söndag, juli 05, 2020

Bramstorp och Westman, männen bakom "kohandeln"som räddade Sverige på 1930-talet!

Centerpartiet har varit en central politisk kraft i Sverige alltsedan dåvarande Bondeförbundet (och Jordbrukarnas Riksförbund) bildades på 1910-talet. Innan dess vägde böndernas röster tungt i partibildningarna sedan 1860-talet, då riksdagens ny båda kammare började väljas av män med inkomst och indirekt av landsting och kommuner.

Bondeförbundet tog plats i riksdagen kring 1920 och spelade redan från början en viktig politisk roll. Dess stora genombrott var sedan den överraskande "kohandeln" med socialdemokraterna 1933, som i praktiken räddade både Sveriges ekonomi och hejdade nazisternas framväxt.

Det är synd att uppgörelsen fått en lite nedvärderande namn, det borde rätteligen kallas typ "krisuppgörelsen som räddade Sverige".

Krisuppgörelsen innebar för Bondeförbundet att partiordföranden Olof Olsson i Kullenbergstorp, som var emot, detroniserades och 1934 efterträddes av Axel Pehrsson Bramstorp, som sedan blev statsminister i tre månader 1936 och sedan ingick i regeringen med Socialdemokraterna och Bondeförbundet 1936-39 och sedan i samlingsregeringen under världskriget.

Den andra starke mannen i Bondeförbundet, som varit justitieminister redan i regeringen Hjalmar Hammarsköld under först världskriget, och som sedan var det från 1936 igen, är mera okänd idag, nämligen Karl Gustav Westman från Linköping och sedan Uppsala.

K-G Westman betydde oerhört mycket för att det blev en krisuppgörelse med socialdemokraterna, och beskrev den så här i skolboken "Fäderneslandets historia" som han länge redigerade:

"Man enade sig om en "välfärdspolitik" som innebar, att man skulle söka rädda vårt folk från den stora arbetslöshet, som rådde, genom att skaffa jordbrukarna lönande pris för deras alster, och sätta igång arbetskrävande företag till förmån för industrins arbetare.!

Citatet hittar jag i folkhögskoleläraren och journalisten Veine Edmans förnämliga bok "Statsråd i krigstider" (Atremi förlag) som nyligen utkommit. Den är särskilt värdefull eftersom ledande Centerpartister inte har memoarer som sin starkaste sida.

Den skildrar K-G Westmans, och hans också framgångsrika bröders, gärningar som riksdagsledamöter och statsråd, jordbrukare och ledande i Sveriges Lantbruksförbund, samt diplomat på högsta nivå).

Boken redovisar oerhört intressant "borgerlighetens" framväxt och Bondeförbundet/Centerpartiets del av den samtidigt som man från början har en mittenposition. Den skildrar regeringars tillkomst och fall, nationalismens, och rasbiologins, framväxt och omfattande av många partier inklusive Bondeförbundet, tryckfrihetsinskränkningarna under andra världskriget och eftergifterna mot Tyskland, samt berättar också om Linköpings stor donator Henric Westman (ej släkt) och hans nära relation till de fem postmästarsönerna Westman.

Samt, vilket gör att boken borde ingå i både Centerpartiets och LRFs internutbildningar som en självklar historisk del, och gärna också i övriga partiers, en utförlig bakgrund till den stora krisuppgörelsen 1933 mellan socialdemokraterna och Bondeförbundet, men som en del liberaler/folkpartister också röstade för.

Boken är också högintressant eftersom det finns så starka paralleller till även dagens politik och blockuppgörelser, eller ej. Man känner igen så mycket!

Socialdemokraterna (med Per-Albin Hansson och Ernst Wigfors som drivande) ville bekämpa den stora arbetslösheten med hjälp av en expansiv ekonomisk politik - på tvärs mot sparsamheten och lönesänkningarna som nationalekonomer och politiker dittills ansett vara rätt krismedicin. De unga svenska nationalekonomerna, tillsammans med den brittiske ekonomen Keynes, var drivande för en expansivare politik.
En lånefinansierad expansiv politik hade de borgerliga, och inte minst "kullenbergstorparen" Olof Olsson från Skåne, svårt att tänka sig. Det såg mörkt ut för regeringen Hansson.

Hur skedde omsvängningen? K-G Westman, justitieminister, var en mycket viktig aktör, och han förde dagboksanteckningar.

Efter att de danska socialdemokraterna och bondepartiet venstre i början av 1933 blivit överens om en gemensam krispolitik, sa jordbruksminister Per Edvin Sköld i en riksdagsdebatt att "socialdemokraterna nödgats revidera sin (negativa) ståndpunkt till jordbrukshjälpen". Man insåg att det krävdes generella stöd till jordbruket, likaväl som det krävdes insatser mot arbetslösheten.

På detta reagerade omedelbart "kullenbergstorparens" kronprins Axel Pehrsson i Bramstorp i positiva ordalag. Detta ledde den 7 april till ett möte mellan Sköld och Wigfors samt Bramstorp och två bondeförbundsledamöter till, dock inte partiordföranden.

K-G Westman var först negativ men tänkte snart om vilket kanske avgjorde frågan för bondeförbundet. Den femte maj bjöds Olof Olsson till statsminister Hansson för att diskutera en krisuppgörelse, som inte tog med sig Bramstorp utan justitieminister Westman.

K-G Westman uppges att vid en middag hos statsminister Hansson sagt till honom att "Vi är karlar nog att klara det här"!

Bondeförbundet utsåg så partiordförande Olsson, K-G Westman samt Bramstorp att förhandla vidare med regeringen. Bramstorp fanns med i ledningen för de ekonomiska och fackliga lantbruksorganisationer som nu växte sig starka.
Bramstorp hade i jordbruksutskottet föreslagit att jordbruksfrågorna skulle behandlas i en särskild arbetsgrupp, vilket regeringen gått med på. Här deltog också toppmännen från högern och de frisinnade, Domö och von Stockenström. Gruppen blev snart överens om ett helt batteri av prisregleringar och skydd för det inhemska jordbruket.

Nu gällde det regeringens arbetslöshetspolitik, där det var svårare.

Den 16 maj var partiledarna kallade till statsministern. Förhandlingarna gick i stå. Efter samtal med en av de frisinnade, som ville gör upp, tog sig K-G Westman rätten att som utsedd förhandlare söka upp statsministern. För att bryta dödläget erbjöd han sig att göra ett utkast i nyckelfrågan, lönenivån vid reservarbeten.

Den 23 maj presenterade Per Albin inför utskottet regeringens förslag om både jordbruket och arbetslösheten, och reservarbetena i hög grad byggd på Westmans pm.

Därefter utarbetar Westman ännu ett förslag med nyckelmeningen: "lönen bör ej överstiga den lägsta grovarbetarlön för vilken arbete i orten kan i avsevärd omfattning beredas".

Efter ett möte mellan Westman och Per Albin Hansson och Gustav Möller m fl kom man överens. Det absolut flertalet i Bondeförbundets riksdagsgrupp tillstyrkte krisuppgörelsen. Partiordföranden och några till röstade emot. Från det djupt splittrade frisinnade partiet anslöt sig en stor minoritet. Även högerledamoten och förre bondeförbundaren Nils Wohlin anslöt sig.

Statsvetaren Olle Nyman pekar på den avgörande betydelse som K-G Westmans uppslutning fick för att för den i hamn.

Ni som har ett samhällsintresse för politik och historia, och för Östergötland, köp Veine Edmans förnämliga bok för bara 175 kronor!

http://m.atremi.se/bok/statsrad-i-krigstider

Läs också centerprofilen och f. riksdagsledamoten Håkan Larssons kunniga rescension:
http://kryssahakan.se/centerhistoria/gedigen-bok-om-omstritt-statsrad/

Läs även förre ambassadören, och centerpartisten, Anders Ljunggrens utförliga rescension!
https://ljunggrenskriver-tankarisamtiden.com/2020/05/25/en-biografi-om-kg-westman-som-ar-val-vard-att-lasa-och-diskutera/

https://www.pricerunner.dk/pl/802-2001906091/Boeger/Statsraad-i-krigstider-KG-Westman-Broederna-Vaennen-och-vaelgoeraren-Sammenlign-Priser