Efter Anna Dahlbergs tänkvärda inlägg i Expressen skrev jag igår ett blogginlägg, "tar Sverige emot för få flyktingar."?
Idag skriver Sacos ordförande Göran Arrius om "Vårt samhälles farligaste fiasko". Ja, han syftar på att vi inte har klarat av att integrera flyktingar och invandrare. Han har också goda åtgärdsförslag.
Aftonbladets läsvärde ledarskribent Anders Lindberg skriver också intressant på deras ledarblogg idag under rubriken, "Din fråga om ensamkommande flyktingbarn är fel ställd, Staffan"
Han redovisar väl argumenten för att Sverige har råd att ta emot ännu fler ensamkommande flyktingungdomar och menar att det räcker inte att ta emot fler än alla andra EU-länder, eftersom det är 25 miljoner människor på flykt och 80 procent av dem finns i fattigare länder. Det är heller inget skäl, menar han, att andra länder tar emot så många färre, vi bör istället påverkan dem att också ta många fler.
Jag står självfallet helt bakom att Sverige ska ha en öppen och generös invandrings- och flyktingpolitik. Och att vi ska driva på andra länder i frågan.
Men jag menar att givet det är det faktiskt också relevant att analysera och diskutera om vi klarar av att ta emot, få i arbete och integrera hur många som helst, vilket ju många menar.
Skulle det vara så att våra mottagningsresurser ansträngs för mycket, att arbetslösheten inte ger med sig för dessa grupper och att integrationen i samhället är ett fortsatt "fiasko" då kanske vi uthålligt inte klarar av att ta emot t ex merparten eller en tredjedel av alla ensamkommande flyktingungdomar som kommer till EU.
Skulle vi i ett sådant läge inte agera tillräckligt är jag bekymrad över att den positiva inställningen till vår generösa politik skulle kunna ifrågasättas, och ge grogrund för det parti som skiljer ut sig i dessa frågor.
Några sådana risker ser uppenbarligen inte Anders Lindberg och där skiljer vi oss åt.
Det finns alltså, tycker jag, två relevanta ingångar i denna viktiga diskussion enligt ovan, antingen att Sverige är så rikt och behovet så stort att vi bör öka vårt flyktingmottagande rejält och knappast säga nej till någon i en förlängning, eller att vi ska ha en öppen och generös inställning men att det kan ifrågasättas om vi uthålligt klarar av att ta emot en tredjedel eller hälften av ensamkommande flyktingungdomar som kommer till EU.
Jag tycker det är bra och nödvändigt att vi kan föra en lugn och saklig debatt om detta, som de nämnda debattörerna ovan gör. Sedan får i vanlig ordning folket och de folkvalda landa i var avvägningen ska ske!
Tillagt samma dag: Widar Andersson diskuterar dessa frågor i Folkbladet. Peter Santessons långa resonerande essä/blogginlägg är också tankeväckande och några enkla lösningar finns som sagt inte.
Tillagt 12/9: Santesson får ett intressant svar från Alexander Funcke på sajten Migro, som är för fri rörlighet. Och Peter Santesson replikerar utförligt här.
Även Adam Cwejman (FP) resonerar om detta.
Tillagt 15/9: Thomas Gur skriver också på SvDs ledarsida. Och Johanne Hildebrandt i en krönika där.
Idag skriver Sacos ordförande Göran Arrius om "Vårt samhälles farligaste fiasko". Ja, han syftar på att vi inte har klarat av att integrera flyktingar och invandrare. Han har också goda åtgärdsförslag.
Aftonbladets läsvärde ledarskribent Anders Lindberg skriver också intressant på deras ledarblogg idag under rubriken, "Din fråga om ensamkommande flyktingbarn är fel ställd, Staffan"
Han redovisar väl argumenten för att Sverige har råd att ta emot ännu fler ensamkommande flyktingungdomar och menar att det räcker inte att ta emot fler än alla andra EU-länder, eftersom det är 25 miljoner människor på flykt och 80 procent av dem finns i fattigare länder. Det är heller inget skäl, menar han, att andra länder tar emot så många färre, vi bör istället påverkan dem att också ta många fler.
Jag står självfallet helt bakom att Sverige ska ha en öppen och generös invandrings- och flyktingpolitik. Och att vi ska driva på andra länder i frågan.
Men jag menar att givet det är det faktiskt också relevant att analysera och diskutera om vi klarar av att ta emot, få i arbete och integrera hur många som helst, vilket ju många menar.
Skulle det vara så att våra mottagningsresurser ansträngs för mycket, att arbetslösheten inte ger med sig för dessa grupper och att integrationen i samhället är ett fortsatt "fiasko" då kanske vi uthålligt inte klarar av att ta emot t ex merparten eller en tredjedel av alla ensamkommande flyktingungdomar som kommer till EU.
Skulle vi i ett sådant läge inte agera tillräckligt är jag bekymrad över att den positiva inställningen till vår generösa politik skulle kunna ifrågasättas, och ge grogrund för det parti som skiljer ut sig i dessa frågor.
Några sådana risker ser uppenbarligen inte Anders Lindberg och där skiljer vi oss åt.
Det finns alltså, tycker jag, två relevanta ingångar i denna viktiga diskussion enligt ovan, antingen att Sverige är så rikt och behovet så stort att vi bör öka vårt flyktingmottagande rejält och knappast säga nej till någon i en förlängning, eller att vi ska ha en öppen och generös inställning men att det kan ifrågasättas om vi uthålligt klarar av att ta emot en tredjedel eller hälften av ensamkommande flyktingungdomar som kommer till EU.
Jag tycker det är bra och nödvändigt att vi kan föra en lugn och saklig debatt om detta, som de nämnda debattörerna ovan gör. Sedan får i vanlig ordning folket och de folkvalda landa i var avvägningen ska ske!
Tillagt samma dag: Widar Andersson diskuterar dessa frågor i Folkbladet. Peter Santessons långa resonerande essä/blogginlägg är också tankeväckande och några enkla lösningar finns som sagt inte.
Tillagt 12/9: Santesson får ett intressant svar från Alexander Funcke på sajten Migro, som är för fri rörlighet. Och Peter Santesson replikerar utförligt här.
Även Adam Cwejman (FP) resonerar om detta.
Tillagt 15/9: Thomas Gur skriver också på SvDs ledarsida. Och Johanne Hildebrandt i en krönika där.