Johan Hammarkvist är en intressant ledarskribent i Norra Skåne(C) som nu skrivit om frimodiga riksdagsledamöter som röstar emot sitt eget parti och regering.
Jag har tidigare i några inlägg här skrivit om detta.
Visst ska en människa och en riksdagsledamot vara frimodig och orädd och driva och stå för sina åsikter!
Och i riksdagen är det mycket enklare att göra det i opposition när man ändå regelmässigt förlorar nästan alla voteringar.
Men om regeringens majoritet är liten och man tillsammans med övriga alliansledamöter vill ha en stark och handlingskraftig regering som klarar av att regera och sitta kvar, då blir det svårare.
Jag står självfallet bakom principen att det kan finnas tillfällen då man kan tvingas att rösta emot sitt parti och den regering man stöder. Och Hammarkvist lyfter korrekt fram att jag som enda riksdagsledamot i hela riksdagen röstade med kd i frågan om civilrättsliga äktenskap. Vilket inte fällde någon regering, dock. Och det finns vissa typer av t ex moraliskt/etiska frågor där det kan förekomma en friare röstning.
Det är också korrekt att jag både i frågan om signalspaning (FRA) och - kan jag tillägga - nu när det gäller att stå upp för den energiöverenskommelse som alliansen enades om för ett år sedan, har agerat starkt för att centerpartiets riksdagsgrupp enigt ska stötta sin regering.
Så även om det kan finnas frågor som gör att man kan rösta emot, eller kanske lämna, sitt parti, så gäller det för partier som vill kunna regera Sverige och vara regeringsdugliga att deras riksdagsgrupper tillsammans kan ta det ansvaret. Varje viktigt beslut där oppositionen fäller regeringen ger en svagare regering som snart kan falla. Därför ska det oerhört mycket till att i sådana frågor gå emot sin egen regering.
Johan Hammarkvist verkar uppenbarligen positiv till att några borgerliga ledamöter borde fällt regeringens signalspaningsproposition, så att oppositionen, som vill ungefär detsamma, hade fått igenom flera års fördröjning.
Nu diskuteras åter den energiuppgörelse där alliansen lyckades lösa upp svåra motsättningar och lotsa en oerhört betydelsefull uppgörelse genom riksdagen. Självfallet måste vi borgerliga riksdagsledamöter där både stå för beslutet i sin helhet - som är beslutat - och för de enskilda delarna.
Är det en frimodighet i sådana frågor som Johan Hammarkvist efterlyser, i så fall har vi en i grunden olika syn på det handlingsutrymme som finns för enskilda riksdagsledamöter vars parti är med och regerar Sverige med en knapp majoritet.
Om liberala riksdagsledámöter inte tillsammans kan kompromissa och samlat stödja sin regering utan allt oftare frimodigt röstar hit och dit, då blir borgerliga regeringar nog rätt sällsynta, tyvärr.
Läs även andra bloggares åsikter om centerpartiet, politik, riksdagen, alliansen, regeringen
torsdag, februari 18, 2010
Jan Guillou ljuger om USA och Afghanistan
Johanne Hildebrandt är en läsvärd och kunnig krönikör i Aftonbladet, med breda erfarenheter av länder i krig och inbördeskrig.
Hon har sakligt resonerat kring FNs fredsinsats i Afghanistan, och fått mothugg av den förre Sovjetinformatören Jan Guillou, också författare med mera.
Han hävdar liksom Vänsterpartiet att Sverige - och säkert USA och andra länder - borde lämna Afghanistan med sina fredsstyrkor. Antagligen menar han - också likt de lysande analytikerna i kretsen kring Lars Ohly - att pengar istället borde skickas till landet för att bygga upp bl a flickskolor...
I sin replik till Johanne Hildebrand är Guillou ute på inte bara de djupa vattnen enligt ovan utan han förvrider verkligen också verkligheten - vilket jag i rubriken summerat som "ljuger" - genom följande konstaterande:
"Det är anhängarna av kriget i Afghanistan som har de svåra frågorna att besvara, inte krigets kritiker. Exempelvis vad Sverige skulle ha för militär funktion när USA och de andra militära stormakterna lämnar Afghanistan nästa år, om Barack Obama håller vad han lovar."
Guillou påstår alltså att USA enligt Obama kommer att lämna Afghanistan med sina soldater nästa år. Detta hans påstående är alltså fullständigt falskt, vilket nog inte varje läsare av Aftonbladet har insikt i.
Det Obama har sagt är att hans ambition är att USA efter den ökade insats som nu sker ska successivt börja minska sina styrkor från 2011, i den takt som Afghanistans armé och polis själva kan ta över ansvaret för säkerheten i landet.
Detta är ju även Sveriges politik, utöver redan stora civila insatser är självklart inriktningen att minska vår militära insats i takt med att landet blir säkrare, och att då öka de civila insatserna.
Men Guillou och Lars Ohly vill att Sverige och övriga över 40 länder som deltar i FN-insatsen omedelbart ska lämna landet och låta det återigen slitas sönder i ett förödande inbördeskrig. Guillou och Vänsterpartiet ger faktiskt inga konkreta förslag hur detta ska kunna undvikas när världssamfundet genom att svika Afghanerna ska ge fritt fram för inbördeskrig och för en eventuell ny talibandiktatur med allt vad vi vet att det skulle föra med sig.
Det är lätt att tycka till och kritisera, men bevare oss för att Guillou och Vänsterpartiet skulle få inflytande över FNs - och Sveriges - fredsbevarande insatser i Afganistan. Därför är det rödgröna samarbetet mycket oroande vad gäller försvars- och säkerhetsfrågor i Sverige och på andra håll.
Läs även andra bloggares åsikter om afganistan, jan guillou, aftonbladet, johanne hildebrandt, försvar, FN, politik, centerpartiet
Hon har sakligt resonerat kring FNs fredsinsats i Afghanistan, och fått mothugg av den förre Sovjetinformatören Jan Guillou, också författare med mera.
Han hävdar liksom Vänsterpartiet att Sverige - och säkert USA och andra länder - borde lämna Afghanistan med sina fredsstyrkor. Antagligen menar han - också likt de lysande analytikerna i kretsen kring Lars Ohly - att pengar istället borde skickas till landet för att bygga upp bl a flickskolor...
I sin replik till Johanne Hildebrand är Guillou ute på inte bara de djupa vattnen enligt ovan utan han förvrider verkligen också verkligheten - vilket jag i rubriken summerat som "ljuger" - genom följande konstaterande:
"Det är anhängarna av kriget i Afghanistan som har de svåra frågorna att besvara, inte krigets kritiker. Exempelvis vad Sverige skulle ha för militär funktion när USA och de andra militära stormakterna lämnar Afghanistan nästa år, om Barack Obama håller vad han lovar."
Guillou påstår alltså att USA enligt Obama kommer att lämna Afghanistan med sina soldater nästa år. Detta hans påstående är alltså fullständigt falskt, vilket nog inte varje läsare av Aftonbladet har insikt i.
Det Obama har sagt är att hans ambition är att USA efter den ökade insats som nu sker ska successivt börja minska sina styrkor från 2011, i den takt som Afghanistans armé och polis själva kan ta över ansvaret för säkerheten i landet.
Detta är ju även Sveriges politik, utöver redan stora civila insatser är självklart inriktningen att minska vår militära insats i takt med att landet blir säkrare, och att då öka de civila insatserna.
Men Guillou och Lars Ohly vill att Sverige och övriga över 40 länder som deltar i FN-insatsen omedelbart ska lämna landet och låta det återigen slitas sönder i ett förödande inbördeskrig. Guillou och Vänsterpartiet ger faktiskt inga konkreta förslag hur detta ska kunna undvikas när världssamfundet genom att svika Afghanerna ska ge fritt fram för inbördeskrig och för en eventuell ny talibandiktatur med allt vad vi vet att det skulle föra med sig.
Det är lätt att tycka till och kritisera, men bevare oss för att Guillou och Vänsterpartiet skulle få inflytande över FNs - och Sveriges - fredsbevarande insatser i Afganistan. Därför är det rödgröna samarbetet mycket oroande vad gäller försvars- och säkerhetsfrågor i Sverige och på andra håll.
Läs även andra bloggares åsikter om afganistan, jan guillou, aftonbladet, johanne hildebrandt, försvar, FN, politik, centerpartiet
Etiketter:
försvar,
försvarsdebatt,
personer,
utrikes
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)