lördag, oktober 03, 2020

En ännu ropandes center-röst

 

 Per Brinkemo och Mauricio Rocas skriver i SvD om allvaret i Sveriges usla integration och växande grova brottslighet, och föreslår fem åtgärdsidéer. Samt: 

"En nödvändig förutsättning för att ett sådant program ska kunna förverkligas är en bestämd åtstramning av migrations- och flyktingpolitiken, i linje med vad andra nordiska länder sedan länge utövat som praxis. Sverige behöver kunna ta itu med de redan existerande integrationsproblemen och landet har redan gjort en unik insats vad det gäller att ta emot människor som behöver skydd eller vill söka ett nytt land att leva i. Det är nu dags att se till att Sverige kommer på rätt köl innan det är för sent."

Jag instämmer i vad de skriver.

Jag är starkt kritisk till de sju partier som åren 2010-214 (och flera än idag) förde en naiv migrationspolitik som därtill inte hade folklig förankring. 

Den som då förde fram behovet av en stramare politik i linje med övriga EU- och nordisk länder stämplades som främlingsfientlig, brunfärgad och kanske "rasist".

Jag fick erfara detta, och många andra.

Mitt eget parti, Centerpartiet, har i något decennium, och mer, varit pådrivande i att Sverige ska ha mer generösa migrationsregler än övriga EU, både vad gäller asyl- och arbetskraftsinvandring.

Man har under galgen motvilligt gjort betydande skärpningar av sin migrationspolitik, men är noga med att i humanistisk och medmänsklig anda, till skillnad från de flesta partier frånsett V och MP,  behålla några utvalda mer generösa punkter.

I december 2012 anslog Centerpartiets idéprogramgrupps ordförande Per Ankersjö tonen i glasklara ordalag, sammanfattade i Aftonbladets rubrik: 

”Sverige ska ha en helt fri invandring”.

”Förslaget ska ses som en fortsättning på det migrationspolitiska program som partiet presenterade förra året.  Då gjordes beräkningar som visade på en framtid med 40 miljoner invånare i Sverige.

– Vi har varit på väg åt det här hållet länge. Det är en naturlig konsekvens för den som tror på människors lika rätt och värde, säger Per Ankersjö, till vardags borgarråd i Stockholm.”

 

”Centerpartiet ska vara det borgerliga alternativet för de som gillar en liberal invandringspolitik”.

 

Programgruppens förslag orsakade stor turbulens och i det slutliga ideprogrammet fick formuleringarna bli en vision på sikt.

Kanske fick ändå idéprogrammet effekt. När det presenterades låg C på 4-5 % i opinionen, idag ligger man på 7-8 %. Väljarunderlaget har förändrats, många yngre och kvinnor från städer och storstäder har tillkommit.

 

I den praktiska politiken blev ändå Centerpartiets asyl- och arbetskraftsinvandringspolitik mycket liberal och den genomfördes i stor utsträckning under Reinfeldt två, med stöd i första delen av V och MP och 4 andra partier.

 

Till Centerstämman i september 2013 föreslog partistyrelsen att Sverige borde öppna sina ambassader för de av världens flyktingar som kunde ta sig till någon av dem och ville söka asyl i Sverige. Jag kunde acceptera att Sverige kunde driva på i EU för att EUs länder gemensamt skulle öppna sina ambassader, men insåg att Sverige ensamt omöjligen kunde göra det, köerna skulle bli enorma och antalet uppehållstillstånd, och senare medborgarskap i Sverige skulle bli 100-tusentals eller miljoner.

 

Därför skrev jag en debattartikel i SvD, som manade stämman att avslå förslaget som ju skulle kosta centerpartiet trovärdighet som ett icke seriöst regeringsparti.

 

Den publicerades före stämman och orsakade stor upprördhet från partiledningen, och därmed även från stämman, som istället skärpte förslaget. Jag frystes ut.

 

Trots mina motioner på följande stämmor är detta fortfarande Centerpartiets helt orealistiska politik. Som väl är har den aldrig drivits i media eller i riksdagen eller i migrationsförhandlingar, vad jag vet. Min fråga står kvar, hur kan Centerpartiet sedan 2013 på 3-4 partistämmor ha beslutat detta? Vad skulle hända om ambassaderna öppnades morgon?

 

Även på ett antal andra punkter har Centerpartiet i riksdagen drivit mycket liberala migrationskrav. Jag har listat dem i blogginlägg och debattartikel från januari 2018 om Sveriges vägval i migrationspolitiken. Som väl är har inte heller dessa uppmärksammats i politiken eller i media.

 

Jag har under senare år uppmärksammat den ökande grova brottsligheten i Sverige och den ökande otrygghet som alltfler upplever. Eftersom utvecklingen är djupt, djupt allvarlig.  Jag har startat FB-gruppen Brottsligheten i Sverige Rapportgrupp, för att spegla medias dagliga rapporter om brott samt debatten kring gängkriminalitet och annan grov brottslighet. En tung faktor bakom den grova kriminaliteten är den misslyckade integrationen i Sveriges många utanförskapsförorter där många första och andra generationens invandrare hamnar snett. Till detta kommer de ca 40 utländska klaner/släktnätverk som kommit till Sverige för att tjäna pengar på kriminalitet och bidragsbrott, enligt Polisen (vice rikspolischef Mats Löfving). Innan Löfvings uttalande var detta nära tabu att nämna. Statsministern och Jerzy Sarnecki med många fler talade endast om "socioekonomiska" faktorer.

 

Jag har fått kritik av förtroendevalda centerpartister för att jag driver brottsfrågorna och ibland länkar till grov brottslighet även från invandrare och utlänningar. Jag borde istället mera föra fram att de allra flesta invandrare är hederliga och arbetar, och att migrationen tillför Sverige mycket.

Javisst är det så, vilket många i politiken och media, inklusive jag själv, ofta för fram i relevanta sammanhang. Däremot är det ohållbart att diskutera hur den grova brottsligheten ska bekämpas och alltid inleda med att de allra flesta med utländsk bakgrund är hederliga och arbetar. Fokus är ju då på brottsutvecklingen och hur den ska fås att kraftigt minska.

 

En nödvändig förebyggande åtgärd för att tillsammans med många andra begränsa och minska den grova brottsligheten är, vilket Per Brinkemo och Mauricio Rocas skriver, en restriktiv migrationspolitik i många år framåt. Jag instämmer och är glad över att mitt parti har rört sig betydligt i den riktningen även om det återstår en del. Tyvärr har man även varit rätt passiv i att kräva kraftfulla åtgärder mot den grova brottsligheten, även om man även här nu börjar agera när frågan växer.

 

Jag är som sagt också kritisk mot att Sverige har EUs mest liberala politik för arbetskraftsinvandring, även till enkla jobb med åtföljande anhöriginvandring och ibland därmed kopplade bidragsbrott, t ex på LSS-området där en ekobrottsåklagare uppskattat andelen av LSS-stödet som är bedrägligt till enorma 50 %. Det låter orimligt högt, men även om andelen skulle vara 25 % eller 10 % är detta också helt orimligt, att enorma mängder skattepengar sprids ner i bedragares fickor. Här ligger jag nära argumentionen från socialdemokraterna och LO.

Om inte bedrägerierna mot LSS-systemet kan stoppas måste den fria företagsamheten på området ifrågasättas, som släppt fram så mycket kriminella bedragare. 

 

Jag är också kritisk till Centerpartiets ståndpunkt att invandringen till Sverige ska ökas genom att fler får invandra men att de inte ska omfattas av delar av de sociala trygghetssystemen utan får kvalificera sig in i dem, dvs arbetsmarknaden delas upp än mer i ett A- och ett B-lag utöver redan befintliga i B-laget, de som är här illegalt och svartarbetar eller lever kriminellt. 

 

Slutligen, jag saknar alliansen och är obekväm med att mitt parti samarbetar med S och MP, med ett inflytande även från V.

 

Samtidigt är jag ju centerpartist i snart sagt alla andra frågor.

 

Det räcker inte, får jag ibland höra från centervänner. Vore det inte bättre för både dig och partiet att du söker dig till andra jaktmarker, typ?

 

Min grunduppfattning är ju att ett socialliberalt parti med högt i tak välkomnar även de som på enstaka punkter har, och driver, en avvikande uppfattning.

 

Är mina enstaka punkter för många och för tunga, eller är det helt OK att tycka olika i 4-5 frågor? Är jag inte längre någon bra centerpartist? Kommentera gärna i FB-grupper eller skriv till staffandan@gmail.com.


Och håller Du, och Centerpartiet, med Per Brinkemo och Mauricio Rocas, och mig? Eller har de/vi fel?