onsdag, augusti 08, 2018

Linköpingscentern kräver upphandling av mat från Sverige! Följ efter, Offentlig sektor!

Pressinfo!

Linköpingscentern kräver att kommunen köper mat från Sverige! Riksdagsledamot Staffan Danielsson räknar med samma initiativ i kommuner/regioner över hela landet!

(Enligt Svenskt Kött är 40-50 % av köttet som serveras i offentliga måltider importerat, det allra mesta producerat utan svenska miljö- och djurskyddskrav och utan att sluta kretsloppen och gynna biologisk mångfald i Sverige och utan att bidra till svensk självförsörjningsgrad och säkerhet och utan att stödja Sveriges Bönder i krisen p g av den extrema torkan. Detta är skandalöst!


Centerpartiet Linköping​ den 7 augusti 2018:

"Den extrema torkan slår nu hårt mot det svenska jordbruket, fodret räcker inte till, många djur måste slaktas och det blir ett stort överskott på kött. På sikt innebär detta också att landets självförsörjningsgrad minskar ytterligare. Det offentliga måste göra vad det kan för att stötta den svenska livsmedelsproduktionen och säkra tillgången i framtiden.

Gösta Gustavsson​ har idag lämnat in en motion till kommunfullmäktige om att att Linköpings kommun alltid upphandlar mat som är producerad enligt kriterierna i Sveriges stränga miljö- och djurskyddslagar. Detta leder till att kommunen köper mat som produceras i Sverige så långt tillgång finns."

Kommentar från Staffan Danielsson, riksdagsledamot;

Centerpartiet i Linköping tar nu initiativet för att Linköpings kommun måste göra allt för att ställa upp kriterier i sin matupphandling så att man, bl a med anledning av den extrema torkan, säkerställer att man upphandlar mat från Sverige. Annie Lööf, Magdalena Andersson och Tobias Baudin rekommenderar medborgarna att ställa upp för det svenska jordbruket genom att köpa mat från Sverige när den finns på marknaden.
Självfallet måste politikerna i kommun och regioner, som hanterar skattebetalarnas pengar, agera i samma riktning! Omedelbart och uthålligt!
Detta sker utan åthävor i övriga EU-länder och måste nu tillämpas även i Sverige.
Jag hoppas att motionen från Linköpingscentern kan bli ett riktmärke för massor av liknande initiativ från centerpartister, och andra,  i kommuner och landsting/regioner över hela landet!
Att intet göra, att passivt fortsätta att upphandla nötkött och annan mat från länder långt borta, är att svika det svenska lantbruket (samt miljö och djurskydd) i den mycket allvarliga situation det befinner sig i. Jag vill utgå ifrån att breda majoriteter i Linköping, och i kommuner och regioner över hela landet, kommer att ställa sig bakom centerkraven!

Jag har i flera tidigare blogginlägg diskuterat denna högaktuella fråga; här (Göteborgscenterns utmärkta debattartikel i Expressen), och här och här (det extrema Miljöpartiet), och här (Nödåren 1867-69, lär av historien!).


lördag, augusti 04, 2018

Göteborgs käftsmäll på det svenska jordbruket!

Här är en utmärkt debattartikel i Expressen av Emmyly Bönförs som med all rätt sågar Göteborgs mål för att upphandla mat.
Målet är alltså att inte ett kg mat ska upphandlas från det miljövänliga svenska jordbruk som står för 80-90 % av livsmedelsproduktionen i Sverige. Det är förfärligt.
Samma vänsterpartier som styr Göteborg står bakom de stränga svenska miljö- och djurskyddslagarna. Att då klassa ner den mat som produceras inom dessa ramar till en B-vara som hör gårdagen till är en föraktfull käftsmäll på världens mest miljö- och djurskyddsvänliga jordbruk, det svenska.
Min uppfattning är entydig.
Ledande politiker uppmanar nu medborgarna att köpa mat från Sverige, utifrån miljö- och djurskyddsskäl men även p g av den extrema torkan som slår hårt mot det svenska jordbruket, och där det betyder mycket om konsumtionen av nötkött och annan svensk mat ökar.
Naturligtvis ska kommuner och regioner för skattebetalarnas pengar göra samma prioritering, genom att ställa upp kriterier som leder till att man köper närodlad mat från Sverige.
Övriga EU-länder köper utan dramatik inhemsk mat som en självklarhet.
Kommunernas upphandlingsmål bör därför vara 1. kriterier enligt Sveriges stränga miljö- och djurskyddslagar som leder till att mat från Sverige upphandlas när tillgång finns på marknaden.
2. Närodlad mat från regionen.
3. Om man så önskar så kan andelen ekocertifierad mat som ska köpas in anges, t ex mellan 10 och 30 %. (Det innebär upp till tre gånger så mycket som ekomatens andel av den svenska matproduktionen, 10 %).
Om kommuner eller regeringen sätter upp mål på att man inte alls eller endast begränsat ska upphandla mat från det dominerande miljövänliga svenska jordbruket är det alltså en käftsmäll på detta, enligt min bestämda uppfattning. Har Sverige bestämt stränga miljö- och djurskyddslagar ska den offentliga sektorn köpa huvuddelen av sin mat från det jordbruk som 80-90 % av Sveriges bönder bedriver.
Sverige har två goda miljöalternativ när det gäller att köpa mat, dels det vanliga miljövänliga jordbruket inom ramarna för Sveriges stränga miljö- och djurskyddslagar och dels det svenska ekocertifierade jordbruket.






onsdag, augusti 01, 2018

Nästan inga erfarna äldre i riksdagen i höst. STOR SKANDAL!

Tidningen Senioren har tagit fram häpnadsväckande siffror på hur lågt partierna värderar att ha erfarna äldre över 65 år på valbar plats inför höstens val.

27,5 % av väljarna är över 65 år men endast 6 (sex) riksdagsledamöter i den nya riksdagen lär vara över 65 år. Det innebär att endast 1,7 % av riksdagens ledamöter kommer att representera de 27, 5 % som röstar i valet.

Detta är faktiskt en stor skandal, att äldres erfarenheter och kunnande värdesätts så väldigt lågt av våra politiska partier.

 I min valkrets, Östergötland, kommer sannolikt den äldsta att vara runt 60 år efter valet och i Centerpartiets riksdagsgrupp efter valet kommer det sannolikt inte att finnas någon över 65 år.

Jag blev nerpetad av distriktsstämman till plats fyra, helt i demokratisk ordning. Min ålder var tyvärr ingen merit och jag har kritiserat Centerpartiets mycket liberala migrationspolitik.

Jag gör en personvalskampanj och den som vill stödja mig i Östergötland ska ta Centerpartiets lista och sedan kryssa mitt namn på fjärde platsen. Om minst 5 % (gärna fler) av de som röstar på Centerpartiet gör det finns en chans att jag kan fortsätta att driva på i riksdagen en mandatperiod till!

Här om min personkrysskampanj, och här mer om min personkrysskampanj, och här
Jag beskrev i min kanske sista riksdagsdebatt vad jag drivit för frågor, och jag söker alltså mandat för att fortsatt driva på en mandatperiod till.

Den programdeklaration jag gjorde inför valet 2014 är fortsatt lika aktuell.

söndag, juli 29, 2018

Synen på svenskt jordbruk, och ekojordbruk, samt principerna för offentlig upphandling av mat.



Miljöpartiet, och naturskyddsföreningen, och många medborgare och politiker och journalister och handlare m fl, är övertygade om att ekocertifierad mat är den överlägset bästa miljömaten, och att målet borde vara att offentliga sektorn bara upphandlar eko (Göteborg och några kommuner lär redan ha beslutat om det målet) och att allt jordbruk i Sverige på sikt borde vara eko.

Ekocertifierat jordbruk har på bara tre decennier gått från nästan noll (Alternativt jordbruk) till runt 10 % av värdet i den svenska livsmedelsproduktionen (namnbytet till ”Ekologiskt jordbruk” var genialt, hur det nu kunde accepteras eftersom det ju inte finns något ”ekologiskt jordbruk”, ekologi är ju ett vetenskapligt begrepp, läran om samspelet i naturen), och till 17 % av åkermarken (främst belägen i norr och i skogs- och mellanbygder).

Jag har respekt för hela det svenska jordbruket, både det vanliga miljövänliga jordbruket i världstät och för ekojordbruket. Min uppfattning är att det handlar om två rätt likvärdiga miljökoncept, med lite olika för- och nackdelar.

MP och flera politiska partier partier anser egentligen att endast ekokonceptet gäller och att därför Staten ska lägga snart någon knapp miljard i extra EU-stöd till ekokonceptet, inklusive riktade stöd till forskning och marknadsföring och information med mera. Likaså anser man att den offentliga sektorn borde upphandla sin mat nästan enbart från ekojordbruket, i Sverige och utlandet, och sätter upp allt högre mål.

Rätt nyligen har regeringen, S/MP, beslutat att målet är att kommuner och regioner och myndigheter ska köpa in minst 60 % av sin mat som ekocertifierad. Alliansen och SD är emot detta enormt höga mål.

Offentlig sektor köper idag in mat årligen för ca 10 miljarder kr, varav 35 % nog redan är ekocertifierad, en stor övervikt mot hur produktionen ser ut (10 %). Om målet 60 % nås kommer endast kanske 10-20 % köpas in från det vanliga miljövänliga svenska jordbruket eftersom en betydande del är import av mat som inte produceras i Sverige och vissa specialitetssortiment.

Sverige fick världens strängaste miljö- och djurskyddslagstiftning för jordbruk ca 1988 (present till Astrid Lindgren). LRF gillade läget och kampanjade för ”världens renaste jordbruk eller ”den svenska modellens jordbruk”. Det skulle hålla höga marknadsandelar i Sverige och även gå på export.

Så har det tyvärr inte blivit. Sveriges självförsörjningsgrad har minskat från 100 % 1945 till ca 45 % idag, vi importerar kanske mest i Europa per person. I livsmedelsbutikerna spelar priset en roll och svenskproducerat är ofta 5-10 % dyrare än mycken importmat.

Ekocertifierat är sedan ytterligare 25-60 % dyrare.

Dock har matens andel av hushållsbudgeten på 40 år mer än halverats från 30 % till en bit under 15 % (inklusive 2 % alkoholdrycker), vilket ger de som vill prioritera t ex dyrare ekomat möjlighet att göra detta.

Det är en väldig skillnad att med statliga mål och bidrag och upphandlingsmål gynna ett certifieringskoncept som har 10-20 % av marknaden, jämfört med att sträva efter att hela jordbruket ska läggas om till detta koncept.

Skulle detta senare, som MP och naturskyddsföreningen och V och Krav osv vill, fullföljas är risken oerhört stor att importen av billigare importmat ökar så att Sveriges självförsörjning kanske minskar ytterligare medan marknaden för ekocertifierat mättas och drabbas av överskott och prispress.

Detta vore förfärligt.

Jag har också pekat på det motsägelsefulla i att ekojordbruket profilerar sig hårt mot det ”konventionella giftjordbruket” (som naturskyddsföreningen och Coop brukar säga) samtidigt som man regelmässigt tillåter en betydande användning av växtnäringsrester från detta jordbruk genom stallgödsel, halm, köttmjöl och biogödsel från etanol och biogas mm. När den extrema torkan nu slår till och hästar och nötkreatur konkurrerar om allt foder som går att uppbringa ändras också Kravreglerna så att även ekojordbruket fritt kan använda vanligt foder, vilket ytterligare minskar möjligheterna för det vanliga miljövänliga lantbruket att köpa in foder genom ökad konkurrens samtidigt som ekoprofilen tunnas ut genom ökad användning av växtnäring från det vanliga jordbruket.

Jag har självfallet inget emot att ekomaten vinner framgångar på marknaden och i offentlig sektor, men jag anser att det ska ske på egna ben och inte genom statliga ingripanden. Däremot ska staten gärna stöda miljöinsatser i jordbruket, oavsett odlingskoncept.

Staten ska se till hela det svenska jordbrukets bästa.

Vad gäller hur den offentliga sektorn ska köpa in sin mat  är det min uppfattning att den så långt möjligt, och i första hand, ska ställa upp kriterier enligt våra stränga miljö- och djurskyddslagar som resulterar i att ca 80 % av matinköpen eller mer är mat från Sverige. (Detta sker som en självklarhet i övriga EU-länder, att man köper inhemsk mat).
Jag tycker att det är utmanande, och fel, när många kommuner och regioner nu beslutar att köpa in en stor del, eller huvuddelen, eller all sin mat, som ekocertifierad, från Sverige och andra länder.

Varför ska barn i skolan och äldre i äldreomsorgen som därhemma köpt och köper främst mat från Sverige och främst från det vanliga miljövänliga jordbruket inte få äta det också i skolan och på äldreboendet? Vad svarar man den stora majoriteten bönder som producerar världens bästa miljövänliga mat när den egna kommunen eller regionen i allt mindre utsträckning vill köpa den mat de producerar? Vilken signal till konsumenter och handel och jordbruk och förädlingsindustri skickar detta?

Alla vet ju att det kostar betydligt mera med ekocertifierat men resonerar ofta som så att då ökar vi andelen vegetariskt så blir inte merkostnaden så stor. Detta är ett inte rimligt resonemang eftersom minskat matspill eller mer vegetariskt ju kan väljas oavsett om man handlar ekocertifierat eller ej.

MP och naturskyddsföreningen och många flera anser att ekocertifierat är bättre än mat från ”världens miljöbästa vanliga jordbruk, det svenska”.

Jag håller däremot de två svenska odlingskoncepten som rätt likvärdiga, och betydligt bättre än importmaten (bla beroende på att det svenska jordbruket sluter kretsloppet i Sverige och bidrar till öppna landskap och biologiskt mångfald med mycket mer).

Därför är det min bestämda uppfattning att kommuner och regioner borde köpa in mat enligt kriterier från svenska miljö- och djurskyddslagar, från det svenska jordbruket. Samt att inköpen rimligen borde ske efter ungefär hur stor andel mat som produceras av dem. Kanske en liten övervikt för ekocertifierat om man vill stödja det lite extra, typ 20 %, vilket innebär dubbelt mer än deras marknadsandel.

Att däremot besluta i kommuner och regioner att man för skattebetalarnas pengar ska köpa in huvuddelen eller allt som ekocertifierat och lite och allt mindre från det miljövänliga jordbruk som de allra flesta lantbrukarna bedriver i kommunen och regionen och landet, det anser jag vara fel. Sådana beslut utgår ifrån uppfattningen att ekokonceptet är det enda riktiga miljökonceptet medan det vanliga miljövänliga svenska jordbruket inte är något sådant och bör på sikt utgå. Den uppfattningen har jag kallat en käftsmäll i ansiktet på världens bästa vanliga miljövänliga jordbruk, det svenska.

Dessa beslut skickar naturligtvis mycket kraftfulla signaler till medborgare, lantbrukare, politiker, handel och journalister att ekomat är framtiden medan den svenska modellens världsledande jordbruk är utgående vara. Min uppfattning är också att en viktig orsak till att den vanliga svenskproducerade maten tappat på marknaden är att den så starkt kritiseras av starka miljökrafter, som MP, naturskyddsföreningen samt även av COOP och andra handelskedjor, samt även de signaler som Staten skickar genom regeringens höga upphandlingsmål för juts ekocertifierat.

Hur ska de politiker som kräver att kommuner och regioner ska upphandla allt eller det mesta som ekocertifierat kunna se de 80-90 % av de svenska lantbrukarna som producerar världens bästa vanliga miljömat i ögonen och säga att deras mat är sämre än ekomaten och därför inte ska upphandlas?
Och vilket svek mot det vanliga miljövänliga svenska jordbruket är det inte när samma politiska partier som beslutade om världens kanske mest stränga miljö- och djurskyddslagar för att skapa ”världens renaste lantbruk” sedan efter en tid minskar eller upphör att upphandla den maten utan istället kräver ekocertifierat?

Beslut initierat av Miljöpartiet i t ex Göteborg om att 100 % av kommunens matupphandling ska vara ekocertifierad från Sverige och andra länder är alltså extremt radikalt och oerhört nedsättande mot det svenska dominerande moderna miljövänliga jordbruket. Att Miljöpartiet centralt nu vill att Sveriges självförsörjningsgrad på mat ska nära fördubblas, från ca 45 % till 80 % är välkommet och innebär en anslutning till vad Centerpartiet drivit och driver sedan länge. Men MPs recept för att uppnå detta är ohållbart och extremt radikalt, målen för ekojordbruket i Sverige ska höjas, någon kvarts miljard ytterligare ska tillföras i statsbudgeten och universitet och högskolor ska utbilda fler ekobönder.

Miljöpartiets politik är extremt radikal och innebär en väldig risk för att den svenska matproduktion inte ökar utan snarare minskar samtidigt som importmaten ökar ytterligare när allt fokus läggs på ekokonceptet och när skördarna minskar med 20-40 % samtidigt som maten blir 25-60 % dyrare.

 Därför anser jag att Staten i respekt för hela det miljövänliga svenska lantbruket kraftfullt borde driva följande upphandlingsstrategi för mat i Sveriges kommuner och regioner:

1.     I första hand ska mat upphandlas som är producerad enligt utvalda kriterier enligt Sveriges stränga miljö- och djurskyddslagar. Detta ska leda till att kommunen köper mat som produceras i Sverige så långt tillgång finns. Det torde innebära att 70-80 % eller mer av maten kommer från det svenska jordbruket, både det vanliga miljövänliga och det ekocertifierade. Huvuddelen av inköpen bör komma från det dominerande miljövänliga svenska jordbruket.

2.     I andra hand kan gärna försteg göras för mer lokalt producerad mat från regionen.

3.     I tredje hand kan också mål uppsättas för andelen ekocertifierad mat från Sverige och andra länder, t ex i intervallet 10-30 % vilket skulle säkerställa att mer ekocertifierat köps in än vad som motsvarar dess andel av produktionen.


Jag anser också att jordbruksforskningen, som idag delas mellan övergripande forskning för hela jordbruket och forskning kring ekokonceptet, borde reformeras.

Riksdag och regering styr forskningen till att i betydande uppfattning handla om ett enda certifieringskoncept. Detta uppfattar forskarna, och vill ju gärna ha forskningspengar, så att diskussionen kring vad som är långsiktigt bäst för att utveckla ett hållbart jordbruk sammankopplas alltmer till att det är ekocertifieringen, vilket ger låsningar och hämmar både forskning och debatt.
Min uppfattning är att forskningen kring ett allt mer hållbart jordbruk främst ska bedrivas samlat och inte alltför mycket med extra fokus på enskilda certifieringssystem. Det bästa från olika certifieringssystem och jordbrukskoncept ska istället utvärderas och förbättras i institutioner och projekt där hela jordbrukets utveckling är i fokus.




söndag, juli 22, 2018

Mina Memoarer, blogginlägg fem. Dödshjälp, Körkort, Djurskydd, Carpe Diem.

Jag åkte ur riksdagen hösten 2014, när Lena Ek tog tillbaka "sitt mandat". Lena fick 1.560 personröster (9 %) och jag 1.212 (7 %), vilket jag var mycket tillfreds med.

Jag fick kommande vinter ett erbjudande från bokförläggaren och skogsbrukaren mm Anders Bockgård från Nämndemansgården i Skrickerum i Valdemarsvik, en spännande person, att medverka i en antalogi som han skulle ge ut med mina minnen från strider i LRF och i riksdagen. Jag accepterade liksom ett antal andra personer som alla, tycker jag, hade givande och intressanta bidrag.

Beställ och läs gärna boken "Kluvet land, här länk till Anders Bockgård.

Kommer det många synpunkter och dialoginlägg kanske jag sedan sammanställer dem i ytterligare ett blogginlägg!

Detta är alltså mina memoarer, blogginlägg två (av fem)!

(Blogginlägg ett; Inledning, Min bakgrund och min livsväg, Bonde på Erikstad och engagemang i LRF och Centerpartiet, Radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990 - liksom också LRFs spårbyte, Envis och stridbar i LRF och Centerpartiet)

(Blogginlägg två; (se nedan); Föreningsbanken och landshypotek, Skandalöst höga LRF-pensioner, Valberedningens förslag till LRF-ordförande, Vägen till riksdagsledamot, Bättre stöd underifrån än uppifrån.)

(Blogginlägg tre; Lantbrukets ryggsäck och allianens svek, Det stora livsmedelshyckleriet, Välj närodlat före ekologiskt från hela världen, Organiskt - inte ekologiskt.)

(Blogginlägg fyra; Riksdag och försvar, Striden om signalspaning/FRA, Ekologiskt i den breda åsiktskorridoren, En annan åsiktskorridor - fri migration.)

Blogginlägg fem; Rätt till dödshjälp, För stränga körkortsregler, Lantbrukares underläga mot länsstyrelsen i djurskyddsfrågor, Stärk allemansrättens skyldigheter, Carpe Diem.

Rätt till dödshjälp
Jag är intresserad av moral- och principfrågor, och har ett stort patos för den enskilde människan. Jag förespråkar t ex  individens rätt att själv vid svåra lidanden i livets slutskede kunna få avgöra sitt öde, t ex genom att få dö/somna in innan en svår dödskamp sätter in, t ex vid den fruktansvärda sjukdomen ALS. Idag bestämmer Staten att du måste leva tills du dör, hur svårt du än lider innan och hur hett du än av fri vilja åstundar att ta farväl av dina närmaste lite i förtid.
Socialstyrelsens medicinskt-etiska råd har föreslagit att en sådan möjlighet bör införas och utredas, och alltfler länder i världen är redan där. Jag har drivit denna fråga i debattartiklar och i motioner och i interpellationer med socialminister Göran Hägglund, och inom Centerpartiet starkt avrådd av min gruppledare barnläkaren Anders W Jonsson. I opinionsundersökningar svarar regelmässigt 70-80 % att de är positiva till detta. Frågan är dock tabu och klyver Sverige mellan det ledande etablissemanget och de vanliga människorna.
Som medlem i styrelsen till Rätten Till en Värdig Död (RTVD) kommer jag att fortsätta mitt engagemang. Jag tycker att det är fruktansvärt när en lidande människa som inget hellre önskar än att få sluta lite i förtid förvägras detta av Staten. Individens egen vilja måste ges en starkare ställning gentemot statens i denna fråga, självklart inom ramen för ett strängt och tydligt regelverk. Jag står bakom aborträtten, att kunna utsläcka ett liv i ett mycket tidigt skede. Men varför ska då en människa som levt ett långt liv inte kunna tillerkännas rätten att dö/somna in lite tidigare vid svåra lidanden i livets slutskede?

För stränga körkortsregler
Jag har också lagt mycken kraft på orättvisorna mor dem som ser bra men har vissa brister i ditt sidoseende, dvs i sitt synfält. Ofta har de drabbats av en stroke eller har diabetes eller glaukom. Sverige tillämpar här världens strängaste regler och förvägrar många rätten att köra bil genom att ställa mycket höga krav på att klara test i synmaskiner som är oerhört stressande. I andra länder i Europa och USA tillämpas reglerna mera förnuftigt och man ges möjligheten att bevisa sin körförmåga genom noggranna praktiska körprov. Ansvaret för Sveriges närmast rigida regler bär några läkare på Transportstyrelsen och regeringen borde snarast låta en oberoende expert utreda Sveriges regelverk i jämförelse med omvärldens. Jag har också JO-anmält transportstyrelsen och deras ansvariga.
Sveriges körkortsprov är nu så svåra att de hindrar alltfler att få körkort, genom svåra prov och stora kostnader. Jag anser att de borde vara mindre komplicerade och kostsamma.

Lantbrukares underläge mot länsstyrelsen i djurskyddsfrågor
JO-anmälningar är en viktig möjlighet för att få myndigheter granskade, dock ska det mycket till för en myndighet (JO) ska kritisera en annan.

Jag har bett Justitieombudsmannen att granska Länsstyrelsen i Skånes agerande i en del djurskyddsärenden. (Och jag har motionerat i riksdagen och skrivit artiklar). Djurskyddslagen ger länsstyrelsen och dess djurinspektörer utomordentliga befogenheter att omhänderta djur som far illa. Var gränser går är flytande och i praktiken innebär ett besök från länsstyrelsen efter de anonyma anmälningar som ofta görs, av olika skäl, att lantbrukare känner sig utsatta och oroliga. Det är alltid 2 inspektörer, lantbrukaren står där ensam, och är djurhållningen bekymmersam kan ett plötsligt tvångsomhändertagande utan förvarning av alla kor eller grisar ske där ofta polisen är med. Lantbrukaren är i ett stort underläge gentemot myndigheten där enskilda inspektörer, veterinärer och transportörer ofta ”pratar ihop sig” vilket sedan ingen domstol normalt ifrågasätter.
Länsstyrelsen i Skåne samarbetar nära med företaget Djurambulansen, som kan uppträda som myndighetens förlängda arm, och ibland tar myndigheten med sig TV4 för att belysa för medborgarna hur djurägare kan missköta sina djur. Att detta kan ha någon integritetsintrångsaspekt för människor som redan ligger och hårt kommer att straffas verkar inte förespegla varken myndigheter eller media.
Om länsstyrelsen plötsligt tvångsomhändertar en lantbrukares alla kor eller grisar rasar tillvaron, näringsverksamheten försvinner och man drabbas av väldiga kostnader för transporter och kostsamma uppstallningar under ofta långa tider och även av ofta låga slakt- eller försäljningsintäkter. Utöver skam och vanära och näringsförbud går ofta den egna ekonomin överstyr, man har brustit och straffen blir flera och hårda.
Naturligtvis ska djur som far illa snarast ges en bra djuromsorg, och naturligtvis finns det akutlägen när djur måste tvångsomhändertas.
Däremot måste rättssäkerhet alltid gälla och bedömer länsstyrelsen, kanske efter flera månaders eller års dialog med en djurägare, att djurhållningen måste upphöra är detta oftast befogat. Ett så totalt genomgripande ingrepp måste ändå rimligen som huvudregel prövas och beslutas genom att länsstyrelsens beslut kommer lantbrukaren tillhanda och kan överklagas till domstol.
Idag har länsstyrelsen mandatet att utan förvarning tvångsomhänderta djuren och detta beslut kan sedan endast i efterhand överklagas till förvaltningsdomstol som endast prövar formerna för beslutet, inte djurhållningen i sig.
Därtill borde tvångsomhändertagande endast tillgripas i nödfall, huvudprincipen borde vara att länsstyrelsen beslutar att djurhållningen måste upphöra och ställer djurhållningen under sträng kontroll samtidigt som djurägaren ges några månader för att sälja djuren till slakt eller som livdjur utan de stora förluster och kostnader som länsstyrelsens tvångsomhändertagande för med sig. Samt att rätten att överklaga ett så omvälvande beslut till domstol respekteras.
En lantbrukare och LRF-medlem borde heller inte lämnas ensam när djurskyddsinspektörer besöker en gård där betydande brister finns, utan det borde vara praxis att någon medlantbrukare/medmänniska finns med. Huvudinriktningen ska naturligtvis vara att med råd och stöd och föreskrifter förbättra djurhållningen. Är detta inte möjligt måste i sista hand djurhållningen avvecklas, men i så ordnade former som möjligt.

Stärk allemansrättens skyldigheter
Jag har också i riksdagen engagerat mig vad gäller allemansrätten och dess skyldigheter och begränsningar, utifrån stora bärplockarläger utanför Mehedeby i norra Uppland. Där, och på många andra platser i Sverige, bor bärplockare från främst Rumänien i veckor eller månader i husvagnar och enkla regnskydd medan de plockar bär.
Allemansrätten stadgar att världsmedborgare (?) fritt får röra sig i skog och mark i Sverige och t ex plocka bär och svamp. Det är en urgammal sedvanerätt för bygdens människor som successivt utvidgats till alla medborgare i EUs länder, och kanske världens. Och visst finns det mycket bär och svamp i Sveriges skogar.
I den rätten finns en praxis att man utan tillstånd kan övernatta 1-2 nätter ”var som helst” i skog och natur, förutsatt att man inte skräpar ner eller missköter sig.
Bärplockarlägren är tyvärr ofta exempel på motsatsen. 50-100 personer eller fler bosätter sig längs skogsvägar veckor eller månader och lämnar ofta lägren åt sitt öde med mycket skräp och avfall och exkrementer som markägare av kommunen ofta åläggs att forsla bort till betydande kostnader.
Detta är enligt min uppfattning fullständigt oacceptabelt. Lagar ska följas och människor ska behandlas lika. Samma problematik uppstår nu regelmässigt även i större städer då de allt fler människor som tigger ibland upprättar ”vildcampingar” på tomter, parkeringsplatser eller torg. Även där blir kostnaderna betydande när avhysning ska ske, och att verkställa sådan tar ofta lång tid.
Om en markägare, eller kommun, polisanmäler olaglig camping är nuvarande lagar så krångliga och märkliga att markägaren måste begära hos kronofogden om avhysning, till en kostnad på 600 kr per berörd person som först måste identifieras. Först efter beslut av kronofogden kan sedan polisen agera.
Detta är absurt. Reglernas måste snarast ändras så att en markägare, när allemansrätten överträds, genast kan polisanmäla detta och polisen verkställer avhysning omgående. Tyvärr har varken alliansregeringen eller nuvarande regering agerat i frågan.
Nu kommersialiseras bärplockningen alltmer. Uppköpare dammsuger skogarna på bär som främst plockas av människor från andra länder i Europa eller från Asien. Detta behöver ske i ordnade former och skogens bär är inte obegränsade. Kommer man hit långväga ifrån borde man nog ha ett kontrakt med en uppköpare som garanterar en minimiinkomst.

Det behövs också en diskussion om allemansrättens gränser. Är bär, och svamp, i de svenska skogarna en tillgång för alla som kommer till Sverige, eller borde någon avgränsning ske? Borde på sikt bäruppköparna försäkra sig om avtal med berörda markägare? Om inte verksamheten sköts bättre än idag kommer trycket på att begränsa allemansrätten i riktning mot reglerna i övriga EU att öka.

Carpe Diem
Jag gillar de latinska visdomsorden Carpe Diem, fånga dagen, ta vara på livet. Livet är kort och går väldigt fort, det inser man allt klarare med tiden.
Historia är en rik erfarenhetskälla som människan ständigt bör ösa ur och lära av. Tyvärr sker detta i alldeles för begränsad omfattning. Det är ofattbart hur historien tyvärr är kantad av mänskligt lidande och oförrätter, och vilka fasansfulla massmord och krig som genomförts i alla tider i gudars och politiska frälsningslärors och enskilda personers namn, från människans tillblivelse och till idag.
Dagens verklighet är knappast bättre. Ständiga nyhetsrapporter om inbördeskrig och religiösa fanatikers illdåd i deras guds namn. Och det fasansfulla förtrycket i Nordkorea. Med mycket mera.
Som väl är finns också mycket som är gott och kantas av humanism och medmänsklighet och kärlek. Livet bör naturligtvis ägnas åt att stärka detta på allt möjligt sätt, och lika starkt motarbeta hat och förtryck och fanatism i alla dess former. Och må kärleken segra över hatet.
Utifrån den grundsynen har jag under min livsresa lagt mycken tid på det som kommit i min väg, vilket blev landsbygd och lantbruk (och en del andra frågor enligt ovan), i övertygelsen att det är viktigt för vårt land – och för världen – att naturgivna resurser förvaltas uthålligt och varsamt, så att de kan bidra till människans försörjning och överlevnad.




Mina Memoarer, blogginlägg fyra. Försvar-FRA, Åsiktskorridor migration

Jag åkte ur riksdagen hösten 2014, när Lena Ek tog tillbaka "sitt mandat". Lena fick 1.560 personröster (9 %) och jag 1.212 (7 %), vilket jag var mycket tillfreds med.

Jag fick kommande vinter ett erbjudande från bokförläggaren och skogsbrukaren mm Anders Bockgård från Nämndemansgården i Skrickerum i Valdemarsvik, en spännande person, att medverka i en antalogi som han skulle ge ut med mina minnen från strider i LRF och i riksdagen. Jag accepterade liksom ett antal andra personer som alla, tycker jag, hade givande och intressanta bidrag.

Beställ och läs gärna boken "Kluvet land, här länk till Anders Bockgård.

Kommer det många synpunkter och dialoginlägg kanske jag sedan sammanställer dem i ytterligare ett blogginlägg!

Detta är alltså mina memoarer, blogginlägg två (av fem)!

(Blogginlägg ett; Inledning, Min bakgrund och min livsväg, Bonde på Erikstad och engagemang i LRF och Centerpartiet, Radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990 - liksom också LRFs spårbyte, Envis och stridbar i LRF och Centerpartiet)

(Blogginlägg två (se nedan); Föreningsbanken och landshypotek, Skandalöst höga LRF-pensioner, Valberedningens förslag till LRF-ordförande, Vägen till riksdagsledamot, Bättre stöd underifrån än uppifrån.)

(Blogginlägg tre; Lantbrukets ryggsäck och allianens svek, Det stora livsmedelshyckleriet, Välj närodlat före ekologiskt från hela världen, Organiskt - inte ekologiskt.)

Blogginlägg fyra; Riksdag och försvar, Striden om signalspaning/FRA, Ekologiskt i den breda åsiktskorridoren, En annan åsiktskorridor - fri migration.

(Blogginlägg fem; Rätt till dödshjälp, För stränga körkortsregler, Lantbrukares underläga mot länsstyrelsen i djurskyddsfrågor, Stärk allemansrättens skyldigheter, Carpe Diem).

Riksdag och försvar
Mina riksdagsår har varit mycket givande och spännande och jag har verkligen uppskattat dem. Har jag gjort någon nytta då, ja det må andra bedöma.
Det var intressant att sitta i EU-nämnden och se hela regeringen passera revy och redovisa sina ståndpunkter inför olika diskussioner och beslut i Bryssel. Jag är en varm vän av det stora fredsprojekt som EU framförallt utgör, samt även betydelsen för tillväxt och fri rörlighet i olika avseenden inom EU.
Jag var under 8 år Centerpartiets talesperson i försvarsfrågor och ledamot av försvarsutskottet och försvarsberedningen. Sveriges säkerhet beror idag i avgörande grad av ett mycket nära militärt samarbete med andra västliga demokratier genom vårt partnerskap med Nato. Dagens extremt avancerade och dyra vapensystem gör att Sveriges vassa men smala försvar endast fungerar bra i nära samarbete med andra. Jag är glad över att Centerpartiet följde mina råd om att Natofrågan måste analyseras, vilket delvis rönte framgång genom ambassadör Tomas Bertelmans utredning, men borde göras ännu djupare. Det är tragiskt och ansvarslöst att socialdemokraterna motsätter sig en analys med motivet att alliansfriheten är helig och att analysen från 1948 gäller i evighet, typ.
Min uppfattning är att väldigt mycket talar för att Sverige, som nästan är med i Nato, borde bli medlem, och att detta inte vore något dramatiskt beslut utan ett naturligt sådant. Ryssland ser redan sedan mycket länge Sverige som ingående i Natosfären och skulle morra lite men inte mer.
Som Natomedlem skulle Sverige, och förhoppningsvis Finland, kunna använda sina försvarsbudgetar mer kostnadseffektivt och det nära militära nordiska samarbete som alla i Sverige alltid talar sig varma för skulle äntligen kunna förverkligas inom ett gemensamt Nato-paraply. I nuläget är alla vackra ord om nordiskt och svenskt-finsk militärt samarbete mer vackra än säkerhetspolitiskt effektiva.
Ett militärt samlat Norden skulle också vara till en enorm glädje för våra baltiska grannländer som inget hellre önskar. Att som socialdemokraterna vara med på en solidaritetsklausul gentemot EUs och Nordens länder samtidigt som man blånekar till att analysera Natofrågan är att låtsas välvilja samtidigt som man sviker.
Mitt arbete i riksdagen är lätt att följa genom mina motioner, interpellationer och kammardebatter. Jag har vinnlagt mig om att dokumentera det jag har tyckt och drivit, så långt möjligt, på min blogg och i riksdagens protokoll.
Jag har fullt ut insett vikten av sammanhållning i riksdagsgruppen så att alliansregeringen skulle kunna regera, och har stött partilinjen i allt förutom i fråga om äktenskapsbegreppet, där jag liksom KD menade att det kunde användas i sin hävdvunna betydelse medan det juridiska begreppet giftermål kunde införas för alla äkten- och partnerskap. Vi förlorade den voteringen med typ 25 mot 290.
Samtidigt som det krävs disciplin i voteringarna är det viktigt att en riksdagsledamot kan lägga motioner och ställa interpellationer och driva egna frågor. Takhöjden för detta var framförallt den senaste mandatperioden låg i riksdagsgruppen, genom en stark och nitisk gruppledare. Jag fick stå emot starka påtryckningar mot några motioner och interpellationer som jag ändå lade. De allra flesta i riksdagsgruppen tog dock intryck och nöjde sig med att motionera enligt partiprogrammet. Jag tror att detta begränsar drivkraften hos enskilda riksdagsledamöter och gör riksdagsgruppens arbete smalare och mer förutsägbart. Jag är övertygad om att ett parti blir starkare med självständiga riksdagsledamöter med frihet att driva sina hjärtefrågor samtidigt som det behövs en stark lojalitet i att hålla ihop riksdagsgruppen särskilt i regeringsställning.
Jag torde genom min självständighet vara den c-riksdagsledamot som haft flest debattartiklar på DN Debatt och SvD Brännpunkt. Jag är övertygad om att det har gagnat Centerpartiet, men inser att min partiledning, som nog de flesta eller alla partiledningar, tyvärr har en motsatt uppfattning.


Striden om signalspaning/FRA
Min stora första rikspolitiska dust var frågan om Försvarets Radioanstalts (FRA) signalspaning i kablar mellan Sverige och utlandet. Spaningen hade ditintills skett i luften men alltmer av trafiken går nu i kabel. Socialdemokraterna hade utrett en utvidgning men inte vågat komma till skott. Detta var nu nödvändigt för Sveriges militära säkerhet mot krig och terror, och alliansregeringen lade ett förslag till riksdagen.
Det tog hus i helvete, ungefär. V och MP gick i det lite populistiska taket tillsammans med Thomas Bodström som lyckades få med socialdemokraterna på en för dem ovan integritetslinje. Även starka röster inom Centerpartiet med Annie Johansson (sedermera Lööf) och Fredrick Federley i spetsen agerade starkt för att starkt begränsa signalspaningen.
Det blev folkstorm på sociala medier och stora demonstrationer utanför riksdagen några gånger. Jag var mycket aktiv i dialogen med motståndarna och skrev bl a nära 100 blogginlägg i frågan.  Omtag i frågan skedde flera gånger med dramatiska voteringar. Centerpartiet lyckades driva igenom betydande skärpningar till integritetens fördel vilket gjorde att Johansson/Federley efter en dramatisk nattmangling på miljödepartementet till slut accepterade att stödja förslaget.. Hade inte så skett hade de inte varit där de är idag.
Trots de betydande framstegen fick de orättvist utstå mycket kritik från t ex S och MP och i sociala medier. I dagens skärpta militära läge i Europa och med växande terrorhot är nu S och MP dödstysta om att genomföra allt de lovade i opposition. Heder åt Johansson och Federley och åt Centerpartiet och alliansen som vågade driva igenom nödvändiga åtgärder men med starkt skydd för integriteten. Och ris åt en populistisk dåvarande opposition som inte tog sitt ansvar.


”Ekologiskt” i den breda åsiktskorridoren
Min stora hjärtefråga i det vuxna livet är goda förutsättningar för en levande landsbygd och ett livskraftigt lantbruk, vilket jag redan har diskuterat. Jag drev dessa frågor hårt i riksdagsgruppen och i motioner och i interpellationer till Eskil Erlandsson och i rader av debattartiklar i lantbruks- och rikspress.
Jag insåg att den radikala ekonischen hade fått en enormt stark ställning i samhällsdebatten bland ledande politiker, journalister, konsumenter och miljöorganisationer som alla hade huvudfokus på mer ekomatsmål och ständigt högre statliga ekosatsningar. En motvikt var helt nödvändig och jag gick starkt och tydligt ut i debatten och kritiserade dem som hade ekojordbruket som huvudmål i Sverige och hela världen. Utan modern teknik som t ex mineralgödsel kommer världsproduktionen av mat att sjunka med många tiotals procent, matpriserna att explodera och hungerkravaller att sprida sig till allt fler länder.
Mycket genom att Krav fått ta monopol på det vetenskapliga begreppet ekologi fick jag ta emot mycket kritik från engagerade människor även om Centerpartiet och inte minst vårt kvinnoförbund där många ville det svenska jordbruket så väl att man bara unnade det det bästa, en massiv övergång till ekocertifiering. Jag råddes av många kollegor att tona ner min argumentation och inte reta ”ekovänner”.
I denna fråga rådde en stor samsyn i de etablerade opinionskretsarna om att det enda riktiga miljöjordbruket fanns inom ekokonceptet. Jag och några enstaka röster till, och några mycket kvalificerade jordbruksforskare på Lantbruksuniversitet, avfärdades av en rätt samstämd åsiktskorridor i Sverige som rätt extrema ”industrijordbruksförespråkare”, samtidigt som världens bästa moderna miljöinriktade jordbruk, det svenska, stadigt höll på att duka under gentemot den växande matimporten från länder med betydligt sämre miljö- och djurskyddsregelverk. Sverige var i denna viktiga fråga ett kluvet land i den dominerande ”åsiktskorridoren” där jag var i den lilla klyftan.


En annan åsiktskorridor – fri migration
En annan fråga där Sverige har varit lika kluvet, och där den stora klyftans åsiktskorridor varit helt förhärskande, är migrationspolitiken, särskilt asylinvandringen. 6 partier har anslutit sig till det ofta rätt extrema Miljöpartiet, som aldrig skyr några kostnader vare sig genom skattehöjningar eller pålagor på svensk industri eller genom att öppna våra gränser genom de mest liberala asylreglerna i Europa.
Centerpartiet under Maud Olofsson ville varmhjärtat haka på tåget och temat på centerstämman 2011 var ”Nybyggarlandet Sverige” där Kanadas migrationspolitik hyllades, med den skulle vi ha haft 40 miljoner invånare.
Per Ankersjö lanserade Centerpartiets ideprogramgrupps förslag genom sin slogan ”helt fri invandring”. Jag gick först och starkast i taket och kritiserade förslaget som naivt och extremt liberalt. Efter några månaders stark turbulens, och där Centerpartiet i Östergötland spelade en viktig roll genom att bl a lansera ett eget motförslag, blev idéprogrammet till slut riktigt bra. Partiet sargades dock svårt och förlorade en hel del medlemmar.
Jag fortsatte att på ledande debattsidor i riksmedia kritisera den rådande åsiktskorridoren om att endast mer generösa migrationsregler fick diskuteras, medan den som föreslog EU-anpassningar i restriktiv riktning genomgående hängdes ut som brunfärgad eller halvrasist och givetvis närmast sverigedemokrat. Egentligen helt ofattbart, men så var det faktiskt, vilket även jag fick känna av t ex på centerstämman 2013.
Min uppfattning var och är att Sverige, med 2 % av EUs befolkning, med de växande flyktingströmmarna inte uthålligt klarar av att ge asyl åt över 20 % av de som beviljas asyl i EU, eller till 35 (trettiofem) procent av de ensamkommande barnen, de flesta mellan 15 och upp till 25 år. Jag befarar att Sverige riskerar att gå in i väggen, att vi kommer att klara mottagning, integration och få i arbete alltför dåligt, att opinionen kan svänga och att regelverken för migration kraftigt kan skärpas.
Orsaken till så hög andel av de asylsökande till EU väljer att ta sig till det avlägsna Sverige är bl a att vi har EUs i särklass mest generösa asylregelverk, t ex för permanenta uppehållstillstånd, anhöriginvandring och för att bedöma ensamkommande barns och ungdomars ålder. Genom att anpassa våra regler en del i EU-riktning kommer naturligtvis inte lika hög andel av de asylsökande att ta sig till Sverige.
Detta motsätter sig dock det politiskt korrekta Sverige. Istället ska Sverige förmå övriga EU-länder att anpassa sig till de svenska regelverken. Någon öppning för detta går dock inte att skönja under överskådlig tid, snarare tvärtom.
Huvudspåret i den svenska debatten har länge varit att all migration är positiv och lönsam, möjligen finns vissa kostnader i det korta perspektivet. Det är idag uppenbart att Sveriges mottagningsresurser är mycket ansträngda samtidigt som integrationen går dåligt och många sent eller aldrig kommer i arbete. Idag saknas bostäder och jobb samtidigt som 20 % av Sveriges biståndsbudget går till migrationskostnader i Sverige och migrationsverket begår 66 miljarder kr ytterligare för den kommande 4-årsperioden.
Min övertygelse är att Sverige ska ha en generös asylpolitik och ligga i EUs tät, men att detta är fortsatt möjligt endast om vi anpassar en del asylregler i EU-riktning. De som kategoriskt vägrar att diskutera varje sådan anpassning, med MP, V och C i spetsen, tar på sig ett stort ansvar.


Trots att jag fått kritik av partiledare Annie Lööf i denna fråga, där hon säkert ser mig som uppstudsig och mycket besvärlig, så har vi haft ett gott samarbete i det allra mesta. Jag tog mycket tidigt ställning för att Annie skulle efterträda Maud Olofsson, och deltog aktivt i kampanjgruppen för Annie Lööf. Maud Olofsson visade ett stort ledarskap genom att avgå i precis rätt tid, vilket jag nog inte tror att hon gjort om hon hetat t ex Martin. Annie Lööfs stora kvaliteter hade jag noterat vid samarbetet i riksdagsgruppen och t ex under signalspaningsbataljen. Visst var hon på gränsen till ung men det växer bort och hade hon inte blivit partiledare 2011 så hade hon nog gått vidare till andra utmaningar. Annie fick ett par tunga startår men har ju gjort en fullständigt remarkabel återhämtning till en idag stark och respekterad ledande partiledare.
Och jag hoppas ju att hennes kommande ledarskap kommer att innefatta en modig och realistisk linje ifråga om Sveriges asylregelverk.

Mina Memoarer, blogginlägg tre. Det stora livsmedelshyckleriet mm.

Jag åkte ur riksdagen hösten 2014, när Lena Ek tog tillbaka "sitt mandat". Lena fick 1.560 personröster (9 %) och jag 1.212 (7 %), vilket jag var mycket tillfreds med.

Jag fick kommande vinter ett erbjudande från bokförläggaren och skogsbrukaren mm Anders Bockgård från Nämndemansgården i Skrickerum i Valdemarsvik, en spännande person, att medverka i en antalogi som han skulle ge ut med mina minnen från strider i LRF och i riksdagen. Jag accepterade liksom ett antal andra personer som alla, tycker jag, hade givande och intressanta bidrag.

Beställ och läs gärna boken "Kluvet land, här länk till Anders Bockgård.

Kommer det många synpunkter och dialoginlägg kanske jag sedan sammanställer dem i ytterligare ett blogginlägg!

Detta är alltså mina memoarer, blogginlägg tre (av fem)!

(Blogginlägg ett; Inledning, Min bakgrund och min livsväg, Bonde på Erikstad och engagemang i LRF och Centerpartiet, Radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990 - liksom också LRFs spårbyte, Envis och stridbar i LRF och Centerpartiet)

(Blogginlägg två; (se nedan); Föreningsbanken och landshypotek, Skandalöst höga LRF-pensioner, Valberedningens förslag till LRF-ordförande, Vägen till riksdagsledamot, Bättre stöd underifrån än uppifrån.)

Blogginlägg tre; Lantbrukets ryggsäck och allianens svek, Det stora livsmedelshyckleriet, Välj närodlat före ekologiskt från hela världen, Organiskt - inte ekologiskt.

(Blogginlägg fyra; Riksdag och försvar, Striden om signalspaning/FRA, Ekologiskt i den breda åsiktskorridoren, En annan åsiktskorridor - fri migration.)

(Blogginlägg fem; Rätt till dödshjälp, För stränga körkortsregler, Lantbrukares underläga mot länsstyrelsen i djurskyddsfrågor, Stärk allemansrättens skyldigheter, Carpe Diem).


Lantbrukets ryggsäck, och alliansens svek
Ett mycket belysande exempel på detta och där både LRF och Centerpartiet tillsammans lyckades rädda hem 900 miljoner till lantbruket, för att sedan beklämmande nog förlora huvuddelen igen, är den ”ryggsäck” som socialdemokraterna och Göran Persson 1995 lade på lantbruket för att detta skulle betala en del av Sveriges EU-avgift. Världens enda handelsgödselskatt på 300 mkr uppfanns och infördes, och EUs redan högsta dieselskatt ökades på med 600 mkr. Hur hårt detta slår på konkurrenskraften belyses väl av att jordbrukets samlade företagarinkomst bara är 5-6 miljarder kronor, varav därtill runt hälften kommer av arbeten utanför lantbruket.
LRF gick med all rätt i taket, och lobbade med starkt understöd av Centerpartiet för att ryggsäcken måste lyftas av.  Statsminister Göran Persson som oftast hade ett hjärta för lantbruket (dock inte när ryggsäcken infördes) lyssnade så småningom och dieselskattehöjningen återfördes till de som betalat in den från 2004. Handelsgödselskatten återstod dock.
Alliansregeringen kom till makten, ryggsäcken kunde läggas till handlingarna, nu återstod ”bara” att ta bort handelsgödselskatten. Statsminister Reinfeldt hade dock inget hjärta för lantbruket, eller för försvaret.
Min värsta stund i Centerpartiets riksdagsgrupp var när Maud Olofsson utan förvarning informerade om att i regeringens energiuppgörelse ingick att ryggsäcken skulle återinföras genom stegvisa dieselskattehöjningar fram till 2015. Jag gick i taket och uttryckte detta starkt och tydligt. Några andra också, men lojaliteten höll de flesta tysta.
Mina, och andras, reaktioner gjorde dock att våra ministrar la på en rem och lyckades få igenom att handelsgödselskatten skulle tas bort. Dvs + 600 mkr och -300, netto -300.
Ett tungt minus samtidigt som livsmedelsproduktionen fortsatte att minska, med ca 30 % samtidigt som Sverige blivit Europas kanske mest importberoende land med idag 55 % importmat.
Centerpartiet och landsbygdsminister Erlandsson lyckades successivt driva igenom en del skatte- och avgiftssänkningar för jordbruket som nog t o m översteg de 300 tappade miljonerna vartefter.
Till skillnad från Göran Persson har aldrig statsminister Reinfeldt visat något engagemang för jordbruket. Tvärtom, han och finansminister Borg var drivande i att höja dieselskatten för jordbruket. Dessutom motsatte de sig borttagande av handelsgödselskatten, som Centerpartiet dock lyckades driva igenom.  
De låg också bakom att alliansen länge motsatte sig en obligatorisk ursprungsmärkning av livsmedel, vilket Eskil Erlandsson lojalt valde att försvara, trots att Centerpartiet före 2006, och efter ca 2011, starkt drev på för detta. Likaså lyckades moderaterna hela allianstiden tyvärr förhindra att en offensiv livsmedelsstrategi togs fram.


Det stora livsmedelshyckleriet
Jag har i många debattartiklar, motioner, blogginlägg och interpellationer det senaste decenniet rätt desperat kritiserat ”det stora livsmedelshyckleriet”, det faktum att svensk jordbruk producerar en matens djurskydds-Rolls Royce samtidigt som 55 % av konsumenterna nu köper en importerad Skoda, typ. Och jag har ifrågasatt om inte våra regler borde ses över och förenklas en del, det borde räcka med att producera en Volvo.
Nuläget har sin bakgrund i Statens och jordbruksnäringens gemensamma affärsidé från ca 1990 att Sverige ska ha världens strängaste djurskyddslagar och producera världens dyraste mat. Denna ska sedan konsumenterna i Sverige och världen fås att köpa, p g av sina mervärden.
LRFs ambition vid EU-inträdet var att svensk mat skulle gå från 1 till 2 % av EUs matmarknad, men den tänkta fördubblingen blev istället en dramatisk minskning med ca 30 %.
1995 producerade Sverige nära 4 miljoner grisar, med bäst djurskydd i världen. Danmark, en bit efter, producerade 15 miljoner.
Idag ligger Danmark på 25 miljoner grisar medan den svenska modellens grisar rasat nära 40 % till under 2,5 miljoner. Är detta en succé för den svenska modellen eller för den danska? Och för vilken modell är detta ett fiasko?
Svensk mjölkproduktion, också djurskyddsmässigt bäst i världen, har backat kanske mest av EUs länder, med 10-15 %. I den katastrofala mjölkkris som nu råder med orimligt låga mjölkpriser utarmas alla mjölkföretag och ca 800 lär ha akuta överlevnadsproblem.
Är detta en succé eller inte? LRF har som sagt alltid haft goda visioner och mål för svenskt jordbruk, som tyvärr sällan infriats. Många av de mjölkbönder som nu sliter fruktansvärt illa och som gjort det som näring och politiker uppmuntrat, satsat sina företag och liv på stora investeringar på 10-30 miljoner och mer riskerar nu att förlora allt. Samtidigt sätter LRF upp nya ambitiösa mål om att till 2030 öka matproduktionen med 30 miljarder kronor och nå 75 % av den svenska konsumtionen. Vilket man väl alltid måste, se möjligheter.
Men hur tänker de som satsat och förlorat allt om att höra detta en gång till?
Dagens extrema mjölkkris kräver extrema åtgärder. Det är orimligt att de som satsat allt i förlitan på hyggligt stabila marknadsförutsättningar ska offras och överges. LRF måste ge röst åt deras förtvivlan och kräva ett brett spektrum av åtgärder, från sänkta dieselskatter (lätt och snabbt att införa) till enklare regler för t ex kobete och grisfödsel och riktade landsbygdsersättningar och till statliga lånegarantier och rekonstrueringsstöd mm.
Gjorde LRF, så här i efterhand, rätt när man accepterade att tillsammans med Staten bestämma samma affärsidé för alla svenska livsmedelsproducenter; världens dyraste mat genom världens strängaste djurskyddslagstiftning?
Svaret är tyvärr nej. Resultatet är allt mindre matproduktion i de tunga produktionsgrenarna. Genom lagkraven kan inte de stränga regelverken stimuleras med EU-ersättningar, och mervärdet på marknaden av lagkraven underkänns ofta av konsumenter och även av organisationer som t ex Naturskyddsföreningen och Krav och det rätt extrema Miljöpartiet.
Istället hyllas ohämmat certifieringar som t ex ”organic”, eller som det märkligt nog får kallas i Sverige och EU, ”ekologiskt”.  
Sverige, och jordbruksnäringen, borde kring 1990 istället valt skogsbrukets väg. Miljö- och djurskyddsreglerna skulle lagts i EU-tät men inte långt före. Och huvuddelen av matproduktionen borde likt i skogsbruket ha certifierats (typ FSC och PEFC) så att mervärdena bättre hade kunnat erhållas på marknaden.
När i dessa dagar näringen diskuterar enklare regler t ex för betesdrift för kor i modern lösdrift, vilken soja som får inköpas samt om suggor ska kunna begränsas några dagar så att fler smågrisar överlever är en sansad diskussion snabbt omöjlig. Radikala djurskyddsvänner kan inte släppa någon regel en enda millimeter och media slår genast upp diskussionen som en riksnyhet och en skandal. Näringen är ofta oense och hukar lätt och inget händer, utflyttningen fortsätter.
Här måste näringen bli tydligare och tuffare. Min uppfattning är entydig. Om t ex mina 3 exempel skulle genomföras skulle det visst blåsa lite ett tag men på lite sikt skulle konsumtionen inte påverkas negativt utan snarare positivt när konkurrenskraften ökar. Svensk mat skulle alltjämt ha ett rejält försteg både miljö- och djurskyddsmässigt på marknaden.  
Lika väl som man i England och Tyskland och Frankrike och Danmark köper ”närodlat från landets bönder” i hög utsträckning kommer man naturligtvis att göra det även i Sverige, oavsett om man skulle ligga något mindre före på miljö- och djurskyddsområdet än tidigare.


Välj närodlat före eko från hela världen
Under mina senaste år i riksdagen har jag stuckit ut hakan en hel del om det radikala ”ekologiska” jordbrukskonceptet. Jag har respekt för ekojordbruket som en viktig nisch men jag anser till skillnad från t ex Naturskyddsföreningen, Miljöpartiet och Krav att också det vanliga miljövänliga svenska jordbruket förtjänar lika stor respekt.
Jag har sett inifrån Miljö- och jordbruksutskottet hur huvudfokus från de flesta politiker och partier är ekojordbruket, att utveckla de 5 % av marknaden anser många viktigare än att öka hela det svenska jordbrukets konkurrenskraft gentemot importmaten. Därför styrs stora resurser i ersättningar och forskning och andra stöd just till eko samtidigt som det dominerande svenska jordbruket successivt tappar konkurrenskraft mot importmaten.
Vill man handla mat miljöinriktat finns två rätt likvärdiga alternativ i Sverige, livsmedel från det moderna miljöinriktade svenska jordbruket eller från det radikala ekojordbruket. Importerad mat från andra länder med sämre miljö- och djurskyddsregler är steget efter eller mer. Därför är ursprungsmärkningen av livsmedel oerhört viktig.
Jag har respekt för den ekologiska nischen/delen av det svenska jordbruket som på 25 år mångdubblat sin produktion från nästan inget (”alternativ odling”) till nuvarande 5-6 % (”Ekologisk odling”). Dock är skördarna 30-40 % lägre och konsumentpriserna 30-60 % högre samtidigt som stat och kommuner satsar årliga miljardbelopp på miljöersättningar och merpriser. En ytterligare fördubbling kommer att ta tid och skulle fördubbla merkostnaderna.
En del pekar på att hälften av ekomaten importeras och att därför ekostödet bör öka liksom de politiska ekoplansmålen. Visst ska den hälft av ekomatsimporten, som kan produceras i Sverige, gärna produceras här. Men detta gäller ju i lika hög grad för den mångdubbelt större hälft av hela vår matkonsumtion som importeras från länder med sämre miljö- och djuromsorg.
Ta till exempel grisköttet. Skulle alltså den svenska ekogrisen, all respekt för den, med nästan dubbelt pris och med ca 1 % av grisköttsmarknaden, kunna tränga tillbaka grisköttsimporten från Danmark och Tyskland? Nej, naturligtvis inte. Ekogrisen är en viktig nisch för de som har råd och övertygelse, men för att de stora konsumentgrupperna ska äta mer svenskt griskött måste huvudfokus riktas mot hela den svenska grisproduktionen.
Min slogan är Välj Närodlat från Sverige med världens strängaste miljö- och djurskyddslagar före Ekomat från hela Världen!
Välj alltså mat med omdöme! Svenskt, närodlat och gärna ekologiskt för de som vill betala merkostnaden! Med importmat från Sydamerika eller från kontinenten sluter du inte kretsloppen eller gynnar den biologiska mångfalden i Sverige eller bidrar till levande landsbygd och ett starkt svenskt jordbruk med dito livsmedelsindustri.
Världen över satsas det resurser på att utveckla jordbruket i mer resurshushållande och miljövänlig och ekologiskt hållbar riktning. Det är naturligtvis mycket bra, och allt jordbruk bör naturligtvis sträva i denna riktning, både det jordbruk som använder modern teknik som t ex mineralgödsel och det organiska som säger nej till detta.

Något "ekologiskt jordbruk" i begreppets betydelse finns ju inte eftersom allt jordbruk innebär stora ingrepp i naturen genom uppodling och plöjning osv. I Europa har det organiska jordbruket tillåtits ta monopol på det vetenskapliga begreppet ekologi - läran om samspelet i naturen. Detta är anmärkningsvärt och fel. Än allvarligare blir det när anhängare av detta odlingskoncept nu stämplar allt annat jordbruk som "oekologiskt", t ex Naturskyddsföreningen, Krav och en och annan företrädare för livsmedelsverket. Detta förleder människor att tro att det bara finns ett miljövänligt odlingskoncept, vilket inte är sant. Därför är det bättre att använda t ex begreppet organiskt jordbruk, vilket är beteckningen i t ex USA.
Organiskt – inte ekologiskt
Miljöpartiet vill att allt jordbruk runt Östersjön ska bli organiskt/ekologiskt , trots att detta läcker mer per hektar än det dominerande miljövänliga svenska jordbruket. Ett extremt förslag som slår snett utan att granskas av media, som så ofta med Miljöpartiet. Miljöpartiet och Naturskyddsföreningen menar också på fullt allvar att hela världens jordbruk borde upphöra med mineralgödsel, vilket skulle minska matproduktionen i världen med typ 30-40 % eller mer. Detta skulle ge en prisexplosion på mat och ökad hunger och svält.
Med anledning av missbruket av begreppen ekologiskt och oekologiskt kommer jag att be berörda kontrollinstanser i Sverige och EU, t ex JO och Marknadsdomstolen och EU-domstolen, att pröva om begreppet ekologi i jordbruket verkligen bör få användas som det gör av både certifieringsorgan och myndigheter.
Naturskyddsföreningen och dess förre ordförande Mikael Karlsson använde ständigt nedsättande härskarteknik för att nedvärdera det ”svenska giftjordbruket” Jag har haft flera debattrundor både i tidningar och på twitter med dem och honom där han öst ur sig oförskämdheter. Det är ytterst beklagligt att föreningen inte respekterar det svenska jordbruket i sin helhet, utan bara en liten del. Möjligen innebär nya ordföranden Johanna Sandahl en förbättring, jag hoppas det och jag just blivit medlem i Naturskyddsföreningen för att kunna ändra deras kurs i dessa frågor.
Varför backar svensk mjölk- och köttproduktion? Både naturskyddsföreningen och de rödgröna partierna kritiserar världens renaste jordbruk enligt den svenska modellen och menar att det räcker inte, produktionen måste bli organisk/ekologisk med ännu mer radikala och kostsamma regelverk. Jag är övertygad om att en orsak till att många väljer importmat är att naturskydds- och djurrättsföreningar med flera så svartmålar världens miljö- och djuromsorgsbästa jordbruk, det svenska. De som inte vill betala merkostnaden för ekomaten och tagit del av den negativa propagandan mot världens miljöbästa vanliga jordbruk går därför ofta direkt till importmat istället. Det är förödande svårt för det svenska jordbruket att tvingas utkämpa ett tvåfrontskrig mot både importmaten och med Naturskyddsföreningens och MPs och Kravs hugg i ryggen.
Mitt recept för att vända utvecklingen i det svenska jordbruket, och som jag drivit hårt under mina riksdagsår, är att en parlamentarisk utredning med representanter även för handel, industri och miljörörelse mm tar fram en offensiv livsmedelsstrategi. Grundstenarna i den är en bred kraftsamling från alla intressenter (inklusive miljörörelsen), nya riksdagsmål, sänkta skatter och regelkostnader, offentliga upphandlingsmål osv.