Jag ska mycket kort tacka för att föreningen Heimdal i Uppsala utsett
mig till hedersledamot ("”för att under ett långt värv, oförväget och med sanningslidelse och stark integritet, ha verkat för traditionell centerpartisk politik, såväl i medvind som i motvind”).
Jag ska berätta något om mig själv och om den oerhört spännande
politiska verkligheten i dagens Sverige.
Allt detta på drygt fem minuter…
Jag vill därför redan nu hänvisa den som eventuellt vill
gräva djupare i vem jag är, vad jag tycker och driver, till min blogg, där
finns allt att hämta. Bara googla Staffan Danielsson och memoarer så kommer ni
till tre utförliga blogginlägg.
Jag är alltså 71 år, uppvuxen på ett lantbruk utanför
Linköping, med moderata föräldrar. Jag rycktes med av miljö- och
vänsterströmningarna kring 1968 och senare och gick åt vänster, men inte längre
än till Centerpartiet. Jag tillbringade fem mycket givande år vid Ultuna,
dagens lantbruksuniversitet, dock utan att frekventera Heimdals möten, och inte
många andra politiska möten heller.
Jag har alltid varit en varm humanist som vill förbättra
världen, jag vill att den och hela Sverige ska leva och utvecklas väl och med
resurshushållning och miljöhänsyn i fokus. Jag gillar att samhället garanterar
en grundtrygghet, och att vår demokrati och vårt välstånd grundar sig i en
stark marknadsekonomi.
Jag var länge icke-socialist men tycker idag att det är
bättre att beteckna sig med ett positivt begrepp istället för ett antibegrepp,
och är alltså borgerlig. Eller en blandning av liberal och konservativ. Jag
noterar med tillfredsställelse att Föreningen Heimdal enligt wikipedia idag definierar sig som en
borgerlig studentförening, en reformvänlig konservativ sådan öppen för liberala
och konservativa studenter.
För att bli politisk aktiv måste man inse att man får gå med
i det minst dåliga, eller bästa, partiet, eftersom oftast inget parti tycker
precis som man själv. De allra flesta kommer inte så långt, tyvärr.
Jag har nu deltagit mycket aktivt i samhällsarbete i ca 40
år, i LRF där jag nästan blev ordförande år 2004 efter många år i region- och
rikstyrelse, samt i Centerpartiet som jag representerat 13 år i riksdagen och
suttit i 7 år i partistyrelsen. Jag var där bl a med om att helhjärtat driva på
för att Centertidningar skulle säljas till Mittmedia och Stampen m fl för 1, 8
miljarder kronor, betydligt mer än som förutsågs.
Jag är i grunden lojal och inser behovet av majoritetsbeslut,
men inom den ramen anser jag att man också måste kunna föra idé- och
sakdebatter där man vill påverka och tycker olika. Det har jag gjort inom både
LRF och inom Centerpartiet.
Jag går emot alla partilinjer när jag fullständigt övertygad
kämpar för individens rätt att själv bestämma sitt öde vid svåra lidanden i
livets slutskede contra Statens rätt att bestämma för alla, dvs rätt till
dödshjälp, eller inte. Och denna rätt kommer att införas inom kanske fem år,
jag har redan gått från 5 % till 35 % stöd i frågan på vår partistämma. Och jag
försvarar starkt det miljövänliga svenska lantbruket, köp hellre mat från
Sverige än ekologiskt från hela världen!
Det som med all rätt uppmärksammats mest är min konflikt med
mitt parti i migrationsfrågan sedan 2012/13, då vår ideprogramsgrupp förklarade
att ”Centerpartiet vill ha en helt fri invandring”, typ. Jag och mitt
partidistrikt, och andra, mobiliserade och lyckades landa programmet väl. Men
de starka liberala krafterna fick sedan med sig partiet på en betydligt mer
generös politik i asylfrågan, med grunden i Reinfeldts och alliansens avtal med
Miljöpartiet efter valet 2010 som bl a ledde till att 40 % av de knappt 90.000
asylsökande till EU under 2015, som uppgav sig vara barn under 18 år, valde att
ta sig till Sverige.
På Centerstämman 2013 tog jag strid mot en helt orealistisk
linje som partistyrelsen föreslog, att Sverige som enda land borde öppna sina
ambassader världen över för de flyktingar som ville söka asyl i Sverige. Jag förlorade
och detta är alltjämt Centerpartiets linje. Min uppfattning är att Sverige som
litet land inom EU måste anpassa sina migrationsregler i riktning till hur
övriga EU-länder gör.
Hösten 2015 accepterade Centerpartiet trots allt en
skärpning av Sveriges asylregler, och man ställde sig tillsammans med alla
partier förutom V bakom EUs politik för att hejda strömmen av asylsökande och
ekonomiska migranter över Medelhavet och genom Turkiet. Ja, faktiskt. Jag
förvägrades då under en knapp vecka att delta i min riksdagsgrupps möten när
migrationen diskuterades, som en av mycket få riksdagsledamöter genom tiderna i
något parti. Det gruppordförandebeslutet upphävdes dock snabbt, men skadade
givetvis både mig och, tror jag, mitt parti.
Jag lyckades hösten 2018 inte bli återvald, beroende på vad
som i Sverige anses vara en hög ålder, 71 år, samt p g av att jag i flera
riksdagsomröstningar lagt ned min röst när jag inte kunde stödja mitt partis
nej till en mer realistisk migrationspolitik.
Som pensionär fortsätter jag livligt att diskutera politik i
sociala medier, och ni är t ex välkomna till det FB-forum som jag medmodererar,
Politisk Allmändebatt, för debatt över parti- och blockgränser. (Jag har även med andra startat upp Liberalkonservativ Debatt och för socialliberaler finns även Politisk Centerdebatt.)
Där har jag förespråkat att C och L borde ha avstått i
statsministeromröstningen om Ulf Kristersson. Hade sedan SD fällt regeringen
hade detta varit tydligt för väljarna och då kunde kanske dagens lösning blivit
av. Men C och L tar en stor politisk risk när man först fäller sin
statsministerkandidat Kristersson, och sedan direkt stödjer den man inte alls
ville ha, Löfven. Vi får se hur detta utvecklas.
Slutligen, det är oerhört spännande tider i svensk politik
och väljaropinionen blir alltmer lättflyktig. Jag befarar att Sverige står
inför stora ekonomiska utmaningar/problem och likaså ser jag mycket allvarligt
på det växande utanförskapet i många förorter och på den dåliga integrationen
och på en växande otrygghet och ökad brottslighet på många håll.
Här behövs kraftsamling, och krafttag, på en rad olika sätt.
Jag anser inte att dagens fortsatta S/MP-regering, med stöd från 33 % av
väljarna, kommer att klara detta och hoppas liksom även min partiledare att
alliansen kan vinna valet 2022. Hur det ska gå till hinner jag inte utveckla
här idag.
Än en gång, stort tack för Er utnämning av mig till
hedersledamot!