lördag, juli 21, 2018

Mina Memoarer, Blogginlägg två, Skandalöst höga LRF-pensioner mm

Jag åkte ur riksdagen hösten 2014, när Lena Ek tog tillbaka "sitt mandat". Lena fick 1.560 personröster (9 %) och jag 1.212 (7 %), vilket jag var mycket tillfreds med.

Jag fick kommande vinter ett erbjudande från bokförläggaren och skogsbrukaren mm Anders Bockgård från Nämndemansgården i Skrickerum i Valdemarsvik, en spännande person, att medverka i en antalogi som han skulle ge ut med mina minnen från strider i LRF och i riksdagen. Jag accepterade liksom ett antal andra personer som alla, tycker jag, hade givande och intressanta bidrag.

Beställ och läs gärna boken "Kluvet land, här länk till Anders Bockgård.

Kommer det många synpunkter och dialoginlägg kanske jag sedan sammanställer dem i ytterligare ett blogginlägg!

Detta är alltså mina memoarer, blogginlägg två (av fem)!

(Blogginlägg ett; Inledning, Min bakgrund och min livsväg, Bonde på Erikstad och engagemang i LRF och Centerpartiet, Radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990 - liksom också LRFs spårbyte, Envis och stridbar i LRF och Centerpartiet)

Blogginlägg två (se nedan); Föreningsbanken och landshypotek, Skandalöst höga LRF-pensioner, Valberedningens förslag till LRF-ordförande, Vägen till riksdagsledamot, Bättre stöd underifrån än uppifrån.

(Blogginlägg tre; Lantbrukets ryggsäck och allianens svek, Det stora livsmedelshyckleriet, Välj närodlat före ekologiskt från hela världen, Organiskt - inte ekologiskt.)

(Blogginlägg fyra; Riksdag och försvar, Striden om signalspaning/FRA, Ekologiskt i den breda åsiktskorridoren, En annan åsiktskorridor - fri migration.)

(Blogginlägg fem; Rätt till dödshjälp, För stränga körkortsregler, Lantbrukares underläga mot länsstyrelsen i djurskyddsfrågor, Stärk allemansrättens skyldigheter, Carpe Diem).


Föreningsbanken och Landshypotek
Jag har respekt för Bo Dockered som en stor facklig bondeledare, även om han hade fel i spårbytet. Han gjorde senare en djärv och mycket framgångsrik insats när LRF räddade den konkurshotade föreningsbanken tillsammans med Sparbanken och bildade nuvarande Swedbank. Egentligen borde Länsförsäkringar gjort detta så hade man sluppit att senare till stora kostnader få bilda en bank från grunden, LF bank. Man var väldigt nära att gå in i föreningsbanken men de 2 rikaste länsbolagen, i Dalarna och Östergötland, lyckades tyvärr hejda affären. Istället gjorde LRF en riskfylld men framgångsrik insats som gav stor utväxling tillbaka i månghundramiljonersklassen.
I dessa dagar satsar också lantbrukets bottenlåneinstitut Landshypotek på att starta bank. Landshypotek är kooperativt och lyckades på 1990-talet med knapp nöd undgå att bolagiseras. Jag satt något tiotal år kring 1995-2005 i styrelsen för Landshypotek Östgöta och värderade gårdar, vilket var intressant och givande på många sätt. Landshypotek har sina rötter i 1800-talet och har betytt mycket för lantbrukets kapitalförsörjning. Under mina sista år i Landshypotek fördes en diskussion om den hårdnande konkurrensen borde föranleda att verksamheten skulle säljas till t ex LF bank eller annan bank. Kapitalmarknaderna blir alltmer internationella och en liten spelare med all utlåning i en enda bransch kan ha svårt både med hög rating för att låna billigast, och med högre risk om branschen skulle krisa. Landshypotek har också i flera decennier tappat marknadsandelar, Swedbank har gått om som marknadsledare och andra banker stärker sin ställning.
Det bedömdes att medlemmarna skulle fått ca 6 gånger sitt insatskapital vid en försäljning, samtidigt som en starkare aktör bildades och konkurrensen stärktes. Jag förespråkade det alternativet som det bästa för medlemmarna, men utan framgång. Likt en gång slaktkooperationen, som nu är Finlands- och Danmarksägd i stor utsträckning, trodde en överväldigande majoritet, som därtill uppskattade att värdera fastigheter, att Landshypotek är/var för evigt och skulle klara sig bra.
Nu kommer oroande signaler att Landshypotek drabbas av kreditförluster och att den internationella ratingen sjunker. Man har också tagit beslutet att bygga upp en egen bankverksamhet vilket är mycket kapitalkrävande och riskfyllt. Jag är bekymrad. Om en försäljning skulle aktualiseras, vilket jag fortfarande tror vore klokt, vad kommer då värdet på företaget att vara?


Skandalöst höga LRF-pensioner
Jag har alltid värderat öppenhet, raka puckar och rimliga ersättningar åt politiker och förtroendevalda i t ex LRF. Jag minns väl när ombuden från Östergötland kring 1990 hade förmöten inför LRFs riksförbundsstämma och diskuterade arvoden till LRFs styrelse och dess ordförande. Bo Dockered hade runt 750.000 kr per år i arvode, vilket vi tyckte var väldigt mycket. Vi vill egentligen pruta men bet ihop och avstod detta.
Vi visste då inte att utöver sitt arvode så hade LRFs styrelse, utan att stämman informerades och säkert på initiativ av Bo Dockered själv, beslutat att tilldela ordföranden en avsättning på runt 2 mkr per år till framtida pension (i dagens penningvärde), dvs efter 8 ordförandeår skulle maxbeloppet 8 mkr ha avsatts. (Tidigare ordförande som företrädaren Sven Tågmark hade inte haft detta).
Vi visste heller inte att även LRFs vice ordförande Sture Jönsson också tilldelats en viss pensionsavsättning av sin egen styrelse.
Och vi visste inte att LRFs styrelse beslutat att om Hans Jonsson skulle efterträda Bo Dockered som LRFs ordförande så skulle hans vice ordförandeår i efterhand vara fullt pensionsgrundande. Hans Jonsson efterträdde också Dockered efter två viceordförandeår vilket innebar att efter bara 6 ordförandeår skulle pensionsfallskärmen om 8 mkr vara fullt utvecklad. Hans Jonsson lämnade då sitt uppdrag. (Hans Jonsson var i övrigt en utmärkt ordförande, den bäste som jag har träffat).
När Caroline Trapp föreslogs efterträda Hans Jonsson kom frågan upp i LRFs styrelse att även hon skulle få samma generösa pension som sina båda företrädare. Och att det kunde väl liksom tidigare LRFs styrelse besluta utan besvärande offentlig kommunikation med sin stämma. Jag krävde att full öppenhet skulle gälla och att frågan skulle hänskjutas till stämman. Så skedde också.
På stämman avstod jag, som styrelseledamot, att driva frågan. Stämman var mycket besvärad men följde utan motförslag styrelseledamoten Lars Larssons plädering för att samma pension borde tilldelas LRFs första kvinnliga ordföranden som till de två tidigare manliga.
Därefter utreddes pensionsvillkoren för kommande LRF-ordföranden efter Caroline och en fast ersättning på 1,5 mkr vid avgången ersatte den hittillsvarande nivån på 8 mkr för 8 ordförandeår. Det säger nog allt om hur LRFs styrelses tidigare beslut ska värderas. Jag begriper fortfarande inte hur en förtroendevald LRF-styrelse kunde agera så i det fördolda och i sak.


Valberedningens förslag till LRF-ordförande
Under 2003 stod det allt klarare för oss i styrelsen att det inte bar för LRFs ordförande Caroline Trapp. Jag kände Caroline sedan vår tid på Lantbruksuniversitetet och gillade henne trots våra lite olika synsätt politiskt då, C respektive SKP.  Hon blev sedan lantbrukare och säkert mer pragmatisk. Jag och andra ville gärna bistå henne i t ex hennes ordförandearbete gentemot de politiska partierna men hon kände och bar ansvaret mycket själv trots rätt begränsad erfarenhet.
Valberedningen uppfattade det ohållbara läget och kom fram till att det behövdes ett skifte. Det fanns dock ingen naturlig kronprins eller – prinsessa. Man våndades och funderade och landade slutligen i att tillfråga mig, kanske lika överraskande som när jag valdes till LRF-ordförande i Östergötland. Jag ansåg ju att förnyelse behövdes och kunde inte avböja, och kände också en trygghet i att faktiskt ha förmågan att kunna samla styrelse och rörelse.
Lika trygga var dock inte alla i och utanför förbundsstyrelsen, varav en del säkert hade Juholtsvarning på mig (innan begreppet ens var uppfunnet), typ yvig och ostrukturerad. Visst har jag alltid haft en lättsam jargong och gillar att skämta (efter min mor) men samtidigt drivs jag av djupt rotad övertygelse och stort allvar och en vilja att samla, vilket dock kanske inte alla ser.
Valberedningens ordförande byttes p g av sjukdom, jag låg nog alltför lågt och när skogsfolket i styrelsen tvekade inför mig och när Caroline bad om ett sista år så blev resultatet en rätt bred voteringsseger för Caroline. Jag lämnade givetvis styrelsen i maj 2004, lite besviken men utan bitterhet.


Vägen till riksdagsledamot
Parallellt med mitt engagemang i LRF hade jag fortsatt som fritidspolitiker (C) i Linköping. LRF består av små och stora bönder och alltfler skogsägarmedlemmar. Många röstar på Centerpartiet men också alltfler på Moderaterna. Det utformades en praxis, (där nog M var drivande) att är man ledande inom LRF bör man tona ner eller lämna partipolitiken. Jag höll inte med utan menade att det är en styrka och tillgång att även som regional LRF-ledare kunna ha ett politiskt engagemang, t ex på kommunal nivå. Självklart ska LRF-uppdraget genomföras partipolitiskt obundet.
Så jag behöll envist mitt kommunala uppdrag i miljönämnden i Linköping även som länsförbundsordförande. På grund av detta, att jag blev känd över länet i min LRF-roll och behöll en politisk plattform, valde Centerpartiet att från 1994 års val placera mig som 2:a på riksdagslistan. Det innebar fram till 2004 ingenting, eftersom Centerpartiet i Östergötland, efter storhetstiden på 1970 och 80-talet med 3 mandat därefter endast haft ett mandat.
Men 2004 skedde en förändring. Vår lysande stjärna Lena Ek, som nästan blev Centerordförande istället för Maud Olofsson, kände nog att spänningen mellan henne och Maud efter valet (vilket mest berodde på Maud) behövde lösas upp, och valde att kandidera till Centerpartiets enda plats i EU-parlamentet. I augusti intog hon sin plats och jag ersatte henne som riksdagsledamot för Östergötland (C).
Jag fick sedan förtroendet att i hennes bortavaro toppa östgötalistan i både valet 2006 och 2010 och gladdes över att ca 1.600 väljare (knappt 8 respektive 10 % av alla som röstade C) kryssade mig. I valet 2014 var det åter naturligt att Lena, nu som miljöminister, åter toppade listan med mig (67 år) som åter tvåa. Hon fick 1660 kryss och jag 1212, vilket var goda resultat för oss båda. Min enkla småannonskampanj betonade att jag vågade diskutera migration och tiggeri, vilket alltså inte avskräckte östgötar från att kryssa mig, snarare tvärtom.


Bättre stöd underifrån än uppifrån
Min självständighet och drivkraft gjorde nog i både LRFs styrelse under 8 år, och ca 7 år också i Centerpartiets styrelse, och 10 år i Centerpartiets riksdagsgrupp, att respektive ledningar hållit mig under god uppsikt och inte alltid litat på mig, eftersom jag drivit på i enstaka frågor enligt deras uppfattning lite för mycket och ibland, enligt dem, fel. Min bild är ändå att jag varit lojal men visst, lite envis i mina hjärtefrågor. Om förtroendet för mig inte alltid varit det bästa uppifrån har jag dock alltid känt ett massivt och starkt stöd från både LRFs och Centerpartiets gräsrotsmedlemmar!
Jag kom in i Centerpartiets partistyrelse 1997 när Lennart Daleus blev partiledare. Förtroendet sjönk för honom efter några år, hans karisma från kärnkraftsomröstningen hade falnat med åren. Några veckor innan han meddelande sitt beslut att avgå hade jag rått honom till det, baserat på stämningarna i medlemsleden i Östergötland.
Under min tid i partistyrelsen kom det på förslag att Centertidningar skulle säljas, den koncern som mirakulöst bra hade byggt upp av främst Allan Pettersson. Jag stödde kraftfullt det förslaget, i övertygelsen om att företaget stod på topp, att det var för hög risk att ha alla ägg i samma korg samt att papperstidningens framtid ändå rimligen skulle hotas av utvecklingen. Trots att en del motsatte sig en försäljning är det imponerande att partistyrelsen under Maud Olofssons ledning hade kraften och modet och framsyntheten att sälja för hela 1,8 miljarder kronor, vilket har visat sig vara ett klockrent beslut. I alla fall för säljaren.
I både LRF och Centerpartiet har jag ständigt drivit på för en levande landsbygd och ett livskraftigt lantbruk. Några av Centerpartiets hjärtefrågor är ju bäst möjliga konkurrensförutsättningar för små och stora företag och för lantbruket. Visst ska livsmedels- och energiproduktionen från åker- och skogsmark bedrivas marknads- och möjlighetsinriktat men för framgång förutsätter det också rättvisa näringspolitiska spelregler.

Skicka en kommentar