tisdag, maj 21, 2019

En migrationspolitik utan förankring i folkopinionen?

Sedan länge vill ju folkopinionen i Sverige ha en mer EU-anpassad (mindre generös) migrationspolitik. EU för ju redan en mycket restriktiv migrationspolitik som alla svenska partier stöder förutom V. Nu har Sifo på TV4s uppdrag frågat svenskar om EUs migrationspolitik ska bli än mer restriktiv.  Det vill i denna undersökning 50 % medan bara 19 % vill att EU ska blir mer generöst/mindre restriktivt. 
Kanske många inte vet hur restriktivt EU söker hejda migration vid sina yttre gränser.
Resultatet är ändå anmärkningsvärt. 
Detta kan tala för att migrationsfrågor kommer att vara fortsatt stora i samhällsdebatten. 
Bryter man ner för olika partier är skillnaderna enorma, i artikeln anges att 3 % av MPs sympatisörer vill ha en mer restriktiv EU-politik, 36 % av S och 70 % av M. C torde ligga närmare MP och V, L kanske som S (?)  och KD närmare M? (Trots att KDS migrationspolitik nog ligger närmare MP än M..). 
Orsaken till att SD flerdubblats i opinionen det senaste decenniet är i hög grad att övriga riksdagspartier fört en migrationspolitik utan förankring i folkopinionen. Nuvarande 4-partisamarbete innebär en återgång i riktning mot en mer generös asylpolitik. 
Jag tror att politiska partier som driver en politik i en viktig sakfråga och inte lyckas övertyga folkopinionen att vara med på den tar betydande politiska risker. 
En är att mer extrema partier kan växa. En annan är att förtroendet för partierna, och för deras ledare, kan sjunka. 

Jag lyssnar gärna på synpunkter kring detta, är det klokt, eller rätt, av politiska partier att uthålligt föra en politik i en viktig politisk sakfråga i strid med folkopinionen? Eller är det klokare, och mer rätt, att föra en politik som är bättre än vad folkopinionen inser och hoppas
 att på sikt ska folket också inse detta?


50 % av svenskarna vill ha en mer restriktiv invandringspolitik, 20 % vill ha det som i dag, 19 % vill ha en mer generös politik medan resterande är osäkra, enligt urvalsundersökning av 1 000 personer gjord av Sifo på uppdrag av TV4 Nyheterna”.

Forskarna Magnus Henrekson, Tino Sanandaji och Özge Öner skriver intressant i kvalitetsmagasinet Kvartal och ifrågasätter om EU ska ha en gemensam migrationspolitik och med tvång fördela migranter mellan alla länder.


https://kvartal.se/artiklar/bor-eu-ha-en-gemensam-flyktingpolitik/



lördag, maj 04, 2019

Alltfler förespråkar rätt till dödshjälp

De flesta svenskar är för en rätt till dödshjälp, som finns i alltfler länder. Det finns en del läkare och präster som kallar en svårt lidande människas vilja för att vilja dö/somna in och slippa dödskampen nära livets slut, för "självmord", och som anser att det ska vara fortsatt förbjudet.
Jag anser detta vara en obarmhärtig linje som därtill låter statens makt att bestämma gå före en människas yttersta vilja.
Dana Pourkomeylian är jurist och ordförande för CUF i Västra Götaland och skriver ledare i Hallands Nyheter C) och är för en rätt till dödshjälp.
Lars J Eriksson är chefredaktör på Skånska Dagbladet (C) och förespråkar i denna ledare rätt till dödshjälp.
Staffan Danielsson, riksdagsledamot emeritus, drev under sin riksdagstid frågan mycket starkt.
Alltfler länder i världen inför nu rätt till dödshjälp, vilket fungerar väl med bred förankring i folkmajoriteten, och där frågan om att återgå till förbud knappast diskuteras.
Statens medicinskt/etiska råd (SMER) har länge sagt att regeringen borde utreda frågan om dödshjälp och om gråzoner kring detta i livets slutskede som finns genom olika praxis och rutiner som skiljer mellan läkare och sjukhus. Ingen regering har vågat eller velat utreda detta, vilket jag anser vara tjänstefel. SMERs rapport hösten 2017 visade tydligt att alltmer talar för att införa denna rätt.
Anders W Jonsson är läkare och Centerpartiets förste vice ordförande och liksom centerpartiet helt emot en rätt till dödshjälp. Han har haft starkt inflytande över att Centerpartiet vägrar att ens utreda frågan. Liksom över att mina motioner om att utreda frågan visserligen fått kraftigt ökad stöd på partistämmorna (från få procent för 6-7 år sedan till uppåt 40 % de senaste stämmorna) men hittills avslagits.
Tyvärr har Centerpartiets ledare Annie Lööf, som tidigare förespråkat dödshjälp, i kristen media sagt att hon har ändrat sig, efter att ha sett hur bra sjukvården hanterar vården av cancersjuka, vilket också är Anders W Jonssons argument. Alla står naturligtvis bakom en ständigt bättre palliativ vård med smärtlindring som fungerar, men detta ändra ju inte principfrågan om en svårt lidande människa i t ex ALS, vars muskler förtvinar och där man kan kvävas till döds, vars yttersta vilja är entydig men som Staten förvägrar, ska kunna få den villfaren. Eller ej.




lördag, april 27, 2019

Mönster och iakttagelser i svensk politik 1900-2018!


Några mönster och iakttagelser i svensk politik sedan 1900.
Baserade på Per T Ohlssons utmärkta bok Svensk Politik.

En listning av viktiga skeenden i svensk politik 1800-2018har jag gjort i ett tidigare blogginlägg.
1.     
 1.    1.  Liberalismen växte fram som en vänsterrörelse. De två första decennierna på 1900-talet drev liberala vänsteregeringar med stöd av socialdemokraterna, och även vartefter av dåtidens moderater, igenom rösträtt för alla över 18 år.
2.       2. Socialdemokraterna började dominera svensk politik på 1920- och 1930-talen. Deras hegemoni varade i 44 år från 1932, och består delvis än. När de lägger band på sin planhushållning och socialism och är pragmatiska går det bäst för dem. Löntagarfonderna var ett sänke och drevs obegripligt långt och länge, infördes 1983, avskaffades 1993 och är helt inaktuella. Även i krigsslutet och några år drev man på för planhushållning.
3.       3. Socialdemokraterna har länge varit det regeringsbärande partiet och har genom åren agerat med stor skicklighet och har nått enorma uthålliga valframgångar. Man har också ibland haft tur (lotteririksdagen, invasionen i Tjeckoslovakien, Gustav 6 Adolfs död mm). Och man har haft stor fördel av att mittenpartierna oftast lutat och lutar åt vänster.
4.       4. Socialdemokraterna har alltså gärna tagit hjälp av ett eller flera mittenpartier (Bondeförbundet/C, FP/L och på MP som en tid var lite mittenriktat). S regerade med gott stöd av Bondeförbundet på 1930-talet och 1950-talet och delvis på 1960-talet (Gunnar Hedlund) samt 1994-98 och från 2018. FP samarbetade med S tidigt 1900-tal samt 1973-76 och 1978-79  och delvis 1989-90 och senare och från 2018. Hade C och L valt samarbete åt höger hade det varit borgerliga regeringar på 1930-talet, 1950-talet och från 2018.
5.       5. Det är slående i Per T Ohlssons historiebeskrivning hur starkt fokus hela tiden är på socialdemokraterna och deras ledande företrädare. Av naturliga skäl eftersom de regerat Sverige så mycket. Ett visst fokus är på liberalerna (främst för 100 år sedan) och en hel del fokus på BF/Centerpartiet. Allmänna Valmansförbundet/Högerpartiet/(Nya)Moderaterna tar dock märkvärdigt lite plats, eller inte, beroende på att de oftast varit lite offside i opposition. Det är Arvid Lindman, Gösta Bohman, Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt som får en del utrymme.
6.       6. Reinfeldt är den mest framgångsrike av dessa, genom att möta socialdemokraterna med deras egen medicin, att anpassa sig till mitten och få med sig mittenpartierna. De borgerliga regeringsåren är dock tillfälliga undantag från huvudregeln, socialdemokraterna styr med stöd från kommunisterna senare delen av 1900-talet och därutöver återkommande med stöd från mittenpartierna.
7.       7. Mot denna bakgrund kan det inte ses som överraskande att Socialdemokraterna, och MP, regerat Sverige från 2014 och återigen från 2018, med hjälp av Decemberöverenskommelsen (DÖ) och främst mittenpartierna. Hur det blir 2022 återstår att se. Kanske ställs ett rödgrönt samarbete med 4 partier mot ett liberalkonservativt samarbete som kan få stöd av SD. Utgången blir mycket oviss. Det ser just nu inte bra ut om man vill se ett allianssamarbete efter valet 2022. Möjligen kan ett val av Nyamko Sabuni till L-ledare driva i den riktningen, men ny partiledare kan mycket väl bli Erik Ullenhag bli vilket minskar chanserna.
8.      8.  Intressant att notera är att Per Albin Hansson (S) redan under krigsåren trivdes så bra som statsminister i en samlingsregering att han funderade över en typ permanent s-regering och en (kanske liberal eller konservativ) opposition som bara opponerade i olika sakfrågor. Kanske lite profetiskt med tanke på åren från 2014. Intressant är också att högerledaren Jarl Hjalmarsson 1959 försiktigt sonderade en sammanslagning M och FP. Mer välkänt är naturligtvis att det fanns långt gångna planer på 1970-talet att slå samman de både mittenpartierna, vilket dock CUF och C satte stopp för, trots Fälldins starka engagemang.
9.      9.  Folkomröstningen om EU gav en knapp ja-seger den 13 nov 1994, med 52,3 % mot 46,8 %. Per T Ohlsson förbiser här den avgörande faktorn till att det blev ett ja, nämligen böndernas (LRFs) och Centerpartiets helt avgörande roll. Bland bönder och Centerpartister var lika många, eller mer, emot än för. Trots detta tog både LRF och C ställning för ett ja, och kampanjade för det. LRF hade inget annat val. I slutet av 1980-talet hade man kastat in handduken och gjort spårbyte, vilket gjorde att 6 av riksdagens 7 partier (MP undantaget) beslutade om en radikal avreglering av jordbruket i 1990 års jordbrukspolitiska beslut, Omställning 90. Efter en övergångsperiod på 5 år skulle tullskydd och regleringar avskaffas i ett ultraliberalt tänkande, vilket skulle kastat det svenska jordbruket ut i kaos och konkurser. LRF tvingades därför att stödja ett svenskt EU-medlemskap vilket ju skulle återföra Sverige in i en reglerad jordbrukspolitik med fortsatt tullskydd. Hos Centerpartiet vägde det över för ett ja sedan LRF tog ställning. Hade LRF och C kampanjat för ett nej hade folkomröstningen säkert med bred majoritet, som i Norge, resulterat i ett nej.
1     10. Det finns de som tror att Centerpartiet blev det dominerande borgerliga partiet på 1970-talet på grund av sitt kärnkraftsmotstånd. Detta är fullständigt fel, C hade redan 19,9 % i valet 1970 och fick 25,1 % 1973, då kärnkraften knappast fanns på den politiska kartan. I valet 1976 spelade kärnkraften en stor roll och kanske bidrog det till att C då höll ställningarna. Det fick dock Thorbjörn betala mycket dyrt för när han tvingades kompromissa sina kategoriska utfästelser om bl a kärnkraftverket i Barsebäck. Och sedan började för Centerpartiet en lång dags färd mot natt när man fick karaktären av ett känsloladdat enfrågeparti, man smalnade av och hur rätt man än kanske hade så rasade C på 22 år från 24,1 % till 5,1 % 1998.
1    11. Jag oroas lite över paralleller i dagens politiska situation när C åter känsloladdat är mycket anti något, hur rätt man än kanske har, vilket riskerar att dra fokus ifrån partiets samlade politik. Det har heller inte alltid betalat sig i opinionen när C har samarbetat med S, men kanske är idag tiderna annorlunda.
1     12. Jag tror att Sverige måste gå med i Nato inom få år och också gör det. Vi är nästan med och teknisk och annan utveckling gör att Sveriges trygghet kräver ett fullvärdigt Nato-medlemskap. Det har varit mycket betydelsefullt att både M, C och KD på 2000-talet tagit tydlig ställning för ett svenskt Nato-medlemskap, och där har även jag spelat en liten roll som Centerpartiets försvarspolitiska talesperson under 8 år.
1     13. S, V och MP kritiserade starkt regeringens öppning för signalspaning i luften som genomfördes 2008 sedan C-ledamöterna Fredrik Federley och Annie Johansson (Lööf) fått igenom integritetsskärpningar. Efter 2014 har de rödagröna partierna gjort ytterligare öppningar för mera signalspaning, helt i strid med vad de sade 2007-2009, med Thomas Bodström (S) i spetsen. Detta har dock inte alls givit någon medial uppmärksamhet jämfört med den upphetsade debatten 2007-2008.
1     14. I mars 2004 lade Nya Moderaterna om sin skatte- och välfärdspolitik som ”det nya arbetarpartiet”. Bo Lundgrens skattesänkningar genomfördes ändå i stor utsträckning efter valet 2006.
1     15.  Striden om tjänstepensionen på 1950-talet, och folkomröstningen, var mycket jämn. Liksom vid folkomröstningen om kärnkraft lyckades politiska taktiker (främst S) att få till stånd 3 alternativ vilket gjorde att Socialdemokraternas linje vann i båda fallen. ATP (Allmän tilläggspension) infördes men var alltför generös och på 1990-talet stramades pensionssystemet åt så mycket att Sverige idag har pensioner på EUs nedre halva, vilket faktiskt är skamligt. Det ekonomiska nettot att leva på efter pension minus skatt plus bostadstillägg är typ lika stort för en garantipensionär som för den som arbetat i ett låglöneyrke hela livet, vilket inte är rimligt. Det måste löna sig att arbeta.
1     16. Socialdemokraterna valde runt 2017 att endast begränsat driva planhushållning och socialism.  Åren kring andra världskrigets slut drev man på igen men släppte det när folkopinionen oroades. (S och SKP införde 1946 en arvsskatt på 60 % som starkt kritiserades av oppositionen. Den togs bort 1959.) Under framförallt 1980-talet kom ett nytt återfall när löntagarfonder skulle införas vilket bidrog till sämre opinionssiffror. Sedan Bildtregeringen och riksdagen 1993 avskaffade de löntagarfonder som faktiskt infördes 1983 har frågan varit död.
1     17. Regeringsdugligheten hos borgerliga regeringar, de få gånger de har fått chansen, har inte alltid imponerat. Bramstorps semesterregering (6 månader) 1936 gjorde inte mycket. De 4 (!) borgerliga regeringarna åren 1976 till 1982 var starkt splittrade i t ex kärnkrafts- och skattefrågorna, vilket tog mycket energi. Att regeringarna två mandatperioder i rad sprack säger tyvärr mycket. Även Bild-regeringen 1991-94 hade utöver en svår finanskris betydande inre motsättningar. Det lysande undantaget är naturligtvis regeringen Reinfeldt 1 åren 2006-2010.
1     18. Innan valet 1968 ville S avskaffa hyresregleringen. Mittenpartierna gick delvis emot och propositionen drogs tillbaka. (tyvärr..).




Nyheter Idag.., om "mord" som var dödshjälp.

Nyheter Idag är en nättidning med stor upplaga. Den startades för en del år sedan av bl a piratpartisten Jacob Bergman och av Chang Frick, med en bakgrund i MUF och SD. Den skriver mycket om bl a migration och anses av många tillhöra "den främlingsfientliga sfären" och därför bör man inte läsa den eller intervjuas av den eller skriva i den.
Jag har några gånger blivit uppringd och intervjuad och det har resulterat i korrekta artiklar. Visst skriver tidningen mycket om migration med en mer kritisk ingång än övrig svensk media, som ju genomgående har ingången att lyfta fram det positiva och knappast granska det som kan vara negativt. Man går dock inte över gränsen till extremism, vad jag kan förstå, och man strävar efter att utgå från fakta, tycker jag vid en snabb genomläsning nu.
Jag har ofta kritiserat "gammalmedia" för att, låt vara i de bästa avsikter, vara oerhört försiktig med att rapportera om grov brottslighet med angivande av signalement eller att informera om vilka "grupper" eller "grupperingar" som begått brott eller varit i våldsamma slagsmål. Min uppfattning är att det driver deras läsare till sociala medier och t ex Nyheter Idag samtidigt som tystlåtenheten leder många till att tro att typ de allra flesta brott begås av personer med utländsk bakgrund.  Jag anser att "mörkläggningen" är helt kontraproduktiv. 
Jag har liksom f.d miljöpartisten Josefin Utas, nu medborgerlig samling, träffat Chang Frick en gång vilket var mycket intressant, och jag instämmer i stort i det som Josefin skriver. Tidningen Fokus, googlar jag nu fram, gjorde i november en stor intervju med Chang Frick som nog speglar honom väl, en frispråkig och kontroversiell person. Men också en mycket skicklig journalist, enligt min uppfattning. Enligt Frick har Nyheter idag varje månad 800.000 unika besök, vilket i så fall är mycket. Min uppfattning är att man kan läsa artiklar från Nyheter Idag ibland och låta sig intervjuas, för att bredda sin bild av verkligheten liksom även läsarna av nät-tidningen.  Jag menar att det är bättre än att aldrig läsa eller låta sig intervjuas.

Jag skriver detta blogginlägg efter att nyligen ha läst en lysande bra krönika i Nyheter Idag av Jakob Bergman om den djupt tragiska händelsen när en 87-årig make i desperation över sin hustrus lidanden av barmhärtighet hjälpte henne att få dö/somna in från plågorna. Sydsvenska och Expressen har också väl speglat det mordåtal som maken nu ställs inför. Men jag har inte läst något så välformulerat och poängfullt från andra tidningars ledarsidor eller krönikor där.
Här några länkar till min kamp för att en rätt till dödshjälp utreds och införs i Sverige av barmhärtighet och av respekt för en människas yttersta vilja. Idag accepterar vi abort, att en nytt liv utsläcks (vilket jag står bakom), men förbjuder att en människa som levt ett långt liv och närmar sig döden under svåra lidanden kan få sin yttersta vilja respekterad. Detta är orimligt och det är tjänstefel av flera ministrar och regeringar att inte ens låta utreda denna viktiga fråga. En bred folkmajoritet är för en rätt till dödshjälp, folkomröstningar i en rad delstater i USA har beslutat att införa Oregonmodellens rätt till dödshjälp, och jag är övertygad om att Sverige inför en sådan inom typ 5 år. I denna fråga tycker jag alltså inte som mitt eget parti, eller för övrigt övriga 7 riksdagspartier. Jag menar att deras okänsliga linje inte respekterar en människas yttersta vilja och kan vara obarmhärtig, som t ex i detta uppenbara fall från Skåne.

(När jag ögnade Nyheter Idag hittade jag flera artiklar där jag delar deras syn på vilka nyheter som ska publiceras, i strid mot praxis i "gammalmedierna". Jag tror att detta är en del i deras tillväxt.  Jag tycker att det har nyhetsvärde när en känd EU-parlamentarikers dotter som liksom sin förälder varit engagerad på hög nivå i en organisation döms till flera års fängelse för grova åldringsrån. Jag kan också tycka detta när en åldrad SVT-sportperson döms till livstids utvisning från USA för sexuella trakasserier. Nyheter Idag skriver också om crowdfundingen till boken om "Lort-Sverige 2.0" som Jens Gahnman och Mustafa Panshiri lyckades med, jag har inte läst det i andra medier.)






torsdag, april 25, 2019

SCB: Oron för våld och brott ökar mest i Sverige i EU.

Jag har i flera år ifrågasatt bilden som BRÅ och Jerzy Sarnecki länge givit, liksom många politiker och journalister och andra samhällsengagerade, att Sverige har typ aldrig varit tryggare och brottsligheten minskar.
När jag redovisat min starka oro över brottsrapporteringen i media, vad gäller bostadsinbrott och stölder på företag och landsbygd och åldringsbedrägerier och våldtäkter och grova rån och överfall på gator och i hem, har jag ständigt i olika forum på Facebook fått starkt mothugg från många som hävdar att jag är ute i ogjort väder, det finns ingen grund.
Plötsligt, nu, lägger SCB ut en undersökning som görs varje år i EU som ställer frågan om man i sitt bostadsområde har problem med brottslighet, våld eller vandalisering.
Och resultaten är för Sveriges del djupt oroande och borde tas på djupt allvar av oss alla och av varje politiskt parti som vill förtjäna medborgarnas förtroende.
Upp till bevis, ni som alltid bortförklarar den verklighet som jag menar är rätt uppenbar. När SCB nu visar att Sverige avviker från övriga EU och att medborgare upplever växande problem, i städer men även på den lugna landsbygden, är det inte så? Oroar sig medborgarna i onödan? Ska man inte ta siffrorna på allvar?
Jag citerar från SCB:
"Ungefär 13 procent av befolkningen i Sverige upplever problem i det egna bostadsområdet med brottslighet, våld eller vandalisering. Det är en av de högsta andelarna i Europa."
"År 2017 angav 13 procent att de upplevde problem med brottslighet, våld eller vandalisering i sitt bostadsområde. Övriga nordiska länder är placerade bland de länder med lägst andel av befolkningen som upplever dessa problem i det egna bostadsområdet. I Norge är det ungefär 4 procent som upplever problem med våld, brottslighet och vandalisering. Motsvarande andelar för Danmark och Finland är 8 respektive 6 procent."
"I Sverige är skillnaderna mellan storstäder och glesbygd mindre än i EU, vilket beror på att en relativt stor andel av de som bor i glesbygden i Sverige upplever problem med brottslighet, våld eller vandalisering. "

onsdag, april 24, 2019

Svensk inrikespolitik 1800-2018! Per T Ohlsson!


Svensk Politik 1800-talet – 2018, uppsnappat från Per T Ohlsson utmärkta bok Svensk Politik som jag råder alla inrikespolitiskt intresserade att läsa!

1.       Revolutionen var nära i Sverige i april 2017, med hungerkravaller och enorm brist på livsmedel i det avspärrade Sverige. Demonstrationer över hela Sverige, även utanför riksdagshuset i Stockholm. Både Per Albin Hansson och Hjalmar Branting manade till besinning till demonstranterna utanför riksdagshuset. Polismästare Tamm var nära att låta polisen attackera men han hölls tillbaka av poliskommissarie Kempe som därmed kan ha spelat en historisk roll (enligt Per T Ohlsson).

2.       Våren 1809 var den gamla stormakten Sverige som ett drivande vrak. Landet låg i krig med Ryssland, Danmark och Napoleons Frankrike. Finland hade erövrats av ryssarna och de härjade i Norrland och Stockholms skärgård. Gustav den fjärde Adolf var maniskt fixerad vid och mot Napoleon, greps den 13 mars av upproriska officerare och avsattes formellt den 10 maj och tvingades i landsflykt. En ny regeringsform arbetades fram blixtsnabbt, baserat i stor grad på redan befintliga förslag. Den nya regeringsformen ersatte den gamla från Gustav den tredjes statskupp 1772. Riksdagen, de 4 stånden, utsåg i maj ett nytt konstitutionsutskott som under två intensiva veckor arbetade fram en ny regeringsform. Trycket från krigen mm gjorde att tre stånd accepterade den medan bönderna ställde krav på att all jord skulle beskattas lika och försvarsbördorna delades lika. Karl den trettonde läxande upp bönderna som lovades viss jämkning, och den 6 juni daterades den nya regeringsformen, med maktdelning mellan kung och riksdag med oavsättliga domare och en justitieombudsman mm.


3.       Karl den fjortonde Johan utsågs till kronprins, anlände till Sverige i oktober 1810 och blev kung 1818, men hade stort inflytande redan från början. Han lät bygga upp en hemlig polisorganisation. Han lyckades ta över Norge från Danmark, låt vara med stor norsk självständighet. Karl Johan dog 8 mars 1844 efter att ha yttrat några bevingade ord; ”Ingen har fyllt en bana liknande min”. Efteråt försökte riksdagen driva igenom en representationsreform, men adel och präster sade nej.

4.       Oscar den förste var och blev alltmer konservativ. 1856 inleddes den s k ”liberala högkonjunkturen”, med ledande namn som Johan August Gripenstedt och Louis De Geer. Karl den femtonde efterträdde Oscar 1 i juli 1859, och hade också en avog inställning till liberala initiativ. Ett mycket viktigt sådant var en ny riksdagsordning där de 4 stånden avskaffades och en tvåkammarriksdag infördes, tillika med rösträtt och val för en del kapitalstarka män. Bönder och borgare var för, adel och präster emot. I december 1865 tog dock adeln ställning för en reform som genomfördes.

5.       Lantmannapartiet blev det viktigaste partiet i den nya riksdagen, dominerad av bönder och godsägare. Nyliberalerna bildades också med redaktören Adolf Hedin i spetsen, men fick inget inflytande. Socialdemokraterna bildades 1889. August Palm var den ledande agitatorn och Hjalmar Branting fanns också med. Folkrörelser bildades baserade på t ex religion och nykterhet. En väldig strid om spannmålstullar på 1880-talet utkämpades mellan frihandlare och protektionister, som slutligen vanns av de som vill ha tullar för att skydda det svenska jordbruket.  Lantmannapartiet sprängdes i Gamla Lantmannapartiet (för frihandel) och Nya Lantmannapartiet (för tullar).


6.       Kring sekelskiftet växte kraven på en rösträttsreform, endast 6 % av befolkningen hade rösträtt. Det som skulle driva rösträttsfrågan framåt var en vänstersamverkan mellan liberaler och socialdemokrater, med liberaler som regeringsbildare, främst Karl Staaf men även David Bergström. Rösträttsrörelsen bildades och dominerades av liberaler. Det genomfördes symboliska val till flera ”folkriksdagar”, med början 1893.

7.       I januari 1895 återförenades de båda lantmannapartierna. Detta ledde till att ett nytt liberalt parti bildades, Folkpartiet, som i valet 1899 fick 47 mandat i andra kammaren. År 1900 bildades Liberala Samlingspartiet, i vilket Folkpartiet uppgick. 1902 bildades Frisinnade landsföreningen, med koppling till Liberala Samlingspartiet. De frisinnade, ofta försvarskritiska och och influerade av frikyrko- och nykterhetsrörelserna, fanns ofta på landsbygden. Liberalerna, med försvars- och frihandelsvänliga, var främst representerade i städerna. Frisinne uppfattades som vänster, liberalism som höger. I början av 1900-talet gick konservativa i riksdagen och arbetsgivare samman för att samla högern. I oktober 1904 bildades Allmänna valmansförbundet, bl a riktad mot ”den radikala vänsterns ständiga upplösningsarbete”.


8.       Unionen mellan Sverige och Norge upplöstes 1905, efter starkt tryck från Norge. Vänsterpartierna hade stor förståelse för detta, liksom även ledande liberaler och konservativa.

9.       Karl Staaf blev liberal statsminister 1905, regeringen varade i 7 månader. En rösträttsreform hann föreläggas riksdagen.  De båda kamrarna röstade olika. Arvid Lindman, högerledamot i första kammaren, bildade ny regering. Han tillhörde första kammarens protektionistiska och konservativa majoritetsparti. Han lade fram en rösträttsproposition 1907. Den vann majoritet efter förhandlingar och genomfördes fr o m valet 1911.  Nu gällde allmän rösträtt för män och proportionell valmetod.


10.   Storstrejk 1909 som LO förlorade efter en månad, inga ekonomiska muskler. Valet 1911 innebar framgångar för socialdemokraterna som fick 64 mandat i andra kammaren. Liberalerna hade oförändrat 102.  Regeringen Lindman avgick. Karl Staaf blev åter statsminister. Regeringen utredde minskade försvarskostnader och sköt upp bygget av en pansarbåt, vilket senare ledde till bondetåg och kungatal. Gustav den femte ogillade Karl Staaf och liberalerna. Ernst Trygger var nu förstakammarhögerns ledare. Karl Staaf utsattes för besinningslös svartmålning. Han gick försvarsvännerna delvis till mötes men svartmålningen fortsatte. Militärer spottade efter honom på gatan. Efter bondetåget samlade socialdemokraterna ett ännu större tåg till stöd för regeringen Staaf. Men regeringen avgick 1914 och efterträddes av Hjalmar Hammarsköld, som bildade en högerinriktad ämbetsministär. I valet 2014 ökade högern i andra kammaren till 86 mandat, socialdemokraterna till 73 medan liberalerna backade kraftigt till 71. Därmed detroniserades liberalerna  från positionen som största vänsterparti.
11.   Första världskriget började. Socialdemokratin var splittrad men Branting och majoriteten valde samling, en borgfred etablerades. I början av 1917 var livsmedelsförsörjningen mycket dålig, och vänstern attackerade Hammarsköldregeringen. Riksdagen röstade ned regeringens försvarsproposition och Hammarsköldsregeringen avgick. Högermannen Carl Schwartz bildade regering. Socialdemokratin sprängdes och minoriteten bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, ursprunget till dagens Vänsterparti. Hungerkravaller utbröt och demonstrationer genomfördes över hela landet. Regeringen Schwartz avgick i oktober efter valet, som blev en vänsterseger, vänstersocialisterna vann 11 mandat och liberala samlingspartiet ökade med fem mandat. (Högern fick bara 59 mandat). Två nya partier som fick 13 mandat tillsammans var det högerlutande Jordbrukarnas Riksförbund och det något mindre högerlutande Bondeförbundet. Dessa båda partier, som ville värna landsbygdens och böndernas intressen, och med rötter i Lantmannapartiet, slogs ihop i Bondeförbundet 1921.  Vänstern kontrollerade andra kammaren och högern den första. Liberalen Nils Edén bildade regering, och tog in 4 socialdemokrater i den inklusive Branting. Som motvilligt blev finansminister och snabbt ersattes av Fredrik Thorsson.

12.   Nu gick rösträttsfrågan in i ett avgörande skede. Regeringen lade fram proposition om bl a kvinnlig rösträtt. Socialdemokraterna släppte kravet på republik. Efter hårda förhandlingar kunde partierna enas och en brett enig riksdag beslutade den 17 december 1918. Den liberala-socialdemokratiska koalitionen hade lyckats. Sverige gick med i Nationernas Förbund. Den 10 mars 1918 tog Hjalmar Branting över som statsminister efter Nils Edén.


13.   Valet 1918 skedde enligt de gamla rösträttsreglerna, vänstern och liberalerna gick tillbaka och högern framåt. Några ämbetsministärer följde under Louis De Geer den yngre och Oscar von Sydow. I valet 1921, med de nya reglerna, ökade de med rösträtt från 20 % av befolkningen till 54 %. Socialdemokraterna gick kraftigt framåt och fick 33 % av rösterna medan högern och liberalerna och Bondeförbundet backade. Hjalmar Branting blev åter statsminister.

14.   Folkomröstning om alkoholförbud. Nykterhetsvännerna förlorade men motboken infördes.


15.   1923 efterträdde högerns Ernst Trygger Branting som statsminister, sedan Branting förlorat en kabinettsfråga, om arbetslöshetsunderstöd till strejkande arbetare.

16.   Liberalerna splittrades i rusdrycksfrågan och Sveriges liberala parti bildades. I valet 1924 fick man dock endast 4 mandat medan de Frisinnade fick 29. S och högern ökade. Vänstersocialisterna splittrades 1921 och Sveriges Kommunistiska parti bildades. 1924 sprängdes även detta parti och både Höglundskommunisterna och Kilbomskommunisterna fick riksdagsmandat 1924. Branting bildade åter regering, avled 1925 och hyllades för sin gärning. Richard Sandler efterträdde honom men partiledare blev Per Albin Hansson.


17.   Regeringen Sandler varade 16 månader och efterträddes av balanskonstnären och liberalen Carl Gustaf Ekman, som ledde en koalition mellan frisinnade och liberaler, flera gånger.

18.   Valet 1928 kallas kosackvalet. Nationella Ungdomsförbundet (”MUF”) gick till stark attack mot risk för samarbete med Moskva och socialisering. S backade och fick 37 %, de liberala regeringspartierna fick 16 % och högern ökade till 29 %. Arvid Lindman blev åter statsminister. 1930 tillträdde åter liberalen C G Ekman som statsminister, med 28 ledamöter bakom sig.


19.   Valet 1932 blev inledningen till ett 44-årigt socialdemokratiskt regeringsinnehav. S fick 41,7 %, Bondeförbundet ökade med 9 mandat, de frisinnade backade, högern förlorade 15 mandat och fick 23,5 %. Per Albin bildade S-regering. Frisinnade och Liberaler återförenades i Folkpartiet. Högern bröt med det alltmer naziinspirerade nationella ungdomsförbundet.

20.   En vänsterdemonstration i Ådalen 1931, 5 människor dog av militärens kulor. Det var kommunistiska krafter som låg bakom demonstrationen och Per Albin och S kritiserade även demonstranterna. Fram till 1970-talet använde sig S knappast av Ådalen-händelserna men sedan har man alltmer gjort det.


21.   Det som kallades ”kohandeln” var en kompromiss av mycket stor betydelse för att stabilisera Sverige.. Bondeförbundets partiledare kördes över, Axel Pehrsson (senare Bramstorp) tog över och S och BF slöt en framgångsrik krisuppgörelse, som stängde dörren för naziinfluerade strömningar, stabiliserade för de arbetslösa och för jordbruket där de flesta då arbetade.

22.   Per Albin avgick 1936 sedan han förlorat försvarsanslagsvoteringar. Bramstorp ledde en dåligt organiserad semesterregering 1936. Efter valet 1936 återkom S och Per Albin i en S/Bf-regering. S fick 45,9 %, BF 14,3 %, högern 17,6 %.


23.   Samlingsregering under Per Albin under kriget. I riksdagsvalet 1940 fick Socialdemokraterna under Per-Albin 53,8 %. Bondeförbundet backade men stannade kvar i regeringen. Per Albin lanserade idén om permanent samförstånd på regeringsnivå ”så att man istället för den organiserade oppositionen då och då möter en opposition som bildats mera fritt med hänsyn till skilda synpunkter på en viss föreliggande fråga…(Tala om paralleller till vår tid och statsminister Löfven och den liberala oppositionen..).

24.   1944 blev Tage Erlander och Bertil Ohlin statsråd i samlingsregeringen.


25.   1944 lade S fram ett stort program för full sysselsättning och planhushållning. Näringslivets organisationer stödde borgerlig kamp mot detta. I valet 1944 backade S till 46,7 % medan Kommunisterna ökade till 10,3 %, hjälpte av Röda Armens väldiga framgångar och av att de utgjorde den enda oppositionen..

26.   I juli 1945 ersattes samlingsregeringen med en ren S-regering.
S-regeringen träffade femårsavtal med Ryssland om ekonomiskt samarbete, starkt kritiserat av borgerliga företrädare och media och Herbert Tingsten.

27.   Barnbidraget infördes i bred enighet 1946 och folkpensionen reformerades lika enigt, pensionens storlek skulle vara oberoende av de inbetalda avgifterna.. Även sjukförsäkringen infördes i bred enighet, där S först motsatte sig inkomstbortfallsprincipen. Faktiskt..

28.   S och SKP införde 1946 en arvsskatt på 60 % som starkt kritiserades av oppositionen. Den togs bort 1959.


29.   Valrörelsen 1948 var en av de mest förbittrade i svensk politik med Erlander mot främst Bertil Ohlin. Folkpartiet ökade till 22,8 % men s blev större än de tre borgerliga partierna. Erlander övervägde samarbete med Bondeförbundet och talade med Gunnar Hedlund, sedan Bramstorp drabbats av slaganfall. Det blev inget samarbete då men senare.

30.   1949 vara en nordisk försvarspakt nära men istället gick Norge och Danmark med i Nato medan Sverige fortsatte vara neutralt.


31.   1951 ville Erlander bredda regeringen och splittra borgerligheten, och åren 1951 till 1957 regerade S och Bondeförbundet, som liksom på 1930-talet fick gehör för sina profilfrågor. Hade BF stött Bertil Ohlin hade han blivit statsminister.

32.   I valet 1952 ökade Folkpartiet till 24,4 % medan kommunisterna, under Hilding Hagberg, krympte till 4,3 %. Bondeförbundet minskade till 10,7 % medan Högerpartiet (som började använda det namnet) under Jarl Hjalmarsson ökade till 14,4 %. De tre borgerliga partierna fick hälften av mandaten i andra kammaren, men eftersom Bondeförbundet samarbetade med S betydde det inte något.


33.   Raoul Wallenbergs öde diskuterades och utrikesminister Östen Undén, och socialdemokraterna och säkert kommunisterna, visade en ”isande likgiltighet” för honom.

34.   Gunnar Hedlund var 1952-53 i djup kris efter att inte ha tagit upp en skogsaffär i sin hustrus deklaration. Han rättade själv men dömdes i Högsta Domstolen. Erlanders stöd gjorde att han fortsatte i regeringen liksom Bondeförbundet.


35.   1953 anställdes på Assar Lindbecks förslag Olof Palme av Tage Erlander.

36.   1955 röstade 82,9 % för fortsatt vänstertrafik, bara 15,5 för högertrafik.


37.   1956 slog nye kommunistledaren Chrustjov brutalt ner frihetskampen i Ungern. C H Hermansson, senare partiledare, ansåg folkresningen vare ett ”kapitalistiskt kuppförsök”.

38.   I valet 1956 fick de borgerliga partierna majoritet med 119-112 i andra kammaren, men S/BF-regeringen fortsatte. Bertil Ohlin blev aldrig statsminister. Gunnar Hedlund bytte aldrig sida.


39.   I maj 1956 riksdagsbeslut om en statlig TV-kanal. Sverige rätt sent ute, kanske bl a på en oro från Erlander att Ohlin skulle göra sig bra i TV.

40.   1957 bytte Bondeförbundet namn till Centerpartiet.


41.   1957 folkomröstning om tjänstepension, tre alternativ från en statlig kommitté, allmän ATP eller frivillighet med tilläggsförsäkringar samt en Centerlinje.  (Stora likheter med kärnkraftsomröstningen senare). Valresultatet den 13 oktober gav 45,8 % röster för ATP, 35,3 % på frivillighet genom H och FP samt 15, 0 % för frivillighet enligt C. Centerpartiet lämnade strax regeringen. Erlander avgick. Bertil Ohlin och Jarl Hjalmarsson (FP och H)fick av Kungen i uppdrag att sondera för en borgerlig trepartiregering. Centerpartiet avböjde och Erlander bildade den 31 oktober en ren S-regering. Denna lade i februari 1958 fram en ATP-proposition. Den röstades ner i andra kammaren och Erlander utlyste nyval. S ökade, SKP minskade, högern och C ökade men FP minskade 5,6 % till 18,2 %. I andra kammaren uppstod ett dödläge, 116 för S och SKP mot 115 för oppositionen  där C nu ingick. (Talmannen (S) röstade inte). Ture Königsson, FP, lade ner sin röst och ATP (Allmän Tilläggspension) vann. Detta grundade en lång fortsatt era av socialdemokratisk hegemoni. Det blev ingen socialisering via AP-fonderna. Men ATP visade sig vara ett ohållbart system som 1994 tvingade fram en fempartiuppgörelse om ett nytt pensionssystem (som givit pensioner på EUs nedre halva..).

42.   Valet 1960 var det första TV-valet. Högerpartiet, som ville riva upp ATP och FP backade lite. S, C och SKP ökade lite.  (Våren 1959 hade högerledaren Jarl Hjalmarsson och partisekreteraren Gunnar Svärd gjort en förtrolig trevare till FP om samgående..). I valrörelsen utfärdade FP och C en mittendeklaration, en ev borgerlig regering skulle bygga på mittenpolitik.


43.   Riksdagen beslutade kring 1964 rätt enigt om att den införde omsen skulle höjas och breddas till en moms, och S och C kom överens om en skattereform.

44.   I kommunalvalet 1962 fick S 50,5 %.


45.   Riksdagen beslutade 1960 att sambeskattningen skulle vara kvar, men sedan 1970 att särbeskattning skulle införas.

46.   I valet 1964 backade högerpartiet åter, nu med nästan 3 %. Nästa år avgick Gunnar Heckscher och Yngve Holmberg tog över. C H Hermansson blev kommunistledare, Olof Palme togs in i regeringen (1963) och KDS bildades.


47.   Innan valet 1968 ville S avskaffa hyresregleringen. Mittenpartierna gick delvis emot och propositionen drogs tillbaka. (tyvärr..).

48.   I kommunalvalet 1966 backade S nära 5 % till 42,2 %, mycket beroende på Erlanders svar i TV till tre ”skjutjärn” (O:na) att unga par som sökte bostad skulle ställa sig i bostadskö.

49.   Bl a detta ledde till att S motstånd mot en enkammarriksdag bröts, och att enkammarriksdagen kunde införas i valet 1970, dumt nog med 350 ledamöter vilket omgående ledde till ”lotteririksdagen” 1973. (Antalet ändrades sedan till 349).


50.   Valet 1968 fortsatte FP och C sitt mittensamarbete. S fick 50,1 % av rösterna, och gagnades nog av att Sovjet invaderade Tjeckoslovakien.

51.   I valet 1970 minskade S under Olof Palme till 45,3 % och måste förlita sig till VPKs 4,8 % för att säkra ett regeringsunderlag, dvs man blev beroende av kommunisterna som  samarbetade med Sovjetkommunismen och andra kommunistpartier. Moderaterna hette nu moderaterna och tappade till 11,5 %, FP ökade 2 % och Centerpartiet växte till 19,9%. (Kärnkraften fanns inte som politisk fråga).


52.   Yngve Holmberg ersattes i moderaterna av Gösta Bohman 1971, och Thorbjörn Fälldin ersatte i Centerpartiet Gunnar Hedlund. Palme hade hoppats på ett samarbete med Fälldin och var bittert besviken när de tre borgerliga partiledarna den 2 november 1971 presenterade ett gemensamt ekonomiskt program. (Hade Hedlund varit kvar hade kanske aldrig borgerliga regeringar kommit till 1976, 1978, 1979 och 1981).

53.   Den 6 juni 1973 antogs i riksdagsomröstningen en ny regeringsform (Torekovkompromissen) där Sverige fortsätter som monarki men där statschefen endast har representativa plikter.


54.   !973 ingick Sverige ett frihandelsavtal med EEC, bl a kommande  centerledare Olof Johansson var starkt emot ett medlemskap.

55.   Valdeltagandet 1973 var över 90 %. Dessförinnan arbetade partiledningarna i C och FP för ett samgående. Centerungdomen drev på mot detta och lyckades efter valet få med sig partiet, vilket delvis knäckte Thorbjörn Fälldin.


56.   I valet 1973 fick S 43,6 %, lägsta resultatet sedan 1932. M ökade till 14,3 %, FP rasade till 9,4 %, C ökade 5 % till 25,5 %. S-regeringen satt kvar, och lotten fick avgöra vid blockskiljande frågor. Palme frestade FP och Gunnar Helen med regeringsinvit, men fick nej. Palme samarbetade ändå en del med FP, nu när C inte längre stod till buds.

57.   Den 22 augusti 1975 presenterade LO (Rudolf Meidner) rapporten Löntagarfonder. S återgick till socialisering från sin pragmatiska era av regeringsår. Striden böljade länge innan man 1993 förlorade den totalt.


58.   1976. Transports Hans Ericsson semestrade på Gran Canaria trots att fascisterna fortfarande styrde. Ingmar Bergman greps för skattebrott, han var oskyldig. Astrid Lindgren betalade 102 % i skatt, skrev sagan om Pomperipossa.

59.   Valet 1976, rekorddeltagande 91,8 %. Trepartialliansen” vann trots stora politiska (kärnkraft t ex) och personmotsättningar (Bohman/Ahlmark/Fälldin). Fälldin sa att ingen statsrådspost var så åtråvärd att han skulle dagtinga med sin övertygelse i fråga om kärnkraftens avveckling, samt angav att all kärnkraft skulle vara avvecklad 1985, och att C inte skulle ändra ståndpunkt. (Eftersom C sedan kompromissade var Fälldin alltför kategorisk, vilket sedan drabbade C och honom). Åren 1976-1982 regerade 4 olika borgerliga regeringar med ofta stora motsättningar i främst kärnkrafts- och skattefrågorna, men även andra..


60.   De tre borgerliga partierna fick 50,8 % av rösterna.180 mot 167 riksdagsmandat för oppositionen. Fälldin bildade regering, men Henry Allard (S) fick fortsätta som talman. Regeringen genomförde en rad kostnadskrävande reformer. Barsebäck laddades och kärnkraften blev inte avvecklad till 1985. Kärnkraften tog oerhört mycket kraft för regering och riksdag. Centerpartiets allt starkare fokus på denna fråga blev att partiet delvis fick karaktären av enfrågeparti och opinionssiffrorna sjönk stadigt från 24,1 % 1976 till 5,1 % 1998  (min uppfattning).

61.   Samtidigt stod svensk ekonomi inför stora problem och de borgerliga regeringarna fick ägna mycket kraft åt krisinsatser för svensk industri. (Olof Palme talade utan grund om ”det dukade bordet”). Det gigantiska Stålverk 80 stoppades. Devalveringar blev nu under flera decennier framåt medicinen mot industrins försämrade konkurrenskraft, under 1977 med 7 respektive 10 %, under 1981 med 10 % och under 1982 med 16 %. Från krisen 1992 har Kronan flutit fritt inom ramen för ett inflationsmål på 2 %, vilket innebar och inneburit en fortlöpande försämring av kronans värde med ytterligare 10-15 %, totalt över 50 %.  Idag kostar 1 Euro ca 10,5 kronor medan 1 Ecu/Euro kring 1980 kostade 5 kronor. En Schweizerfranc kostade på 1960-talet kring en svensk krona, idag kostar den över 9 kronor.


62.   Kärnkraftsfrågan förpestade regeringens arbete. Fälldin lämnade den 5 oktober 1978 in sin avskedsansökan. Gösta Bohman trodde på en M/FP-regering men Ola Ullsten manövrerade för en ren liten FP-regering, med visst stöd även från S. Så blev det. FP var våren 1979 uppe i 18,5 % i Sifo.

63.   28 mars 1979 havererade kärnkraftverket i Harrisburg i USA. Palme och Ullsten var emot en folkomröstning om kärnkraften men nu ändrade sig båda omedelbart.


64.   I valet 1979 svetsade motståndet mot löntagarfonder samman de tre borgerliga partierna. Valet blev mycket jämnt. Mandaten blev 175-174 , Fälldin bildade en ny trepartiregering. C rasade till 18,1 % medan M ökade till 20,3 % och FP sjönk till 10,6 %. Men S tillsatte som vanligt talmansposten, med Ingemund Bengtsson. Mittenpartierna torde liksom för Henry Allard ha öppnat för detta.

65.   Folkomröstningen om kärnkraften skedde den 23 mars 1980. Precis som i ATP-omröstningen gavs tre alternativ av taktiska skäl och precis som då vann S-alternativet, denna gång stod även FP bakom och M rätt nära. Linje 3 stöddes av C, VPK och KDS samt typ alla freds- och miljöorganisationer och fick ca 38,7 %. Linje 3 ville avveckla kärnkraften på tio år, de två andra linjerna till 2010. Då svarade kärnkraften för 40 % av Sveriges elproduktion..


66.   I bitter besvikelse över kärnkraftsfrågan hoppade Per Gahrton av Folkpartier och snart bildades Miljöpartiet.

67.   Våren 1981 kom de båda Mittenpartierna i regeringen och Socialdemokraterna överens om en skattereform (”den underbara natten”) som begränsade marginalskatten till 50 % liksom även ränteavdragen. Gösta Bohman och M lämnade regeringen.


68.   I valrörelsen 1982 var de borgerliga partierna sargade över att ha spräckt sina regeringar både 1978 och 1981. S fick med hjälp av VP kommunisterna över 50 % och bildade regering. C tappade till 15,5 % och FP rasade till 5,9 % medan M under Ulf Adelsohn ökade till 23,6 %.

69.   Riksdagen beslutade hösten 1983 att införa löntagarfonder.


70.   I valet 1985 var Ulf Adelsohn borgerlighetens ledare. Bengt Westerberg ledde FP till ett rekordval med 14,2 %. Trots valsamverkan med KDS fick C bara 12,4 %. S regerade vidare.

71.   Den 28 februari 1986 mördades Olof Palme. Ingvar Carlsson blev statsminister. Thorbjörn Fälldin avsattes och ersattes av Karin Söder, och efter två år, p g av sjukdom, av Olof Johansson. Carl Bildt ersatte Ulf Adelsohn. Bildt var 37 år och ansågs mycket ung av många.


72.   I valet 1988 fick S 43,2 % av rösterna  och VP Kommunisterna 5,8 %, Miljöpartiet kom in i riksdagen med 5,5 %. C fick 11,3 %, FP 12,2 % och M fick 18,3 %.

73.   Berlinmuren föll den 9 november 1989 och julen 1991 upphörde Sovjetunionen att existera.


74.   I november 1989 kom S och FP överens om en skattereform. Regeringspolitiken var alltför expansiv och S-regeringens krisprogram 1990 innehöll bl a pris- och lönestopp. Regeringen blev nedröstad i riksdagen, Ingvar Carlsson avgick men återkom snabbt och gjorde upp med FP om åtstramningar. Men räntenivån steg, arbetslösheten ökade och underskotten svällde. Valuta flödade ur Sverige.

75.   I oktober 1990 öppnade Ingvar Carlsson för att Sverige skulle gå med i EU, och ansökan inlämnades den 1 juli 1991. Bara VPK och MP var emot.


76.   Inför valet 1991 presenterade Bildt och Westerberg en plattform för en ny regering. Senare anslöt sig KDS och C. Ny Demokrati presenterades den 4 februari 1991. I valet fick S 37,7 % och VPK 4,5 %, MP åkte ur riksdagen, M fick 21,9 % och KDS kom in med 7,1 %, Ny Demokrati fick 6,7 % och en mandatperiod. Carl Bildt bildade en borgerlig fyrpartiregering med Ny demokrati som vågmästare. (Bengt Westerberg hade föreslagit en M/S/FP-regering). Löntagarfonderna lades ned.

77.   Ekonomin krisade och valuta strömmade ur landet. Bildt-regeringen tvingades hösten 1992 söka samarbete med Socialdemokraterna. Riksbanken hade höjt en ränta till 500 %. En uppgörelse med stora besparingar träffades i september. Den räckte inte och ytterligare en träffades några veckor senare. Den räckte inte heller och den 19 november tvingades Sverige lämna den fasta växelkursen och låta kronan flyta. Pensionssystemet reformerades och gav lägre pensioner på sikt, nu på EUs nedre halva.


78.   I valet 1994 ökade S och MP återkom till riksdagen med 5, 0 %. KD klarade sig med ett nödrop, 4,1 %. Ingvar Carlsson bildade minoritetsregering med stöd av Vänsterpartiet. Han efterträddes strax av Göran Persson.

79.   Folkomröstningen om EU gav en knapp ja-seger den 13 nov 1994, med 52,3 % mot 46,8 %. Per T Ohlsson förbiser här den avgörande faktorn till att det blev ett ja, nämligen böndernas (LRFs) och Centerpartiets helt avgörande roll. Bland bönder och Centerpartister var lika många, eller mer, emot än för. Trots detta tog både LRF och C ställning för ett ja, och kampanjade för det. LRF hade inget annat val. I slutet av 1980-talet hade man kastat in handduken och gjort spårbyte, vilket gjorde att 6 av riksdagens 7 partier (MP undantaget) beslutade om en radikal avreglering av jordbruket i 1990 års jordbrukspolitiska beslut, Omställning 90. Efter en övergångsperiod på 5 år skulle tullskydd och regleringar avskaffas i ett ultraliberalt tänkande, vilket skulle kastat det svenska jordbruket ut i kaos och konkurser. LRF tvingades därför att stödja ett svenskt EU-medlemskap vilket ju skulle återföra Sverige in i en reglerad jordbrukspolitik med fortsatt tullskydd. Hos Centerpartiet vägde det över för ett ja sedan LRF tog ställning. Hade LRF och C kampanjat för ett nej hade folkomröstningen säkert med bred majoritet, som i Norge, resulterat i ett nej.

80.   Sverige stod inför stora ekonomiska problem/utmaningar 1994. I en debattartikel i SvD våren 1995 erbjöd Olof Johansson och Centerpartiet ett konstruktivt samarbete över blockgränserna, liksom på 1930-talet och 1950-talet. Åtstramningar genomfördes och statsbudgetsprocessen stramades upp. Samarbetet rättade upp Sveriges ekonomi men frestade på opinionssiffrorna för C och S.


81.   Vintern 1997 gjorde S upp med C och V om stängning av kärnkraftverket i Barsebäck. Maria Leissner var en kort period FP-ledare innan Lars Leijonborg tillträdde. Lennart Daleus var några år centerledare innan Maud Olofsson, efter en jämn kamp med Lena Ek, tillträdde. Carl Bildt efterträddes snart av Bo Lundgren.

82.   I valet 1998 rasade både S och C, till 36,4 % (-8,9 %) och 5,1 %. FP fick 4,7 %, V 12,0 % (Gudryn Schyman) och KD 11,8 % (Alf Svensson). Men Göran Persson regerade vidare, nu med stöd av MP och V. Både S och C beklagade att samarbetet måste avbrytas. M begärde misstroendevotum vilket avslogs, men från 2014 infördes regeln att riksdagen efter varje val ska rösta om statsministern.


83.   I valet 2002 rasade M med Bo Lundgren till 15,3 % medan S ökade till 39,9 %. FP (Leijonborg) tredubblades till 13,4 %. C (Maud Olofsson) ökade till 6,2 %, KD 9,1 %, V 8,4 % och MP 4,6 %. MP regeringsförhandlade med FP och C men C hoppade av och Persson satt kvar. 2003 blev Fredrik Reinfeld ny M-ledare. Sverige gick från neutralt till militärt alliansfritt.

84.   14 september 2003 folkomröstade Sverige tydligt nej till Euron med 55,9 % mot 42 %. C, V och MP kampanjade för nej, övriga för Ja men S var starkt splittrade.


85.   I mars 2004 lade Nya Moderaterna om sin skatte- och välfärdspolitik som ”det nya arbetarpartiet”. Bo Lundgrens skattesänkningar genomfördes ändå i stor utsträckning efter valet 2006.

86.   På förhösten 2004 bildade de 4 borgerliga partierna Allians för Sverige i Högfors hos Maud Olofsson.


87.   I valet 2006 ökade Moderaterna starkt till 26,2 % medan FP rasade till 7,5 %. KD under Göran Hägglund minskade till 6,6 % och S till 35,0 %. Allianspartierna bildade regeringen och rivstartade efter goda förberedelser och i en helt annan harmoni än de borgerliga regeringarna 1976-1982.

88.   S, V och MP kritiserade starkt regeringens öppning för signalspaning i luften som genomfördes sedan C-ledamöterna Fredrik Federley och Annie Johansson (Lööf) fått igenom integritetsskärpningar. Efter 2014 har de rödagröna partierna gjort ytterligare öppningar för mera signalspaning, helt i strid med vad de sade 2007-2009, med Thomas Bodström (S) i spetsen.


89.   Mona Sahlin efterträdde 2007 Göran Persson och inledde ett samarbete med MP utan V, men tvingades snart öppna också för V.

90.   Hösten 2008 slog en svår internationell finanskris till och alliansregeringen hade usla opinionssiffror. Men alliansen hanterade krisen väl och återhämtade sig i valet 2010, men fick inte egen majoritet, Sverigedemokraterna kom in som vågmästare. I valet 2010 rasade S till 30,7 % medan Moderaterna nådde 30,1 %. FP, C och KD gick alla lite tillbaka. Alliansen blev klart större än de rödgröna men SD kom in med 5.7 % och blev vågmästare. Reinfeldt satt kvar och gjorde upp om en fortsatt generös migrationspolitik med MP.


91.   Mona Sahlin efterträddes av Håkan Juholt och inom ett år (2012) sedan av Stefan Löfven.  I EU-valet 2014 fick MP drygt 15 %.

92.   Inför valet 2014 vädjade Reinfeldt, som ju ledde en regering som samarbetade med MP om migrationspolitiken, om att svenska folket skulle öppna sina hjärtan när migrationen och flyktinginvandringen ökade.


93.   I valet 2014 gick alla allianspartier tillbaka, mest M till 23,3 % medan SD ökade till 12,9 %. S (Löfven) bildade i Mona Sahlins anda en regering tillsammans med Miljöpartiet. Sverigedemokraternas röster gjorde att alliansens budget fastställdes av riksdagen. Alliansen ville inte regera med stöd av SD, så som S i många decennier gjort med stöd av kommunisterna, vilket ledde till DÖ (decemberöverenskommelsen) att störst block fram till 2022 skulle bilda regering och få igenom sina statsbudgetar trots minoritet i riksdagen, genom att det mindre blocket lade ned sina röster.

94.   Reinfeldt avgick brådstörtat och efterträddes av Anna Kinberg Batra och senare av Ulf Kristersson. Göran Hägglund efterträddes av Ebba Busch Thor. Sveriges generösa asylpolitik gjorde under 2015 att över 160.000 asylsökande valde att ta sig till Sverige. Stefan Löfven sa i september att Mitt Europa bygger inga murar, men införde ändå några månader senare kraftiga skärpningar i migrationspolitiken, en del av dem även med stöd av Centerpartiet, Liberalerna (tidigare FP) och KD. C sa dock nej till några av skärpningarna tillsammans med V och MP.


95.   KD bröt decemberöverenskommelsen som upphörde att gälla sedan övriga allianspartier följde efter, men i praktiken gällde den fram till 2018 ändå. Och delvis fortfarande genom januariöverenskommelsen (JÖ) med S/MP i regering men med betydande inflytande för C och L som både säger sig vara samarbetspartier med regeringen och samtidigt en ”liberal opposition”.

96.   I valet 2018 backade S till 28,3 %, M till 19,8 % och MP till 4,4 %. SD ökade till 17,5 %, C till 8,6 %, V till 8,0 %, KD till 6,3 % medan L stod stilla på 5,5 %. Hade alliansen gjort som S under många decennier och förlitat sig på stöd från SD såsom S gjorde med Kommunisterna och Vänsterpartiet Kommunisterna (Dagens Vänsterparti) så hade alliansen fortsatt styra 2014-2018 och från 2018. Istället styr nu S åter med hjälp av MP 2014 till sannolikt 2022.


97.   Hur går då valet 2022. Kanske ställs ett rödgrönt samarbete med 4 partier mot ett liberalkonservativt samarbete som kan få stöd av SD. Utgången blir mycket oviss. Det ser just nu inte bra ut om man vill se ett allianssamarbete efter valet 2022. Möjligen kan ett val av Nyamko Sabuni till L-ledare driva i den riktningen, men ny partiledare kan mycket väl Erik Ullenhag bli vilket minskar chanserna.