Jag har länge drivit på för att djurskyddslagen måste bli mer rättssäker, och att lantbrukarens/djurägarens möjligheter att få sin sak prövad måste stärkas jämfört med det myndighets- och tjänstemannavälde som rått så länge.
Här en debattartikel i Land Lantbruk med Daniel Bäckström från 2017.
Här ett blogginlägg från 2013 om en tvångsomhändertagen kobesättning i Värmland och en i Skåne. Jag JO-anmälde också länsstyrelsen i Skåne.
Jag lämnar kanske riksdagen efter valet. Nu interpellerar jag landsbygdsministern och vill att två saker arbetas in i den kommande ändrade djurskyddslagen.
(Veterinären och professorn vid Lantbruksuniversitetet Ulf Magnusson instämmer i denna artikel mot
länsstyrelseinspektörernas ibland okunniga och arroganta framfart gentemot djurägare).
"Regeringen ska under våren lägga en proposition till riksdagen om ny djurskyddslag, och enligt lagrådsremissen kommer vissa skevheter att rättas till, till exempel den orimligt hårda och fyrkantiga regeln att länsstyrelsen efter tre förelägganden kan, eller ska, tvångsomhänderta hela besättningen och, oftast, utfärda djurförbud. Detta ska tas bort och ersättas av en helhetsbedömning. Det är bra och i rätt riktning. Mitt syfte med denna interpellation är att, i grevens tid, söka påverka regeringen och ansvariga statsråd på två centrala punkter.
En utredning ska tillsättas om straffen för brott mot djur, och kanske kan punkterna läggas till där.
Mitt syfte med denna interpellation är att, i grevens tid, söka påverka regeringen och ansvariga statsråd på två centrala punkter. En utredning ska tillsättas om straffen för brott mot djur, och kanske kan punkterna läggas till där.
Punkt nr 1: Jag anser att det inte är rimligt att länsstyrelsen kan tvångsomhänderta en hel djurbesättning utan lantbrukarens vetskap (förrän det sker) när det uppenbart inte handlar om ett akut djurskyddsläge utan ”enbart” om en längre tid med diskussioner och förelägganden mellan myndighet och djurägare. Lantbrukarens möjligheter att i efterhand, när ladugården är tom och djuren borta och försålda, få rätt genom att överklaga till förvaltningsdomstol är i praktiken nästan obefintliga. Domstolen prövar främst om beslutet gått rätt till enligt bland annat praxis om tre förelägganden, inte om länsstyrelsens bedömning varit riktig eller om konsekvenserna för lantbrukaren varit rimliga i förhållande till de brister som funnits i verksamheten.
Min uppfattning är att ett statligt myndighetsbeslutande om att utan förvarning tvångsomhänderta en hel djurbesättning är fullständigt omvälvande för lantbrukaren/djurägaren/människan. Straffet, eller konsekvenserna, är dramatiska när att verksamheten omedelbart upphör samtidigt som man drabbas av kostnader och värdeförluster på många hundra tusen kronor, eller miljonbelopp när besättningen är större.
Jag anser att ett rättssamhälle, med rättssäkerhet, rimligen måste låta ett tvångsomhändertagande av alla djur som länsstyrelsen vill göra i de situationer som jag har redovisat hänskjutas till domstol för avgörande om lantbrukaren motsätter sig länsstyrelsens beslut. Då kan djurhållningen bedömas på plats, och då kan domstolen avgöra vilka åtgärder eller vilka straff/kostnader/tvångsomhändertaganden som är rimliga i förhållande till de brister som finns.
Punkt nr 2: När en myndighet/länsstyrelse anser att en djurhållning med alltför stora brister måste upphöra, och när beslutet har fastställts även i domstol (när så eventuellt är gällande ordning), borde lantbrukaren, om inte bristerna är akuta med hänsyn till djuren, få en viss tid på sig att själv försälja djuren. Under den tiden bör någon, vid behov, kunna uppdras att ha tillsynsansvar över att djuren har det tillräckligt bra, minst på den nivå som gällt under de månader eller år som föregått länsstyrelsens beslut.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Sven-Erik Bucht: Är statsrådet beredd att i kommande proposition till riksdagen arbeta in de två frågor som jag föreslår, rätt till domstolsprövning respektive att en djurägare själv när så är rimligt kan få sälja sina djur?"
Här en debattartikel i Land Lantbruk med Daniel Bäckström från 2017.
Här ett blogginlägg från 2013 om en tvångsomhändertagen kobesättning i Värmland och en i Skåne. Jag JO-anmälde också länsstyrelsen i Skåne.
Jag lämnar kanske riksdagen efter valet. Nu interpellerar jag landsbygdsministern och vill att två saker arbetas in i den kommande ändrade djurskyddslagen.
(Veterinären och professorn vid Lantbruksuniversitetet Ulf Magnusson instämmer i denna artikel mot
länsstyrelseinspektörernas ibland okunniga och arroganta framfart gentemot djurägare).
"Regeringen ska under våren lägga en proposition till riksdagen om ny djurskyddslag, och enligt lagrådsremissen kommer vissa skevheter att rättas till, till exempel den orimligt hårda och fyrkantiga regeln att länsstyrelsen efter tre förelägganden kan, eller ska, tvångsomhänderta hela besättningen och, oftast, utfärda djurförbud. Detta ska tas bort och ersättas av en helhetsbedömning. Det är bra och i rätt riktning. Mitt syfte med denna interpellation är att, i grevens tid, söka påverka regeringen och ansvariga statsråd på två centrala punkter.
En utredning ska tillsättas om straffen för brott mot djur, och kanske kan punkterna läggas till där.
Mitt syfte med denna interpellation är att, i grevens tid, söka påverka regeringen och ansvariga statsråd på två centrala punkter. En utredning ska tillsättas om straffen för brott mot djur, och kanske kan punkterna läggas till där.
Punkt nr 1: Jag anser att det inte är rimligt att länsstyrelsen kan tvångsomhänderta en hel djurbesättning utan lantbrukarens vetskap (förrän det sker) när det uppenbart inte handlar om ett akut djurskyddsläge utan ”enbart” om en längre tid med diskussioner och förelägganden mellan myndighet och djurägare. Lantbrukarens möjligheter att i efterhand, när ladugården är tom och djuren borta och försålda, få rätt genom att överklaga till förvaltningsdomstol är i praktiken nästan obefintliga. Domstolen prövar främst om beslutet gått rätt till enligt bland annat praxis om tre förelägganden, inte om länsstyrelsens bedömning varit riktig eller om konsekvenserna för lantbrukaren varit rimliga i förhållande till de brister som funnits i verksamheten.
Min uppfattning är att ett statligt myndighetsbeslutande om att utan förvarning tvångsomhänderta en hel djurbesättning är fullständigt omvälvande för lantbrukaren/djurägaren/människan. Straffet, eller konsekvenserna, är dramatiska när att verksamheten omedelbart upphör samtidigt som man drabbas av kostnader och värdeförluster på många hundra tusen kronor, eller miljonbelopp när besättningen är större.
Jag anser att ett rättssamhälle, med rättssäkerhet, rimligen måste låta ett tvångsomhändertagande av alla djur som länsstyrelsen vill göra i de situationer som jag har redovisat hänskjutas till domstol för avgörande om lantbrukaren motsätter sig länsstyrelsens beslut. Då kan djurhållningen bedömas på plats, och då kan domstolen avgöra vilka åtgärder eller vilka straff/kostnader/tvångsomhändertaganden som är rimliga i förhållande till de brister som finns.
Punkt nr 2: När en myndighet/länsstyrelse anser att en djurhållning med alltför stora brister måste upphöra, och när beslutet har fastställts även i domstol (när så eventuellt är gällande ordning), borde lantbrukaren, om inte bristerna är akuta med hänsyn till djuren, få en viss tid på sig att själv försälja djuren. Under den tiden bör någon, vid behov, kunna uppdras att ha tillsynsansvar över att djuren har det tillräckligt bra, minst på den nivå som gällt under de månader eller år som föregått länsstyrelsens beslut.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Sven-Erik Bucht: Är statsrådet beredd att i kommande proposition till riksdagen arbeta in de två frågor som jag föreslår, rätt till domstolsprövning respektive att en djurägare själv när så är rimligt kan få sälja sina djur?"