Återigen har Generalmajor Gunnar Karlsson, kommenterat vindkraftsturbulensen - orsakad av försvaret självt - på försvarsmaktens hemsida.
Efter de gåtfullt uppresta barrikaderma den 1 april - som enligt min uppfattning skadat försvarets folkförankring - tonar man nu ner sina mest radikala positioner. Det är bra.
Min bedömning har hela tiden varit att någon omfattande rivning av mer än möjligen något enstaka verk inte rimligen är tänkbar, och så blir det sannolikt inte heller.
Det som huvudmatchen gäller är om det i t ex de goda vindlägena på västra östgötaslätten ska få uppföras de 40-50 verk ytterligare som har kommit olika långt i planering, och om nya verk därutöver ska ges möjlighet. Här kommer försvaret nu att hävda att man backat och visat god vilja genom att - motvilligt - acceptera alla de verk man faktiskt har bejakat, men att några ytterligare är otänkbart inom de med militär precision och 4-milspassare utlagda "stoppområdena". Som alltså uppgår till ca tio (10) procent av Sveriges yta, att jämföra med de ca 2 procent som anges vara goda vindlägen.
Jag ifrågasätter alltfort "stoppområdestänkandet", som förefaller alledeles för fyrkantigt. Istället för att som nu undanta halva Östergötland borde försvaret kunna acceptera att tårtbiten från Linköping och väster ut mot Vättern - i utmärkt vindläge - utnyttjas för förnybar vindenergi, samtidigt som en dialog kan upptas kring restriktionerna i övriga väderstreck runt Linköping.
Läs även andra bloggares åsikter om vindkraft, försvaret, vindkraftverk, försvarsmakten, politik, centerpartiet, moderaterna, socialdemokraterna, östergötland, linköping
söndag, december 05, 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)