Min regeringsprognos: Kristersson statsminister på fredag.
Alltfler liberala länsförbund (t ex i Skåne, Skaraborg och Mälardalen) vill nu att L ska rösta gult om Kristersson föreslås av talmannen, vilket jag tror han kommer att göra. Att Centerpartiet ensamma i alliansen skulle rösta nej till Kristersson för andra gången, och fjärde gången totalt, är inte sannolikt.
Därför är med betydande sannolikhet Ulf Kristersson statsminister senast fredag.
Jag har i sociala medier i flera månader argumenterat för att C och L borde släppa fram en regering Ulf Kristersson som driver allianspolitik utan samtal med SD. (Först om SD fäller Kristersson bör ett blocköverskridande samarbete aktualiseras).
Jag har varnat för de politiska följder som kan inträffa om C, och L, först fäller Kristersson och sedan "går i säng" med S och MP i en regering som även stöds av V.
Jag har även skrivit en debattartikel i Dagens Samhälle, där jag också varnar för att C åter kan riskera att fastna i en ny känsloladdad "anti-fråga" 45 år efter kärnkraften, som, hur rätt man än nog hade, gjorde att C smalnade av till ett enfrågeparti och gick från 25 % till 5 % i opinionen från 1973 till 1998.
Jag har skrivit några blogginlägg på detta tema, samt varit aktiv i sociala medier på t ex Politisk Centerdebatt, Centervänner och Politisk Allmändebatt.
Jag har inte samma ångest för att alliansen skulle kunna regera och driva sin politik med stöd av SD som de två liberala partiledarna och partierna.
Jag har formulerat följande one-liner:
"Om socialdemokraterna kunde styra Sverige i typ 100 år med stöd av kommunisterna, utan att Sverige blev kommunistiskt så borde väl alliansen kunna göra det med stöd av SD i några år utan att Sverige blir främlingsfientligt."
Alternativet till att pröva en borgerlig regering som kan fällas av SD (vilket de då får ta ansvar för gentemot väljarna) är egentligen att DÖ lever vidare, störst block ska regera och SD ha noll inflytande. (Mittenpartiernas linje att SD ska ha noll inflytande och att störst block ska stödja det mindre (en omvänd DÖ..) begriper jag inte.)
Om SD fäller en regering som för allianspolitik, då kan jag tänka mig en blocköverskridande Mitten/S/MP-regering, en C/L-regering eller en S/M-regering. Eftersom ett nyval skulle ge typ samma läge med två rätt likstora block och SD som vågmästare, och eftersom nästan inga partier, eller väljarna, vill ha ett nyval.
Dock skulle de politiska opinionsströmmarna kunna bli rätt dramatiska med blocköverskridande regeringar.
Ett indicium i den riktningen kan vara dagens Sifo, som visar på uppgångar för S och SD och KD samt minskningar för C och L.
Jag har länkat till Sifoopinionen med detta intro:
"Här en färsk Sifo, som jag hoppas kan bidra till att Ç och L inte åter röstar nej till Kristersson nästa vecka, utan röstar gult. Skulle Ç och L för fjärde gången denna höst fälla en föreslagen statsminister, och andra gången en borgerlig sådan, kommer man enligt min bedömning att balansera i opinionen på en allt slakare Lina."
(Jag har varit väldigt ensam i att i Centerpartiet förespråka att släppa fram en M/KD-regering (C och L vägrar ju att vara med). Jag vet bara några tappra och och modiga själar som gjort detsamma; Nils-Olov Lindfors i Norrbotten och Dana Pourkomeyliam i CUF Västra Götaland (och ledarskribent i Hallands Nyheter ibland och en politisk topptalang).
En bidragande orsak till att nästa inga ledande förtroendevalda, eller förtroendevalda, öppet står för en annan uppfattning än gällande partilinje i migrations- eller regeringsfrågan är att dessa frågor har fått karaktären av dogm, där den som tycker annorlunda uppvisar brist på medmänsklighet och på att stå upp för alla människors lika rätt och värde, typ.
Möjligen finns det olika uppfattningar nu i regeringsfrågan, hoppas jag, vilket journalisten Torbjörn Nilsson skriver om:
Alltfler liberala länsförbund (t ex i Skåne, Skaraborg och Mälardalen) vill nu att L ska rösta gult om Kristersson föreslås av talmannen, vilket jag tror han kommer att göra. Att Centerpartiet ensamma i alliansen skulle rösta nej till Kristersson för andra gången, och fjärde gången totalt, är inte sannolikt.
Därför är med betydande sannolikhet Ulf Kristersson statsminister senast fredag.
Jag har i sociala medier i flera månader argumenterat för att C och L borde släppa fram en regering Ulf Kristersson som driver allianspolitik utan samtal med SD. (Först om SD fäller Kristersson bör ett blocköverskridande samarbete aktualiseras).
Jag har varnat för de politiska följder som kan inträffa om C, och L, först fäller Kristersson och sedan "går i säng" med S och MP i en regering som även stöds av V.
Jag har även skrivit en debattartikel i Dagens Samhälle, där jag också varnar för att C åter kan riskera att fastna i en ny känsloladdad "anti-fråga" 45 år efter kärnkraften, som, hur rätt man än nog hade, gjorde att C smalnade av till ett enfrågeparti och gick från 25 % till 5 % i opinionen från 1973 till 1998.
Jag har skrivit några blogginlägg på detta tema, samt varit aktiv i sociala medier på t ex Politisk Centerdebatt, Centervänner och Politisk Allmändebatt.
Jag har inte samma ångest för att alliansen skulle kunna regera och driva sin politik med stöd av SD som de två liberala partiledarna och partierna.
Jag har formulerat följande one-liner:
"Om socialdemokraterna kunde styra Sverige i typ 100 år med stöd av kommunisterna, utan att Sverige blev kommunistiskt så borde väl alliansen kunna göra det med stöd av SD i några år utan att Sverige blir främlingsfientligt."
Alternativet till att pröva en borgerlig regering som kan fällas av SD (vilket de då får ta ansvar för gentemot väljarna) är egentligen att DÖ lever vidare, störst block ska regera och SD ha noll inflytande. (Mittenpartiernas linje att SD ska ha noll inflytande och att störst block ska stödja det mindre (en omvänd DÖ..) begriper jag inte.)
Om SD fäller en regering som för allianspolitik, då kan jag tänka mig en blocköverskridande Mitten/S/MP-regering, en C/L-regering eller en S/M-regering. Eftersom ett nyval skulle ge typ samma läge med två rätt likstora block och SD som vågmästare, och eftersom nästan inga partier, eller väljarna, vill ha ett nyval.
Dock skulle de politiska opinionsströmmarna kunna bli rätt dramatiska med blocköverskridande regeringar.
Ett indicium i den riktningen kan vara dagens Sifo, som visar på uppgångar för S och SD och KD samt minskningar för C och L.
Jag har länkat till Sifoopinionen med detta intro:
"Här en färsk Sifo, som jag hoppas kan bidra till att Ç och L inte åter röstar nej till Kristersson nästa vecka, utan röstar gult. Skulle Ç och L för fjärde gången denna höst fälla en föreslagen statsminister, och andra gången en borgerlig sådan, kommer man enligt min bedömning att balansera i opinionen på en allt slakare Lina."
(Jag har varit väldigt ensam i att i Centerpartiet förespråka att släppa fram en M/KD-regering (C och L vägrar ju att vara med). Jag vet bara några tappra och och modiga själar som gjort detsamma; Nils-Olov Lindfors i Norrbotten och Dana Pourkomeyliam i CUF Västra Götaland (och ledarskribent i Hallands Nyheter ibland och en politisk topptalang).
En bidragande orsak till att nästa inga ledande förtroendevalda, eller förtroendevalda, öppet står för en annan uppfattning än gällande partilinje i migrations- eller regeringsfrågan är att dessa frågor har fått karaktären av dogm, där den som tycker annorlunda uppvisar brist på medmänsklighet och på att stå upp för alla människors lika rätt och värde, typ.
Möjligen finns det olika uppfattningar nu i regeringsfrågan, hoppas jag, vilket journalisten Torbjörn Nilsson skriver om:
"Torbjörn Nilsson på Expressen är en av Sveriges bästa politiska journalister, med stor statskunskap och goda kontakter. Här börjar han ana att det finns ledande centerpartister som möjligen tycker lite olika.
Hans aning börjar med att partiledaren och den inre kretsen faktiskt var överens i lördags natt att gå till 4 partiers ledande organ och söka förankra en uppgörelse, som Centerpartiet sedan sade nej till, vilket överraskade övriga tre partier.
Men han får inte fram mycket mer, centerpartister är överlägset bättre än liberaler på att hålla tätt.
När sedan migrations- och regeringsfrågorna blivit närmast dogm, som knappast får ifrågasättas, så vågar/vill nästan ingen tycka annorlunda, även om man gör det.
Sannolikt vill rätt många ledande i Ç se en fyrpartiöverenskommelse i vänstermittenriktning, likt Björklunds majoritetsfalang i liberalerna. Men jag tror att rätt många också i likhet med mig inser faran med att rösta nej till Kristersson och sedan gå i säng med Löften och Fridolin.. "
Här Nilssons artikel: https://www.expressen.se/nyheter/det-existerar-en-splittring-i-centern)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar