Riksdagsledamöter, Ni som lyssnar, och Ni som läser detta om ett eller flera
decennier när dagens utmaningar är historia, så som det alltid blir.
Under Centerpartiets viktiga idéprogramsdebatt väcktes jag
till insikt om att ett litet land i Europeiska Unionen, som Sverige, inte
ensidigt kan fastställa sina migrations- eller asylregler betydligt mer
generösa än övriga EU-länder. I alla fall inte i en värld med djupa klyftor,
någon miljard människor som svälter och kring 60 miljoner på flykt.
Vi enades i Centerpartiet om ett bra idéprogram, med goda
visioner och med beaktande av verkligheten.
Sedan dess har jag nu och då lyft fram uppfattningen att Sverige
behöver anpassa sina asylregler i EU-riktning. Detta enkla konstaterande har
tyvärr ofta bemötts med upprörda känslor och jag har fått kritik för att typ
fiska i grumliga vatten och för att t o m uttrycka mig främlingsfientligt eller
”rasistiskt”. Inget kunde vara mera fel
och jag är naturligtvis djupt kränkt över detta.
Dessa grundlösa beskyllningar är i sak obegripliga men
förklaras av den ”åsiktskorridor” som i den svenska samhällsdebatten i de bästa
avsikter upprätthållits av politiker och media. Den finns inte, eller har inte
funnits, brukar dessa ibland hävda. Det är fel och det vet vi som sökt bredda
den.
Hade Sverige lyssnat på oss som försiktigt lyfte fram detta,
att Sverige borde anpassa sina asylregler i EU-riktning, hade kanske antalet
asylsökande till EU som valde att ta sig till Sverige inte varit lika högt som
det varit och blivit. Men det är också historia.
Nu tvingar verkligheten samma politiker och partier, och
samma ledarskribenter med hög och stolt svansföring, till att föreslå och försvara
åtgärder som slår blint och som varit helt otänkbara och som då beskrivits med
epitet som jag inte här vill nämna. Nu glöms de heliga principer som alltid
tidigare lyfts fram och nu försvaras de drastiska åtgärderna som nödvändiga i
en ny verklighet. Jovisst, men principdebatten som fördes tidigare omfattar
faktiskt samma principer nu som då. Och den övergripande verkligheten har
faktiskt inte förändrats.
Här är vi idag. Panikåtgärder framtvingade av verkligheten. De
senaste årens handlingsförlamning har också lyft fram Sverigedemokraterna som
ett av Sveriges 3 största partier, inte av egen kraft skulle jag säga, utan
framhjälpta av de partier som ville mer än vad som är i längden möjligt.
Regeringen har plötsligt lagt om kursen 180 grader och föreslår
nu radikala åtgärder för att förhindra många av de som vill söka asyl i något
EU- land att inte längre kunna göra det i Sverige. Vi behandlar idag en proposition
tillyxad i all hast med dåligt beredda och mycket långtgående förslag.
Centerpartiet har arbetat fram och sedan lång tid föreslagit
rader av konstruktiva förslag för bättre integration, effektivare
flyktingmottagning och fler i arbete genom lägre trösklar, bättre regelverk och
enklare jobb. Det är mycket beklagligt att starka politiska krafter hittills
kunna förhindra att dessa nödvändiga insatser genomförs. Jag hoppas att
verkligheten inom kort kommer att göra att Centerpartiets förslag kan
förverkligas i bred politisk enighet, jag skulle t o m vilja säga att något
annat skulle vara mycket överraskande. Verkligheten är en tung kraft och den
talar för Centerpartiets förslag och mot socialdemokraternas och LOs fyrkantiga
1970-talsfundamentalism som bromsar mycket av det som måste göras.
Däremot motsätter sig Centerpartiet, och och Vänsterpartiet,
att åtgärder görs för att bromsa det mycket stora inflöde av asylsökande och
andra till EU som i hög utsträckning har valt att söka sig till Sverige. Jag
anser åtgärder vara nödvändiga men att regeringens förslag har stora brister.
Därför kommer jag att avstå i dagens omröstning.
