onsdag, november 28, 2012

Brännpunkt: Olaglig skolmat slår ut svensk produktion

Jag har, som oss alla, några olika roller här i livet. Vi är ju alla människor, jag är också lantbrukare och riksdagsledamot.

Jag är också ordförande i Östergötlands Hushållningssällskap, en 200-åring anrik organisation med samhällets och medlemmarnas uppdrag att utveckla landsbygden och de gröna näringarna på olika sätt, främst genom kunskapsförmedling och rådgivning.

Hushållningssällskapet i länet finns på Vreta Kluster utanför Linköping, där ett antal mycket kunniga rådgivare bedriver en utmärkt rådgiving på bl a jordbruksområdet men också vad gäller mat och hälsa.

Tillsammans med Christina Enudd Nordström - som fört pennan - skriver jag idag en debattartikel på SvD Brännpunkt med den träffande rubriken enligt ovan. Den ligger väl i linje med det jag driver som politiker.

Upp till bevis, Sveriges kommuner, landsting, regioner och myndigheter! Vid Er upphandling av mat så gör ert yttersta för att ställa miljö- och kvalitetskrav i nivå med vad som åläggs livsmedelsproduktionen i vårt land. Det räcker alls inte att kräva 10-20 % ekologiskt (varav hälften är import) och sedan handla resten från andra länder. Då sviker Ni ert uppdrag, anser jag.

All mat ska vara producerad med höga miljö- och djurskyddsstandards, det måste vara Ert riktmål. Lägg den givna grunden och fortsätt sedan gärna med de ekomål ni vill ange. Då tar Ni ert ansvar för en upphandlingsprincip i harmoni med det miljö- och djurskyddsansvar som stat och myndigheter kräver av alla livsmedelsproducenter i Sverige! 

Skolan, advent och kyrkan

Skolverket har åter gått ut med råd och anvisningar till skolor och rektorer om vad som gäller för avslutningar i en kyrka, i adventstider, kanske för Luciafirande osv...

Jag har medundertecknat en tänkvärd - som jag tycker - debattartikel i DN tillsammans med 4 andra människor, som alla har ett politiskt samhällsintresse!

lördag, november 24, 2012

Sveriges EU-avgift, och EUs budget

Jag är ledamot av EU-nämnden under Fredrik Federleys föräldraledighet. Johan Hedin drar ett rejält lass och Johan Linander och Per Åsling m fl rycker också in. Roger Björkbacka är utmärkt politiskt sakkunnig och i statsrådsberedningen finns vass kompetens genom Ulrika Wienecke m fl.

Unde hösten har kommande flerårsbudget för EU 2014-2020 diskuterats en hel del. EU-minister Birgitta Ohlsson har stått på barrikaderna - med fullt stöd i hela EU-nämnden - för att EUs budget ska minska rejält, för att jordbruks- och miljöersättningarna ska minska, för att forskningssatsningar mm ska öka. Samtidigt har Sverige kämpat för att behålla den rabatt på 4,7 mdr kr som man lyckades förhandla sig till när nuvarande långtidsbudget antogs ca 2005.

Centerpartiet står bakom Sveriges inriktning, och driver på för att Sveriges nettokostnad ska vara rimlig genom tillräckligt stora återflöden och rabatt. Samtidigt innebär ju förhandlingar alltid en viss taktik. Finland lägger sig inte så mycket i var nivån på budgeten hamnar, man skaffar sig vänner och inriktar sig mycket på att maximera återflödena till Finland.

Sverige, och framförallt EU-ministern, driver en glasklar linje. Vi lierar oss med andra rika länder (främst Storbrittannien och Holland) som är nettobetalare till EU-budgeten och kräver nedskärningar samt att jordbruksersättningarna ska kapas rejält.

EU-länder som led under världskrigen vill ha en stabil jordbruksbudget. Rika Sverige, ej i krig på 200 år, kräver en rejäl minskning. Vi vet som vanligt bäst, självklart, de andra har fel.

Som lantbrukare och väl medveten om vikten av en inhemsk matproduktion i ofärdstider eller när brist uppstår på världsmarknaden kan jag ha förståelse för hur kontinentens länder resonerar. I en tid med hög arbetslöshet och många varsel kan det också vara oklokt att riskera minskad produktion och sysselsättning i EU-ländernas jordbruk.

Sverige överflyglar nästan Storbrittannien i att leda nedskärningskraven. Den stora majoritet av EU-länder som verkligen vill värna en lite större budget och rätt oförändrade jordbruksersättningar blir mycket irriterade, vilket inte gagnar vare sig Sveriges rabatt eller återflöden. I det senaste förslaget till "box" föreslås Sveriges EU-avgift öka från 31 till ca 36 mdr kronor, och den svenska rabatten minska från 4,7 mdr till under en miljard kr netto. Samtidigt föreslås Storbrittannien få behålla sin rabatt och Tyskland och Hollands rabatter föreslås öka relativt budet i förra "boxen".

Att Sveriges EU-avgift kan öka beroende på att avgifterna relateras till BNP/BNI och att Sveriges BNP/BNI har ökat rejält sedan 2004, det får vi nog acceptera. Men att vi behandlas så illa som nu föreslås vad gäller vår rabatt, det är helt oacceptabelt och måste förändras. Koppling kan/bör också ske till att våra återflöden till landsbygdsutveckling, glesbygd och miljö höjs.

Vad EUs ordförande Herman Van Rompuy vill åstadkomma med sitt skambud till Sverige är sannolikt att Sverige ska tona ner sin envetna kamp för lägre EU-budget och jordbruksstöd. Statsministern har också någon gång uttalat att nu gäller det att slåss för den svenska rabatten och mindre för det som så upprör många andra länder, även om han sedan backat lite från uttalandet. Från EU-ministern har nog inga back-signaler hörts.

Sveriges uppfattningar om EUs budget är mycket väl kända i Bryssel. I det läge som är tror jag att det vore klokt att Sverige lägger hög prioritet på att få behålla sin rabatt i nivå med vad andra rabattländer erhåller.

Sverige vill gärna vara med i EUs kärna. Samtidigt har vi svårt att respektera inställningen hos den majoritet av länder som vill behålla en högre EU- och jordbruksbudget. Detta stärker inte vår position inom EU i olika avseenden, och paradoxalt nog är vår närmaste bundsförvant det starkt EU-kritiska Storbrittannien.

Socialdemokraterna börjar nu kritisera regeringens förhandlingsskicklighet (innan vi vet slutresultatet), samtidigt som man varit de kanske mest pådrivande i att slå fast Sveriges radikala och kategoriska positioner. Värt att notera är också att socialdemokraterna i Europaparlamentet har en mycket större förståelse för att behålla en högre EUbudget.





 

lördag, november 17, 2012

I P1 Människor och tro med Helle Klein

Frågan om moskéer ska kalla till bön genom  utrop med högtalare över stora områden, som sker i de muslimska länderna. togs upp till debatt av P1-programmet "Människor och tro" igår. Det sänds igen kl 17.00 idag 17 nov. I ett inslag så diskuterar jag detta med Helle Klein (S), präst och f.d. chefredaktör på Aftonbladet.

Jag redovisade mina principfrågor enligt min debattartikel på SvD.se, medan Helle Klein inte såg några som helst problem utan menade att "Det är väl underbart att bli omsluten av andra människors bön".
Den bön som prästen Helle då syftar på är ungefär detta böneutrop: ”Ingen gudomlighet är värd dyrkan utom Allah, och Muhammed är hans profet”.

Jag underströk också min värdegrund. Jag är medlem i svenska kyrkan och har varit aktiv i kyrkorådet hemma i Bankekind. Jag har en djup respekt för de 3 stora världsreligionerna med rötterna i Mellersta Östern, som alla tror på en enda Gud, möjligen kanske samme Gud givet att Gud finnes. Jag hoppas att de tre religionerna kan närma sig varandra i respekt för det som förenar, det är fruktansvärt när mänskor strider mot varandra med religiösa utgångspunkter vare sig det är mellan religioner eller inom religioner.
 
Jag vill se en öppen och generös invandrings- och flyktingpolitik, och jag är naturligtvis helt och fullt för demokrati och religionsfrihet.

Men! Innebär religionsfrihet med nödvändighet också en rätt att genom högtalare föra ut religiösa budskap och möteskallelser över stora bostadsområden och allmänna platser – ”det offentliga luftrummet”. Förr i tiden fanns inte post, e-post, telefon, tidningar och internet, då betydde säkert t ex böneutrop mycket för att fastställa tiden och påkalla bön. Idag kallar man mycket lätt till möte på en rad effektivare sätt än genom klockringning och böneutrop.
 
Både klockringning och böneutrop härtammar från medeltiden och längre tillbaka då kristendom resp islam var statsreligioner och när ett sätt att manifestera detta var genom att alla skulle gå i kyrkan eller be till Allah (Gud). Då manifesterades statsreligionen bl a genom klockklang och böneutrop.
 
Idag har Sverige ingen statskyrka medan många muslimska länder fortfarande kräver av sina medborgare att de ska vara muslimer och t o m låter lagstiftningen styras av påbuden från Muhammed i Koranen för 1300 år sedan.
 
Min mening är att behovet av att i ett sekulariserat samhälle mana till gudstjänst och bön genom klockklang och högtalarutrop inte längre är givet.
 
Men det handlar ju bara om några minuter i veckan i Fittja, och det finns inga människor i området. Visst, men jag resonerar principiellt. Om utrop manar alla till bön i Fittja några minuter i veckan, så kommer det ju vartefter att handla om fler platser, och fler gånger i veckan.
Innebär religionsfrihet bara en rätt till religiösa budskap för olika religioner? Kan det inte också ligga en rätt till en frihet från påträngande sådana budskap i det offentliga luftrummet? Vad betyder den personliga integriteten?

Det är mycket billigt att sätta upp en högtalare och föra ut budskap över stora områden. Ska denna rätt till marknadsföring gälla exklusivt för religiösa budskap, eller ska den i så fall också gälla för ideella, politiska och kommersiella budskap? Jag menar att den i så fall måste gälla för olika sorters budskap.

Idag hör vi kyrkklockor och glassbilar. Ska vi imorgon höra böneutrop och propaganda för olika partier och andra rörelser och företag? Det är möjligt, men jag har en restriktiv inställning till en sådan utveckling.

Jag är decentralist och vill att besluten ska tas så lokalt som möjligt. Och kanske landar även jag i att det här bara är en lokal miljö- och buller fråga som miljönämnden beslutar om med enkel majoritet. Vill 51 eller 65 procent att det offentliga luftrummet ska öppnas för frekventa budskap, av kanske propagandistisk karaktär, så ska det bli så, även om en stor minoritet är emot. Men kan det finnas en risk att sådana beslut splittrar mer än de förenar?

Jag är benägen att se kyrkklockors klang som en historisk och kulturell tradition etablerad under många år och som ett undantag från en regel att vi ska vara väldigt försiktiga med att släppa loss högtalarbudskap i det offentliga luftrummet. Skulle likabehandlingen av olika religiösa och andra budskap nödvändiggöra att dessa också ska ljuda över lika stora områden som kyrkklockorna är jag mera inne på att i så fall begränsa klockklangen än att släppa fram fler nya budskap av olika karaktär. Jag skulle faktiskt tro att även de flesta muslimer skulle ha förståelse för ett sådant undantag, men visst, jag kan ha fel.

Så funderar jag, och ställer principiella frågor. Jag tror en del andra gör det också. Det är väl bra att ha en dialog så får vi se var den landar. Det är trist, tycker jag, med inställningen att frågan är självklar och inget som behöver eller ska diskuteras. Så enkel är den faktiskt inte.
 

 

söndag, november 11, 2012

Är Sverige medlem i Nato?

Min f.d. kollega i försvarsutskottet Rolf K Nilsson (M) sågar den svenska alliansfriheten och vår solidaritetsförklaring, eftersom Sverige ju ändå inte omfattas av Natos paragraf 5, att medlemsländerna ska komma till varandras undsättning vid behov.

Rolf K vill se en kampanj för svenskt medlemskap i Nato, eftersom de två stora partierna är emot medlemskap eller förhåller sig passivt.

Jag har inga synpunkter på det, det Centerpartiet och jag vill se är ju en analys av Sveriges militära samarbeten, inklusive det med Nato, och hur de bör utvecklas eller ej, mot bakgrund av de väldiga förändringar som skett i omvärlden och i teknisk utveckling de senaste decennierna. Och jag välkomnar en livligare debatt bland medborgarna om försvarsfrågor, bl a om våra militära samarbeten i Norden, i EU och med Nato.

Orsaken till Rolf K:s "kampanj" 'är ett uttalande från Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen i en SvT-intervju.

Nyckelavsnittet i Hubinettes intervju är detta:

"Spelar det verkligen någon roll huruvida vi blir medlemmar, eller inte?

– Det är upp till Sverige att bestämma. Men ett land kan aldrig vara helt neutralt, man lutar sig alltid åt något håll. Jag tror Nato-motståndet i Sverige har historiska orsaker.

Skulle Nato rädda Sverige om vi blev anfallna av främmande makt?

– En hypotetisk fråga, men nej, det kan Sverige inte räkna med. Vi skyddar våra medlemsländer."

Detta svar tolkar Rolf K som att Sveriges militära alliansfrihet och vår solidaritetsförklaring inte fungerar, vi omfattas ändå inte av Natos paragraf 5.

Jag kan omöjligen se det som en nyhet, utan endast som ett korrekt konstaterande av fakta. Möjligen har den gode Natochefen valt att spetsa till sitt svar lite för att få Sverige att tänka efter.

"Sverige är mer än väl kvalificerade för att bli medlemmar", säger Fogh Rasmussen också.

Sverige är militärt alliansfritt och omfattas därför naturligtvis inte av Natos trygghetsgarantier. Däremot är Sverige en västlig demokrati omgiven av andra demokratier som vi nära samarbetar med i Natos partnerskap för fred, i internationella fredsinsatser och som vi ensidigt ( medges!) utsträckt vår egen solidaritet till vad gäller Norge och Island.

Skulle det värsta hända och en militär konflikt uppstå i vår region kommer Sverige med all sannolikhet att bli indraget. I ett sådant läge är det Sveriges förhoppning att lika väl som vi kommer andra till undsättning om de skulle drabbas - t ex EUs länder, Norge eller Island - ska vi få motsvarande stöd om vi drabbas.

EU har solidaritetsparagrafer av paragraf  5 karaktär, och snart 22 av EUs snart 28 medlemsländer är också medlemmar i Nato, så sannolikheten att EUs länder - och Nato - i en stor militär konflikt i vår region skulle komma Sverige till undsättning, är stor. För detta talar också det faktum att Sverige har ett mycket strategiskt läge och därför har en stor betydelse som partner i en konflikt.

Det hypotetiska alternativet att t ex Ryssland skulle komma till vår undsättning om något eller några andra länder skulle hota Sverige har av någon anledning aldrig varit uppe till debatt.

Tyvärr blockerar de två stora partierna att Sveriges strategiska läge och våra militära samarbeten analyseras mot bagrund av allt vad som hänt sedan andra världskrigets slut, vilket jag beklagar. Jag har också uttalat att skillnaden mellan att vara den mest aktiva medlemmen i Natos partnerskap för fred eller att vara medlem inte längre är så dramatisk.

Jag har skrivit en debattartikel om detta på SvD Brännpunkt, och en till där med Centerpartiets utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren



 

fredag, november 09, 2012

Behövs försvarsberedningen?

Min f.d kollega i försvarsutskottet Rolf K. Nilsson (M) har aldrig gillat försvarsberedningen, och ondgör sig ånyo över dess existens i ett blogginlägg. Han vill istället se en stående expertgrupp och behandling via regering och riksdag i vanlig ordning.

Johan Victorin på krigsakademins blogg Försvar och Säkerhet resonerar kring försvarsberedningen utifrån en positiv ingång. Även Wilhelm Agrell och Annika Nordgren Christensen skriver om beredningen i Officerstidningen.

Både Rolf K. Nilsson och jag är väl "jäviga" i frågan, han som dåvarande ledamot i försvarsutskottet men inte i beredningen och jag som ledamot i båda.

Med Rolfs resonemang torde väl de flesta statliga utredningar kunna underkännas av samma skäl, de omfattar inte hela riksdagsutskott utan består ofta av personer från varje politiskt riksdagsparti.

Tyvärr kan inte "alla" vara med i statliga kommittéer och beredningar. Ändå har nu försvarsberedningen växt, från 7 ledamöter 2007 och 2008 till 12 ledamöter 2012. Ökningen beror på att de två stora partierna på senare tid fått med 2 extra ledamöter vardera i utredningar och beredning utöver den ledamot som varje parti har. Det kanske är bra men det kanske inte underlättar effektiviteten och dialogen om man blir alltför många (det finns ju också sekreteriat (3 st) och representanter för departement och myndigheter (7 st). Och vad är bäst, en för varje parti oavsett storlek eller också viss proportionell tillsättning?

Däremot är det klart positivt att de två stora partierna tillfört tung utrikespolitisk kompetens i beredningen genom ordf. och v.ordf i utrikesutskottet.

Jag gillar alltså att riksdagens partier tillsammans med regeringen gör en gemensam omvärldsanalys och sedan också söker landa denna i konsekvenser för försvarets utformning. Frågan om vårt försvar och säkerhet är så central att det har ett stort värde att ha gemensamma referensramar och att försöka hitta en så bred samsyn som möjligt, både i analys och i försvarets utformning och storlek.

Därför tillsattes efter andra världskriget regelbundet försvarskommittéer inför de femåriga försvarsbesluten, bestående av en från varje parti skulle jag tro. Från 1990-talet förändrades detta så att försvarsberedningen tillsattes istället.

Rolf K. Nilssons modell med expertgrupper som gör bedömningar och lägger förslag som sedan direkt går till riksdagen tycker jag är sämre än att de folkvalda själva deltar i utredningar och beredningar i särskilt viktiga frågor. Däremot ska ju alltid myndigheters och experters analyser och förslag tillföras beredningsarbetet inför riksdagsbeslut, från t ex Försvaret, MUST och FOI.

Att tillsättandet av kommittéer och beredningar innebär att t ex försvarsutskottet i sin helhet inte är med är ett faktum, och jag kan förstå kritiken. Men, som sagt, försvarsutskottet är 17 ledamöter och många suppleanter, och när frågor behöver analyseras och processas behöver det ibland ske i mindre grupper. Självfallet är det viktigt att arbetet bedrivs så transparent som möjligt och att resultatet presenteras så att alla har samma referensramar inför den fortsatta behandlingen.


 

måndag, november 05, 2012

Sveriges försvarskostnader i underkant

Jag har sedan ca 2008 återkommande pekat på att Sveriges försvarskostnader i procent av BNP har sjunkit från 2,5 procent på 1980-talet till under 1,2 procent, några länkar som visar det här och här och här och här och här.

Det kändes som en bekräftelse när SvD toppade hela första sidan med en jämförelse mellan länders försvarskostnader i procent av BNP som ett stapeldiagram (hittar ej länk till just detta, men ändå något närliggande i SvD i somras).

Jag har också pekat på att Sverige på 1980-talet låg högst av de nordiska länderna men att vi nu ligger i botten, vad gäller försvarskostnader i procent av BNP.

En del motdebattörer har menat att måttet är inexakt och knappeligen bör användas. Jg menar alltjämt att det är ett internationellt vedertaget sätt att jämföra länders försvarsansträngningar, och relevant att använda.

FOI har nu kommit med en purfärsk intressant rapport som jämför just försvarskostnader i procent av BNP, och som bekräftar den bild jag sedan länge har givit!

Tillagt 22.40: Jag glömde ju att säga mitt eviga mantra, FOI-rapporten underbygger ju verkligen den andra punkten jag alltid för fram, Sverige behöver analysera sina militära samarbeten och hur de bör utvecklas, eller ej.
I försvarsberedningen kommer jag att driva på för att analyser ska göras över hur samarbetet i Norden kan utvecklas, givet läget idag men även i ett tänkt läge med hela Norden alliansfritt respektive med i Nato.





 

lördag, november 03, 2012

Invektiv från Naturskyddsföreningens ordförande

Jag har i inlägg här på bloggen och i debattartiklar kritiserat och även säkert provocerat SNF och MP för - som jag menar - deras hyckleri ifråga om det svenska jordbruket. Istället för att stå sida vid sida med Centerpartiet och stärka det svenska jordbruket i sin helhet mot lågprisimporten från länder med sämre miljö- och djurskyddshänsyn, så kallar man föraktfullt det dominerande miljövänliga svenska jordbruket för "giftjordbruket" (Mikael Karlsson) och lurar människor att tro att Sveriges och världens jordbruk kan mätta världen utan t ex mineralgödsel. Man förespråkar i praktiken import av ekokyckling från Thailand och ekokött från t ex Brasilien, Danmark och Österrike m fl länder istället för att sluta kretsloppen och stärka den biologiska mångfalden i Sverige genom att ge det världsledande svenska jordbruket bättre förutsättningar.

Ordföranden i Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) har i twitterbudskap till sina 1.000-tals följare raljerat på det mest extrema sätt mot mig och mot Centerpartiet.

Han har också på ett närmast statsmannalikt sätt (NOT) fördömt mig och Centerpartiet i följande debattinlägg i lantbrukstidningen ATL den 16 oktober.:

" Riksdagsledamoten Staffan Danielsson (C) har i en rad artiklar i dagspress redovisat Centerpartiets syn på olika jordbruksfrågor. Han slår ett slag för ett svenskt jordbruk med miljögifter, läckande handelsgödsel och genmodifierade organismer, samtidigt som han varnar för import av ekologiska produkter från bönder i utvecklingsländer.

Jag kan bara beklaga att Centerpartiet på detta sätt numera tror att landsbygden kan räddas med intensifiering och protektionism, som om det skulle stärka svenska bönder på marknaden eller hjälpa människor som lever i fattigdom. Omsvängningen går dock hand i hand med att Centerpartiet på senare tid förordar kalhyggen, tillåter förgiftad fisk till barnfamiljer, fördyrar naturvården, privatiserar allmänhetens stränder, driver fram storskalig jakt på utrotningshotade djur och sänker miljöbudgeten i sin helhet.

Danielsson kan känna sig fullständigt trygg i att Naturskyddsföreningen kommer att fortsätta debatten med Centerpartiet om detta.

Mikael Karlsson
Ordförande Naturskyddsföreningen"
 
Jag replikerar i ATL den 2 november:




"
"SNFs varumärke solkas
Jag har kritiserat Naturskyddsföreningen för att inte stå upp för det svenska miljövänliga jordbruket i sin helhet, när det sedan lång tid förlorat mark och importmaten väller in. Jag vill se SNF på barrikaderna tillsammans med Centerpartiet för att vända denna negativa utveckling.
Tyvärr har SNFs ordförande istället föraktfullt raljerat över det svenska ”giftjordbruket”, trots att det jordbruk som står för ca 95 procent av livsmedelsproduktionen i vårt land är världsledande på miljö och djurskydd genom våra stränga lagar, vårt kalla klimat och goda etik.
I sitt debattinlägg i ATL slår Mikael Karlsson nya rekord i osaklighet mot Centerpartiet, som tyvärr ytterligare kommer att stöta bort moderna miljövänner från föreningen, vilket jag starkt beklagar. Centerpartiet driver miljöfrågorna kraftfullt vilket för livsmedelsproduktionen innebär dels att stötta den viktiga nisch och spjutspets som ekojordbruket är, men också att ge det dominerande miljövänliga jordbruket bättre förutsättningar att konkurrera med den växande matimporten från länder med lägre miljö- och djurskyddskrav än i Sverige. Tyvärr bryr sig inte SNF om detta.
Jag begriper inte hur det kan vara bättre för kretslopp och biologisk mångfald i Sverige att importera nötkött från Brasilien och Österrike, samt kyckling från Thailand, vilket t ex Göteborgs kommun nu gör med SNFs goda minne. Och jag förstår inte hur Mikael Karlsson vill ersätta svensk mat med ekoimport från Afrika där ju maten inte räcker till.
Jag hoppas att Naturskyddsföreningen nyktrar till så att jag och många moderna miljövänner med mig åter kan känna oss välkomnade som medlemmar!
Staffan Danielsson
Riksdagsledamot (C)"

Jag menar verkligen den sista meningen. Jag begriper inte hur den anrika Naturskyddsföreningen utvecklats i så radikal riktning att moderna miljövänner allt oftare känner sig utestängda och inte välkomnade som medlemmar. Tror SNFs ordförande verkligen att han rekryterar nya medlemmar genom att utmåla över 90 procent av de svenska bönderna som miljömarodörer, och genom att förespråka import av mat från andra kontinenter  istället för att stötta det miljövänliga jordbruket i Sverige som ligger i täten tack vare de stränga regelverken, vårt kalla klimat och goda etik.

Jag vill rikta en vädjan till SNF att nyansera sitt språkbruk och bredda sitt arbete så att fler vänner av natur och miljö åter kan överväga att ansluta sig, inklusive mig!

Låt mig slutligen kort bemöta Mikael Karlssons sanslösa påståenden och invektiv:

* "Det svenska giftjordbruket". Allt jordbruk innebär plöjning och bekämpning av ogräs, skadeinsekter och svampsjukdomar på olika sätt. Självklart ska kemiska bekämpningsmedel utvecklas så att de blir allt skonsammare och självklart är det bra om andra metoder successivt kan ersätta dem. Det svenska jordbruket ligger väl framme i det arbetet.

* Jag accepterar handel med livsmedel, självklart. Och jag har aldrig diskuterat förbud mot import av ekomat från "fattiga kvinnor i Afrika", som Mikael Karlsson påstår. Däremot har jag starkt kritiserat SNFs och MPs påståenden att Afrikas (och världens) jordbruk kan mätta världen utan att någon mineralgödsel, några kemiska bekämpningsmedel eller några växtsorter som förädlats med hjälp av genteknik används. Jordbruket i Afrika producerar nästan lika lite per hektar idag som för 50 år sedan, och Afrikas magra jordar behöver oftast tillförsel av mineralgödsel för att kunna flerdubbla sin avkastning. Jag är självklart positiv till att växtnäringstillförsel med mineralgödsel sker så resurseffektivt som möjligt, liksom att odlingen sker med resurseffektiva odlingsmetoder vad gäller växtföljder, baljväxter och bekämpning av ogräs, skadeinsekter och svampsjukdomar. Men därifrån till att säga blankt nej till varje kg mineralgödsel, till alla kemiska bekämpningsmedel och till varje växtsort som förädlats med hjälp av genteknik är vägen lång. Det gör SNF och MP och det gör deras linje så verklighetsfrånvänd och extremt radikal. Ett blankt nej till modern teknik i jordbruket enligt ovan skulle öka världssvälten och att intala människor att det är fullt möjligt inom överskådlig tid är ansvarslöst, anser jag.

* Mikael Karlsson påstår att "handelsgödsel läcker". Allt jordbruk innebär självfallet visst läckage nedströms, det är oundvikligt. I detta avseeende är inte ekojordbruket bättre, snarare kan det läcka mer, i varje fall per ton producerad mat, genom att jorden laddas med kväve från kvävefixerande grödor utan att det finns en etablerad gröda redo att ta upp näringen. Därtill bygger ofta ekojordbruket på djurhållning och tillförsel av stallgödsel. också det med läckagerisker. Mineralgödsel tillförs etablerade grödor som i hög grad tar upp den tillförda växtnäringen.

* Mikael Karlsson lägger också Centerpartiet till last att timmerskogar huggs ned, att strömming får fiskas och säljas längs norrlandskusten, att strandskyddslagen mjukats upp i glesbygder med mera. Centerpartiet är ett modernt miljöparti som ständigt kämpar för resurshushållning och miljö, och för en levande och livskraftig landsbygd. Detta innebär självfallet ständiga avvägningar, där SNF driver på utifrån en renodlad "naturskyddsprofil". All respekt för det, men ett politiskt miljöparti som Centerpartiet måste också väga in en helhet där t ex ekonomi och sysselsättning beaktas, och kanske lite mer än vad SNF skulle vilja.

* Slutligen, vad gäller svensk och global livsmedelsförsörjning, jag upprepar att jag gärna diskuterar detta med SNF och andra var och när som helst i hela Sverige!


 

fredag, november 02, 2012

Ge oss rätten till en värdig död

Jag har skrivit flera motioner och en interpellation kring frågan om den enskildes rätt att kunna välja att somna in/dö i förtid vid svåra lidanden i livets slutskede.

Idag skriver jag om detta tillsammans med ordföranden i föreningen rätten till en värdig död, professor Stellan Welin vid Linköpings Universitet, på Östgöta Correns debattsida.

Jag är utomordentligt medveten om att frågan är svår och känslig, liksom att läkarkåren ofta landar i att det är dem förunnat att fatta avgörande beslut i dessa frågor utifrån regeln att människan själv inte  ska kunna besluta om dem enligt gällande regelverk.

Jag välkomnar som alltid dialog kring detta, varsågod att kommentera! Känt är dock att den uppfattning som jag förespråkar vid enkätundersökningar brukar få ett stort stöd.

Stellan Welin, Kjell-Olof Feldt och min riksdagskollega Eva Flyborg skriver också på SvD Brännpunkt.

Eva Flyborg skriver också på sin blogg, bl  a om den riksdagsmotion vi gemensamt har lagt några stycken.

torsdag, november 01, 2012

Bra om vargar av Lena Ek!

Efter underlag från forskare har Naturvårdsverket redovisat hur många vargar som under olika förutsättningar behövs i Sverige för att upprätthålla en livskraftigt vargstam.

Idag torde det finnas kanske 300 vargar på väg mot betydligt fler, vilket föranleder oro och bekymmer för befolkning och gröna näringar i t ex Värmland, Bergslagen och Dalarna.

Naturvårdsverket nämner antalet 380, men redovisar också i materielet följande:

"Om den svenska vargstammen ska bestå av 180 vargar krävs betydligt högre invandringstakt än hittills och kontinuerligt fortsatta aktiva åtgärder för genetisk förstärkning".

Miljöminister Lena Ek är en kraftfull och tydlig politiker och uttalade snabbt sin och alliansens ambition att inrikta målsättningen på det lägre alternativet.

Centerpartiets vice ordförande Anders W Jonsson har understrukit Centerpartiets utgångspunkter i denna fråga.

Naturskyddsföreningen och rovdjursföreningen är upprörda och skickar genast brev till EU att man ska gå emot Sveriges möjlighet att bestämma i denna fråga.

Jag anser att denna fråga i första hand är en fråga för Sverige och för dem som bor i de vargtäta områdena. Egentligen är ju vargens naturliga livsrum i mycket Norrlands inland, men det kommer i konflikt med rennäringen och därför finns vargstammen främst i mellansverige.

Det är utmärkt att Lena Ek så tydligt sätter ner foten för regeringens räkning, och jag ser hennes besked som en rejäl framgång för Centerpartiet i denna viktiga fråga, och det visar vilken modig och stark politiker som Lena Ek är! Visst ska det finnas varg i Sverige, men i begränsad omfattning så att landsbygdsbefolkningens tillgång till skog och mark för sig själva och sina näringar inte inskränks i alltför hög grad.