Mina Memoarer, Blogginlägg två, Skandalöst höga LRF-pensioner mm

Jag åkte ur riksdagen hösten 2014, när Lena Ek tog tillbaka "sitt mandat". Lena fick 1.560 personröster (9 %) och jag 1.212 (7 %), vilket jag var mycket tillfreds med.

Jag fick kommande vinter ett erbjudande från bokförläggaren och skogsbrukaren mm Anders Bockgård från Nämndemansgården i Skrickerum i Valdemarsvik, en spännande person, att medverka i en antalogi som han skulle ge ut med mina minnen från strider i LRF och i riksdagen. Jag accepterade liksom ett antal andra personer som alla, tycker jag, hade givande och intressanta bidrag.

Beställ och läs gärna boken "Kluvet land, här länk till Anders Bockgård.

Kommer det många synpunkter och dialoginlägg kanske jag sedan sammanställer dem i ytterligare ett blogginlägg!

Detta är alltså mina memoarer, blogginlägg två (av fem)!

(Blogginlägg ett; Inledning, Min bakgrund och min livsväg, Bonde på Erikstad och engagemang i LRF och Centerpartiet, Radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990 - liksom också LRFs spårbyte, Envis och stridbar i LRF och Centerpartiet)

Blogginlägg två (se nedan); Föreningsbanken och landshypotek, Skandalöst höga LRF-pensioner, Valberedningens förslag till LRF-ordförande, Vägen till riksdagsledamot, Bättre stöd underifrån än uppifrån.

(Blogginlägg tre; Lantbrukets ryggsäck och allianens svek, Det stora livsmedelshyckleriet, Välj närodlat före ekologiskt från hela världen, Organiskt - inte ekologiskt.)

(Blogginlägg fyra; Riksdag och försvar, Striden om signalspaning/FRA, Ekologiskt i den breda åsiktskorridoren, En annan åsiktskorridor - fri migration.)

(Blogginlägg fem; Rätt till dödshjälp, För stränga körkortsregler, Lantbrukares underläga mot länsstyrelsen i djurskyddsfrågor, Stärk allemansrättens skyldigheter, Carpe Diem).

Föreningsbanken och Landshypotek

Jag har respekt för Bo Dockered som en stor facklig bondeledare, även om han hade fel i spårbytet. Han gjorde senare en djärv och mycket framgångsrik insats när LRF räddade den konkurshotade föreningsbanken tillsammans med Sparbanken och bildade nuvarande Swedbank. Egentligen borde Länsförsäkringar gjort detta så hade man sluppit att senare till stora kostnader få bilda en bank från grunden, LF bank. Man var väldigt nära att gå in i föreningsbanken men de 2 rikaste länsbolagen, i Dalarna och Östergötland, lyckades tyvärr hejda affären. Istället gjorde LRF en riskfylld men framgångsrik insats som gav stor utväxling tillbaka i månghundramiljonersklassen.

I dessa dagar satsar också lantbrukets bottenlåneinstitut Landshypotek på att starta bank. Landshypotek är kooperativt och lyckades på 1990-talet med knapp nöd undgå att bolagiseras. Jag satt något tiotal år kring 1995-2005 i styrelsen för Landshypotek Östgöta och värderade gårdar, vilket var intressant och givande på många sätt. Landshypotek har sina rötter i 1800-talet och har betytt mycket för lantbrukets kapitalförsörjning. Under mina sista år i Landshypotek fördes en diskussion om den hårdnande konkurrensen borde föranleda att verksamheten skulle säljas till t ex LF bank eller annan bank. Kapitalmarknaderna blir alltmer internationella och en liten spelare med all utlåning i en enda bransch kan ha svårt både med hög rating för att låna billigast, och med högre risk om branschen skulle krisa. Landshypotek har också i flera decennier tappat marknadsandelar, Swedbank har gått om som marknadsledare och andra banker stärker sin ställning.

Det bedömdes att medlemmarna skulle fått ca 6 gånger sitt insatskapital vid en försäljning, samtidigt som en starkare aktör bildades och konkurrensen stärktes. Jag förespråkade det alternativet som det bästa för medlemmarna, men utan framgång. Likt en gång slaktkooperationen, som nu är Finlands- och Danmarksägd i stor utsträckning, trodde en överväldigande majoritet, som därtill uppskattade att värdera fastigheter, att Landshypotek är/var för evigt och skulle klara sig bra.

Nu kommer oroande signaler att Landshypotek drabbas av kreditförluster och att den internationella ratingen sjunker. Man har också tagit beslutet att bygga upp en egen bankverksamhet vilket är mycket kapitalkrävande och riskfyllt. Jag är bekymrad. Om en försäljning skulle aktualiseras, vilket jag fortfarande tror vore klokt, vad kommer då värdet på företaget att vara?

Skandalöst höga LRF-pensioner

Jag har alltid värderat öppenhet, raka puckar och rimliga ersättningar åt politiker och förtroendevalda i t ex LRF. Jag minns väl när ombuden från Östergötland kring 1990 hade förmöten inför LRFs riksförbundsstämma och diskuterade arvoden till LRFs styrelse och dess ordförande. Bo Dockered hade runt 750.000 kr per år i arvode, vilket vi tyckte var väldigt mycket. Vi vill egentligen pruta men bet ihop och avstod detta.

Vi visste då inte att utöver sitt arvode så hade LRFs styrelse, utan att stämman informerades och säkert på initiativ av Bo Dockered själv, beslutat att tilldela ordföranden en avsättning på runt 2 mkr per år till framtida pension (i dagens penningvärde), dvs efter 8 ordförandeår skulle maxbeloppet 8 mkr ha avsatts. (Tidigare ordförande som företrädaren Sven Tågmark hade inte haft detta).

Vi visste heller inte att även LRFs vice ordförande Sture Jönsson också tilldelats en viss pensionsavsättning av sin egen styrelse.

Och vi visste inte att LRFs styrelse beslutat att om Hans Jonsson skulle efterträda Bo Dockered som LRFs ordförande så skulle hans vice ordförandeår i efterhand vara fullt pensionsgrundande. Hans Jonsson efterträdde också Dockered efter två viceordförandeår vilket innebar att efter bara 6 ordförandeår skulle pensionsfallskärmen om 8 mkr vara fullt utvecklad. Hans Jonsson lämnade då sitt uppdrag. (Hans Jonsson var i övrigt en utmärkt ordförande, den bäste som jag har träffat).

När Caroline Trapp föreslogs efterträda Hans Jonsson kom frågan upp i LRFs styrelse att även hon skulle få samma generösa pension som sina båda företrädare. Och att det kunde väl liksom tidigare LRFs styrelse besluta utan besvärande offentlig kommunikation med sin stämma. Jag krävde att full öppenhet skulle gälla och att frågan skulle hänskjutas till stämman. Så skedde också.

På stämman avstod jag, som styrelseledamot, att driva frågan. Stämman var mycket besvärad men följde utan motförslag styrelseledamoten Lars Larssons plädering för att samma pension borde tilldelas LRFs första kvinnliga ordföranden som till de två tidigare manliga.

Därefter utreddes pensionsvillkoren för kommande LRF-ordföranden efter Caroline och en fast ersättning på 1,5 mkr vid avgången ersatte den hittillsvarande nivån på 8 mkr för 8 ordförandeår. Det säger nog allt om hur LRFs styrelses tidigare beslut ska värderas. Jag begriper fortfarande inte hur en förtroendevald LRF-styrelse kunde agera så i det fördolda och i sak.

Valberedningens förslag till LRF-ordförande

Under 2003 stod det allt klarare för oss i styrelsen att det inte bar för LRFs ordförande Caroline Trapp. Jag kände Caroline sedan vår tid på Lantbruksuniversitetet och gillade henne trots våra lite olika synsätt politiskt då, C respektive SKP.  Hon blev sedan lantbrukare och säkert mer pragmatisk. Jag och andra ville gärna bistå henne i t ex hennes ordförandearbete gentemot de politiska partierna men hon kände och bar ansvaret mycket själv trots rätt begränsad erfarenhet.

Valberedningen uppfattade det ohållbara läget och kom fram till att det behövdes ett skifte. Det fanns dock ingen naturlig kronprins eller – prinsessa. Man våndades och funderade och landade slutligen i att tillfråga mig, kanske lika överraskande som när jag valdes till LRF-ordförande i Östergötland. Jag ansåg ju att förnyelse behövdes och kunde inte avböja, och kände också en trygghet i att faktiskt ha förmågan att kunna samla styrelse och rörelse.

Lika trygga var dock inte alla i och utanför förbundsstyrelsen, varav en del säkert hade Juholtsvarning på mig (innan begreppet ens var uppfunnet), typ yvig och ostrukturerad. Visst har jag alltid haft en lättsam jargong och gillar att skämta (efter min mor) men samtidigt drivs jag av djupt rotad övertygelse och stort allvar och en vilja att samla, vilket dock kanske inte alla ser.

Valberedningens ordförande byttes p g av sjukdom, jag låg nog alltför lågt och när skogsfolket i styrelsen tvekade inför mig och när Caroline bad om ett sista år så blev resultatet en rätt bred voteringsseger för Caroline. Jag lämnade givetvis styrelsen i maj 2004, lite besviken men utan bitterhet.

Vägen till riksdagsledamot

Parallellt med mitt engagemang i LRF hade jag fortsatt som fritidspolitiker (C) i Linköping. LRF består av små och stora bönder och alltfler skogsägarmedlemmar. Många röstar på Centerpartiet men också alltfler på Moderaterna. Det utformades en praxis, (där nog M var drivande) att är man ledande inom LRF bör man tona ner eller lämna partipolitiken. Jag höll inte med utan menade att det är en styrka och tillgång att även som regional LRF-ledare kunna ha ett politiskt engagemang, t ex på kommunal nivå. Självklart ska LRF-uppdraget genomföras partipolitiskt obundet.

Så jag behöll envist mitt kommunala uppdrag i miljönämnden i Linköping även som länsförbundsordförande. På grund av detta, att jag blev känd över länet i min LRF-roll och behöll en politisk plattform, valde Centerpartiet att från 1994 års val placera mig som 2:a på riksdagslistan. Det innebar fram till 2004 ingenting, eftersom Centerpartiet i Östergötland, efter storhetstiden på 1970 och 80-talet med 3 mandat därefter endast haft ett mandat.

Men 2004 skedde en förändring. Vår lysande stjärna Lena Ek, som nästan blev Centerordförande istället för Maud Olofsson, kände nog att spänningen mellan henne och Maud efter valet (vilket mest berodde på Maud) behövde lösas upp, och valde att kandidera till Centerpartiets enda plats i EU-parlamentet. I augusti intog hon sin plats och jag ersatte henne som riksdagsledamot för Östergötland (C).

Jag fick sedan förtroendet att i hennes bortavaro toppa östgötalistan i både valet 2006 och 2010 och gladdes över att ca 1.600 väljare (knappt 8 respektive 10 % av alla som röstade C) kryssade mig. I valet 2014 var det åter naturligt att Lena, nu som miljöminister, åter toppade listan med mig (67 år) som åter tvåa. Hon fick 1660 kryss och jag 1212, vilket var goda resultat för oss båda. Min enkla småannonskampanj betonade att jag vågade diskutera migration och tiggeri, vilket alltså inte avskräckte östgötar från att kryssa mig, snarare tvärtom.

Bättre stöd underifrån än uppifrån

Min självständighet och drivkraft gjorde nog i både LRFs styrelse under 8 år, och ca 7 år också i Centerpartiets styrelse, och 10 år i Centerpartiets riksdagsgrupp, att respektive ledningar hållit mig under god uppsikt och inte alltid litat på mig, eftersom jag drivit på i enstaka frågor enligt deras uppfattning lite för mycket och ibland, enligt dem, fel. Min bild är ändå att jag varit lojal men visst, lite envis i mina hjärtefrågor. Om förtroendet för mig inte alltid varit det bästa uppifrån har jag dock alltid känt ett massivt och starkt stöd från både LRFs och Centerpartiets gräsrotsmedlemmar!

Jag kom in i Centerpartiets partistyrelse 1997 när Lennart Daleus blev partiledare. Förtroendet sjönk för honom efter några år, hans karisma från kärnkraftsomröstningen hade falnat med åren. Några veckor innan han meddelande sitt beslut att avgå hade jag rått honom till det, baserat på stämningarna i medlemsleden i Östergötland.

Under min tid i partistyrelsen kom det på förslag att Centertidningar skulle säljas, den koncern som mirakulöst bra hade byggt upp av främst Allan Pettersson. Jag stödde kraftfullt det förslaget, i övertygelsen om att företaget stod på topp, att det var för hög risk att ha alla ägg i samma korg samt att papperstidningens framtid ändå rimligen skulle hotas av utvecklingen. Trots att en del motsatte sig en försäljning är det imponerande att partistyrelsen under Maud Olofssons ledning hade kraften och modet och framsyntheten att sälja för hela 1,8 miljarder kronor, vilket har visat sig vara ett klockrent beslut. I alla fall för säljaren.

I både LRF och Centerpartiet har jag ständigt drivit på för en levande landsbygd och ett livskraftigt lantbruk. Några av Centerpartiets hjärtefrågor är ju bäst möjliga konkurrensförutsättningar för små och stora företag och för lantbruket. Visst ska livsmedels- och energiproduktionen från åker- och skogsmark bedrivas marknads- och möjlighetsinriktat men för framgång förutsätter det också rättvisa näringspolitiska spelregler.

Mina Memoarer, blogginlägg ett. Mina strider i LRF och i Riksdagen mm

Jag åkte ur riksdagen hösten 2014, när Lena Ek tog tillbaka "sitt mandat". Lena fick 1.560 personröster (9 %) och jag 1.212 (7 %), vilket jag var mycket tillfreds med.

Jag fick kommande vinter ett erbjudande från författaren och bokförläggaren och skogsbrukaren mm Anders Bockgård från Nämndemansgården i Skrickerum i Valdemarsvik, en spännande person, att medverka i en antalogi som han skulle ge ut med mina minnen från strider i LRF och i riksdagen. Jag accepterade liksom ett antal andra personer som alla, tycker jag, hade givande och intressanta bidrag.

Beställ och läs gärna boken "Kluvet land, här länk till Anders Bockgård.

Detta är ett första blogginlägg med mina Memoarer. Om mig, om mina minnen, min bakgrund och min livsväg, bonde på Erikstad och engagemang i LRF och Centerpartiet, radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990 - liksom LRFs spårbyte, envis och stridbar i LRF och centerpartiet.

Det kommer 4 st blogginlägg till, se länkar nedan.

Segraren skriver alltid historien, typ. All respekt till t ex LRFs och Bo Dockereds (se hans memoarbok) beskrivning av spårbyte och jordbruksbeslut 1990, all respekt till Centerpartiets beskrivning av ideprogramsdebatt och sin medmänskliga och öppnare asyl- och migrationspolitik.
Men även min minoritetsbeskrivning torde ge en bredare bild över det som hände, och vara  intressant för dagens LRF:are och Centerpartister. Och jag står ju alltjämt kvar vid mina uppfattningar, då som nu!

(Den mycket liberale samhällsdebattören Fredrik Segerfeldt går just nu ut hårt mot det svenska jordbruket och kräver avreglering och fria marknadskrafter. Mycket känns igen från tiden före, under och efter Sveriges extremt radikala jordbrukspolitiska beslut 1990 - Omställning 90. Då vek LRF ner sig, bytte spår och hoppade upp på tåget vilket enligt min uppfattning möjliggjorde för en  nästan enig riksdag att fullfölja det som dåtidens "Segerfeldtar" ville. Det är glädjande att idag se ett helt annat agerande från LRF, helt i  min anda! Vad gäller 7 politiska partier inklusive Centerpartiet och friare invandring anser jag mig i allt väsentlig ha fått rätt i det jag har hävdat, men här fortsätter debatten. Och jag har givetvis inte vare sig från LRF eller Centerpartiet fått någon erkänsla för att jag i historiens ljus nog ända hade starka poänger, då och nu..!)

Sociala medier, rätt använda, är fantastiska instrument för information och dialog och jag hoppas att personer från då, t ex Bo Dockered, Hans Jonsson, Caroline Trapp, Lars-Göran Pettersson, Helena Jonsson, Leif Zetterberg och Paul Borgström samt t ex Karl-Erik Olsson, Olof Johansson, Maud Olofsson, Annie Lööf, Eskil Erlandsson och många fler, och personer nu, gärna lämnar synpunkter i kommentarer till blogginläggen samt i de Facebooksforum som jag kommer att länka till blogginläggen, t ex Politisk Centerdebatt, Politisk Allmändebatt, Centervänner PolCV, Svensk lantbruks- och livsmedelsdebatt, Vi är LRF, Spannmålsbönderna, Mjölkdebatten, Alliansens Vänner och en del andra. Jag länkar också på twitter.

Kommer det många synpunkter och dialoginlägg kanske jag sedan sammanställer dem i ytterligare ett blogginlägg!





Detta blogginlägg; Inledning, Min bakgrund och min livsväg, Bonde på Erikstad och engagemang i LRF och Centerpartiet, Radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990 - liksom också LRFs spårbyte, Envis och stridbar i LRF och Centerpartiet

Blogginlägg två; Föreningsbanken och landshypotek, Skandalöst höga LRF-pensioner, Valberedningens förslag till LRF-ordförande, Vägen till riksdagsledamot, Bättre stöd underifrån än uppifrån.

Blogginlägg tre; Lantbrukets ryggsäck och allianens svek, Det stora livsmedelshyckleriet, Välj närodlat före ekologiskt från hela världen, Organiskt - inte ekologiskt.

Blogginlägg fyra; Riksdag och försvar, Striden om signalspaning/FRA, Ekologiskt i den breda åsiktskorridoren, En annan åsiktskorridor - fri migration.

Blogginlägg fem; Rätt till dödshjälp, För stränga körkortsregler, Lantbrukares underläga mot länsstyrelsen i djurskyddsfrågor, Stärk allemansrättens skyldigheter, Carpe Diem

Envis, lojal och stridbar med landsbygd och lantbruk i fokus!

Inledning

Jag har alltid brunnit för en rättvisare värld med mer humanism och medmänsklighet och mindre klyftor. Och jag har också hållit miljö och resurshushållning högt liksom vikten av att jordens människor har tillräckligt med mat och att Sverige av båda miljö- och resurshushållningsskäl ger goda förutsättningar för ett livskraftigt jordbruk och en levande landsbygd. Detta ger i sin tur biologisk mångfald och förutsättningar att sluta kretsloppen samt tryggar öppna produktiva landskap och en stark inhemsk livsmedelsindustri.

Jag ska berätta lite om mig själv och mina strider och varför jag i Centerpartiets riksdagsgrupp trots hård motvind drev en migrationsdebatt samt även fick starka rekommendationer att ”tagga ner” min öppenhet om ekomatskonceptets brister.

Att lära av historien och av andra är guld värt för mänskligheten och människan. Tyvärr mördas och lider människor i mängder av inbördes- och religionskrig än idag, vad har vi lärt? Ungdomar läser mycket färre böcker än tidigare. Illa. Den religiösa fanatismen kan vara fasansfull.

Memoarer/minnesanteckningar från människor är oftast viktiga bitar av verkligheten, och fler borde skriva, har jag alltid tyckt. Både omskrivna personer, men även vanliga personer! Därför nu även jag.

Jag är 67 år och lämnade riksdagen i september 2014 efter 10 år, jag är född på en gård utanför Linköping, ville bli journalist eller socionom men blev agronom och en av Östergötlands mera opraktiska bönder, engagerade mig i LRF och Centerpartiet, var valberedningens kandidat 2004 till att efterträda Caroline Trapp som LRFs ordförande men förlorade och lämnade riksstyrelsen samt ersatte istället Lena Ek i riksdagen när hon blev Centerpartiets enda EU-parlamentariker samma år.

Jag är glad över möjligheten att skriva i Anders Bockgårds bokprojekt för att summera mina ”staccato-memoarer”.  Lite om mig och om några för mig centrala frågor och strider.

Om LRFs radikala och felaktiga ”spårbyte” under Bo Dockered. Om Dockereds, Jonssons och Trapps ohemult slösaktiga pensioner, i det fördolda. Om LRFs och Statens välmenande men delvis fiaskoartade strategi ”den svenska modellens jordbruk”. Om att ”organic” inte bort få ta monopol på begreppet ekologi. Om att nästan bli LRFs ordförande. Om FRAs signalspaning och C-konvulsioner från Annie Johansson (Lööf) och Federley. Om Centerpartiets idéprogramdebatt och fri invandring som mantra. Om åsiktskorridoren och heliga svenska asylregler. Och om dödshjälp, om för stränga synfältskörkortskrav, om statliga djurskyddsövergepp och om allemansrättens fokusering på rättigheter men inte skyldigheter.

Min bakgrund och livsväg

Om mig. Farfarsfar Nils Petter gick folkhögskola och drev sina förfäders gård som var en av 4 gårdar i byn Fjälster i Tuna socken i Vimmerby kommun. Han gick till folkhögskolan och visade sig sedan vara en entreprenör som vågade satsa och ta risk. 1884 tog han det djärva beslutet att ta gården Erikstad i socknen Bankekind nära Linköping med 170 ha åker och typ 30 kor på arrende. Ett väldigt steg! Jordägare var baroniet Adelswärd i Åtvidaberg. NPD (Nils Petter) hjälpte sedan 1910 min farfar Henning att köpa Erikstad med 486 ha, mest skog.

Det röda våghuset vid gårdsplanen inköptes av Henning som kreatursvåg, det stod tidigare vid grå logen på Tuttorp i Bankekind , där kopparmalmsfororna från Bersbo i Åtvidaberg vägdes på vägen mot Norrköping.

NPD köpte och sålde skog, anlade och köpte stora sågverk (Gullringen, Blankaholm, Norrköping, Tunaberg) och 15.000 ha skog och stod på topp i början av 1920-talet. Sedan dog efterfrågan och guldmyntfot infördes vilket urholkade hans stabila koncern och östgötabanken tog över. Han dog bedrövad, dock lyckades hans många långa söner vartefter rädda en del.

På mödernet härstammar jag från Visingsö, dit några skånska bröder Per och Pål lär ha kommit på 1800-talet. Morfar var målare och allt i alloarbetare på ”öa”, familjen hade mycket små marginaler under t ex 1930-talet.

Min far Dag var yngst av 3 bröder och lång och smal, var kapten på I4 under kriget och frös illa och återvände aldrig till kalla norrland. Han tog över Erikstad på 1950-talet och upphörde befriat med den olönsamma mjölkproduktionen 1970.  Han förvaltade länge Alreiks stora donation i bygden och gjorde storverk med att effektivisera driften av jord och skog.

Min mor Margareta lyckades studera till sjuksköterska och träffade Dag på sjukhuset när han vårdades för magsår. Hon älskade sitt yrke och inställde sig som pensionär flera gånger med begynnande demens överraskande till tjänstgöring på vårdcentral och akutsjukhus.

Jag hade en lycklig barndom som äldst av 4 syskon. Jag var och är ett känsligt barn med stort rättvise- och världsförbättrarpatos. Jag mobbades lite av Börje och Kalle i skolan vilket gjorde att jag fick byta småskola. Det var inte så farligt men var ändå tungt och har påverkat mig. Jag lider med alla barn och människor som utsätts för mobbning, människan är ett flockdjur på gott och, tyvärr, ont.

Jag var och är humanist och ville bli journalist eller socionom. Jag sadlade dock om och kände ansvar för att kanske ta över gården och lyckades bli agronom.

Jag träffade min fru Ewa på luciabal på Lantbrukshögskolan, vi hade 3 fina år i Kalmar (och därefter) där jag var informationsansvarig på Kalmar lantmän.

Bonde på Erikstad och engagemang i C och LRF

1978 började jag arbeta tillsammans med min far på Erikstad med växtodling och skog. På gårdens styva leror odlades främst höstvete och med god hjälp av lantmännens traktorverkstad klarade jag trots en besvärande opraktiskhet driften hyggligt, därtill med besvärande överkunskaper i t ex lantbrukskemi och växtodling i bagaget…(jag bjuder lantmästarna på detta..). Det är härligt att vara bonde så länge ekonomin går ihop.

I början var det skönt att arbeta ensam med radiohörlurar som nödvändigt sällskap. Sedan engagerade jag mig i Centerpartiet i Linköping och i LRF, av både sociala skäl men framförallt för att kunna påverka samhällsutveckling och företagande. Min far var lite aktiv i Högerpartiet (nuvarande M) men jag gick åt vänster under studietiden, dock inte längre än till Centerpartiet. Jag uppskattade partiets miljö- och landsbygdsförankring, småföretagsinriktning samt hjärta för de svaga i samhället genom arbetet för grundtrygghet.

Snabbt efter hemkomsten och efter valet 1979 kontaktade jag jordbruksminister Anders Dahlgren (C) och fick förtroendet att vara hans informationssekreterare i regeringen Fälldin 2 till 1982. Utan tidigare ungdomsförbundsengagemang var detta en port till rikspolitiken som betydde mycket, naturligtvis. Jag tappade den onödigt stora respekt för denna som man lätt kan ha. Jag kämpade med liv och lust för både levande landsbygd och ett livskraftigt jordbruk samt var mycket aktiv i kärnkraftsomröstningsopinionsbildningen. Både min chef Anders, som var mycket bra, och jag ställde oss bakom partilinjen.

Generationsskiftet på gården genomfördes 1986 när min bror och jag köpte ut våra 2 systrar. I slutet på 1990-talet köpte jag även ut min bror, som nog skulle blivit en bättre bonde än mig men som med allt större flygerfarenhet istället lyckades få sitt drömjobb som flygkapten i Emirates i Dubai.

Min växtodlargärning stod på topp under 1980-talet. Genom att alla riksdagens partier förutom det färska Miljöpartiet genomförde Europas mest radikala avregleringsbeslut för jordbruket 1990 ”ställde jag om” gården till häststall och ridhus samt lade alltmer av åkern i träda för att sedan arrendera ut växtodlingen från 2005.

Radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990, liksom också LRFs Spårbyte

1990 års beslut hade blivit helt förödande för svenskt jordbruk om det hade fullföljts, så att jordbruket hade fått konkurrera utan stöd på världsmarknaden från 1995. Det är absolut inget exempel på en lyckad avreglering, vilket ibland hävdas. Tvärtom, hade inte Sveriges EU-inträde återfört tullskydd och ersättningar så hade det svenska jordbruket drabbats av katastrofal utslagning, kapitalförstöring, nedläggning och extrem stordrift.

Under 1980-talet var politikerna tydliga med vartåt det lutade. Den motkraft som fanns var böndernas organisation LRF, som kunde mobilisera en folklig opinion och som riksdagen hade stor respekt för.

Överraskningen blev stor, hos både bönder och politiker, när LRFs ordförande Bo Dockered plötsligt proklamerade ett ”spårbyte”. LRF insåg att avregleringen var oundviklig, sa man, och ville hoppa upp på tåget.

Politikerna var förbluffade. Ingen, inte ens LRF, motsatte sig alltså en ensidig svensk avreglering av det svenska jordbruket.

Dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt uttrycker i sina memoarer sin häpnad över att LRF kastade in handduken, men socialdemokraterna tackade och tog emot och även Centerpartiet tvingades ställa sig bakom regeringens planer.

Visst fanns det delar i spårbytet som var förståeliga, att bondekooperation och bönder t ex måste bli mer marknadsinriktade. Däremot blev det förödande att den enda kraft som kunde ha bromsat de extremliberala politikerna, LRF, valde att kasta in handduken och i praktiken gav politikerna grönt ljus för ett marknadsliberalt experimenterade i full skala, som enda land i Europa.

Envis och stridbar i LRF och Centerpartiet

Jag hade tidigt engagerat mig i LRF på lokalavdelningsnivå, skrev motioner till riksförbundsstämman, och kände stor oro för mitt växtodlingsföretag och för det svenska jordbruket om vi som enda europaland skulle utlämnas till att konkurrera på världsmarknaden utan tullskydd och ersättningar.

Jag reagerade starkt på LRFs spårbyte och gjorde allt för att förhindra det, med debattartiklar, motioner och inlägg på länsförbundsstämmor. Men Bo Dockered hade valt väg och lyckades med sitt kraftfulla ledarskap att få med sig de med ledningen oftast lojala länsförbundsledningarna, så även i Östergötland.

Min besvikelse var stor och i protest blev jag informationsbyråkrat i 3 år på lantbruksstyrelsen (nuvarande Jordbruksverket) i Jönköping, dit jag mest dagspendlade 30 mil t o r. Mitt främsta minne därifrån är när jag i höjd med Braheborg i radion fick nyheten att skaraborgarna under ledning av Hans Jonsson (vilket förde honom till riksförbundsstyrelsen) blockerade myndigheten. Jag satt under dagen i en bunker tillsammans med myndighetens ledning och skickade med blandade känslor ut desperata pressmeddelanden som inte ledde till någonting.

Jag fick dock stöd av de flesta LRF-medlemmarna i Östergötland och min motståndskamp gjorde att jag till allmän överraskning blev föreslagen till LRFs länsförbundsstyrelse, och ett år senare till ordförande, efter hedersmannen Åke Björn som inte hade haft någon lätt sits mellan mig och Dockered. På stämman 1991 talade halva länsförbundsstyrelsen emot mig som ordförande men jag valdes ändå med bred majoritet.

Jag ser det som en stor merit att jag när jag slutade som ordförande 1999, och efterträddes av den förträfflige Anders Johansson i Nässja, rådde stor harmoni i både länsförbund och styrelse.

Jag valdes sedan in i LRFs riksförbundsstyrelse 1997. Under min tid i LRF stod både jag och östgötarna för en stark näringspolitisk linje, att LRF visst skulle utveckla marknad och möjligheter men att man också, eftersom de politiska spelreglerna var så avgörande för lantbruket, skulle kraftfullt driva på för rättvisa spelregler relativt bönder i övriga EU-länder.

Jag sågs säkert som besvärlig och envis av många i LRFs ledning, och det ryktet har jag fått leva med även i Centerpartiet. Det kan finnas fog för en sådan syn, även om jag bestämt hävdar att jag i grunden är konstruktiv och lojal och bra på att samla styrelse och medlemmar till ett gemensamt agerande. (det är precis så här memoarer kan användas, att oförblommerat frossa i sin egen analys och uppfattning!).

Naturligtvis har min ”bråkighet” berott på en stark övertygelse i sakfrågor, som jag inte vikit ifrån, mer om detta senare.

Huvudströmningen i LRF de senaste 25 åren har varit att tona ner LRFs näringspolitiska profil och istället lyfta fram företagandet och se och gynna dess möjligheter på alla tänkbara sätt. Jag är fullt med på det senare, men inte på bekostnad av det förra, så kan min opposition beskrivas.

Mina riksdagsmotioner höst 2015

Som riksdagsledamot har man rätten att i början av varje riksdagsår lägga fram enskilda motioner med förslag i olika riktningar. Det är ett sätt att lyfta frågar man anser viktiga, små och stora, och att få fram dem i ljuset och bli behandlade av utskott och riksdag. Även regeringen brukar ha koll på detta och kan ta till sig verkligheten, om t ex alltfler motionerar i samma riktning.

Jag har detta mitt elfte riksdagsår lagt 22 egna motioner, och är sedan medundertecknare på en del.

Som transparent politiker redovisar jag dem här på min blogg med länk till riksdagen (läggs in vartefter)  (utan inbördes rangordning). De ger naturligtvis en bild av vad jag bl a anser viktigt. Varsågoda!

1. Nordens och norra Europas säkerhet kräver ett mycket nära militärt samarbete.

2. Jordbruk ska ej kallas miljöfarlig verksamhet.

3. Utred mer rimliga regler för körkortsprov för personer med brister i sitt synfält.

4. Riskera inte att Ostlänken försenas.

5. Sänk jordbrukets dieselskatt till EU-nivå.

6. Bort med lagkravet på betesdrift för frigående kor i modern lösdrift.

7. Sänk dansbandsmomsen.

8. Stärk allemansrättens skyldigheter och stärk markägarens möjligheter att få hjälp med otillåtna bosättningar.

9. Se över lönebidragen för de med funktionshinder.

10. Kriminalisera terrorresor.

11. En generös invandrings- och asylpolitik.

12. Öka rättssäkerheten vid myndigheters och domstolars behandling av djurskyddsärenden för lantbruket .

13. Enklare och billigare studentbostäder.

14. Öka Sveriges bistånd till matproduktion i Afrika.

15. Rusta upp Stångådals- och Tjustbanorna.

16. Utred rätt till dödshjälp vid svåra lidanden i livets slutskede.

17. Redovisa skatter och avgifter på lönebeskeden.

18.Mer forskning och rådgivning kring insjöfiske och vattenbruk.

19. Organisationers rätt att överklaga miljöbeslut.

20. Avskaffa TV-avgiften.

21. Vildsvinsköttförsäljning.

22. Kvalitet i länsstyrelsernas djurskyddskontroller.


Jag har också förmånen att få medunderteckna några bra motioner från riksdagskollegor; t ex dessa:

* Vargstammens storlek och skyddsjakt på varg (Per-Ingvar Johnsson)

* Krav på skriftliga avtal vid telefonförsäljning (Per-Ingvar Johnsson)

* Ge företagare en andra chans (Anders Ahlgren)

* Behåll och bygg ut RUT-avdraget (Helena Lindahl)

* Småskalig vattenkraft (Daniel Bäckström)

 

Mitt inlägg i asyldebatten på C-stämman

Media skriver om gårdagens debatter och beslut på centerstämman i Falun. Jag gläds storligen åt Natobeslutet med bred majoritet, verkligheten har förändrats och ett nödvändigt starkt nordiskt försvarssamarbete kan endast ske under ett gemensamt Natoparaply.

Man skriver också om asyldebatten, här i ekot, här i SvD och här igen, och i Expressen. Jag samtalade med Johanna Jönsson i SVT Forum.

Jag har fått frågor om jag inte längre ska diskutera asyl- och migrationsfrågor i samhällsdebatten. Jovisst ska jag det. Däremot ska jag inte längre på ett bra tag tjata om detta i centerrörelsen.

Här är mitt blogginlägg inför gårdagens debatt på centerstämman och här mitt enminutersinlägg i debatten;

"Centerpartiet har en väldigt bra politik och en lysande partiledare. Vi kan nå 15-20 %.

Ett parti som ska styra Sverige måste ha en realistisk politik på alla områden. Vi kan inte som Miljöpartiet driva förslag med mycket hjärta men utan ekonomisk realism. Sverige riskerar att gå in i väggen om vi som enda land i Europa öppnar våra ambassader för de många miljoner flyktingar som finns. Låt oss driva på för att EUs länder tillsammans gör det, men Sverige kan inte ensamma gå före.

Centerstämman tog 2013 ett radikalt beslut om att svenska ambassader skulle öppnas. Idag kommer detta att åter bekräftas en bedövande enig stämma, trots att jag gjort vad jag har kunnat för att ändra det.

Jag respekterar givetvis partiets ståndpunkt, jag hoppas att det inte kommer att bromsa vår uppgång och ska i Centerpartiet inte längre tjafsa om detta på ett bra tag. (Läs mer på min blogg!)

"Känd kritiker kapitulerar", Dagens Eko.



 

Nato, ålderskontroll, vildcamping-Roligt när man får gehör!

Det ska bli stimulerande att vara med i riksdagen igen. En viktig plattform. Oftast tar det tid att få igenom det man driver som enskild riksdagsledamot, och ibland aldrig. Men denna vecka noterar jag stora genombrott med 3 frågor som jag drivit envetet och uthålligt i många år! Det känns mycket bra!

Jag deltog i 3 interpellationsdebatter igår. Om vattendirektivet för lantbruket med miljöministern, om allemansrätt och vildcampare med justitieministern och om bättre ålderskontroll för ensamkommande i tveksamma fall med justitieministern.

Mitt fleråriga arbete för att allemansrättens skyldigheter måste upprätthållas mycket bättre än idag, och att markägare måste kunna vända sig till Polisen för att omgående få hjälp med avhysning av otillåtna bosättningar, är äntligen på rätt väg. Tyvärr hände ingenting under förra regeringen, och inte heller oppositionen stödde mina motioner, vill jag minnas.
Justitieminister Morgan Johansson agerar nu och tillsätter en utredare med direktiv i rätt riktning, Bra! Ett genombrott. Även moderaterna har nu lagt förslag i rätt riktning och jag vet att Centerpartiet också arbetar med frågan.  Vi får se vad det blir av detta, men bra att det rör på sig!
(Tillagt 16 september. jag diskuterade detta i P1 Morgon i augusti)

Centerpartiets styrelse föreslår nu stämman att Sverige ska inleda den process för att gå med i Nato! Utmärkt. Under mina 8 år som försvarspolitisk talesperson i riksdagen insåg jag successivt att verkligheten har förändrats så att nuvarande mycket nära samarbete mellan Sverige och Nato utan dramatik borde övergå i att Sverige blir fullvärdig medlem med beslutanderätt och får §5 skyddet, som är oerhört viktigt. Detta borde ju utredas, vilket jag och C drev på så att utredaren Bertelman tillsattes och kom till rätt entydiga slutsatser.
I den nya utredning som ska tillsättas har dock S fått in ett veto att Sveriges nuvarande alliansfrihet inte får analyseras.
Ryssland blir alltmer oberäkneligt och rustar upp kraftfullt, tiden går och därför är det rätt, anser jag att partistyrelsen nu lägger sitt modiga och insiktsfulla förslag till stämman!

Jag har också som ni vet drivit på för att Sverige bör anpassa några asylregler i EU-riktning, vilket varit oerhört laddat att säga eftersom migrationsfrågorna är så heta och utrymmet för att föreslå något sådant varit politiskt "fel". T ex bör ålderskontrollen när migrationsverket bedömer att en asylsökande som anser sig vara barn kan vara betydligt äldre förbättras. Idag har migrationsverket agerat och tillkännagivit att man kommer att skärpa sina rutiner. Bra!

(Tillagt 5 september:

Stämmohandlingarna har kommit. Jag har naturligtvis med extra intresse läst om partistyrelsens svar på östgötamotionen om att anpassa några asylregler i EU-riktning. (se sidan 193). Reglerna för anhöriginvandring kan ses över och ålderskontroll ska ske rättssäkert. Tillfälliga uppehållstillstånd, istället för permanenta, skulle ha "ringa inverkan på antalet asylansökningar i Sverige".
Jag trodde inte att man skulle stå fast vid förra stämmans oerhört radikala beslut att Sverige ensamma ska öppna sina ambassader för flyktingar som vill söka asyl i Sverige. Det skulle ju ge en oöverskådlig mängd asylansökningar, eftersom ju många miljoner flyktingar i de berörda länderna kan ta sig till våra ambassader. Men det gör man faktiskt, så tolkar jag denna text:

"Vid partistämman i Karlstad beslutade Centerpartiet att verka för att utländska medborgare ska kunna söka asyl vid svenska ambassader utomlands. Partistyrelsen medger att det i områden där det råder krigstillstånd skulle medföra betydande svårigheter att hantera asylärenden på ett säkert sätt. Om det ens är möjligt att hålla ambassaden öppen. Samtidigt finns goda skäl att öppna möjligheten att söka asyl på ambassader i länder där sådan verksamhet kan bedrivas på ett säkert och rimligt sätt. I arbetet 7565 med detta finns också anledning att överväga möjligheten att införa humanitära visum, gärna i samarbete med EU och andra länder.")

Modigt och rätt av Annie Lööf m fl om Nato!

Partiledare Annie Lööf samt våra utrikes- och försvarspolitiska talespersoner Kerstin Lundgren och Daniel Bäckström skriver på SvD Brännpunkt att Sverige bör gå med i Nato!

Jag har som försvarspolitisk talesperson under 8 år brottats med frågan om Sveriges säkerhet och jag skriver under på varje ord i deras artikel!

Starkt och modigt och rätt av Centerpartiets styrelse!

Det finns en del andra goda argument, t ex de alltmer komplexa och dyra vapensystemen, som gör att Sveriges säkerhet blir alltmer bräcklig om vi inte militärt samarbetar mycket nära med andra länder. EU-medlemskapet räcker inte, EUs försvarsorganisation är i praktiken Nato och Sveriges, Finlands, Nordens och de baltiska ländernas säkerhet förstärks kraftfullt om Sverige, och förhoppningsvis Finland, går med.

Först under ett gemensamt Natoparaply kan det Nordiska militära samarbetet kraftfullt utvecklas, vilket är nödvändigt!

Här, och här, och här, några länkar till några av de blogginlägg där jag öppnat för vikten av att Sverige analyserar och överväger Natomedlemskap.

Alliansfriheten då? Ingen skugga över den men nu är det 2015 och Ryssland är oberäkneligt, att då förlita sig på samma alliansfrihet som på 1900-talet är att gambla med Sverige, Nordens och de baltiska ländernas säkerhet.

Försvarsminister Peter Hultqvist och S är lamslagna i Natofrågan genom inbördes oenighet, därför försöker han igår i DN att öppna en alternativ linje där Sverige istället bilateralt samarbetar allt närmare USA. Det visar på kraften i att något måste hända.

Men att Sverige och USA som jämbördiga parter skulle öka sitt samarbete men utan att Sverige är med i Nato, det är plan B eller C.

Huvudspåret är precis det som det öppna och modiga och (social)liberala Centerpartiet nu banar vägen för genom ett förhoppningsvis beslut med bred majoritet på partistämman i september!
 

Väldigt mycket talar för Nato!

Som talesperson för Centerpartiet i försvarsfrågor under 8 år argumenterade jag, och partiet, starkt för att Sveriges militära samarbeten, inklusive Nato, måste analyseras på djupet.

Det var en framgång att förre moskvaambassadören Tomas Bertelman till slut fick i uppdrag att göra en rapport, som blev mycket bra.

Jag skriver nu mitt politiska testamente i den frågan på SvD Brännpunkt, väldigt mycket talar för Nato!

En invändning brukar vara att Natos §5 inte bara skyddar oss, den innebär skyldighet att ställa upp också. Jovisst, och det gör EUs dubbla solidaritetsparagrafer också! I båda fallen avgör Sverige hur och med vad man vill bidra, i Natofallet skulle vi därtill kunna inlägga veto mot en fredsinsats om vi motsätter oss den.



 

Ska Sverige inte bidra militärt utan bara få?

Jag vet att många hyllar alliansfriheten och att Sverige inte heller ska vara så frekventa i att skicka fredsbevarande trupp till oroshärdar. Det ska andra göra, kanske desamma som vi hoppas och räknar med ska komma till vår undsättning om det skulle behövas.
Jag tycker att Jasenko Selimovic, med erfarenheter från Bosnien, har något att säga. Till oss här i Sverige men också till USA, EU och Nato.
Just nu är det Ukraina som behöver vapen, och kurder som behöver det och fältsjukhus. Men EU, Nato och Sverige ska kanske inte lägga sig i. Ja, eller kanske då de andra men inte Sverige. Eller?
 

Min sista (?) försvarsdebatt, en vänlig sådan!

Efter 8 år i försvarsutskott och försvarsberedning deltog jag för nog sista gången i en riksdagsdebatt i tisdags.

Det har varit intressanta och stimulerande år i de försvars- och säkerhetsfrågor som ju är så viktiga för vårt land, och där också mycket har hänt, både i Sverige och i omvärlden.

Centerpartiet har alltid lagt stor vikt vid värdet av en bred samsyn i dessa frågor, om det är möjligt. Jag delar helt den uppfattningen och har sökt bidra till att en sådan, och gläds naturligtvis åt att de 4 försvarsberedningsrapporter som jag medverkat till 2007, 2008, 2013 och 2014 alla faktiskt har präglats av detta. I försvarsutskottet har samstämmigheten inte alls varit lika stor..

Rysslands militanta agerande har nödvändiggjort ökade resurser till försvaret, efter en lång tids minskning, vilket är bra. Jag har ständigt framhållit att utöver vårt eget försvar så beror vårt lands säkerhet i växande grad på ett nära och förtroendefullt militärt samarbete med andra demokratier i Norden, i EU och med Nato. Tyvärr har denna fråga analyserats alltför lite i de omvärldsanalyser som försvarsberedningen har gjort, vilket är en allvarligt brist. Det är glädjande att försvarsberedningen både 2008 och 2013 i bred samsyn föreslog att Sveriges militära samarbeten med andra demokratier behöver analyseras, och det är bra att regeringen i vintras utsåg ambassadör Tomas Bertelman att göra detta.

Jag valde att göra mitt sista riksdagsinlägg om försvaret lite lättsammare, och lyckades faktiskt att provocera upp flera goda utskottskamrater och meddebattörer till alltför vänliga inlägg, men så kan det ju vara vid ett avsked. Jag kvitterade vänligheterna eftersom jag verkligen har trivts bra i försvarsutskottet och med de hårt arbetande kollegor som ibland varit mycket oense men ofta också riktigt överens. Så tack Peter Hultqvist, Torbjörn Björlund, Peter Rådberg och Johan Forsell för vänliga ord och instämmanden och twitterbudskap (Johan)  i debatten!

Här en länk till debatten, och här ett koncentrat av mina snusförnuftiga lättsamheter:

"Jag tycker att oppositionspartierna har formulerat sig väl, fast de har fel, i sina motioner och reservationer".
"Efter att ha lyssnat till de tidigare inläggen från mina kollegor i försvarsutskottet gör jag nu bedömningen att det jag hade tänkt säga redan är sagt, och därför tänker jag avstå från att säga det jag tänkt säga. Gjorde fler politiker detta skulle inte lika mycket behöva sägas som kanske redan är sagt. Å andra sidan är det demokratiskt viktigt att det som sägs blir sagt, även om det kanske redan har sagts, och i den bemärkelsen står jag bakom att allt som idag har sagts verkligen också borde ha sagts, ni kan vara förvissade om det!"

Var detta då min sista försvarsdebatt..? Ja, sannolikt. Visst har jag en chans att fortsätta i riksdagen om Centerpartiet i Östergötland får två mandat eller om t ex Lena Ek fortsätter som statsråd, eftersom jag är 2:a efter Lena på Centerpartiets valsedel i Östergötland. Jag hoppas att så blir fallet (!), men skulle så bli är det inte alls säkert att jag då efter 8 år med försvarsfrågorna skulle fortsätta med dem. Oavsett vilket tar jag med mig denna vänliga dialog från kammaren den 17 juni!



 

Staffan Danielsson kommenterar försvarsberedningens rapport

Staffan Danielsson kommenterar försvarsberedningens rapport den 15 maj:
http://www.regeringen.se/sb/d/18692/a/240414

 Osäkerheten i vår omvärld har ökat efter Rysslands exempellösa kränkning av Ukrainas suveränitet i strid med folkrätt och ingångna avtal. En enig Försvarsberedning talar klarspråk om detta, vilket är mycket bra.

Denna försvarsberedning har varit annorlunda genom att utöver många goda åtgärdsförslag även vara precis i fråga om budgetramar och finansiering. Centerpartiet ser ett stort värde i en bred samsyn om Sveriges försvars- och säkerhetspolitik, och det är glädjande att en sådan också har uppnåtts. Två partier skiljer dock ut sig i hög grad och det finns 5 specifika avvikande meningar därtill.

Jag beklagar att Socialdemokraterna skiljer ut sig genom att driva finansieringsförslag som vi anser skadliga för jobb och företagande.

Omvärldsläget gör att det är bra och nödvändigt att försvarets resurser successivt förstärks under de kommande åren på en rad områden, att övningsverksamheten prioriteras och att Gotland ges ett ökat fokus.

Det är också bra att försvarsberedningen så starkt lyfter fram vikten av att Sverige utvecklar sina militära samarbeten med andra demokratier, i EU, med Nato och med de nordiska länderna och länderna runt Östersjön. Beredningen lägger en rad konkreta förslag hur dessa samarbeten kan utvecklas, vilket är utmärkt. En stark tonvikt ligger på de nordiska länderna, särskilt Finland, men samarbetet med Nato inom ramen för det svenska partnerskapet nämns också som avgörande för försvarets utveckling. Sverige bör också sträva efter att det utvecklas ett differentierat partnerskap inom Nato. Den pågående utredningen om Sveriges militära samarbeten är naturligtvis högaktuell och jag hoppas att den kan ge en god grund till en konstruktiv dialog i partierna och med medborgarna.

På personalförsörjningsområdet läggs en rad konstruktiva förslag, vilket Centerpartiet välkomnar.

Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna utgör en stor del av arméstridskrafterna och är en mycket viktig resurs för försvaret av det svenska territoriet. Det är utmärkt att försvarsberedningen föreslår att hemvärnsförbanden bör utvecklas för att kunna lösa mer kvalificerade uppgifter, t ex med granatkastare och burna luftvärnsrobotar, liksom att hemvärnets numerär på sikt bör bli högre än dagens mål om 22.000 soldater.

De frivilliga försvarsorganisationerna har flera viktiga uppgifter i försvaret med stark koppling till rekrytering och folkförankring. Det är bra att beredningen anser det viktigt att långsiktigt säkerställa de frivilliga försvarsorganisationernas möjlighet att bidra till försvaret och samhällets krisberedskap.

Här och här och här och här några länkar till mina tidigare blogginlägg om försvarsfrågor.

Folk och försvar i Sälen 2014, uppvärmning!

Min åttonde Sälenkonferens, tiden går..

Och intressant och givande ska det bli, försvarsdebatten är rätt intensiv och programmet är bra.

Både försvarsutskottets och försvarsberedningens ordförande uttalar sig nu för att försvaret av Sverige börjar i Sverige. Och vem håller inte med. Bakgrunden är en diskussion från ca 2006 kring "inifrån och ut" respektive "utifrån och in" där det fanns röster som menade att Sveriges säkerhet stärks genom att vi deltar mycket  i internationella fredsinsatser. Naturligtvis handlar det om både och, Sveriges försvar och försvarsplanering har basen i Sverige men vår säkerhet beror också av att vi deltar i arbetet för fred och säkerhet i världen genom att ta vårt ansvar i internationella fredsinsatser, vilket också vässar vårt försvar en del.

Och läser man artikeln så är ju Cecilia Widegren tydlig med att Sverige ska ta ansvar för internationell fred och säkerhet, där den är hotad, genom fortsatt deltagande i fredinsatser. Däremot ifrågasätter hon målbilden 2.000 soldater insatta i fredsinsatser som var levande för en del år sedan. Det har jag också gjort en tid.

Socialdemokraterna har förespråkat en halvering, vi får se var försvarsberedningen landar. Även om det just nu nu blir allt färre soldater insatta utomlands är behoven stora, det pågår som bekant fasansfulla inbördeskrig i tex Afrika och mellersta Östern. För Centerpartiet är det viktigt att Sverige tar ett fortsatt betydande ansvar i internationella fredsinsatser.

Carl Wiseman skrev inför Sälenkonferensen i fjol 3 intressanta prologer i Frivärld Magasin, och har kompletterat med en fjärde i år, läsvärt.  Annika Nordgren Christensen analyserar tänkvärt på sin blogg, och Brix Ski (enligt Wiseman Marcus Brixskiöld) gör en rätt gedigen, och balanserad, historisk exposé över försvarets och försvarsbeslutens utveckling sedan andra världskriget och till nu.

Wiseman deltar i år i Sälenkonferensen och jag länkar också till ett färskt blogginlägg från honom. En annan försvarsbloggare - den fortsatt anonyme Skipper - tar ut svängarna rejält och bedömer att nu blåser nygamla vindar med nästan ensidigt svenskt invasionsförebyggande fokus (om också jag spetsar till lite), och endast lite fredsinsatser. OK att trenderna i försvaret skiftar, som på alla politikområden, och att det nu sker en viss omfokusering men min bedömning är ändå att kontinuiteten överväger.

En stor diskussionsfråga, med all rätt, blir kring Sveriges militära samarbeten, som ju betyder så mycket för vår säkerhet. Jag gladde mig ju nyligen över att detta äntligen ska utredas, vilket är en nödvändighet i omvärldsanalysen inför ett nytt försvarsbeslut, som jag ser det. (Att seriösa partier har motsatt sig detta är helt enkelt gåtfullt och förtjänar stark kritik).

Krigsvetenskapsakademien har just presenterat en bok kring Natofrågan, ett bra initiativ. Nordiska högerungdomar (moderater i Sverige) talar för Natomedlemskap. Aftonbladet talar emot, liksom S-professorn Ulf Bjereld.  PM Nilsson i Dagens Industri är för.

Alla svenska partier vill se ett ökat nordiskt försvarssamarbete. Tyvärr finns det begränsningar, vilket visats genom avbrutna materielsamarbeten (Archer) och norskt nej till gemensam flygövervakning.

Sverige samarbetar redan mycket nära med Nato på olika sätt, och har nyligen inträtt i Natos responce forces (NRFs) övningsverksamhet. En viktig poäng med den tillsatta utredningen är också att den ger underlag till en bredare folklig debatt om Sverige och Nato.

Personalförsörjningen kommer naturligtvis också att diskuteras, det är en stor och krävande reform som kräver stora insatser från försvaret och stöd från samhället i övrigt. Försvaret lär sig och utvecklar sitt arbete alltmer, och det är glädjande att  ÖB inför Folk och Försvar i Sälen bedömer att rekryteringen de närmaste åren kommer att täcka försvarets behov.

Försvarsmakten redovisar i sin långtidssplan (perspektivplan) allvarsamma bedömningar vilket noga behöver analyseras, t ex i försvarsberedningen. Även riksrevisionens granskningar ger anledning till eftertanke. Här kommenterar generallöjtnant Jan Salestrand och försvarsministern.

Folk och Försvar ger här en bakgrund till årets diskussioner med en rad bra länkar.














 

Sverige utreder försvarssamarbetet i Norden, med EU och med NATO. Välkommen centerframgång!

Centerpartiet har vid flera stämmor tagit ställning för att Sveriges militära samarbeten i Norden, med EU och med Nato behöver analyseras. Hur har de utvecklats, vad betyder de, hur bör de utvecklas vidare.

Två försvarsberedningar, år 2008 och 2013, har i bred samsyn också ställt sig bakom detta.

Jag har skrivit en del om frågan på denna blogg och i flera olika debattartiklar, främst i SvD, samt även i ett gästinlägg på Carl Wisemans blogg. Försvarsmaktens färska långtidsplan (perspektivplan) lyfter med stort allvar fram det militära samarbetets betydelse för vår säkerhet. Tyvärr har det funnits en politisk beröringsskräck i frågan.

Det är roligt när ihärdigt politiskt arbete kröns med framgång! Regeringen har nu beslutat att en utredare ska analysera ett ökat försvarssamarbete, helt i linje med försvarsberedningens förslag från i somras!

"Utredningen ska se hur Sveriges försvarspolitiska samarbete ser ut i dag och hur det kan utvecklas framöver. Översynen görs eftersom den parlamentariska försvarsberedningen i en rapport i våras efterlyste en sådan granskning", säger försvarsminister Karin Enström.

- Det är mycket glädjande att regeringen nu följer försvarsberedningens förslag genom att låta en utredare analysera Sveriges militära samarbeten och hur de ska utvecklas, säger riksdagsledamot Staffan Danielsson (C) i en kommentar.

- Centerpartiet har kämpat länge för detta och det är en stor framgång att det nu sker. Sveriges militära samarbeten betyder mycket för vårt lands säkerhet och samlade försvarsförmåga. Oerhört mycket har skett i omvärlden de senaste decennierna och en mycket viktig del i omvärldsanalysen inför nästa försvarsbeslut får nu äntligen en möjlighet att komma på plats.

Mobil: 0703-228199



 

Tappen ur tunnan för JAS Gripen!

Tappen ur tunnan för JAS Gripen! Det här kan bli riktigt stort! Grattis Sverige och Saab!...Ja, och Linköping och Östergötland!
Fantastiskt roligt att Brasilien köper Gripen, bra och prisvärt! Starkt jobbat, Saab! Nu bör Schweiz landa rätt!

Norges politiker mumlade om "dyrt och dåligt". Och att F35 var "billigare"...Nog sagt om det.

Schweiz anslog istället tonen, bra och prisvärt!
Och Brasilien fortsätter, bra teknik till bra pris!

Trist att V och MP, även i Linköping, närmast vill lägga ned tillverkning och export av ett av världens främsta moderna stridsflygplan.

Bra med bred enighet i riksdagen mellan Alliansen och S om att Sverige köper minst 60 Gripen, och att godkänna avtalet med Schweiz om 22 plan.

Tillagt 19 dec. Lars Wilderäng kommenterar initierat och intressant.
Tillagt 20 dec. Debatt i Radio Östergötland

 

Mycket allvarsamma budskap från Sveriges Försvarsmakt.

Försvarsmaktens färska perspektivplan (långtidsplan) kom för en tid sedan, och ska tas på mycket stort allvar. Generallöjtnant Jan Salestrand redovisade den på ett seminarium med Folk och Försvar nyligen.

 

Annika Nordgren Christensen med bakgrund i riksdagen (MP) och försvarsberedningen är en kunnig och med all rätt respekterad försvarsdebattör. Hon gjorde snabbt denna analys av perspektivplanen, som jag i mycket kan instämma i, under bloggrubriken "Ett rop på hjälp"!

 

Så här inleder N. Christensen: "För en försvarsintresserad person är den sprängfylld med politisk dynamit. Försvarsmakten gör helt enkelt kaos med halvkvävda försköningar eller tillrättalagda beskrivningar om problem (och utmaningar) och den övergripande slutsatsen är att hela dokumentet är ett rop på hjälp – eller i alla fall ett rop på vägval och definitioner som endast den politiska nivån kan och ska göra."

 

N. Christensens tolkning av försvarsmaktens beskrivning av försvarspolitikens vägval är att det inte främst handlar om kvantitet eller kvalitet (smalare med kvalitet gäller) utan "det stora vägvalet handlar istället om att antingen redovisa för medborgarna att vi har ett försvar som bygger på nästan omedelbar hjälp från andra, i hela skalan kränkning – krig och att tydligt ta ansvar för det genom att säga att det räcker och att det är rimligt, eller ta debatten och beslutet om att ingå ömsesidiga försvarsgarantier genom NATO-medlemskap."

 

Det är ord och inga visor.

 

N. Christensen lyfter vidare fram bl a följande i perspektivplanen:

 

* Försvarsmakten efterlyser en modern allomfattande nationell säkerhetsstrategi som tar ställning till nationella intressen och som inkluderar militära hot.

 

* Försvarsmakten anger att insatsorganisation 14 inte kan intas med nuvarande resurser, och att konsekvenserna av prolongerade anslagsramar är så omfattande för den operativa förmågan 2020 att det fordras en översyn av Försvarsmaktens uppgifter. Den gradvisa reduceringen av operativ förmåga får efter hand allt mer omfattande konsekvenser.

 

* Försvaret har endast förmåga att kortvarigt ta upp striden mot en kvalificerad motståndare samt begränsad uthållighet vid en utdragen kris. Förmågan att framgångsrikt möta ett begränsat väpnat angrepp saknas, utöver att kortvarigt kunna ta upp striden. Reduceringen av delar eller hela krigsförband innebär att uthålligheten att hantera systematiska kränkningar nedgår ytterligare och att det endast kan ske under begränsad tid med geografiska begränsningar eller genom delat ansvar med andra. Samtliga koncept fordrar ett internationellt militärt samarbete som tillåter operativa och praktiska förberedelser för taktiska förband. Vidare krävs militärt stöd vid väpnat angrepp eller vid en utdragen kris.

 

* För att klara ekonomin inom nuvarande försvarsramar måste förband läggas ned och förmågor väljas bort, samtidigt som nya förmågor behöver utvecklas (Cyber, rymd, obemannade system mm).

 

* "Eftersom politikerna har bestämt sig för att Sverige inte ska vara NATO-medlem, men att vi ska försvaras av och med NATO, måste vi vara beredda på att man i ett krisläge kommer peka på Försvarsmakten och ge order om att det vi inte har fått i uppgift ändå ska fungera, varför det vore ganska bra om vi kan få det i uppgift redan innan, typ." (N. Christensens egen tolkning av ett viktigt stycke i perspektivplanen).

 

Försvarsforum där bl a Kungl. Krigsvetenskapsakademin ingår, ordnade ett intressant Natoseminarium för några veckor sedan, som Annika Nordgren Christensen modererade. I Norge deltog bl a Norges förre ÖB och i Sverige bl a förre ambassadören Sven Hirdman, som talade för den svenska alliansfriheten med alla argument som vi känner från förra seklet och som säkert har en relevans även idag, även om oerhört mycket har hänt i omvärlden sedan dess.

 

N. Christensen har också gjort ett intressant blogg inlägg om det försvarspolitiska läget inför försvarsberedningens kommande rapport nr 2, "det svenska samförståndet". Hon redovisar där sitt "värstascenario" inför nästa  försvarsbeslut: "Mitt värstafallscenario är att nästa försvarsbeslut blir ett sammelsurium av olika intressen och symboliska vinster, istället för ett konsekvent och sammanhållet system som är användbart, används aktivt internationellt och förmår att plugga in i andra försvarsmakter, hur magert eller fett det än må vara.".

 

Jag är, som ledamot i försvarsberedningen,  naturligtvis betydligt mer optimistisk! Dock är perspektivplanen ett dokument som jag tar på mycket stort allvar, och beredningens uppgift är inte lätt i avvägningen av resursnivå och inriktning. Min uppfattning är naturligtvis också att perspektivplanens budskap entydigt visar på vikten av att nu i bred politisk enighet t ex låta försvarsberedningen få ett nytt uppdrag att från maj 20014 och till november 2015 analysera Sveriges militära allianser, vilket två försvarsberedningar uttalat, vilket Centerpartiet drivit länge och vilket KD nu anslutit sig till.

 

Utöver det självklara argumentet att en heltäckande omvärldsanalys kräver genomgång och analys av ett så centralt område som Sveriges militära samarbeten med andra demokratier, så är det andra avgörande argumentet att denna fråga är så viktig att det svenska folket behöver kunna ta del av en gedigen analys som underlag för en bred folklig dialog inför framtiden. Idag närmar sig Sverige Nato alltmer genom medlemskapet i Natos partnerskap för fred, genom deltagandet i olika Natoledda fredsinsatser, genom att öva i Nato Responce Force (NRF) mm utan att frågan analyseras. Min uppfattningen är nog att frågan faktiskt inte är lika dramatisk som tidigare, men det vet vi ju först efter analys och diskussion!

 

Jag vill också markera att jag tror att verkligheten nu talar så starkt för den analys som Centerpartiet vill ha att jag inte alls utesluter att t ex alliansen tillsammans med S och MP kan enas om detta!

 

Det tas ju fram andra analyser, och det diskuteras allt mer om dessa frågor, vilket jag ser positivt på. Projektet försvarsforum där Allmänna Försvarsföreningen (AFF) ingår är ett gott exempel på detta liksom den rapport som Kungliga Krigsvetenskapsakademien arbetar på liksom allt det gedigna arbete som Folk och Försvar gör. 

 

Här också några inblickar i hur Finland (utrikesminister Erkki Tuomioja i Ekots lördagsintervju) och Lettland (försvarsminister Artis Pabriks) resonerar. Även Finlands president diskuterar kring detta, vilket redovisas i detta kritiska inlägg  i Fri Värld magasin av ambassadör Pauli Järvenpää vid det säkerhetspolitiska institutet ICDS i Tallinn. Fri värld har kopplingar till bl a moderaterna. Ambassadör och statssekreterare i Försvarsdepartementet emeritus Sven Hirdman utvecklar i detta Brännpunktsinlägg argumenten mot svenskt medlemskap i Nato. Och Socialdemokraternas talespersoner i utrikes- respektive försvarspolitik skriver i UNT om vikten av fortsatt svensk militär alliansfrihet.