måndag, juni 26, 2017

Kanadas migrationspolitik - ett föredöme eller ej?

Jag har sedan 2012 hävdat att Sverige som litet land i norra Europa, i tider med större strömmar av asylsökande och ekonomiska migranter till EU, inte uthålligt kan ha väsentligt mer generösa migrationsregler än övriga EU-länder.

Jag anser det vara ett rätt odramatiskt konstaterande, men det har av många ansetts vara felaktigt och med drag av främlingsfientlighet. Inget kan vara mera fel, jag är en varm humanist och socialliberal som i grunden förespråkar öppenhet och en värld med lägre trösklar för att resa och arbeta.

Men! Det finns gränser för hur många nyanlända (flyktingar, asylsökande utan asylskäl och ekonomiska migranter) som t ex Sverige kan klara av att ta emot och integrera på ett anständigt sätt. Hösten 2015 blev det uppenbart att gränsen var nådd, när det anlände 10.000 personer i veckan.

Trots att åtgärder då sattes in vilket minskat antalet till idag ca 500 i veckan, långt fler än till övriga nordiska länder, är idag väntetiderna för de som kom och kommer 1-2 år innan de får besked om de får uppehållstillstånd eller ej. Väntetiden i olika grader av sysslolöshet och ovisshet är ofta nedbrytande, och blir sedan beskedet negativt och utvisning ska ske blir påfrestningarna för den enskilde, och för de som i olika uppdrag hjälper de asylsökande vilket ger ofta starka vänskapsband.

Jag har därför stor förståelse för de som nu organiserar sig i bl a rörelsen "Vi står inte ut". De lider med de som ska utvisas och gör allt för att de istället ska få uppehållstillstånd genom t ex en mer generös praxis eller genom en allmän amnesti eller på andra sätt.

Jag har också förståelse för att deras argumentation ibland är rätt subjektiv, t ex i analysen av vilken ålder som de asylsökande har och hur den kontrolleras, eller ej.

År 2015 kom det ca 90.000 ensamkommande still EU om uppgav sig vara under 18 år och som sökte asyl. Av dessa valde hela 40 % (drygt 35.000) att ta sig till Sverige, med 2 % av EUs befolkning. Flyktingsmugglarna rekommenderade genomgående Tyskland och Sverige som de bästa länderna att ta sig till med hänsyn tagen till ekonomi och migrationsregler mm.

Jag förstår argumenten för att Sverige, som genom sina mer generösa asylregler ju skickade ut starka signaler till de asylsökande att ta sig till Sverige, nu borde ta sitt ansvar för de många som lockades hit. Och tiden har gått och de börjar rota sig här.

Problemet är att skulle Sverige ge alla amnesti, och kanske också återgå till mer generösa asylregler än övriga EU-länder, så skulle åter starka signaler skickas till de som vill söka asyl att ta sig till just Sverige. Klarar Sverige av att på ett godtagbart integrera dem och klara av att ge dem bostäder, skolgång och arbete, då är det inga problem, typ.

Men kommer det åter så många att bostäder, skola och arbete och integration sviktar mycket starkt, och opinionen inte hänger med, då finns betydande problem. Skulle resultatet bli en växande negativ folkopinion, och ökat stöd för främlingsfientliga partier, skulle en sådan utveckling varken vara bra för de som söker asyl eller för för vännerna av en fortsatt öppen migrationspolitik.

De som särskilt står i debattens centrum är de ensamkommande som riskerar att utvisas till Afghanistan, trots att de kanske hela livet bott i Iran. (Märkligt bara det). De allra flesta av dessa får asyl i Sverige, runt 70-80 % tror jag. Men alla får det inte och det är dem debatten gäller.

Min riksdagskollega Johanna Jönsson, som jag har stor respekt för även om vi ibland landar i olika slutsatser (så kan det ju vara i politiken) är oerhört kunnig och engagerad i dessa frågor, och är ju talesperson för Centerpartiet i dem.

Hon har på sin öppna facebookssida i flera inlägg resonerat kring situationen, sakligt och balanserat. Hon får stark kritik från en del för detta, vilket jag tycker är orättvist. Ingen kan betvivla Johannas engagemang och goda vilja i dessa frågor.

Men verkligheten ÄR komplicerad.

Svenska Dagbladets chefredaktör Tove Lifvendahl har i denna färska ledare egentligen öppnat för att Sverige borde hitta en väg till typ amnesti, vilket är intressant.

Expressens Anna Dahlberg landar inte alls i den slutsatsen utan är mycket tuffare och tydligare i sin argumentation för varför detta enligt henne är en mycket tvivelaktig linje.

Docenten i etik mm Ann Heberlein har i ett inlägg på den fritänkande S-bloggen Ledarsidorna gjort sin analys av hur Kanadas migrationspolitik fungerar och hur starkt, faktiskt, som hon menar att den skiljer sig från Sveriges.

En arbetsgrupp inom Centerpartiet har tidigare framhållit Kanada som god modell för Sveriges migrationspolitik. Den insiktsfulle Yngve Synesson kritiserade detta redan i januari 2013 i Hallands Nyheter.















söndag, juni 25, 2017

Vänliga ord vid nära 70 i Corren

Livets middagshöjd anses vara vid 50. Vid 70 strålar mera kvällssolen.., eller uppträder regntunga skyar..Typ.

Livssentensen Carpe Diem -. Fånga Dagen - ligger det mycket i.

Dock lever människor idag längre och ofta vid god vigör.

Ibland skämtar man om 70 som det nya 50. Visst, det är att ta i men det finns en poäng.

Jag tillkännagav nyligen att jag vid nära 70 ändå känner mig laddad för att än en gång kandidera till riksdagen för nästa mandatperiod.

Det jag står för och hur jag driver på som riksdagsledamot torde vara rätt väl känt för många och det ska naturligtvis mätas med övriga goda kandidater.

Konkurrensen om hur östgötacenterns riksdagslista ska se ut är hård med många goda kandidater. Det blir intressant att se hur medlemmar och parti  väljer att forma listan och hur väljarna i sista hand väljer att fördela sina kryss.

Vid bemärkelsedagar skrivs ibland vänliga artiklar.

Min regiontidning Corren (Torbjörn Westerlund) har läst in sig bra på vad jag hållit på med. Artikeln finns nu på nätet men jag klistrar oxå in den nedan.

Seniorernas tidning Senioren skriver också med rubrik "Vill inte bli satt på läktaren".

(Corren uppmärksammar Finn Bengtsson-priset, som ger mig cred för civilkurage med lite syrliga meningar i övrigt).


"Det behövs fler seniorer i riksdagen"

När Staffan Danielsson fyller 70 år är det meningen att intervjun ska handla om hans liv. I stället blir framtiden temat. ”Jag ställer upp som riksdagsledamot för Centerpartiet ytterligare en period”.
Beslutet är förankrat i familjen. Hustru Ewa nickar där hon står i köket på Erikstad gård utanför Bankekind.
- Riksdagen behöver seniorer. Av väljarkåren är 25 procent äldre och i riksdagen sitter bara 2 procent som är över 65 år. Ungdomsfixeringen i samhället har gått för långt.

Redan nu förstår jag att Staffans politiska glöd finns kvar. Kroppsspråket säger det liksom entusiasmen och debattglädjen.

Staffan har utmärkt sig som självständig ledamot i riksdagen. Han går emot partiets linje hellre än att han röstar mot sin övertygelse. Det kan gälla dödshjälp, äktenskap för samkönade, Sveriges hårda krav för körkort för de som har brister i synfältet eller migrationspolitiken.
Partipiskan har fått vina.
- Det var tufft när jag blev utestängd från riksdagsgruppen för att jag var för aktiv i sociala medier. Men förbudet varade bara i fyra dagar. 

Men Staffan har skapat rubriker många gånger. Som när han var redaktör för studenttidningen Ultenesaren i Uppsala (”En bra tid i mitt liv") eller när han krävde stopp för långpratare i Linköpings fullmäktige med en grön gubbe och en röd gubbe liknande de som finns på övergångsställena.
- Tänk dig fullmäktigemöten som höll på till klockan ett på natten med ettriga långpratare . . .
Eller när han använde rötslam på åkrarna på Erikstad.
- Bönderna var egentligen inte emot rötslam men vi ville att producenten (Tekniska Verken) skulle ge en garanti att slammet inte förstörde jorden.

Eller när han gjorde en anmälan till JO för att dagmammor inte fick statligt stöd.
- Det har blivit flera JO-anmälningar. Det är ett sätt att belysa problem och skapa debatt.

Efter agronomexamen jobbade Staffan hos Kalmar lantmän innan han kallades tillbaka av pappa Dag för att ta hand om lantbruket på Erikstad.
- Det var ett ensamjobb. Hade jag inte haft hörlurar i traktor med P1 inställt, så vet jag inte hur jag klarat mig. Jag var en opraktisk bonde.

Nu börjar han gå på Centerns möten och politiken får allt större utrymme. Staffan vill in i politikens centrum och skriver ett brev till jordbruksminister Anders Dahlgren 1979 och snart är han pressekreterare för jordbruksministern.
- Ett jobb med många resor men väldigt lärorikt.

Efter valet 1982 återvänder Staffan till Erikstad, ger sig in i lokalpolitiken i Linköping, skriver krönikor i Corren och engagerar sig i LRF (Lantbrukarnas riksförbund).
- Ett nytt jordbruksavtal skulle förhandlas fram. Jag tyckte att dåvarande ordföranden i LRF, Bo Dockered, var för mjäkig. Det visade sig också att avtalet ”Omställning -90” blev en katastrof för lantbrukarna. I stället kom EU och räddade jordbruket.

Efter en sejour som byrådirektör på Lantbruksstyrelsen i Jönköping  återvänder Staffan till Erikstad men LRF-engagemanget ger honom ordförandeskapet i Östergötland, han blir ledamot i LRF riksförbundsstyrelse och han förs fram av valberedningen som en ny ordförande för hela LRF. Staffan förlorade dock mot Caroline Trapp.
- Det hade varit gnissel i styrelsen och när frågan från valberedningen kom så ställde jag upp. Men visst blev jag besviken.

Men en annan väg öppnade sig snart: politikens väg. Staffan hade nu suttit i Centerns partistyrelse i sju år när Lena Ek, Centerns riksdagskvinna från Östergötland, beslutar sig att bli EU-parlamentariker. Ersättarens namn: Staffan Danielsson.

Efter elva år i riksdagen ser Staffan beslutet om Ostlänken som den viktigaste frågan för Östergötland. Men det blir också lite skvaller från riksdagen. Göran Persson (S) ”bondevänlig” är Staffans betyg. Fredrik Reinfeldt (M) ”inte så bondevänlig”. Håkan Juholt (S), kollega i försvarsutskottet, ”lätt att uppskatta men blev för vidlyftig”.

I ett rum på Erikstad finns en målning av Nils Petter Danielsson (Staffans farfars far).
- Släkthistorian har intresserat mig mer och mer.

Nils Petter växte upp utanför Vimmerby i slutet av 1800-talet. Han började arbeta i skogen och handla med timmer, arrenderade Erikstad gård av baroniet Adelswärd och såg fördelarna med Kinda kanal och den utbyggda järnvägen. Han startade Norrköpings Exporthyvleri, Bestorps ångsåg, Björkfors såg, sågen i Gullringen och i Blankaholm utanför Västervik. Dessutom köpte Nils Petter skog bland annat i Tunaberg utanför Nyköping, anlade sågverk där och hade en egen lastbåt som exporterade sågade varor till England.
- Han var urtypen för en entreprenör.

När Nils Petter förmögenhet uppskattades 1918 var den 17 miljoner kronor (i dagens penningvärde drygt 800 miljoner kronor). Men konjunkturen svek efter första världskriget. Dessutom ändrades guldmyntfoten och Östgötabanken tog över företagen. Men Erikstad räddades.
- Nils Petter hjälpte min farfar att köpa Erikstad 1910. Jag är den fjärde generationen på gården.
Om Staffan blir bonde på gården eller riksdagsman vet vi vid valet 2018.  

Fakta: Staffan Danielsson
Född: I Linköping 29/6 1947.
Syskon: Äldst i en syskonskara om fyra.
Skolor: Bankekind, Vårdsberg, student vid Högre allmänna läroverket i Linköping (Katedralskolan), kompletterade betygen i fysik, matematik och statistik i Uppsala. ”Terminen med statistik var den längsta jag upplevt”. Agronom vid Ultuna i Uppsala 1975.
Militärtjänst: Telegrafist på I 4 och muckade som furir.
Firar: 70-årsdagen firades med en trädgårdsfest 17/6 på Erikstad gård.
Familj: Hustru Ewa, döttrarna Anna och Lisa, fosterpojkarna Jens och Ove och sju barnbarn.
Litteratur: ”Många PM från riksdagen men försöker läsa skönlitteratur på somrarna”.
Oanad talang: ”Har ett DM i lagtempo i cykel. Tävlade för CK Hymer i ungdomen”.
Ser på tv: Sport och politiska program, Seinfeldt mm
Favoritmat: Gärna (vegetarisk) grönsaker, kyckling eller fisk.
Dryck: ”Ser rödvin som en medicin”.

Husdjur: ”Har tidigare haft tikar av rottweiler, men i dag är det Nisse (blandras) som bestämmer i huset”.

onsdag, juni 14, 2017

Pris för visat civilkurage!

Jag är naturligtvis hedrad över att erhålla ett pris för visat civilkurage, och tackar 16 juni-stiftelsen ("Finn Bengtsson-priset"). Motiveringen är ju deras ord och analys.
Jag är en varm humanist och det har varit mycket tungt att av t ex min egen regiontidning beskyllas för främlingsfientlighet. Nu stöder, eller accepterar, tidningen dagens än mer restriktiva migrationspolitik, men utan att ge mig någon upprättelse. Så kan det vara.
Jag är en lojal riksdagsledamot i det lagarbete som är nödvändigt för att kunna hålla ihop och t ex stödja sin regering. Under allianstiden stödde jag ju konsekvent mitt parti och regeringen.
Men det kan finnas någon viktig fråga där man inte kan följa sitt parti, för mig den mycket öppna asylpolitiken fram till hösten 2015. Jag har drivit på för en anpassning i EU-riktning och anser att verkligheten har givit mig rätt.
Även i andra mindre frågor är det viktigt att kunna driva på för ändring, jag gör det t ex i frågan om rätt till dödshjälp.
Förr fanns ett utrymme för riksdagsledamöter att diskutera t ex moral/etiska frågor och lägga gemensamma motioner. Det är nu nästan stängt och bör öppnas igen, menar jag.
Jag diskuterar mycket på sociala medier med medborgarna till ömsesidig glädje och nytta, tror jag, och hoppas att t ex de debattforum på Facebook som jag medmodererar ska fortsätta att växa som livliga och meningsfulla forum.



Årets pristagare utav Finn Bengtsson-priset, för ett visat civilkurage, Staffan Danielsson. 

Motivering lyder :
Motivering till att Staffan Danielsson (C) får motta årets ”Finn Bengtsson-pris” av 16 juni-stiftelsens styrelse för visat politiskt civilkurage.

”Staffan Danielsson har som politiker en genuin förankring i den folkrörelse som var upprinnelsen till att Centerpartiet en gång bildades. Alla partier genomgår förändringar i den förda politiken, och detta är i grunden oftast bra. Men det finns också risker att ett partis tidigare kärnvärden som nu ifrågasätts kan komma att medvetet marginaliseras på ett ibland ganska arrogant sätt i en sådan process. Då är det viktigt att de som upplever sig fortsatt vara bärare av sådana åsidosatta politiska kärnvärden kan, vill och vågar stå upp för dem även när de hamnat i kraftfull motvind inom partiet.

Staffan Danielsson har i olika sammanhang visat prov på en sådan förmåga att stå upp för tidigare centrala värden i sitt parti när ledningen velat något helt annat. Detta har kostat honom personliga problem, som att inte ens få vara med på sin partigrupps obligatoriska möten i riksdagen, trots att han bär ett starkt mandat för detta från sitt eget valdistrikt.

I andra frågor åter, har Staffan Danielsson visat prov på en annan typ av civilkurage, nämligen att driva delvis inopportuna frågor av egen fast övertygelse mot ett svårt motstånd, som dock till slut genom envishet, ihärdighet och just civilkurage byggd på övertygelse, övervunnits då han sedermera fått igenom sina idéer och förslag på en nationell Centerstämma.

För dessa olika påvisbara agerande som har de gemensamt att de krävt mod, tålamod och civilkurage, är det en enig 16 juni-stiftelses styrelse glädje och stolthet att utse Staffan Danielsson till mottagare av årets ”Finn Bengtsson-pris” från 16 juni-stiftelsen för visat politiskt civilkurage.

Onsdagen den 14 juni 2017, för 16 juni-stiftelsen:

Andreas Björklund
Marietta de Pourbain Lundin
Sylvia Nilsson
Finn Bengtsson

tisdag, juni 13, 2017

Barentskonferens nära Norra Ishavet

Det var intressant och givande att tillsammans med 3 riksdagskollegor få representera riksdagen vid den 8:e Barentskonferensen, som ägde rum i norra Ryssland vid den mäktiga floden Petjora och staden Naryan-Mar med 25.000 invånare nära Norra Ishavet (Barents hav) och sydväst om ön Novaja Semjla.

Nenetsregionen (Ryssland har över 50 regioner) har endast staden Naryan-Mar, ligger på samma breddgrad som Kiruna och är nästan bara väglöst land utan förbindelse med övriga Ryssland sommartid. Där finns ett med samerna besläktat urfolk som givit namn åt regionen, där bedrivs renskötsel, fiske och skogsbruk samt sedan 1960-talet en betydande utvinning av olja och gas.

Konferensen samlade delegater från parlamenten i Ryssland, Sverige, Finland och Norge samt från regioner i området som t ex Murmansk, Archangelsk, Nenets och Troms.

Riksdagen beskriver konferensen så här på sin hemsida.

Det talades varmt på konferensen om vikten av mellanfolkligt samarbete mellan länder, regioner, organisationer och människor.

Jag framhöll i ett inlägg vikten av detta och hoppades att Ryssland skulle bli alltmer närvarande i Sverige på dessa sätt liksom övriga länder på samma sätt i Ryssland. Mot denna bakgrund beklagade jag att Ryssland beslutat att stänga ner Nordiska Rådets kontor samt väldigt många fler så kallade "främmande agenter".

Den svenska delegation samarbetade mycket bra under Lars Mejerns Larssons ordförandeskap.

Här bloggar Stina Bergström om konferensen.




lördag, juni 10, 2017

Riksdagskandidat vid 70?.., är jag dum eller..?


Inför valet 2014 gjorde jag som pigg 67-åring en Varudeklaration för kryssbenägna. Den gäller i lika hög grad idag 2017.

Jag har hunnit med en del under mina 11 riksdagsår vilket allt framgår på min blogg sedan 2005. Jag är glad att jag under mina åtta år i försvarsutskottet var med om när Centerpartiet öppnade för ett svenskt Nato-medlemskap, vilket är oerhört viktigt för vår, och norra Europas, säkerhet.
Jag har lagt mycket tid på att arbeta för frågor i min valkrets Östergötland, jag arbetar alltid för en livskraftig landsbygd och ett livskraftigt jordbruk, för företagsamheten och för miljön, mm.

Jag är intresserad av moraliskt/etiska frågor och är helt övertygad om att individens yttersta vilja att vid svåra lidanden i livets slutskede kunna få dö/somna in något i förtid måste respekteras enligt stränga regler. Jag har bildat ett riksdagsnätverk som vill utreda detta med just nu 18 medlemmar, och jag är övertygad att Sverige kommer att införa en sådan rätt inom en del år, kanske 5.

Jag är en lojal centerpartist och röstar regelmässigt för vår partilinje.
I migrationsfrågorna har jag dock ansett att Sverige inte kan ha regler som är avsevärt mer generösa än övriga EU-länders. Därför har jag några gånger avstått i omröstningar trots att partilinjen varit nej till att anpassa svenska regler i EU-riktning, samt skrivit en del debattartiklar.
Detta har naturligtvis irriterat min partiledning, men jag har inte kunnat agera annorlunda. I politik kan man i ett öppet socialliberalt parti ibland tycka olika.

Verkligheten har nu givit mig rätt, anser jag. Det jag fört fram om åldersbedömningar och uppehållstillstånd mm var mindre restriktivt än vad som nu gäller, och även Centerpartiet har rört sig betydligt i den riktning som östgötadistriktets stämma med bred majoritet tog ställning för.

Frågan om den extremt låga andelen äldre över 65 i riksdagen har engagerat mig sedan 2010 när jag som ung 63-åring upptäckte att jag var 11:e äldst i riksdagen...(pensionärerna andel av väljarna är ju 25 % vilket skulle motsvara över 80 riksdagsledamöter, säg 30-40 borde väl ändå vara en målsättning, 2014 var det 10..)

Jag har bestämda uppfattningar i flera äldrefrågor, pensionen bör t ex åter bli lika för yrkesverksamma och pensionärer, kapitalgränsen för när bostadstillägg reduceras bör höjas kraftigt, idag gör regeln att de som ärvt eller sparat ihop till en sommarstuga eller lite pengar på banken/aktier inte erhåller bostadstillägg förrän kapitalet är nästan borta.
Likaså går det inte längre som regeringen nu gör att söka förbättra nettopensionen enbart för garantipensionärer, redan är skillnaden i netto mellan dem och de som arbetat hela livet i ett låglöneyrke

nästan utsuddad vilket inte är rimligt, det måste löna sig att arbeta. Regeringens översyn måste alltså också omfatta de vars netto efter skatt och bostadstillägg inte ligger mycket över garantipensionärerna netto, höjningen måste ske för alla med låga pensioner.

Jag anser oxå att det är skandal att bräckliga 80- och 90- åringar som vill bo tillsammans med andra äldre i servicehus eller trygghetsboenden får avslag och hänvisas till ensamhet med stöd av hemtjänsten, det är orimligt när kommuner vägrar dessa den gemenskap och trygghet som detta skulle innebära. Här måste reglerna ändras och kommunerna åläggas att ge äldre en större valfrihet.

Varför alla dessa ord?


Jo, jag hade väl aldrig trott att jag vid 70 års ålder skulle vara riksdagsledamot, och ännu mindre att jag då skulle överväga att kandidera för ännu en mandatperiod.

Men så är faktiskt fallet, vilket framgår av färska intervjuer med mig i tidningen Senioren och i Länstidningen Östergötland (Alltid läsvärd om du är intresserad av Östergötland med artiklar och reportage från hela länet).

Jag har en god hälsa, en obruten politisk glöd att kämpa för det jag tror på och jag har aldrig haft sådan hjälp av min livserfarenhet att snabbt och effektivt driva på som nu. Kan mitt exempel därtill lyfta fram den viktiga frågan att åldersdiskrimineringen i Sverige som är betydande luckras upp, desto bättre.

Östgötacentern kommer att ha en mycket stark riksdagslista inför nästa val, oavsett om jag är med eller ej. Jag kommer att vara beredd att bredda den om medlemmar och parti anser att jag kan tillföra mervärden som motiverar en valbar plats (vilket sannolikt är 2 riksdagsmandat för första gången på länge). 

SVT Nyheter rapporterar.

Artikeln i Senioren läses bäst via länken ovan men jag lägger även in den som text här nedan; men jag lägger in den här nedan;


Riksdagsledamoten Staffan Danielsson, 69, känner sig inte för gammal för ännu en mandatperiod. Men han har fått signaler om att han bör sätta sig på läktaren.

Staffan Danielsson säger sig ha fått påstötningar ”från några ledande krafter i Centerdistriktet” om att sluta som riksdagsledamot just på grund av sin ålder. Men den attityden verkar ha direkt motsatt effekt på den erfarne Centerpolitikern.
-        Jag blir så provocerad av inställningen att seniorer ska ta ett steg tillbaka bara för att de är just seniorer, säger Staffan Danielsson. Det påverkar definitivt mitt beslut att ställa upp för en ny mandatperiod.
Hälsan är god, efter elva riksdagsår är det politiska intresset lika starkt som någonsin, och såväl Trump som Clinton är faktiskt äldre, noterar Staffan Danielsson.
-        Hade jag kommit in i riksdagen vid 37 års ålder och varit 50 år gammal hade nog ingen frågat om jag skulle sluta. Det retar mig kolossalt att den frågan ställs bara för att jag är 69 år.

Staffan Danielsson leder oss hemtamt genom riksdagen, från vakten i entrén upp till åhörarläktaren, där vi ska ta några bilder.
-        Om alla var lika produktiva som den här mannen skulle bruttonationalprodukten tredubblas, säger en av vakterna till oss och nickar uppskattande åt Staffan Danielsson.
Han verkar känna nästan alla. På väg till lunchrestaurangen hinner Staffan Danielsson byta några ord med såväl ordningsvakter och riksdagsledamöter som besökare i riksdagshuset, bland dem en generaldirektör och en prao-elev som frågar efter vägen.
Han säger att han trivs här. Och engagemanget för politiken är glödande.
-        Jag tänker inte vika ner mig för ungdomsfixeringen i samhället. Jag märker ju att jag blir bättre och säkrare som riksdagsman med ökande erfarenhet.
Hur då?
-        Jag är mer effektiv, gör snabbare analyser. Jag tar mina beslut om hur jag ska agera i olika frågor betydligt snabbare och mer genomtänkt än vad jag gjorde som 45-åring.

Staffan Danielsson har utmärkt sig som en självständig - några skulle säga bångstyrig - riksdagsledamot. Han går oftare än andra emot partiledning och riksdagsgrupp och tar hellre några rapp av partipiskan än att votera mot sin övertygelse.
Men är det inte därför du får signaler om att lämna riksdagsjobbet?
-        Det kan vara en kombination av att jag är aningen obekväm och att jag fyller 70. Oavsett vilket används min ålder mot mig, säger Staffan Danielsson och beställer det vegetariska lunchalternativet.
Beslutet att ställa upp för en ny period har inte varit enkelt. Det är inga fyrtiotimmarsveckor att vara riksdagsledamot. Resorna från hemmagården söder om Linköping till Stockholm är många.
-        Men jag och min fru har pratat igenom det hela noga och kommit fram till att jag har mer att ge i politiken.
Trots elva år i riksdagen är Staffan Danielsson långt ifrån mätt.
- Jag har bestämda uppfattningar i flera äldrefrågor som jag skulle arbeta för om jag blir vald.
Som till exempel?
-        Lika skatt på lön och pension är en fråga. En annan är att kapitalgränsen för när bostadstillägg reduceras bör höjas kraftigt, idag gör regeln att de som ärvt eller sparat ihop till en sommarstuga eller lite pengar på banken eller i aktier inte erhåller bostadstillägg förrän kapitalet nästan är borta.
Han säger sig vilja kämpa för bättre garantipensioner men också bättre inkomstpensioner.
-        Nu gör regeringen en utredning om hur garantipensionärerna ska kunna lyftas, men jag menar att det är otillräckligt. För om garantipensionärerna får mer än de som har jobbat hela livet blir systemet orimligt. Här krävs ett bredare anslag, säger Staffan Danielsson.
-        Sen måste det hända mer på boendets område. Exempelvis ska den som fyllt 80 år ha rätten att välja att få bo i gemenskap med andra i trygghetsboenden av olika slag.
Skulle det hända mer i riksdagen på de här områdena om det fanns fler 65-plussare i riksdagen?
-        Ja, absolut. Den här typen av frågor skulle bli mer diskuterade. Nu hamnar de ofta i bakvatten just av det skälet att det finns för få seniorer i riksdagen som driver på, säger Staffan Danielsson.

Frågan om ”den extremt låga andelen äldre över 65 i riksdagen” har engagerat Staffan Danielsson sedan 2010, då han upptäckte att han som 63-åring var den elfte äldsta ledamoten av riksdagens 349.
-        Det kändes absurt. Tidigare har det varit stora underskott på kvinnor och yngre ledamöter. Det har man fixat hyggligt. Men när det gäller seniorer handlar det nu om ett nästan katastrofalt demokratiskt underskott.
Tror du på en förändring?
-        Ja, trycket ökar och mina tankar delas av många. Det kanske tar några mandatperioder, men det kommer att vända. Största drivkraften är nog att samhället behöver att fler äldre jobbar längre. Ska äldre vara aktiva längre i företag och föreningar så måste det gälla även i riksdagen.
Under intervjun visar Staffan Danielsson att han är en offensiv politisk person. Pedagogiskt och kunnigt argumenterar han för sin hållning i en rad kontroversiella frågor, från rätt till dödshjälp till medlemskap i Nato.
Men en gång bondeledare för Östergötland och så när vald till LRF-ordförande, och med decennier av erfarenhet från Centerpartiets lokala arbete vet Staffan Danielsson mycket om betydelsen av förankring.
Han lyckas bra, får massor av kryss i riksdagsvalet av väljarna i hemmalänet, senast tolv procent.
-        Det är medlemmarna som avgör hur det blir med min framtid som riksdagsledamot. Jag kandiderar men får jag inte tillräckligt stöd kliver jag tillbaka. Deras förtroende är helt avgörande för mig.
2017 blir spännande.
Första testet kommer i september när partiets Östgötadistrikt håller provval. De över 1 500 medlemmarna ska då lista sina sju favoriter.
Därefter tar partiets valberedning över. Populariteten lokalt vägs då med en rad andra aspekter så att en slutlig riksdagslista kan läggas fram till partiets avgörande nomineringsstämma i november.
Från Östergötlands valdistrikt brukar en Centerpartist väljas in i riksdagen. Det är alltså näst intill avgörande att hamna i topp på listan. Men går Centern fram starkt i valet 2018 kan Östgötabänken i riksdagen få två ledamöter.

Om det inte skulle gå vägen finns en plan B. Agronomen Staffan Danielsson har en skogs- och växtodlingsgård, hustrun Eva är nybliven pensionär. Fyra barn och sju barnbarn. De skulle gärna se Staffan hemma lite mer än vad riksdagsarbete medger.
Vi bryter upp, Staffan Danielsson lotsar oss genom korridorer med fönsterväggar ut mot Riddarfjärden som badar i solglimmer.
-        Stockholm är en så väldigt fin storstad. Det är en förmån att få jobba här. Ni vet väl att det var en östgöte, Birger Jarl, som anlade Stockholm, säger Staffan Danielsson med ett brett leende och en pigg glimt i ögonen.


Om Staffan Danielsson
Född 29 juni 1947.
Föräldrarna var moderater men Staffan Danielsson valde Centern för deras budskap om ”grön profil och att hela Sverige ska leva”.
Riksdagsledamot från Östergötlands län 2004–2014 och återigen sedan augusti 2015.
Har varit Centerpartiets representant i Försvarsutskottet och EU-nämnden samt ersättare ibland annat miljö- och jordbruksutskottet och utrikesutskottet.
Utbildad agronom.
Lantbrukare på Erikstads gård utanför Linköping.
Under 1990-talet ordförande i LRF Östergötland, ledamot i LRF:s riksförbundsstyrelse fram till 2004, då valberedningens förslag till ny LRF-ordförande men förlorade.
Länge fritidspolitiker i Linköpings kommun.
Åtta år i Centerpartiets partistyrelse fram till 2005.
Medlem i SPF Seniorerna.

Staffan Danielsson tycker
Den enda riksdagsledamot som röstade med KD om ”giftermål lika för alla, men att ordet äktenskap skulle användas i sin hävdvunna betydelse”.
Varm anhängare av svenskt medlemskap i Nato.
La ner sin röst för att indirekt stödja S och M om en hårdare linje i integrationsfrågan, ”Sverige kan inte ha regler som är avsevärt mer generösa än övriga EU-länders”.
Vill se en utredning av dödshjälp med målet att införa rätt att avsluta sitt liv enligt den så kallade Oregonmodellen.
Tror sig vara Centerns och en av riksdagens mest aktiva ledamöter på sociala medier, driver flera diskussionsgrupper på facebook och bloggar flitigt, ” min politiska dagbok.”





















lördag, juni 03, 2017

Falsk bild av medicinska åldersbedömningar då och nu

Under ett antal år godtog Migrationsverket passivt de ensamkommande asylsökandes uppgift om sin ålder som den verkliga åldern. Detta är en rättsskandal, sannolikt 30 % och mer av de som givits asyl som barn, personnummer som barn och placerats på boenden med verkliga barn har egentligen varit vuxna män mellan 20 och 30 år.

Migrationsverket föll till föga för diktat från barnläkare och advokater som förkastade medicinska åldersbedömningar med hjälp av tand- och handledsröntgen. Trots att dessa metoder är erkända och beprövade och används av typ övriga EU-länder sågades de som alltför otillförlitliga.

Nu görs åter medicinska åldersbedömningar och plötsligt anses de säkra och accepteras av alla de som tidigare förkastade dem, trots att de som nu görs och de som gjordes tidigare ligger i samma säkerhetsintervall.

Detta visar hur det ofta fungerar i Sverige, åsiktskorridoren (main stream uppfattningen) var för en del år sedan att medicinska åldersbedömningar var osäkert och främlingsfientligt (typ), nu har verkligheten kommit ifatt och insikten att staten faktiskt måste kontrollera ålder och att det finns rimliga metoder går inte att komma runt.

De som kategoriskt motsatte sig medicinska åldersbedömningar med barnläkare och advokater i spetsen för en del år sedan lutar sig nu på att metoden är något annorlunda och man påstår att tidigare var osäkerheten stor men nu är den mycket bättre.

En anmärkningsvärd och partisk (min uppfattning) utredning på socialstyrelsens uppdrag gjordes av barnläkaren Flodgren som förkastade handledsröntgen, som är en beprövad metod väl lämpad för att bedöma om åldern är över 18 år eller ej. Istället lyftes röntgen av knäled fram som mycket bättre, trots att metoden är oprövad, inte används av andra länder och bedömer ålder betydligt över 18 år (uppåt 25) vilket gör att många över 18 år ändå kan bedömas som barn.

Trots detta har de första resultaten av gjorda åldersbedömningar med hjälp av tand- och knäledsröntgen visat att 75 % av de som åldersbedömdes var vuxna män över 18 år, många sannolikt mellan 20 och 30 år (min bedömning).

Många ledarskribenter har kommenterat detta och välkomnar nu att åldersbedömningar görs, till skillnad från tidigare då det ju ansågs alldeles för osäkert och då vi som ansåg att Sverige måste kontrollera ålder som andra länder gör närmast hängdes ut som främlingsfientliga.

Expressen skriver en tänkvärd ledare i linje med min uppfattning sedan länge.

SvD skriver sammalunda.

Sundsvalls Tidning tror felaktigt att Migrationsverket begärt åldersbedömningarna och skriver som om de över 18 år nog är 19 år. Det säger undersökningarna ingenting om, sannolikt är många mellan 20 och 30 enligt min uppfattning.

Norrtelje tidning skriver också.

Aftonbladets Anders Lindberg tar ut svängarna mest i en tweet; "
"Meddelande till alla nättroll: De tidigare ålderstesterna var bevisligen ovetenskapligt trams. Därför byttes de ut. Ge upp nu."


Ledarskribenterna tror ofta felaktigt att det är migrationsverket som uppdrar åt rättsmedicinalverket att göra åldersbedömningar när uppgiven ålder under 18 år verkar vara för låg. Så är det inte. Migrationsverkets ansvar är att med hjälp av tillgängliga uppgifter bedöma ålder, vilket man sedan 2016 åter gör efter regeringsbeslut, efter ett antal år när den enskildes uppgifter om sin ålder regelmässigt godtogs, vilket som sagt jag anser vara tjänstefel av verket och en rättsskandal.
De asylsökande som uppgivit sig vara barn under 18 år, men som migrationsverket bedömer vara vuxna, har rätten att begära att deras ålder bedöms medcinskt med tand- och knäledsröntgen, vilket utförs av rättsmedicinalstyrelsen.
Av de som uppgivit sig vara barn och begärde medicinsk åldersbedömning för att bevisa detta var det alltså endast 25 % som, med generösa säkerhetsmarginaler, bedömdes vara under 18 år.

Läkaren Mattias Haglund är mycket kunnig i åldersbedömningar och är djupt kritisk mot barnläkaren och miljöpartisten Carl-Erik Flodmark som av socialstyrelsen uppdrogs att utreda metoder för dessa. Han skriver i Kvartal hösten 2016  och på sin blogg.

Läkaren Nenad Zeba, specialist i ortopedi och mycket kunnig i åldersbedömningar, anser de medicinska bedömningar som tidigare gjordes, och som görs i övriga EU-länder, vara tillförlitliga och är mycket kritisk mot Socialstyrelsens utredare Carl-Erik Flodmark.

Även rättsodontologen Håkan Mörnstad på rättmedicinalverket (emeritus) anser i flera artiklar och intervjuer sammalunda. Mörnstad och Zeba skriver här tillsammans i SvD.

Ett reportage i SVT om att bestämma brottslingars ålder är ingående och intressant.