Några mönster och iakttagelser i svensk politik sedan 1900.
Baserade på Per T Ohlssons utmärkta bok Svensk Politik.
En listning av viktiga skeenden i svensk politik 1800-2018har jag gjort i ett tidigare blogginlägg.
1.
1. 1. Liberalismen växte fram som en vänsterrörelse. De
två första decennierna på 1900-talet drev liberala vänsteregeringar med stöd av
socialdemokraterna, och även vartefter av dåtidens moderater, igenom rösträtt
för alla över 18 år.
2. 2. Socialdemokraterna började dominera svensk
politik på 1920- och 1930-talen. Deras hegemoni varade i 44 år från 1932, och
består delvis än. När de lägger band på sin planhushållning och socialism och
är pragmatiska går det bäst för dem. Löntagarfonderna var ett sänke och drevs
obegripligt långt och länge, infördes 1983, avskaffades 1993 och är helt
inaktuella. Även i krigsslutet och några år drev man på för planhushållning.
3. 3. Socialdemokraterna har länge varit det regeringsbärande
partiet och har genom åren agerat med stor skicklighet och har nått enorma
uthålliga valframgångar. Man har också ibland haft tur (lotteririksdagen, invasionen
i Tjeckoslovakien, Gustav 6 Adolfs död mm). Och man har haft stor fördel av att
mittenpartierna oftast lutat och lutar åt vänster.
4. 4. Socialdemokraterna har alltså gärna tagit hjälp
av ett eller flera mittenpartier (Bondeförbundet/C, FP/L och på MP som en tid
var lite mittenriktat). S regerade med gott stöd av Bondeförbundet på 1930-talet
och 1950-talet och delvis på 1960-talet (Gunnar Hedlund) samt 1994-98 och från
2018. FP samarbetade med S tidigt 1900-tal samt 1973-76 och 1978-79 och delvis 1989-90 och senare och från 2018.
Hade C och L valt samarbete åt höger hade det varit borgerliga regeringar på
1930-talet, 1950-talet och från 2018.
5. 5. Det är slående i Per T Ohlssons historiebeskrivning
hur starkt fokus hela tiden är på socialdemokraterna och deras ledande
företrädare. Av naturliga skäl eftersom de regerat Sverige så mycket. Ett visst
fokus är på liberalerna (främst för 100 år sedan) och en hel del fokus på BF/Centerpartiet.
Allmänna Valmansförbundet/Högerpartiet/(Nya)Moderaterna tar dock märkvärdigt
lite plats, eller inte, beroende på att de oftast varit lite offside i
opposition. Det är Arvid Lindman, Gösta Bohman, Carl Bildt och Fredrik
Reinfeldt som får en del utrymme.
6. 6. Reinfeldt är den mest framgångsrike av dessa,
genom att möta socialdemokraterna med deras egen medicin, att anpassa sig till
mitten och få med sig mittenpartierna. De borgerliga regeringsåren är dock
tillfälliga undantag från huvudregeln, socialdemokraterna styr med stöd från
kommunisterna senare delen av 1900-talet och därutöver återkommande med stöd
från mittenpartierna.
7. 7. Mot denna bakgrund kan det inte ses som
överraskande att Socialdemokraterna, och MP, regerat Sverige från 2014 och
återigen från 2018, med hjälp av Decemberöverenskommelsen (DÖ) och främst mittenpartierna.
Hur det blir 2022 återstår att se. Kanske ställs ett rödgrönt samarbete med 4
partier mot ett liberalkonservativt samarbete som kan få stöd av SD. Utgången
blir mycket oviss. Det ser just nu inte bra ut om man vill se ett
allianssamarbete efter valet 2022. Möjligen kan ett val av Nyamko Sabuni till
L-ledare driva i den riktningen, men ny partiledare kan mycket väl bli Erik
Ullenhag bli vilket minskar chanserna.
8. 8. Intressant att notera är att Per Albin Hansson
(S) redan under krigsåren trivdes så bra som statsminister i en samlingsregering
att han funderade över en typ permanent s-regering och en (kanske liberal eller
konservativ) opposition som bara opponerade i olika sakfrågor. Kanske lite
profetiskt med tanke på åren från 2014. Intressant är också att högerledaren
Jarl Hjalmarsson 1959 försiktigt sonderade en sammanslagning M och FP. Mer
välkänt är naturligtvis att det fanns långt gångna planer på 1970-talet att slå
samman de både mittenpartierna, vilket dock CUF och C satte stopp för, trots
Fälldins starka engagemang.
9. 9. Folkomröstningen om EU gav en knapp ja-seger den
13 nov 1994, med 52,3 % mot 46,8 %. Per T Ohlsson förbiser här den avgörande
faktorn till att det blev ett ja, nämligen böndernas (LRFs) och Centerpartiets
helt avgörande roll. Bland bönder och Centerpartister var lika många, eller
mer, emot än för. Trots detta tog både LRF och C ställning för ett ja, och
kampanjade för det. LRF hade inget annat val. I slutet av 1980-talet hade man
kastat in handduken och gjort spårbyte, vilket gjorde att 6 av riksdagens 7
partier (MP undantaget) beslutade om en radikal avreglering av jordbruket i
1990 års jordbrukspolitiska beslut, Omställning 90. Efter en övergångsperiod på
5 år skulle tullskydd och regleringar avskaffas i ett ultraliberalt tänkande,
vilket skulle kastat det svenska jordbruket ut i kaos och konkurser. LRF
tvingades därför att stödja ett svenskt EU-medlemskap vilket ju skulle återföra
Sverige in i en reglerad jordbrukspolitik med fortsatt tullskydd. Hos
Centerpartiet vägde det över för ett ja sedan LRF tog ställning. Hade LRF och C
kampanjat för ett nej hade folkomröstningen säkert med bred majoritet, som i
Norge, resulterat i ett nej.
1 10. Det finns de som tror att Centerpartiet blev det
dominerande borgerliga partiet på 1970-talet på grund av sitt
kärnkraftsmotstånd. Detta är fullständigt fel, C hade redan 19,9 % i valet 1970
och fick 25,1 % 1973, då kärnkraften knappast fanns på den politiska kartan. I
valet 1976 spelade kärnkraften en stor roll och kanske bidrog det till att C då
höll ställningarna. Det fick dock Thorbjörn betala mycket dyrt för när han
tvingades kompromissa sina kategoriska utfästelser om bl a kärnkraftverket i
Barsebäck. Och sedan började för Centerpartiet en lång dags färd mot natt när
man fick karaktären av ett känsloladdat enfrågeparti, man smalnade av och hur
rätt man än kanske hade så rasade C på 22 år från 24,1 % till 5,1 % 1998.
1 11. Jag oroas lite över paralleller i dagens
politiska situation när C åter känsloladdat är mycket anti något, hur rätt man
än kanske har, vilket riskerar att dra fokus ifrån partiets samlade politik.
Det har heller inte alltid betalat sig i opinionen när C har samarbetat med S,
men kanske är idag tiderna annorlunda.
1 12. Jag tror att Sverige måste gå med i Nato inom få
år och också gör det. Vi är nästan med och teknisk och annan utveckling gör att
Sveriges trygghet kräver ett fullvärdigt Nato-medlemskap. Det har varit mycket
betydelsefullt att både M, C och KD på 2000-talet tagit tydlig ställning för
ett svenskt Nato-medlemskap, och där har även jag spelat en liten roll som
Centerpartiets försvarspolitiska talesperson under 8 år.
1 13. S, V och MP kritiserade starkt regeringens
öppning för signalspaning i luften som genomfördes 2008 sedan C-ledamöterna
Fredrik Federley och Annie Johansson (Lööf) fått igenom integritetsskärpningar.
Efter 2014 har de rödagröna partierna gjort ytterligare öppningar för mera
signalspaning, helt i strid med vad de sade 2007-2009, med Thomas Bodström (S)
i spetsen. Detta har dock inte alls givit någon medial uppmärksamhet jämfört
med den upphetsade debatten 2007-2008.
1 14. I mars 2004 lade Nya Moderaterna om sin skatte-
och välfärdspolitik som ”det nya arbetarpartiet”. Bo Lundgrens skattesänkningar
genomfördes ändå i stor utsträckning efter valet 2006.
1 15. Striden om tjänstepensionen på 1950-talet, och
folkomröstningen, var mycket jämn. Liksom vid folkomröstningen om kärnkraft
lyckades politiska taktiker (främst S) att få till stånd 3 alternativ vilket
gjorde att Socialdemokraternas linje vann i båda fallen. ATP (Allmän
tilläggspension) infördes men var alltför generös och på 1990-talet stramades
pensionssystemet åt så mycket att Sverige idag har pensioner på EUs nedre
halva, vilket faktiskt är skamligt. Det ekonomiska nettot att leva på efter
pension minus skatt plus bostadstillägg är typ lika stort för en
garantipensionär som för den som arbetat i ett låglöneyrke hela livet, vilket
inte är rimligt. Det måste löna sig att arbeta.
1 16. Socialdemokraterna valde runt 2017 att endast
begränsat driva planhushållning och socialism.
Åren kring andra världskrigets slut drev man på igen men släppte det när
folkopinionen oroades. (S och SKP införde 1946 en arvsskatt på 60 % som starkt
kritiserades av oppositionen. Den togs bort 1959.) Under framförallt 1980-talet
kom ett nytt återfall när löntagarfonder skulle införas vilket bidrog till
sämre opinionssiffror. Sedan Bildtregeringen och riksdagen 1993 avskaffade de
löntagarfonder som faktiskt infördes 1983 har frågan varit död.
1 17. Regeringsdugligheten hos borgerliga regeringar,
de få gånger de har fått chansen, har inte alltid imponerat. Bramstorps
semesterregering (6 månader) 1936 gjorde inte mycket. De 4 (!) borgerliga
regeringarna åren 1976 till 1982 var starkt splittrade i t ex kärnkrafts- och
skattefrågorna, vilket tog mycket energi. Att regeringarna två mandatperioder i
rad sprack säger tyvärr mycket. Även Bild-regeringen 1991-94 hade utöver en svår
finanskris betydande inre motsättningar. Det lysande undantaget är naturligtvis
regeringen Reinfeldt 1 åren 2006-2010.
1 18. Innan valet 1968 ville S avskaffa
hyresregleringen. Mittenpartierna gick delvis emot och propositionen drogs
tillbaka. (tyvärr..).