Alltfler förespråkar rätt till dödshjälp

De flesta svenskar är för en rätt till dödshjälp, som finns i alltfler länder. Det finns en del läkare och präster som kallar en svårt lidande människas vilja för att vilja dö/somna in och slippa dödskampen nära livets slut, för "självmord", och som anser att det ska vara fortsatt förbjudet.

Jag anser detta vara en obarmhärtig linje som därtill låter statens makt att bestämma gå före en människas yttersta vilja.

Kajsa Dovstad är läkare och skriver väl i GP om att en rätt till dödshjälp bör införas.

Dana Pourkomeylian är jurist och ordförande för CUF i Västra Götaland och skriver ledare i Hallands Nyheter C) och är för en rätt till dödshjälp.

Lars J Eriksson är chefredaktör på Skånska Dagbladet (C) och förespråkar i denna ledare rätt till dödshjälp.

Staffan Danielsson, riksdagsledamot emeritus, drev under sin riksdagstid frågan mycket starkt.

Alltfler länder i världen inför nu rätt till dödshjälp, vilket fungerar väl med bred förankring i folkmajoriteten, och där frågan om att återgå till förbud knappast diskuteras.

Statens medicinskt/etiska råd (SMER) har länge sagt att regeringen borde utreda frågan om dödshjälp och om gråzoner kring detta i livets slutskede som finns genom olika praxis och rutiner som skiljer mellan läkare och sjukhus. Ingen regering har vågat eller velat utreda detta, vilket jag anser vara tjänstefel. SMERs rapport hösten 2017 visade tydligt att alltmer talar för att införa denna rätt.

Anders W Jonsson är läkare och Centerpartiets förste vice ordförande och liksom centerpartiet helt emot en rätt till dödshjälp. Han har haft starkt inflytande över att Centerpartiet vägrar att ens utreda frågan. Liksom över att mina motioner om att utreda frågan visserligen fått kraftigt ökad stöd på partistämmorna (från få procent för 6-7 år sedan till uppåt 40 % de senaste stämmorna) men hittills avslagits.

Tyvärr har Centerpartiets ledare Annie Lööf, som tidigare förespråkat dödshjälp, i kristen media sagt att hon har ändrat sig, efter att ha sett hur bra sjukvården hanterar vården av cancersjuka, vilket också är Anders W Jonssons argument. Alla står naturligtvis bakom en ständigt bättre palliativ vård med smärtlindring som fungerar, men detta ändra ju inte principfrågan om en svårt lidande människa i t ex ALS, vars muskler förtvinar och där man kan kvävas till döds, vars yttersta vilja är entydig men som Staten förvägrar, ska kunna få den villfaren. Eller ej.

Ge Kristersson chansen, om SD fäller så Mitten/S, men först då!

(Här länkar till några tidigare blogginlägg av mig om regeringsfrågan.)



 Jag tänker i samma banor som Axel Darvik (L) i Göteborg. C och L borde rösta nej till Löfven och sedan avstå så att Kristersson får chansen. Skulle SD fälla Kristersson lär det bli en S-Mittenregering som då har legitimitet och SD bär ansvaret. (Men skulle C och L först fälla Kristersson och sedan släppa fram Löfven så befarar jag att Sveriges politiska karta ritas om med betydande risk/möjlighet att en rätt stark Kristerssonregering styr efter valet 2022). "Axel Darvik
17 tim · 
SLÄPP FRAM KRISTERSSON OCH STÄLL TUFFA KRAV
Annie Lööf har under sin sonderingsrunda gjort vad hon har kunnat för att få till en Alliansregering med stöd över blockgränsen. Tyvärr lyckades hon inte nå framgång och det är bara att beklaga. En Alliansregering med stöd av MP eller S hade inneburit en stabil regeringen med möjligheter att reformera viktiga politikområden så som; arbetsmarknad, utbildning, skatter, innovation, miljö och bostäder.

För Liberalerna är det viktigt att hålla undan för både höger och vänsterpopulism, men oavsett vilken regering som tillträder så är valresultatet detsamma. SD och V kommer ha inflytande i svensk politik den kommande mandatperioden och ingen förhandling kan ta ifrån dem de mandat de fått av folket. Deras valresultat påverkar samhällsdebatten även om de är i opposition. En viktig uppgift för liberalerna är att ta debatten mot SD:s populistiska förslag och grunda för en revansch i nästa val.

Det är bara att erkänna att Liberalernas resultat på 5,5 % innebär en svag ställning och mandatfördelningen ger att vi inte kan ha något avgörande inflytande över vilken regering som ska tillträda. Tungan på vågen är Centerpartiet. Vi måste nu skapa förtroende hos vår målgrupp av öppensinnade och borgerliga väljare. Klarar vi inte mobilisera denna bas och lyfta liberalismen ligger vi riktigt risigt till i nästa val.

VÅRA VÄLJARE ÄR GAL-HÖGER
Liberalerna har förnyat sin politik men inte lyckats bygga ett ökat förtroende. Liberalernas politik och våra väljare är i huvudsak positionerade höger om mitten på höger-vänster skalan och på GAL-sidan snarare än TAN. Att bygga förtroende tar tid och ett problem är att Liberalerna inte framstår som konsekventa. L har prioriterat frågor som pappamånader, försvaret, euron, kärnkraften, bistånd, LSS, kunskapskrav, hedersförtryck och språktest samtidigt. Det är kanske logiskt för en liten elit ideologiskt medvetna liberaler men för stora delar av vår målgrupp så har det varit förvirrande eller ointressant. Vi kan bara växa om gruppen som tycker vi är det bästa av alla partier växer. Att vara näst bäst ger inga röster.

Det naturliga för oss liberaler om vi vill bygga förtroende hos vår målgrupp är att utgå ifrån vår positionering i GAL-höger-kvadranten. Vi bör vara trygga i vår identitet och därför släppa fram en moderatregering nu när andra alternativ prövats. Många av de utmaningar vi ser att en regering behöver fokusera på för att modernisera Sverige ser också de andra partierna i Alliansen; jobb, skatter, bostäder och skola.

Liberalerna ska däremot ställa tuffa krav på en Kristersson-regering för att vi ska stödja deras propositioner. Om de börjar förhandla med SD ska vi direkt vara beredda att rikta misstroende mot regeringen. För att säkerställa ett oberoende bör Liberalerna inte ingå i en moderatledd regering utan istället vara en motkraft till SD och se till att Sverige fortsätter vara ett öppet, demokratiskt, jämställt och tolerant land.

INGÅR L I EN S-REGERING ÄR DET SLUT
Att gå in en socialdemokratisk regering eller agera stödparti åt Lövén skulle sannolikt innebära slutet för Liberalerna som parti. Då bryter vi med stora delar av den väljarskara som vi samlade i valet och måste börja bygga upp ett förtroende hos en helt ny grupp på fyra år. Dessutom i konkurrens med Centerpartiet och Miljöpartiet som också tagit en vänsterliberal position. Missnöjda M-väljare som tidigare varit en del av vår bas lär också skrämmas bort av ett sådant vägval. En vänster-mittenregering är precis det Jimmie Åkesson vill se. Han vill visa upp sin bild av ett konservativt block med SD, M och KD. Riskerna är stora att Sverige då går åt helt fel håll i nästa val.

Moderaterna säger sig kunna hitta en väg framåt för allianspolitik om de får chansen i Rosenbad och Liberalerna bör ge dem möjligheten till ett ärligt försök."

Mina Memoarer, blogginlägg ett. Mina strider i LRF och i Riksdagen mm

Jag åkte ur riksdagen hösten 2014, när Lena Ek tog tillbaka "sitt mandat". Lena fick 1.560 personröster (9 %) och jag 1.212 (7 %), vilket jag var mycket tillfreds med.

Jag fick kommande vinter ett erbjudande från författaren och bokförläggaren och skogsbrukaren mm Anders Bockgård från Nämndemansgården i Skrickerum i Valdemarsvik, en spännande person, att medverka i en antalogi som han skulle ge ut med mina minnen från strider i LRF och i riksdagen. Jag accepterade liksom ett antal andra personer som alla, tycker jag, hade givande och intressanta bidrag.

Beställ och läs gärna boken "Kluvet land, här länk till Anders Bockgård.

Detta är ett första blogginlägg med mina Memoarer. Om mig, om mina minnen, min bakgrund och min livsväg, bonde på Erikstad och engagemang i LRF och Centerpartiet, radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990 - liksom LRFs spårbyte, envis och stridbar i LRF och centerpartiet.

Det kommer 4 st blogginlägg till, se länkar nedan.

Segraren skriver alltid historien, typ. All respekt till t ex LRFs och Bo Dockereds (se hans memoarbok) beskrivning av spårbyte och jordbruksbeslut 1990, all respekt till Centerpartiets beskrivning av ideprogramsdebatt och sin medmänskliga och öppnare asyl- och migrationspolitik.
Men även min minoritetsbeskrivning torde ge en bredare bild över det som hände, och vara  intressant för dagens LRF:are och Centerpartister. Och jag står ju alltjämt kvar vid mina uppfattningar, då som nu!

(Den mycket liberale samhällsdebattören Fredrik Segerfeldt går just nu ut hårt mot det svenska jordbruket och kräver avreglering och fria marknadskrafter. Mycket känns igen från tiden före, under och efter Sveriges extremt radikala jordbrukspolitiska beslut 1990 - Omställning 90. Då vek LRF ner sig, bytte spår och hoppade upp på tåget vilket enligt min uppfattning möjliggjorde för en  nästan enig riksdag att fullfölja det som dåtidens "Segerfeldtar" ville. Det är glädjande att idag se ett helt annat agerande från LRF, helt i  min anda! Vad gäller 7 politiska partier inklusive Centerpartiet och friare invandring anser jag mig i allt väsentlig ha fått rätt i det jag har hävdat, men här fortsätter debatten. Och jag har givetvis inte vare sig från LRF eller Centerpartiet fått någon erkänsla för att jag i historiens ljus nog ända hade starka poänger, då och nu..!)

Sociala medier, rätt använda, är fantastiska instrument för information och dialog och jag hoppas att personer från då, t ex Bo Dockered, Hans Jonsson, Caroline Trapp, Lars-Göran Pettersson, Helena Jonsson, Leif Zetterberg och Paul Borgström samt t ex Karl-Erik Olsson, Olof Johansson, Maud Olofsson, Annie Lööf, Eskil Erlandsson och många fler, och personer nu, gärna lämnar synpunkter i kommentarer till blogginläggen samt i de Facebooksforum som jag kommer att länka till blogginläggen, t ex Politisk Centerdebatt, Politisk Allmändebatt, Centervänner PolCV, Svensk lantbruks- och livsmedelsdebatt, Vi är LRF, Spannmålsbönderna, Mjölkdebatten, Alliansens Vänner och en del andra. Jag länkar också på twitter.

Kommer det många synpunkter och dialoginlägg kanske jag sedan sammanställer dem i ytterligare ett blogginlägg!





Detta blogginlägg; Inledning, Min bakgrund och min livsväg, Bonde på Erikstad och engagemang i LRF och Centerpartiet, Radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990 - liksom också LRFs spårbyte, Envis och stridbar i LRF och Centerpartiet

Blogginlägg två; Föreningsbanken och landshypotek, Skandalöst höga LRF-pensioner, Valberedningens förslag till LRF-ordförande, Vägen till riksdagsledamot, Bättre stöd underifrån än uppifrån.

Blogginlägg tre; Lantbrukets ryggsäck och allianens svek, Det stora livsmedelshyckleriet, Välj närodlat före ekologiskt från hela världen, Organiskt - inte ekologiskt.

Blogginlägg fyra; Riksdag och försvar, Striden om signalspaning/FRA, Ekologiskt i den breda åsiktskorridoren, En annan åsiktskorridor - fri migration.

Blogginlägg fem; Rätt till dödshjälp, För stränga körkortsregler, Lantbrukares underläga mot länsstyrelsen i djurskyddsfrågor, Stärk allemansrättens skyldigheter, Carpe Diem

Envis, lojal och stridbar med landsbygd och lantbruk i fokus!

Inledning

Jag har alltid brunnit för en rättvisare värld med mer humanism och medmänsklighet och mindre klyftor. Och jag har också hållit miljö och resurshushållning högt liksom vikten av att jordens människor har tillräckligt med mat och att Sverige av båda miljö- och resurshushållningsskäl ger goda förutsättningar för ett livskraftigt jordbruk och en levande landsbygd. Detta ger i sin tur biologisk mångfald och förutsättningar att sluta kretsloppen samt tryggar öppna produktiva landskap och en stark inhemsk livsmedelsindustri.

Jag ska berätta lite om mig själv och mina strider och varför jag i Centerpartiets riksdagsgrupp trots hård motvind drev en migrationsdebatt samt även fick starka rekommendationer att ”tagga ner” min öppenhet om ekomatskonceptets brister.

Att lära av historien och av andra är guld värt för mänskligheten och människan. Tyvärr mördas och lider människor i mängder av inbördes- och religionskrig än idag, vad har vi lärt? Ungdomar läser mycket färre böcker än tidigare. Illa. Den religiösa fanatismen kan vara fasansfull.

Memoarer/minnesanteckningar från människor är oftast viktiga bitar av verkligheten, och fler borde skriva, har jag alltid tyckt. Både omskrivna personer, men även vanliga personer! Därför nu även jag.

Jag är 67 år och lämnade riksdagen i september 2014 efter 10 år, jag är född på en gård utanför Linköping, ville bli journalist eller socionom men blev agronom och en av Östergötlands mera opraktiska bönder, engagerade mig i LRF och Centerpartiet, var valberedningens kandidat 2004 till att efterträda Caroline Trapp som LRFs ordförande men förlorade och lämnade riksstyrelsen samt ersatte istället Lena Ek i riksdagen när hon blev Centerpartiets enda EU-parlamentariker samma år.

Jag är glad över möjligheten att skriva i Anders Bockgårds bokprojekt för att summera mina ”staccato-memoarer”.  Lite om mig och om några för mig centrala frågor och strider.

Om LRFs radikala och felaktiga ”spårbyte” under Bo Dockered. Om Dockereds, Jonssons och Trapps ohemult slösaktiga pensioner, i det fördolda. Om LRFs och Statens välmenande men delvis fiaskoartade strategi ”den svenska modellens jordbruk”. Om att ”organic” inte bort få ta monopol på begreppet ekologi. Om att nästan bli LRFs ordförande. Om FRAs signalspaning och C-konvulsioner från Annie Johansson (Lööf) och Federley. Om Centerpartiets idéprogramdebatt och fri invandring som mantra. Om åsiktskorridoren och heliga svenska asylregler. Och om dödshjälp, om för stränga synfältskörkortskrav, om statliga djurskyddsövergepp och om allemansrättens fokusering på rättigheter men inte skyldigheter.

Min bakgrund och livsväg

Om mig. Farfarsfar Nils Petter gick folkhögskola och drev sina förfäders gård som var en av 4 gårdar i byn Fjälster i Tuna socken i Vimmerby kommun. Han gick till folkhögskolan och visade sig sedan vara en entreprenör som vågade satsa och ta risk. 1884 tog han det djärva beslutet att ta gården Erikstad i socknen Bankekind nära Linköping med 170 ha åker och typ 30 kor på arrende. Ett väldigt steg! Jordägare var baroniet Adelswärd i Åtvidaberg. NPD (Nils Petter) hjälpte sedan 1910 min farfar Henning att köpa Erikstad med 486 ha, mest skog.

Det röda våghuset vid gårdsplanen inköptes av Henning som kreatursvåg, det stod tidigare vid grå logen på Tuttorp i Bankekind , där kopparmalmsfororna från Bersbo i Åtvidaberg vägdes på vägen mot Norrköping.

NPD köpte och sålde skog, anlade och köpte stora sågverk (Gullringen, Blankaholm, Norrköping, Tunaberg) och 15.000 ha skog och stod på topp i början av 1920-talet. Sedan dog efterfrågan och guldmyntfot infördes vilket urholkade hans stabila koncern och östgötabanken tog över. Han dog bedrövad, dock lyckades hans många långa söner vartefter rädda en del.

På mödernet härstammar jag från Visingsö, dit några skånska bröder Per och Pål lär ha kommit på 1800-talet. Morfar var målare och allt i alloarbetare på ”öa”, familjen hade mycket små marginaler under t ex 1930-talet.

Min far Dag var yngst av 3 bröder och lång och smal, var kapten på I4 under kriget och frös illa och återvände aldrig till kalla norrland. Han tog över Erikstad på 1950-talet och upphörde befriat med den olönsamma mjölkproduktionen 1970.  Han förvaltade länge Alreiks stora donation i bygden och gjorde storverk med att effektivisera driften av jord och skog.

Min mor Margareta lyckades studera till sjuksköterska och träffade Dag på sjukhuset när han vårdades för magsår. Hon älskade sitt yrke och inställde sig som pensionär flera gånger med begynnande demens överraskande till tjänstgöring på vårdcentral och akutsjukhus.

Jag hade en lycklig barndom som äldst av 4 syskon. Jag var och är ett känsligt barn med stort rättvise- och världsförbättrarpatos. Jag mobbades lite av Börje och Kalle i skolan vilket gjorde att jag fick byta småskola. Det var inte så farligt men var ändå tungt och har påverkat mig. Jag lider med alla barn och människor som utsätts för mobbning, människan är ett flockdjur på gott och, tyvärr, ont.

Jag var och är humanist och ville bli journalist eller socionom. Jag sadlade dock om och kände ansvar för att kanske ta över gården och lyckades bli agronom.

Jag träffade min fru Ewa på luciabal på Lantbrukshögskolan, vi hade 3 fina år i Kalmar (och därefter) där jag var informationsansvarig på Kalmar lantmän.

Bonde på Erikstad och engagemang i C och LRF

1978 började jag arbeta tillsammans med min far på Erikstad med växtodling och skog. På gårdens styva leror odlades främst höstvete och med god hjälp av lantmännens traktorverkstad klarade jag trots en besvärande opraktiskhet driften hyggligt, därtill med besvärande överkunskaper i t ex lantbrukskemi och växtodling i bagaget…(jag bjuder lantmästarna på detta..). Det är härligt att vara bonde så länge ekonomin går ihop.

I början var det skönt att arbeta ensam med radiohörlurar som nödvändigt sällskap. Sedan engagerade jag mig i Centerpartiet i Linköping och i LRF, av både sociala skäl men framförallt för att kunna påverka samhällsutveckling och företagande. Min far var lite aktiv i Högerpartiet (nuvarande M) men jag gick åt vänster under studietiden, dock inte längre än till Centerpartiet. Jag uppskattade partiets miljö- och landsbygdsförankring, småföretagsinriktning samt hjärta för de svaga i samhället genom arbetet för grundtrygghet.

Snabbt efter hemkomsten och efter valet 1979 kontaktade jag jordbruksminister Anders Dahlgren (C) och fick förtroendet att vara hans informationssekreterare i regeringen Fälldin 2 till 1982. Utan tidigare ungdomsförbundsengagemang var detta en port till rikspolitiken som betydde mycket, naturligtvis. Jag tappade den onödigt stora respekt för denna som man lätt kan ha. Jag kämpade med liv och lust för både levande landsbygd och ett livskraftigt jordbruk samt var mycket aktiv i kärnkraftsomröstningsopinionsbildningen. Både min chef Anders, som var mycket bra, och jag ställde oss bakom partilinjen.

Generationsskiftet på gården genomfördes 1986 när min bror och jag köpte ut våra 2 systrar. I slutet på 1990-talet köpte jag även ut min bror, som nog skulle blivit en bättre bonde än mig men som med allt större flygerfarenhet istället lyckades få sitt drömjobb som flygkapten i Emirates i Dubai.

Min växtodlargärning stod på topp under 1980-talet. Genom att alla riksdagens partier förutom det färska Miljöpartiet genomförde Europas mest radikala avregleringsbeslut för jordbruket 1990 ”ställde jag om” gården till häststall och ridhus samt lade alltmer av åkern i träda för att sedan arrendera ut växtodlingen från 2005.

Radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990, liksom också LRFs Spårbyte

1990 års beslut hade blivit helt förödande för svenskt jordbruk om det hade fullföljts, så att jordbruket hade fått konkurrera utan stöd på världsmarknaden från 1995. Det är absolut inget exempel på en lyckad avreglering, vilket ibland hävdas. Tvärtom, hade inte Sveriges EU-inträde återfört tullskydd och ersättningar så hade det svenska jordbruket drabbats av katastrofal utslagning, kapitalförstöring, nedläggning och extrem stordrift.

Under 1980-talet var politikerna tydliga med vartåt det lutade. Den motkraft som fanns var böndernas organisation LRF, som kunde mobilisera en folklig opinion och som riksdagen hade stor respekt för.

Överraskningen blev stor, hos både bönder och politiker, när LRFs ordförande Bo Dockered plötsligt proklamerade ett ”spårbyte”. LRF insåg att avregleringen var oundviklig, sa man, och ville hoppa upp på tåget.

Politikerna var förbluffade. Ingen, inte ens LRF, motsatte sig alltså en ensidig svensk avreglering av det svenska jordbruket.

Dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt uttrycker i sina memoarer sin häpnad över att LRF kastade in handduken, men socialdemokraterna tackade och tog emot och även Centerpartiet tvingades ställa sig bakom regeringens planer.

Visst fanns det delar i spårbytet som var förståeliga, att bondekooperation och bönder t ex måste bli mer marknadsinriktade. Däremot blev det förödande att den enda kraft som kunde ha bromsat de extremliberala politikerna, LRF, valde att kasta in handduken och i praktiken gav politikerna grönt ljus för ett marknadsliberalt experimenterade i full skala, som enda land i Europa.

Envis och stridbar i LRF och Centerpartiet

Jag hade tidigt engagerat mig i LRF på lokalavdelningsnivå, skrev motioner till riksförbundsstämman, och kände stor oro för mitt växtodlingsföretag och för det svenska jordbruket om vi som enda europaland skulle utlämnas till att konkurrera på världsmarknaden utan tullskydd och ersättningar.

Jag reagerade starkt på LRFs spårbyte och gjorde allt för att förhindra det, med debattartiklar, motioner och inlägg på länsförbundsstämmor. Men Bo Dockered hade valt väg och lyckades med sitt kraftfulla ledarskap att få med sig de med ledningen oftast lojala länsförbundsledningarna, så även i Östergötland.

Min besvikelse var stor och i protest blev jag informationsbyråkrat i 3 år på lantbruksstyrelsen (nuvarande Jordbruksverket) i Jönköping, dit jag mest dagspendlade 30 mil t o r. Mitt främsta minne därifrån är när jag i höjd med Braheborg i radion fick nyheten att skaraborgarna under ledning av Hans Jonsson (vilket förde honom till riksförbundsstyrelsen) blockerade myndigheten. Jag satt under dagen i en bunker tillsammans med myndighetens ledning och skickade med blandade känslor ut desperata pressmeddelanden som inte ledde till någonting.

Jag fick dock stöd av de flesta LRF-medlemmarna i Östergötland och min motståndskamp gjorde att jag till allmän överraskning blev föreslagen till LRFs länsförbundsstyrelse, och ett år senare till ordförande, efter hedersmannen Åke Björn som inte hade haft någon lätt sits mellan mig och Dockered. På stämman 1991 talade halva länsförbundsstyrelsen emot mig som ordförande men jag valdes ändå med bred majoritet.

Jag ser det som en stor merit att jag när jag slutade som ordförande 1999, och efterträddes av den förträfflige Anders Johansson i Nässja, rådde stor harmoni i både länsförbund och styrelse.

Jag valdes sedan in i LRFs riksförbundsstyrelse 1997. Under min tid i LRF stod både jag och östgötarna för en stark näringspolitisk linje, att LRF visst skulle utveckla marknad och möjligheter men att man också, eftersom de politiska spelreglerna var så avgörande för lantbruket, skulle kraftfullt driva på för rättvisa spelregler relativt bönder i övriga EU-länder.

Jag sågs säkert som besvärlig och envis av många i LRFs ledning, och det ryktet har jag fått leva med även i Centerpartiet. Det kan finnas fog för en sådan syn, även om jag bestämt hävdar att jag i grunden är konstruktiv och lojal och bra på att samla styrelse och medlemmar till ett gemensamt agerande. (det är precis så här memoarer kan användas, att oförblommerat frossa i sin egen analys och uppfattning!).

Naturligtvis har min ”bråkighet” berott på en stark övertygelse i sakfrågor, som jag inte vikit ifrån, mer om detta senare.

Huvudströmningen i LRF de senaste 25 åren har varit att tona ner LRFs näringspolitiska profil och istället lyfta fram företagandet och se och gynna dess möjligheter på alla tänkbara sätt. Jag är fullt med på det senare, men inte på bekostnad av det förra, så kan min opposition beskrivas.

Mitt punktsättarinlägg i dagens riksdagsdebatt, efter 13 riksdagsår. Och varför jag avstår om amnesti/gymnasiestudier

Jag har skrivit mycket om vägval i svensk migrationspolitik, om ålderskontroll vid asylansökan, med mera. Och med mera.

I dagens riksdagsdebatt sätter jag punkt för 13 år i Sveriges riksdag. Se mitt anförande här på riksdagens web-TV. (scrolla ned till mitt namn i talarlistan). Här protokollet från debatten. 

Jag intervjuas av Expressen-TV. och av Radio Östergötland. SVT Ost skriver här.

Expressen skriver här om 3 liberaler och om mitt beslut.

Här ett foto när jag tackar för 13 oerhört givande år i Sveriges riksdag genom att skaka hand med en av riksdagens Talmän.

Jag summerar i några meningar mina insatser i riksdagen och varför jag kommer att avstå i riksdagsbeslutet om amnesti (gymnasiestudier) för en grupp ensamkommande asylsökande som alla fått avslag i flera instanser.

Frågan är misskött och svår.

Frågan skär genom många partier. I dagens riksdagsdebatt kommer utöver berörda utskottsledamöter flera andra riksdagsledamöter att ta till orda, utöver mig själv också två liberaler (Christina Örnebjär och Nina Lundström) samt två riksdagsledamöter från KD (Emma Henriksson och Roland Utbult). Socialdemokraten Sara Karlsson har lämnat riksdagen i protest mot regeringens proposition.

Mitt punktsättarinlägg:

Riksdagen är ett demokratins högsäte i Sverige, vi rätt få som förunnas att få vara med här i demokratins tjänst under en tid håller alltid våra jungfrutal, och vartefter vårt sista tal i kammaren, kanske ett punktsättartal som jag idag.

Jag ska säga några ord om asyl- och migrationspolitiken, som är komplicerad och laddad, och där det finns olika sakuppfattningar i de flesta partier. Det vittnar även dagens riksdagsdebatt om.  Mitt eget parti, Centerpartiet, står mycket samlat i dessa frågor, jag avviker på några punkter som en av mycket få förtroendevalda.

Och jag ska motivera varför jag i detta svåra beslut som dagens debatt handlar om, amnesti åt en stor avskiljd grupp ensamkommande asylsökande som fått avslag, kommer att lägga ned min röst.

Mitt inlägg blir naturligtvis rätt kort och koncentrerat, den som till äventyrs vill se mitt resonemang mer utvecklat, liksom vad jag engagerat mig i under min riksdagstid sedan 2004, hänvisar jag till min blogg startad ca 2006, bara googla mitt namn.

Jag har framförallt arbetat med försvarsfrågor, där jag gläds över mitt partis tydliga ställningstagande i Natofrågan, samt med landsbygds-, lantbruks- och livsmedelsfrågor samt några etiska frågor, framförallt om rätt till dödshjälp vid svåra lidanden i livets slutskede, och mycket mer!

Jag är en varm humanist och delar visionen om en värld i fred och utan gränser, men är också samtidigt en realist som inser att med dagens väldiga klyftor och utbredda fattigdom och fruktansvärda inbördeskrig och stora flyktings- och arbetskraftsinvandringsströmmar så är en reglerad migrationspolitik ofrånkomlig.

Min första kontakt på allvar med migrationsfrågorna var 2011 när vår stämma lanserade begreppet Nybyggarlandet Sverige, och 2012 när en arbetsgrupp inom mitt parti föreslog att Centerpartiet skulle stå upp för en helt fri invandring. Detta utlöste en stor idédebatt som landade väl, vi enades om både visioner och praktisk politik.

Jag skrev i april 2012 på DN Debatt om rättsskandalen att Sverige då, och fram t o m 2015, som enda land inte gjorde medicinska åldersbedömningar utan i praktiken godtog den ålder som den asylsökande själv uppgav. Jag beskylldes som främlingsfientlig, ingenting kunde vara mera fel. Idag är det jag då skrev och krävde genomfört i bred samstämmighet.

Hösten 2013 motsatte jag mig att centerstämman skulle ta ställning för att Sverige som enda land skulle öppna sina ambassader för de som vill söka asyl i Sverige, jag ville att detta skulle drivas på EU-nivå.

Idag anser jag att Sverige står inför ett vägval i migrationspolitiken. Sverige har idag i praktiken en rätt oreglerad invandring där de som har modet och kraften att ta sig till Sverige och kan uthärda en del svåra år genom att illegalt, som papperslös, stanna kvar även om man fått avslag på asyl- eller arbetsansökan, lyckas vartefter i stor utsträckning att så småningom få uppehållstillstånd och medborgarskap.

Antingen får detta bejakas och fortsätta som ett faktum som inte går att ändra, eller får asyl- och arbetskraftsprövningen ske snabbare och följas av utvisningsbeslut som verkställs om man får nej.

Idag diskuterar vi regeringens förslag om en amnesti till ca 9.000 människor som 2015 ansökte om asyl i Sverige som ensamkommande barn under uppgivna 18 år men som alla upprepade gånger fått avslag på sin asylansökan. Ja, jag vet att förslaget innebär att de ska ges rätt att utan krav på resultat studera på gymnasium i 3-4 år. Även om de sedan inte skulle få arbete är det min uppfattning att deras anknytning till Sverige efter 6-7 år är så stark att egentligen ingen då kommer att utvisas till t ex Afghanistan, därför använder jag ordet amnesti och beklagar att regeringen inte haft kuraget att tala om var detta handlar om.

Jag har ju diskuterat åldersbedömning sedan 2012 och min uppfattning är att över 30 % av de som sökt, och ofta erhållit, asyl som barn under 18 år, egentligen har varit vuxna män mellan 20 och 30 år. Ingen vet naturligtvis exakt hur stor andelen är men jag anser att indicierna för det jag bedömer är mycket starka, vilket jag har utvecklat på min blogg och i artiklar.

Det innebär att över 3.000 av de som idag kan ges möjlighet att studera på gymnasium är vuxna män mellan 20 och 30 som uppgivit sig vara barn under 18 år.

För mig är detta djupt problematiskt och ett huvudskäl till att jag kommer att lägga ned min röst.

Hade regeringens förslag gällt dem som faktiskt var barn under 18, med 1-2 års säkerhetsmarginal, när de ansökte om asyl så finns det också enligt min mening skäl för Sverige att ge dem uppehållstillstånd och senare medborgarskap trots att de enligt vår migrationslagstiftning har fått avslag i flera instanser.

När 40 % av alla ensamkommande under uppgivna 18 år till EU under 2015 valde att ta sig till Sverige med 2 procent av EUs befolkning var huvudorsaken att Sverige utöver att vara ett rikt land också hade de mest generösa asylreglerna och förmånliga villkor i övrigt. Sverige lockade egentligen hit väldigt många av de som vi nu diskuterar, och kan därför sägas ha ett delansvar för att de kom hit.

När det plötsligt kom så många så klarade Sverige inte av att behandla asylansökningarna i rimlig tid och mottagandet blev också utdraget och påfrestande trots behjärtansvärda insatser av både det offentliga och det civila Sverige.

Därför är det inte orimligt att anse att Sverige kan ha ett ansvar för att diskutera en amnesti, en särbehandling, för de som enligt våra migrationsregler har fått avslag på sina asylansökningar och som ska utvisas.

Ett argument för att bevilja amnesti är också det som jag tidigare nämnde och som många för fram, allt färre utvisas och alltfler väljer att gå under jorden för att efter några år som papperslös åter söka uppehållstillstånd, dvs Sverige har i praktiken idag en rätt oreglerad migration som också har stora avigsidor och som innebär mänskliga lidanden på flera sätt.

Därför är det för oss som snart ska besluta ett mycket svårt beslut som väntar. Jag instämmer helt i den förödande kritik som framförts mot regeringens beredning och förslag.

Jag har respekt för vår talesperson Johanna Jönsson och för mina kollegor i centerpartiets riksdagsgrupp som landat i att stödja regeringens förslag. Jag har också respekt för att andra partier landat i att rösta nej.

För egen del, efter denna röstförklaring, kommer jag alltså inte att rösta nej men inte heller rösta ja. Mitt beslut att lägga ned min röst är också en stark kritik mot hur Sveriges migrationspolitik, och vårt godtagande av uppgiven ålder, var utformad under 2015 och tidigare och är därtill en stark kritik mot hur regeringen utformat den amnesti som det ju faktiskt handlar om.

Den som vill se mitt djupare resonemang i många inlägg på min blogg, googla mitt namn och sök t ex under etiketten invandring eller ålderskontroll asyl.

Med detta, Talman, tackar jag för snart 13 oerhört givande år i Sveriges riksdag där jag verkligen har sökt göra mitt allra bästa, som alla andra här, och jag vill göra det genom att att symboliskt ta farväl genom att skaka hand med folkets främsta företrädare i denna kammare , med en av riksdagens talmän.

Vilken liberal seger för Annie Lööf!

Sydsvenskan är en av Sveriges stora liberala tidningar, och Heidi Avellan är en stark liberal röst i den.

Heidi Avellange rescenserar nu Annie Lööfs "memoarbok" och politiska ställning i mycket positiva termer:

"I tuffa tider suktar somliga efter en auktoritär ledare. Men modernt ledarskap bygger på lyhördhet, tydlighet och förmåga att kommunicera. Här levererar Lööf.

I allianssamarbetet kan ett starkt C stärka det liberala i M – åt andra hållet kunde C ta fram det bästa hos S. Och Stureplansgliringar till trots bär C med sig det viktiga perspektivet att Sverige är så mycket mer än Stockholm, så mycket mer än storstaden. Extra viktigt nu när hopplösheten sprider sig i glesbygd och rostbälten – och banar väg för ett otäckt skifte: Mot liberalism, demokrati, mångfald och öppenhet står den aggressiva nationalistiska populismen, misstron mot eliten, motviljan mot det pluralistiska samhället.

”Det är upp till mig och till andra politiska ledare att berätta varför den väg vi väljer är bättre än populisternas”, säger Lööf i sin bok.

Ett kvitto på framgång där är att hon lyckas få SD att se rött."

Detta är en rätt exempellös framgång för en partiledare för centerpartiet, att så hyllas i en ledande svensk tidning (L).

Heidi Avellange ställer sig också bakom Centerpartiets bild av sin politik som att det goda står emot det onda, en storseger även det!

Jag Gratulerar en stark och karismatisk partiledare till detta! Sydsvenskans bild förstärks ytterligare av Annie Lööfs starka förtroendesiffror bland partiledarna samt av att Centerpartiet uthålligt håller sina höga opinionssiffror på över 9 %.

Respekt för Federley, en äkta liberal!

Jag la just in detta inlägg på Facebook och lägger också in det här på min blogg:

Fredrick Federley påminner i ett FB-inlägg om hur han sågades av SSU med bl a hitlermustasch på den tiden då S kritiserade alliansens migrationspolitik som för lite generös. Fredrik är en äkta liberal och förtjänar stor respekt för sin sans och balans när det svenska flockbeteendet under åsiktskorridorens tid firade triumfer i de flesta partier inklusive mitt eget.

Jag gör följande kommentar i Fredricks FB- tråd och lägger in den även här om kanske någon vill instämma eller rätta till.

”Jo, svansföringen hos S och SSU i att fördöma de som tyckte annorlunda än S och som ville hindra människor att komma till Sverige var värdig en elefant, som alltid. Lika hög var svansföringen från S för övrigt mot de som tog ansvar för att FRA- lagen moderniserades, där bl a Fredrik gjorde stora insatser för att genomdriva väsentliga skydd för integriteten. Idag har S, MP och V ytterligare skärpt det som man då förkastade, vilket ofta glöms bort. 

Fredrik ska också hedras för att han inte dragits med i att fördöma oliktänkande, som t ex mig, i den heta migrationsdebatten vilket tyvärr alltför många andra drogs med i och gjorde och fortfarande faktisk gör eller tycker. 

Fredrik är en bättre liberal än en del andra som inte såg eller ser det lika självklart med högt i tak och respekt för oliktänkande!”

Alliansen och S? Eller enpartiregering S, eller M?

FLASH!

Anders Borg lägger i ett facebooksinlägg genomgripande förslag till samarbete mellan alliansen och socialdemokraterna efter nästa val där alternativ Ett är en regering med alliansen och socialdemokraterna. Han motiverar utförligt olika möjliga regeringsalternativs möjligheter och svagheter.

Kanske resonerar han inte i hur Sverigemokraterna och Vänsterpartiet kommer att utvecklas i opinionen före och efter valet om hans tankar vinner gehör.

Jag delar uppfattningen att Sveriges konkurrenskraft måste öka genom reformer varav Anders Borg nämner de flesta, och att en regering med majoritetsstöd i riksdagen är eftersträvansvärd.

Alternativet alliansen med någon form av stöd från SD är inte aktuellt. Jag har varnat för att inte kategoriskt utesluta att S ”i landets intresse” kan gå långt för att säkra regeringsmakten.

Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna, öppnar nu för att stödja en S-regering och inte alliansen.

Expressen skriver i en ledare att:

"Man kan också tänka sig ett scenario där Stefan Löfven väljer att söka stöd för en ensam S-regering och räknar med att SD ska ge sitt passiva stöd genom att lägga ner rösterna.

I Sverige tillämpar vi så kallad negativ parlamentarism, vilket innebär att en regering måste vara tolererad av Riksdagen, det vill säga inte ha en majoritet emot sig. Eftersom SD har särskilt svårt för flyktingaktivistiska partier som MP och C finns det mycket som talar för en enpartiregering efter valet, ledd antingen av S eller M.

Ett alternativ som denna ledarsida förordar är en S-M-regering, som därtill skulle ha egen majoritet i Riksdagen. "

Personvalskamp (C) i Östergötland!

Personkryssannons.

Jag är glad att stå på plats 13 på Centerpartiets lista i Linköping.

Lars Vikinge fick störst stöd i medlemsomröstningen och toppar listan med kommunalrådet Muharrem Demirok på andra plats. Corren skriver här.

Muharrem är tvåa på riksdagslistan och personvalskampanjar för att få flest personkryss. Jag gör detsamma efter att ha flyttats ner till plats fyra.

Min kampanj är inriktad på röda kampanjpennor "Jag kryssar Staffan Danielsson 2018" och att överlämna dem vid hembesök. Jag lyfter i tidningsannonser fram både pennan och det som skiljer ut mig, och som nog gjorde att jag flyttades ned på stämman, ålder och migrationspolitik.

"70 år, erfaren, med civilkurage.
• En röst för Hela Östergötland
och de äldre.
• En realistisk migrationspolitik.
Vill du ha min röda kampanjpenna, och höra vad jag vill?
Jag kommer gärna på fika, bjud gärna in några vänner.
Staffandan@gmail.com, mobil 0725-58 77 21"

(Tyvärr klarar jag inte att kopiera själva annonsen, har någon något tips..? Servern vill inte ta emot filen?).

Det som skiljer ut mig i kommunpolitiken är nog främst att jag liksom Göran Persson, Expressens och Dagens Industris ledarskribenter Anna Dahlberg och PM Nilsson samt många fler, förespråkar att kommunerna ska ges möjlighet att reglera, och om man vill förbjuda, tiggeri.

Jag har i några blogginlägg redovisat min plattform som riksdagskandidat, här och här och här.

Här min

personkryssannons.

Magnus Ek etta på riksdagslistan i Ög, Grattis!

Jag gratulerar varmt Magnus Ek till att toppa nomineringskommittens förslag till riksdagslista för Östergötland. Magnus är en mycket lovande politiker och gör ett utmärkt jobb som ordförande för Centerpartiets ungdomsförbund.
Jag har haft förmånen att toppa östgötalistan 2006 och 2010 men 1998, 2002, 2014 och nu förmodligen 2018 har jag varit tvåa efter mycket duktiga Ekar! Så jag är van!
Vi får se hur listan slutligt fastställs av nomineringsstämman den 25 november men skulle det bli som förslaget tycker jag det ser bra ut, en 23-åring som kan matcha moderaternas 22-åriga tvåa, en erfaren 70-åring (27 % av väljare är över 65..) och en Birgitta Gunnarsson med stor kapacitet och förtroende från västra länsdelen.
Hade jag inte haft förmånen av en god hälsa och ett fortsatt brinnande politiskt engagemang och intresse, och styrkan i min erfarenhet, så hade jag ju inte kandiderat igen.
Nu gör jag det och jag kommer givetvis att ge järnet för att östgötacentern ska få så många röster som möjligt, och för att förhoppningsvis lika många eller fler ska kryssa mig som i valet 2014, 12 %.

Centerpartiets historia -. vilken bok av Håkan Larsson! Läs den!

Äntligen har jag läst i sin helhet Håkan Larssons gedigna bok om Centerpartiets framväxt och ideologi under 100 år och med rötter i bondeståndet under flera 100 år dessförinnan.

Boken heter "Grön Politik för Det Goda Livet".

Jag tycker att Håkan har gjort ett storverk och rekommenderar den för alla som vill veta mer om Centerpartiet. Här länk till Håkans blogg, ni får boken för 150 kr inkl frakt om ni swishar till 070-2667262. Gör det!

Jag har alltid haft stor respekt för huskvarnasonen Håkans brinnande engagemang i kampen för ett bättre samhälle utifrån folkrörelsen Centerpartiet. Vi har landat lite olika i några sakfrågor genom åren, men så kan och ska det ju vara i politiken. (Sveriges EU-inträde, Euro-omröstningen, regionfrågan, kärnkraften och Maud Olofssons energiöverenskommelse).

Det allra mesta förenar oss dock, t ex i avvägningen mellan socialism och nyliberalism där Centerpartiets gröna tråd från början har varit  vaktslående om äganderätten och en marknadsekonomi på socialliberal grund. Centerpartiet har genomgående funnits i det politiska mittfältet  utifrån borgerliga (tänk om det funnits ett bättre samlingsbegrepp..) förtecken med ramar till skydd för de svaga i samhället. Vi har alltid kämpat för att hela Sverige ska leva, för företagsamhet med miljöhänsyn, för resurshushållning och kretsloppstänkande, för decentralisering samt för frihet och trygghet, med mera.

Boken skildrar väl hur Bondeförbundet snabbt bildades och växte till ett etablerat riksdagsparti i regeringsställning på bara några decennier under första hälften av 1900-talet, samt hur partiet sedan breddades och blev Centerpartiet med 25 % av rösterna på 1970-talet och med Thorbjörn Fälldin som den statsminister som bröt den socialdemokratiska eran 1976 och 1979. 

Den skildrar kanske inte lika väl hur nedgången sedan skedde ner till 5,1 % av rösterna i valet 1998.., och där har nog Håkan och jag lite olika uppfattning. Jag menar att, hur rätt vi än hade, så fastnade vi i en enda miljöfråga, kärnkraften, och smalnade av och uppfattades som ett enfrågeparti.

Jag tycker att Håkan verkligen söker vinnlägga sig om att skriva "objektivt" trots starka egna uppfattningar om t ex begreppet ekohumanism och om Centerpartiet borde vara med i den liberala eller gröna internationalen, typ. Även om bokens avslutning naturligtvis söker peka framåt i den riktning som Håkan vill se. 

Hans djupa kunskaper om bonde- och centerpartiernas framväxt i främst östra Europa under mellankrigstiden, och hur detta nu åter sker, är imponerande och det är tragiskt att se hur agrarpartierna brutalt krossades när kommunister och nazister gick över lik för sina extrema och förfärliga ståndpunkter och handlingar.

Håkan belyser också noga hur partier inklusive Bondeförbundet under 1920- och 1930-talen präglade av samhällsandan kom snett när rasbiologiska institutet bildades, och han exemplifierar med några ledande personers hemska antisemitiska uttalanden. 
Samtidigt lyfter Håkan Larsson fram vilken betydelse som samarbetet ("kohandeln") mellan arbetar- och bonderörelsen hade på 1930-talet när man gick samman i regeringsställning för att ta Sverige ur den djupa krisen vilket man också gjorde. Utan detta avgörande samarbete kunde Sverige ha kunnat komma väldigt snett både i arbetslöshet och spänningar och extremism. 

Jag delar Håkan uppfattning att idé- och annan debatt i Centerrörelsen borde aktiveras genom någon nättidskrift eller liknande. Har förresten Håkans bok lyfts fram och rescenserats i C-tidskrifter och tidningar?

Jag tycker att Håkans bok borde användas brett i Centerpartiet i alla relevanta sammanhang när vi utbildar nya medlemmar och diskuterar våra rötter och vår historia, samt även när vi utifrån den lagda grunden under det gångna seklet ser framåt. Håkan är kritisk mot att CUF under några decennier insprirerats för mycket av Timbro och vill mera anknyta till centerpartiets politik under förra seklet där t ex Gustav Jonnergård var en ledande partisekreterare och ideolog.

Kanske kunde boken vid dessa diskussioner kompletteras med en analys från dagens partiledningar om de senaste decenniernas utveckling i Centerpartiet. Detta skulle lägga en gedigen grund till diskussioner om var Centerpartiet står och hur vi bäst ska gå vidare!

Här länk till Håkans blogg med Bondeförbundets och Centerpartiets program från 1912 till 2013.

Reinfeldts statssekreterare ber om ursäkt - Tack!

Jag skrev ett blogginlägg nyligen om "Nya vindar i migrationspolitiken". Anna Kinberg Batra gjorde bla avbön för sin motion om fri invandring för 15 år sedan och framförde en ursäkt till de som i hård motvind kritiserat Reinfeldtsuppgörelsen med Miljöpartiet, där de godas "Öppna hjärtan" ofta ställdes mot de "ondas" uppfattning att det finns gränser för Sveriges förmåga att ge asyl och integrera.
Några centertidningar står obekymrat fast vid att Centerpartiet ska ha den mest generösa asylpolitiken och att det inte finns något att be om ursäkt om, typ.

Mikael Sandström var Fredrik Reinfeldts statssekreterare under hela allianstiden. Han skriver en lång artikel i nättidskriften Kvartal, där han oförbehållslöst säger att humaniteten i Sveriges migrationspolitik har brutit ihop och att ansvaret för det är "vårt eget". Det är mycket starka ord som skakar om, i alla fall mig.

Han skriver: "I högtidstalen hyllas fortfarande ”den humana migrationspolitiken”. Sanningen är att den humana svenska migrationspolitiken är död. Den dog inte på grund av avsiktligt fattade beslut utan på grund av välvilja mot människor som lider och ovilja att se de problem som stor invandring på kort tid för med sig. Humanismen i migrationspolitiken har gradvis förtvinat under många år, men dog slutgiltigt förra hösten när 10 000 människor per vecka sökte asyl i Sverige. Det finns inget vi kan göra för att återskapa den. Många människor kommer att fara illa, oavsett vad vi gör".

Mikael Sandström tar på sig ansvaret, tillsammans med alla andra som haft maktpositioner, för att migrationspolitiken har havererat och skäms för att ha medverkat till riksmobbing av ett fåtal insiktsfulla och modiga debattörer som vågade gå mot strömmen och varna för de konsekvenser som vi nu ser. 

Jag känner mig träffad och tackar för denna upprättelse, även om den kommer från en annan  partiföreträdare. 

Mikael Sandström: "Alternativet till den åtstramning som genomfördes förra hösten var sämre. Hade åtstramningen inte genomförts hade migrationsströmmen till Sverige fortsatt. Situationen för migranterna hade blivit än sämre och påfrestningarna på det svenska samhället än allvarligare.

Det är svårt att erkänna att man gjort fel, särskilt om konsekvenserna blivit allvarliga. För att kunna hantera dessa konsekvenser är det dock nödvändigt att jag och alla andra som haft ansvarspositioner i dåvarande regering, i nuvarande regering, i tidigare regeringar och i nuvarande och tidigare opposition, liksom opinionsbildare i media och intresseorganisationer, inser att det är vår skuld och vårt ansvar att migrationspolitiken havererat.

De fanns ett fåtal insiktsfulla och modiga debattörer som vågade gå mot strömmen och som varnade för de konsekvenser vi nu ser. Vi avfärdade dem. Många av dem som på ett högst rimligt vis kritiserade migrationspolitiken buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Jag skäms för att jag medverkat i riksmobbning av dessa debattörer."

Jag inser att jag nog aldrig kommer att få samma upprättelse inom mitt eget parti, där verklighetsuppfattningen, ännu idag, nog bäst speglas av denna ledare i Hallands Nyheter (C), där Maria Haldesten inte har något till övers för de som Kinberg Batra ger sin erkänsla åt, hon ställer dem istället i motsats till "vanligt hederligt folk" som kavlar upp ärmarna och jobbar med integrationen istället för att "ynkligt och ansvarslöst blunda och hissa upp vindbryggan när människor flyr för sina liv". 

Hennes syn på Kinberg Batras och nu Mikael Sandströms "avbön" är att den är "ynklig".

Bildande av nätverk i riksdagen för att i öppen anda diskutera frågan om dödshjälp vid svåra lidanden i livets slutskede

(Tillagt 22 oktober: I Finland visar en doktorsavhandling att 85 % är för dödshjälp, och 24 finska parlamentsledamöter frågar regeringen om den vill göra dödshjälp lagligt. Stenen är i rullning!)

Nätverket kommer att bildas vid ett möte tisdagen den 15 november, där Inga-Lisa Sangregorio personligt kommer att berätta om sin lysande bok Den sista friheten. 

Frågan om individens frihet och rätt att få sin yttersta vilja respekterad vid svåra lidanden i livets slutskede är mycket aktuell. Självklart ska detta ske inom noga utredda och strama ramar.

De senaste decennierna har betydande förbättringar skett genom att individen nu får bestämma att respirator får stängas av och genom att läkare kan bestämma om terminal sedering (drömlös sömn) vid svåra lidanden vilket leder till döden.

En arbetsgrupp inom Statens medicinskt-etiska råd (SMER) föreslog 2008 att detta borde utredas, det finns olika praxis på olika sjukhus och olika gråzoner. Sjukvårdsminister Gabriel Wikström gav i en respektfylld interpellationsdebatt våren 2016 beskedet att han inte var beredd att tillsätta en utredning men att det är bra att SMER diskuterar dessa frågor.

Opinionsundersökningar ger ständigt vid handen att runt 75 % av medborgarna är positiva till att utreda en rätt till dödshjälp, typ.

I USA tillämpas nu Oregonmodellen (rätt att efter prövning få ut medel givet att man inte har mer än ett halvt år kvar att leva) i delstater med en samlad befolkning på runt 50 miljoner, bl a Oregon och Kalifornien. Kanada har nyligen öppnat för dödshjälp.

I Sverige har många tunga debattartiklar publicerats i DN och Svenska Dagbladet, i flera fall av personer nära döden eller med nära anhöriga som lidit i sin dödskamp. Flera böcker har också publicerats, bl a ”Den sista friheten” av journalisten Inga-Lisa Sangregorio. Dagens Nyheter förespråkar på ledarplats att frågorna utreds, Miljöpartiets kongress har tagit ställning för en utredning och flera partier diskuterar frågan intensivt. Ärkebiskop Desmond Tutu har nyligen tagit ställning.

Riksdagen och dess ledamöter fattar många svåra beslut, så även i fråga om rätten, eller ej, till dödshjälp. Uppfattningarna bland ledamöterna skiljer sig inom partierna och mellan olika ledamöter.

Vi som inbjuder intresserade i riksdagen till att delta i det nätverk vi ska bilda anser att frågan om dödshjälp är aktuell och bör med stor respekt diskuteras, även i ett riksdagsnätverk.

Staffan Danielsson

Anette Åkesson

Christina Örnebjär

Annika Hirvonen Falk

Per Ramhorn

Johan Hultberg

Rasmus Ling

Tina Acketoft

Jens Holm

Thomas Finnborg

(Tillagt 22 oktober: Här länkar till några blogginlägg av mig, och till den viktiga och respektfulla interpellationsdebatten i februari med sjukvårdsminister Gabriel Wikström där ochså jag och Johan Hultberg deltog).

Tappar Ramberg, Hagen, Mattson fattningen? Eller jag?

(Alice Teodorescu i GP, som oftast helt klockren:)

Jag är chockad, faktiskt, och söker i detta blogginlägg redovisa varför, och vill gärna ha synpunkter. Håller jag på att tappa all sans och vett, eller är det svenska advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg, Expressens Cecilia Hagen och Expressens chefredaktör Thomas Mattson som håller på att göra det?

Denna nyhetsartikel i Nyheter Idag (OBS, typ SD-nära tidning) ger en god bild av hur det började (få tidningar har skrivit) med ett som jag tycker oerhört anmärkningsvärt blogginlägg av Anne Ramberg. Som tydligt pekar ut min riksdagskollega Hanif Bali (M) med rötter i Iran som "brun råtta" eller som "talesperson för bruna råttor".

Hanif Bali för en tuff kamp på twitter med massor av "vänstertwittrare" och kan vara provocerande för dem och kanske andra ibland. Detta väcker agg och hat, ja hur ska man kalla det som Anne Ramberg ger uttryck för? Men jag känner Hanif Bali som en riksdagsledamot med stort engagemang och som i många år varit migrationspolitisk talesperson för moderaterna.

Att en ledande advokat, tillika generalsekreterare i Svenska advokatsamfundet uttrycker sig så här utan att det blir en riksnyhet och kritiken blir förödande från "tyckarSverige" begriper jag inte.

Igår inspirerades Expressens krönikör Cecilia Hagen till att gå ännu längre än Anne Ramberg i denna krönika betitlad "Hur ska vi bli av med de mänskliga brunråttorna".

Hon skriver där ordagrant: "Jag dånar inte om jag får syn på en riktig råtta. Det är de där andra rådisarna jag skulle vilja utplåna på ett värdigt vis. De bruna. Dem som Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg skrivit om i sinasenaste bloggar. Läs!"

Och: "Hur ska man bli kvitt de mänskliga brunråttorna? Med gift?"

Hon hänvisar alltså direkt till sin goda vän, de umgås i samma kretsar på Östermalm vad jag förstår, Cecilia Hagen och vill alltså utplåna typ rasister och väl inklusive Hanif Bali.

Man tar sig för pannan. Ofattbart. Hade någon i tidningar närstående SD skrivit på liknande sätt om sina meningsmotståndare hade det varit krigsrubriker i media. Men nu är det rätt tyst.

Och Expressen väljer alltså att publicera Cecilia Hagens ord som tyvärr kan tolkas som, eller inspirera andra till, våldshandlingar. Jag ser mycket allvarligt på dem och på att de publicerats.

Det gör dock inte, märkligt nog, Expressens chefredaktör Thomas Mattson. Artikeln, som jag tycker borde vara nästan åtalbar, typ, låter han stå kvar och på twitter nonchalerar han den t o m.

"

Thomas MattssonVerifierat konto‏@ThomasMattsson

@JakobRutqvist Så är det naturligtvis inte. Bisarr tolkning - tyvärr spridd av du-vet-vilka. Ej ens värt att bemöta, egentligen

Cecilia Hagen vill alltså kanske utplåna Hanif Bali. Är det "en bisarr tolkning", så kan hennes text omöjligen tolkas? Men precis så står det ju.

Men OK, hon menar kanske inte Hanif Bali, då. Hon menar de främlingsfientliga krafter eller rasister som Anne Ramberg pekar ut, lite oklart vilka. Ingår t ex de som röstar på SD, 800.000 medborgare? Jag tycker, både vad gäller Ramberg och Hagen, att det är livsfarligt att anamma ett språkbruk och ett människoförakt som nazister och rasister har och använder sig av. Var kommer detta att sluta när de goda krafterna tar till samma fördömanden, utpekanden och hot som de onda?

Det är tyst på twitter från vänstern och från många goda liberaler. Och Thomas Mattson menar att kritiken mot Ramberg och Hagen är inte ens värd att bemöta. Det vill säga, de har inte skrivit något som helst anmärkningsvärt...

Håller jag på att tappa koncepterna, eller är det Ramberg, Hagen och Mattson?

Cecilia Hagens krönika:
"Värst lär det vara på Karlaplan i Stockholm, om natten. Det rasslar i buskagen, fuktiga små nosar kikar fram, pepparkornsögon spejar, och så, vips, pilar en bamseråtta i väg mot en översvämmad papperskorg eller en tappad korvbit, de korta små benen går som avbrutna trumpinnar och varenda Östermalmsdam eller -herre eller -knähund i närområdet dånar.

Det där sista var alldeles för fördomsfullt, jag tar tillbaka, jag är snudd på Östermalmsdam själv och jag dånar inte om jag får syn på en riktig råtta. Det är de där andra rådisarna jag skulle vilja utplåna på ett värdigt vis. De bruna. Dem som Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg skrivit om i sinasenaste bloggar. Läs!

Det är många som lider av råttfobi. Råttskräck. Min något äldre kusin förlorade sin hjältestatus i mina ögon för några decennier sen när hon likt dåtidens serietidningars sekreterarvåp hoppade upp på mitt köksbord i det ögonblick en söt och pigg liten mus kom kilande över golvet.

Jag har haft större råttdjur på besök också och jag pratar inte om mänskliga rådisar just precis nu. Mina lokala råttor är intelligenta och faktiskt sympatiska till skillnad från de Rambergska brunråttorna. En gång släpade en stor råtta en halv limpa över mitt köksgolv medan jag satt och åt frukost. Den tittade sig först omkring för att försäkra sig om att jag inte såg den, vilket jag visst gjorde, och sen började den målmedvetet putta brödet framför sig i riktning mot gjutjärnselementet. Ett elementrör gick rätt igenom golvet och runt det röret hade ett hål uppstått, ett hål som mynnade i underjorden. Och där, inbillar jag mig, stod en råttkusin på två ben med uppsträckta tassar beredd att ta emot bytet. Jag låtsades som om jag inte märkte någonting. Jag gillade råttan. Den råttan.

Minns ni förresten Art Spiegelmans seriealbum "Maus"? Där framställdes de inte som råttor, nazisterna, utan som ondskefulla katter. Och judarna var tecknade små möss som de jagade. Spiegelman fick Pulitzerpriset för serien 1992, det var första gången en tecknad serie belönades med det prestigefulla priset.

Apropå serieteckningar, häromdagen hittade jag i mitt Facebookflöde Nanna Johanssons "Medias beskrivningar av SD i nio enkla steg" från tidningen Arena i december 2012. Där skildrar hon normaliseringsprocessen på kornet. Jag tror att vi hunnit till steg 5 nu. Må vi inte komma längre än så.

Bland råttor jag gillat finns min dotters hamster Basil om man nu får räkna hamstrar till råttdjuren. Basil var en mycket tråkig och passiv ulltott som gjorde om det lilla hjul hen skulle motionera i till sovplats. Jag känner igen mig i inställningen.

Så sent som i går stötte jag på en riktig gaturåtta, i Malmö, på Gustav Adolfs torg. Den var på väg att fixa käk åt sig och de sina, antar jag. De har väl slut på råttgiftet här liksom i Stockholm.

Hur man ska bli kvitt de mänskliga brunråttorna? Med gift?

Jag önskar att jag hade ett svar. Själv har jag inlett en Aktuellt-strejk. Det lär de inte märka, jag tittar ändå så sällan. Men jag tänkte att jag skulle ge "Breaking news" en chans i stället. Där har de morskat upp sig rejält. Ty mycket tål Filip och Fredrik skrattas åt, men mera hedras ändå."