tisdag, januari 13, 2009

Bagdad Bob svarar Bloggen Bent...m fl

Sverige har för få människor som engagerar sig i samhällsutvecklingen genom de politiska partierna. Alla har väl synpunkter på hur samhället borde utvecklas i olika frågor, de allra flesta röstar vart fjärde år, men i arbetet med de konkreta besluten i fullmäktigeförsamlingar på olika nivåer är det alldeles för få som deltar som medlemmar eller förtroendevalda.

De allra flesta står på åskådarläktaren och buar, brukar jag säga, medan ett alltmer decimerat gäng på planen brottas med själva spelet och besluten.

Det finns inga perfekta partier som tycker som jag själv, givetvis. Därför är det alltid oftast ett rätt stort steg att lämna köksbords- eller kvällsdiskussionerna om det bättre samhället och ta steget in i något av de ofullkomliga partierna. Jag gjorde detta i 20-25-årsåldern, efter att ha insett att mina lösningar på stora och små problem inte nådde så långt. Jag går med och försöker påverka partiet där det ligger fel, och i övrigt understödja det där det ligger rätt, så ungefär var mitt stridsrop.

Jag valde centerpartiet som det ”minst dåliga” eller ”bästa” partiet utifrån mina värderingar och uppfattningar. Både partiet och jag själv har utvecklats under vårt numera långvariga förhållande, men vi har lyckats hålla ihop under många år och centerpartiets utveckling idag känns mycket dynamisk och spännande!

Det är roligt och glädjande med alla som engagerar sig i dagens moderna centerparti, och jag följer med intresse debatten på nätet och t ex engagemanget hos Erik och Björn enligt mitt förra inlägg.

Genom Högforsöverenskommelsen och alliansens bildande – där ju centerpartiet och Maud varit drivande – har vi nu en stark borgerlig regering i Sverige som genomför en rad nödvändiga reformer. Oppositionen kritiserar ju det mesta – som en opposition ofta gör – och vill att det mesta ska förbli vid det gamla socialdemokratiska. Men utan alliansens förändringar och satsningar på liberala reformer och på fler i arbete hade Sverige stått mycket svagare i den lågkonjunktur som nu slår till.

Nåväl, centerpartiet är alltså just nu där vi vill vara, ett regeringsbärande parti som tar ansvar för landet i både stora och små frågor, i både lätta och svåra frågor.

En svår fråga är Sveriges underrättelseinhämtning genom signalspaning. Den diskuterade jag i mitt förra inlägg, och där har partiet i hög grad kunnat påverka den nya lagen och står alltså bakom denna.

Tillståndsgivning och kontroll av verksamheten ska skärpas, och bl a har en signalspaningsnämnd tillsatts som ska besluta om tillstånd för de spaningsinriktningar som myndigheterna bedömer nödvändiga. Denna nämnd ersätts i höst av den nya försvarsunderrättelsedomstolen, med domare och experter.

Signalspaningsnämnden ska bestå av 7 ledamöter, varav 2 domare eller med domarbakgrund och i övrigt efter förslag från riksdagens partier. Centerpartiet ska föreslå en av ledamöterna, jag tillfrågades om uppdraget och tackade ja.

Gjorde centerpartiet fel när man i kraft av sin storlek fick representation i denna viktiga nämnd? Och gjorde jag fel som accepterade detta uppdrag?

Skulle centerpartiet nöjt sig med att ta ansvar för den nya signalspaningslagens utformning, men avstått från att ha inflytande över dess tillämpning i t ex signalspaningsnämnden? Och alltså istället överlåtit sin plats där till något annat parti.

Magnus Andersson verkar hellre se att andra än centerpartister ska ha inflytande över tillståndsprövningen, och Björn Pedersen och Erik Hultin instämmer och föredrar moderater istället.

Mitt resonemang är precis tvärtom, faktiskt. Har nu det statsbärande centerpartiet – jo, faktiskt – i hög grad påverkat och beslutat om signalspaningen och dess regelverk med prövande och kontrollerade organ, då är det väl i rimlighetens namn också vårt ansvar att i förhållande till vår storlek vara med och påverka och ha insyn i hur t ex den nya signalspaningsnämnden ska verka och vilka beslut den ska ta.

Visst skulle väl partiet kunna överlåta åt andra att vara med och ta ansvar för de beslut som vi varit med och fattat, men det är ärligt talat inte i linje med min syn på politik och ansvarstagande!

Jag går in i detta känsliga uppdrag med stort allvar, och jag tror att det tillför både mig och partiet djupare insikter och erfarenheter om hur signalspaningen i de nya noga reglerade formerna kommer att fungera och tillämpas. Det kan säkert komma att påverkan min egen uppfattning om hur den nya lagen ska utvärderas vid den kontrollstation om några år som vi lyckades få igenom.

Jag tror väl att kritiken mot att jag accepterat detta temporära uppdrag bottnar i en kritik mot den nya lagen i sig, och att centerpartiet står bakom den. Detta diskuterade jag också i mitt förra blogginlägg, och det är en sak.

Men införs en ny lag och centerpartiet har möjlighet att vara med och påverka i tillståndsgivande och kontrollerande organ, nog sjutton ska vi ta det ansvaret och inte överlåta det åt andra!

Etiketter: , , , , , ,

Centerpartiets Öppenhetsmanifest! Och signalspaning

En arbetsgrupp inom centerpartiet lade i maj 2006 fram ett öppenhetsmanifest, som sedan antogs av partiets förtroenderåd. Det är ett bra manifest som understryker vikten av öppenhet och integritet, lyfter fram viktiga frågor och föreslår åtgärder.

”Sammantaget kan Centerpartiets syn på det öppna samhället sammanfattas i tre punkter:
• Öppenhet mot de egna medborgarna. Varje medborgare är tillförsäkrad personlig integritet, yttrandefrihet och möjlighet att granska den offentliga makten.
• Öppenhet mot omvärlden. De som vill bo och arbeta i landet ska ges möjlighet att göra så. En generös flyktingpolitik utgår från individens skyddsbehov.
• En öppen ekonomi. Handelshinder och tullar avvecklas. I den nationella ekonomin eftersträvas en liberal ekonomi med näringsfrihet ”

Manifestet ger exempel på områden där förslag finns som är problematiska från integritetssynpunkt:
” Vi ser idag ett tilltagande övervakningssamhälle. Det gäller exempelvis förslag om trafikdatalagring, rätt för Försvarets radioanstalt att signalspana på trådbunden kommunikation samt rätten att använda hemliga tvångsmedel i förebyggande syfte. Samtidigt ökar kameraövervakningen och registreringen av medborgarna. Vi blir alltmer övervakade i vardagen, vad vi handlar, vem vi ringer och var vi befinner oss registreras på olika sätt. Vänskapskretsar, matvanor och andra preferenser som borde vara privata blir mer eller mindre allmän egendom. ”

Och manifestet lägger en rad förslag, t ex:
” Centerpartiet föreslår för att stärka skyddet för den personliga integriteten en lösning där varje ny reglering som innebär en kränkning av integriteten i någon form skall föregås av en integritetskonsekvensbeskrivning i analogi med de regler om miljökonsekvensbeskrivning som finns på miljörättens område.”
” En proportionalitetsprincip skall införas för att skydda mot offentliggörande av privat information där ett svagt allmänintresse inte kan motivera kränkningen av den personliga integriteten. ”

I den svåra och laddade frågan om underrättelseinhämtning genom signalspaning för att skydda landets säkerhet kom ju regeringen – och centerpartiet i regeringen – till slutsatsen att trots det integritetsintrång som signalspaning innebär vägde landets intresse av säkerhet och skydd mot allvarliga yttra hot så starkt att signalspaning i strängt kontrollerade former tyvärr måste accepteras. Centerpartiet koncenterade sig givet denna slutsats på att förstärka integritetsskyddet och fick gehör för ett antal förstärkningar.

Under processen i riksdagen våren 2007 fördes ytterligare förslag fram från socialdemokraterna, som i stort sett samtliga tillgodosågs. Socialdemokraterna valde trots detta att kräva förnyade utredningar – trots att frågan under deras ledning utretts i omgångar under många år och nu behövde avgöras. Efter votering bordlades frågan. I juni 2008 togs frågan upp till förnyad behandling , flera borgerliga riksdagsledamöter ville ha ytterligare integritetsförstärkningar med Fredrick Federley och Annie Johansson i spetsen. Även denna gång lyssnade alliansen och inte minst centerpartiet och flera förslag tillfogades.

Den s.k. bloggbävningen utlöstes under denna process, och debatten fortsatte att rasa även efter riksdagens beslut. Centerpartiet valde att öppna upp en dialog med ledande kritiker vilket födde ytterligare idéer till hur integriteten kunde hävdas och risken för missbruk minimeras, bl a att kontrollmyndigheten och inte FRA skulle avskilja de signaler som enligt regelverket skulle få avlyssnas och att FRA endast skulle få tillgång till de signalströmmar som var relevanta för den godkända inriktningen. Tankarna om en försvarsunderrättelsedomstol istället för en domstolsliknande nämnd diskuterades också. Även inom folkpartiet fanns kritiska röster. Sammantaget ledde detta till den uppgörelse mellan allianspartierna som nu gäller och som ska föreläggas riksdagen för beslut i vår.

Jag och centerpartiet har en ärligt ödmjuk inställning till den mycket svåra avvägning som vi tvingats till mellan den integritet som vi verkligen vill värna å ena sidan, och samtidigt det ansvar för landets säkerhet som varje regering och riksdag också har. En regering måste kunna regera och den här frågan behövda verkligen regleras.

Lösningen har alltså blivit att stå fast vid behovet av en signalspaning under strängt reglerade former, men att i en kontinuerlig dialog med kritiker inom och utom riksdagen i en intensiv process vara lyhörd för de ytterligare möjligheter till förstärkningar av integriteten som denna resulterade i.

”Bloggbävningen” och dess väldiga engagemang har alltså verkligen lyckats få igenom väsentliga integritetsförstärkningar i en dialog med bl a ett lyssnande centerparti, och kan alltså inteckna betydande framgångar. Delvis görs nog detta, men oftast betonas en fortsatt kritik och det faktum att man inte ”nådde ända fram”, dvs signalspaningen skulle begränsats ännu långt mer eller helt förhindrats.

Inom centerpartiet fortsätter diskussionen, och ”centeruppropet” med bl a Erik Hultin och Björn Pedersen tar nya tag. Jag noterar en viss erkänsla för att centerpartiet lyssnat och drivit på för att tillgodose de ytterligare integritetsförstärkningar som processen resulterat i.

Men samtidigt är kritiken fortsatt stark mot att centerpartiet trots sitt öppenhetsmanifest accepterat signalspaning.
Erik Hultin skriver på sin blogg: ” Jag stöder både partiprogrammet, de olika manifesten som har antagits samt även i allmänhet stöder de demokratiskt fattade stämmobesluten.Vän av ordning kan därmed kanske tänka att jag egentligen är för FRA, IPRED o.s.v., eftersom partiledningen och riksdagsledamöterna ju har valt att stödja dessa påfund från den djupaste avgrunden.”
Men Erik är ju mot ”FRA, Ipred, Acta med mera”, och jag har full respekt för det.

Björn Pedersen på Bloggen Bent skriver så här: ” Det största, roten till allt det onda, som har hänt med Centerpartiet under de senaste åren kan stavas till ”organisationsproblem”. Alltså, Centerpartiets riksledning tycker sig ha mandat att köra över stämmobeslut och partiets styrdokument som medlemmar har bestämt”.
Jag gillar öppen dialog och debatt, och dessa frågeställningar kommer att fortsatt diskuteras inom och utom centerpartiet. Det är bra. Och det kan nog vara så att vi som representerar partiet i regering och riksdag tvingas till svåra avvägningar som gör att vi får intern kritik. Detta får vi reda ut tillsammans och vårt högsta beslutande organ är ju partistämman.
Men jag skulle vilja argumentera emot centeruppropet och andra kritiker på en central punkt, att jag och riksdagsgrupp skulle ha brutit mot och ”kört över stämmobeslut och partiets styrdokument”.
Vi skulle alltså inte ha respekterat det fina öppenhetsmanifest som Förtroenderådet antog den 29 maj 2006. Där tycker jag att kritikerna skjuter över målet, liksom även i ordval som ”djupaste avgrunden” och ”roten till det onda”. Öppenhetsmanifestet lyfter fram integritetsfrågornas vikt enligt ovan, visar på t ex signalspaningens integritetsintrång och lägger fram ett antal goda övergripande förslag.

Däremot har ju inte öppenhetsmanifestet behandlat den svåra avvägningen mellan integritetsintrång och landets säkerhet som hela FRA-debatten handlat om, och där centerpartiet i regering och riksdag landat i att förstärka integritetsskyddet så långt möjligt, i en lyhörd process med successiva förstärkningar. Men där vi också bejakar att det tyvärr finns ett starkt allmänintresse för Sveriges säkerhet som väger så pass tungt att signalspaning i strängt reglerade former får accepteras.

Jag menar alltså att jag och andra visst kan kritiseras för att vi borde kunnat nå längre i olika avseenden, och även för att vi borde begränsat signalspaningen ännu mycket mer. Min verklighetsbild är ju i motsats till detta att vi i linje med öppenhetsmanifestet drivit på för en rad åtgärder i dess anda och inte minst tack vare kritiken kommit riktigt långt.

Och jag vänder mig alltså mot påståenden om att Öppenhetsmanifestet säger nej till signalspaning i de kontrollerade former som riksdagen har beslutat och kommer att besluta om. Manifestet betonar integriteten mycket starkt, men det tar inte ställning till hur avvägningen mellan integritet och säkerhet ska göras i signalspaningsfrågan.
Denna avvägning har vi i regering och riksdagsgrupp jobbat hårt med och landat i de beslut som tagits. Kritisera oss för att vi borde ha nått ändå längre, om ni tycker det, men jag anser att vi verkat och drivit på i öppenhetsmanifestets anda och inte emot det.

I nästa blogginlägg ska jag diskutera signalspaningsnämnden och mitt temporära uppdrag där, rätt eller fel!

Etiketter: , , , , , ,