Högtidstal hos studentföreningen Heimdal!

Jag ska mycket kort tacka för att föreningen Heimdal i Uppsala utsett mig till hedersledamot ("”för att under ett långt värv, oförväget och med sanningslidelse och stark integritet, ha verkat för traditionell centerpartisk politik, såväl i medvind som i motvind”).

Jag ska berätta något om mig själv och om den oerhört spännande politiska verkligheten i dagens Sverige.

Allt detta på drygt fem minuter…

Jag vill därför redan nu hänvisa den som eventuellt vill gräva djupare i vem jag är, vad jag tycker och driver, till min blogg, där finns allt att hämta. Bara googla Staffan Danielsson och memoarer så kommer ni till tre utförliga blogginlägg.

Jag är alltså 71 år, uppvuxen på ett lantbruk utanför Linköping, med moderata föräldrar. Jag rycktes med av miljö- och vänsterströmningarna kring 1968 och senare och gick åt vänster, men inte längre än till Centerpartiet. Jag tillbringade fem mycket givande år vid Ultuna, dagens lantbruksuniversitet, dock utan att frekventera Heimdals möten, och inte många andra politiska möten heller.

Jag har alltid varit en varm humanist som vill förbättra världen, jag vill att den och hela Sverige ska leva och utvecklas väl och med resurshushållning och miljöhänsyn i fokus. Jag gillar att samhället garanterar en grundtrygghet, och att vår demokrati och vårt välstånd grundar sig i en stark marknadsekonomi.

Jag var länge icke-socialist men tycker idag att det är bättre att beteckna sig med ett positivt begrepp istället för ett antibegrepp, och är alltså borgerlig. Eller en blandning av liberal och konservativ. Jag noterar med tillfredsställelse att Föreningen Heimdal  enligt wikipedia idag definierar sig som en borgerlig studentförening, en reformvänlig konservativ sådan öppen för liberala och konservativa studenter.

För att bli politisk aktiv måste man inse att man får gå med i det minst dåliga, eller bästa, partiet, eftersom oftast inget parti tycker precis som man själv. De allra flesta kommer inte så långt, tyvärr.

Jag har nu deltagit mycket aktivt i samhällsarbete i ca 40 år, i LRF där jag nästan blev ordförande år 2004 efter många år i region- och rikstyrelse, samt i Centerpartiet som jag representerat 13 år i riksdagen och suttit i 7 år i partistyrelsen. Jag var där bl a med om att helhjärtat driva på för att Centertidningar skulle säljas till Mittmedia och Stampen m fl för 1, 8 miljarder kronor, betydligt mer än som förutsågs.

Jag är i grunden lojal och inser behovet av majoritetsbeslut, men inom den ramen anser jag att man också måste kunna föra idé- och sakdebatter där man vill påverka och tycker olika. Det har jag gjort inom både LRF och inom Centerpartiet.

Jag går emot alla partilinjer när jag fullständigt övertygad kämpar för individens rätt att själv bestämma sitt öde vid svåra lidanden i livets slutskede contra Statens rätt att bestämma för alla, dvs rätt till dödshjälp, eller inte. Och denna rätt kommer att införas inom kanske fem år, jag har redan gått från 5 % till 35 % stöd i frågan på vår partistämma. Och jag försvarar starkt det miljövänliga svenska lantbruket, köp hellre mat från Sverige än ekologiskt från hela världen!

Det som med all rätt uppmärksammats mest är min konflikt med mitt parti i migrationsfrågan sedan 2012/13, då vår ideprogramsgrupp förklarade att ”Centerpartiet vill ha en helt fri invandring”, typ. Jag och mitt partidistrikt, och andra, mobiliserade och lyckades landa programmet väl. Men de starka liberala krafterna fick sedan med sig partiet på en betydligt mer generös politik i asylfrågan, med grunden i Reinfeldts och alliansens avtal med Miljöpartiet efter valet 2010 som bl a ledde till att 40 % av de knappt 90.000 asylsökande till EU under 2015, som uppgav sig vara barn under 18 år, valde att ta sig till Sverige.

På Centerstämman 2013 tog jag strid mot en helt orealistisk linje som partistyrelsen föreslog, att Sverige som enda land borde öppna sina ambassader världen över för de flyktingar som ville söka asyl i Sverige. Jag förlorade och detta är alltjämt Centerpartiets linje. Min uppfattning är att Sverige som litet land inom EU måste anpassa sina migrationsregler i riktning till hur övriga EU-länder gör.

Hösten 2015 accepterade Centerpartiet trots allt en skärpning av Sveriges asylregler, och man ställde sig tillsammans med alla partier förutom V bakom EUs politik för att hejda strömmen av asylsökande och ekonomiska migranter över Medelhavet och genom Turkiet. Ja, faktiskt. Jag förvägrades då under en knapp vecka att delta i min riksdagsgrupps möten när migrationen diskuterades, som en av mycket få riksdagsledamöter genom tiderna i något parti. Det gruppordförandebeslutet upphävdes dock snabbt, men skadade givetvis både mig och, tror jag, mitt parti.

Jag lyckades hösten 2018 inte bli återvald, beroende på vad som i Sverige anses vara en hög ålder, 71 år, samt p g av att jag i flera riksdagsomröstningar lagt ned min röst när jag inte kunde stödja mitt partis nej till en mer realistisk migrationspolitik.

Som pensionär fortsätter jag livligt att diskutera politik i sociala medier, och ni är t ex välkomna till det FB-forum som jag medmodererar, Politisk Allmändebatt, för debatt över parti- och blockgränser. (Jag har även med andra startat upp Liberalkonservativ Debatt och för socialliberaler finns även Politisk Centerdebatt.)

Där har jag förespråkat att C och L borde ha avstått i statsministeromröstningen om Ulf Kristersson. Hade sedan SD fällt regeringen hade detta varit tydligt för väljarna och då kunde kanske dagens lösning blivit av. Men C och L tar en stor politisk risk när man först fäller sin statsministerkandidat Kristersson, och sedan direkt stödjer den man inte alls ville ha, Löfven. Vi får se hur detta utvecklas.

Slutligen, det är oerhört spännande tider i svensk politik och väljaropinionen blir alltmer lättflyktig. Jag befarar att Sverige står inför stora ekonomiska utmaningar/problem och likaså ser jag mycket allvarligt på det växande utanförskapet i många förorter och på den dåliga integrationen och på en växande otrygghet och ökad brottslighet på många håll.

Här behövs kraftsamling, och krafttag, på en rad olika sätt. Jag anser inte att dagens fortsatta S/MP-regering, med stöd från 33 % av väljarna, kommer att klara detta och hoppas liksom även min partiledare att alliansen kan vinna valet 2022. Hur det ska gå till hinner jag inte utveckla här idag.

Än en gång, stort tack för Er utnämning av mig till hedersledamot!