det ju ändå bättre än varifrån de kommer även som "låglöneproletariat". Jag är mycket tveksam till detta och befarar också att skulle detta bli praktiskt politik i t ex Sverige skulle risken vara betydande för en politisk "backlash" där växande krafter skulle vilja begränsa migrationen mycket kraftigt.