Den alltid intressanta journalisten Torbjörn Nilsson skriver i Expressen om Sverigedemokraternas kaxighet och om hur skyddet för Sveriges grundlagar nog borde förstärkas. En allvarsam artikel.
Tecknen i skyn på att SD kan börja "normaliseras" som det nationalistiska och socialkonservativa parti man är börjar höras. De kan vara perifera och ha fel, givetvis.
Statsvetaren Andreas Johansson Heinö skriver i DN att "Det har länge varit en överdrift att kalla SD för fascister. Partiet är antiliberalt men inte antidemokratiskt. Det har också varit ett önsketänkande att i SD se samma konservatism som alltid rymts inom Moderaterna. Partiet är nostalgiskt och reaktionärt, inte reformistiskt."
Och Heinö fortsätter: "Det är ett parti som ser invandringen som ett existentiellt hot mot nationen, som idealiserar en förljugen bild av ett homogent och harmoniskt folkhem och som ser en avgrundsdjup klyfta mellan det folk man säger sig företräda och den elit man stämplar som landsförrädare. Ur detta mynnar fullt logiskt en mycket radikal politik; inget riksdagsparti har sedan VPK på 1970-talet eftersträvat en så total omstöpning av samhället."
Och Heinö förutspår att "Vem som blir först att inleda regelrätta förhandlingar med SD är inte det viktigaste utan vad som kompromissas bort. Politikens innehåll är viktigare än vem som bildar majoritet." "Att låta SD ta ansvar för politiska uppgörelser är det sista kortet som återstår att spela."
Heino kan naturligtvis ha helt fel och övriga partier kanske än en gång fördelar makten på något DÖ-liknande sätt eller tillsammans. Även detta har dock risker och kan även det gagna SD och andra extrempartier.
Johan Hakelius i Fokus är inne på liknande tankegångar, och menar att "Det handlar om att rädda trovärdigheten i breda folklager för det demokratiska systemet."
Widar Andersson uppmanar i Corren S att "släppa fixeringen vid SD" och menar att S, SD och M bör söka enas om vem som ska bli ny talman.
Mot dessa röster står en dominerande majoritet av partier och ledarskribenter som kategoriskt förespråkar andra lösningar för att styra Sverige som utesluter varje inflytande från Sverigedemokraterna. Det kan innebära en moderat minoritetsregering, om den tolereras av SD. Eller det kan innebära en blocköverskridande regering eller möjligen en alliansregering.
Tiden får utvisa. Att jag länkar till dessa enstaka röster beror naturligtvis på att jag anser det relevant att redan innan valet diskutera vad som kan, och bör, komma efter valet.
Tecknen i skyn på att SD kan börja "normaliseras" som det nationalistiska och socialkonservativa parti man är börjar höras. De kan vara perifera och ha fel, givetvis.
Statsvetaren Andreas Johansson Heinö skriver i DN att "Det har länge varit en överdrift att kalla SD för fascister. Partiet är antiliberalt men inte antidemokratiskt. Det har också varit ett önsketänkande att i SD se samma konservatism som alltid rymts inom Moderaterna. Partiet är nostalgiskt och reaktionärt, inte reformistiskt."
Och Heinö fortsätter: "Det är ett parti som ser invandringen som ett existentiellt hot mot nationen, som idealiserar en förljugen bild av ett homogent och harmoniskt folkhem och som ser en avgrundsdjup klyfta mellan det folk man säger sig företräda och den elit man stämplar som landsförrädare. Ur detta mynnar fullt logiskt en mycket radikal politik; inget riksdagsparti har sedan VPK på 1970-talet eftersträvat en så total omstöpning av samhället."
Och Heinö förutspår att "Vem som blir först att inleda regelrätta förhandlingar med SD är inte det viktigaste utan vad som kompromissas bort. Politikens innehåll är viktigare än vem som bildar majoritet." "Att låta SD ta ansvar för politiska uppgörelser är det sista kortet som återstår att spela."
Heino kan naturligtvis ha helt fel och övriga partier kanske än en gång fördelar makten på något DÖ-liknande sätt eller tillsammans. Även detta har dock risker och kan även det gagna SD och andra extrempartier.
Johan Hakelius i Fokus är inne på liknande tankegångar, och menar att "Det handlar om att rädda trovärdigheten i breda folklager för det demokratiska systemet."
Widar Andersson uppmanar i Corren S att "släppa fixeringen vid SD" och menar att S, SD och M bör söka enas om vem som ska bli ny talman.
Mot dessa röster står en dominerande majoritet av partier och ledarskribenter som kategoriskt förespråkar andra lösningar för att styra Sverige som utesluter varje inflytande från Sverigedemokraterna. Det kan innebära en moderat minoritetsregering, om den tolereras av SD. Eller det kan innebära en blocköverskridande regering eller möjligen en alliansregering.
Tiden får utvisa. Att jag länkar till dessa enstaka röster beror naturligtvis på att jag anser det relevant att redan innan valet diskutera vad som kan, och bör, komma efter valet.