Synen på svenskt jordbruk, och ekojordbruk, samt principerna för offentlig upphandling av mat.

Miljöpartiet, och naturskyddsföreningen, och många medborgare och politiker och journalister och handlare m fl, är övertygade om att ekocertifierad mat är den överlägset bästa miljömaten, och att målet borde vara att offentliga sektorn bara upphandlar eko (Göteborg och några kommuner lär redan ha beslutat om det målet) och att allt jordbruk i Sverige på sikt borde vara eko.

Ekocertifierat jordbruk har på bara tre decennier gått från nästan noll (Alternativt jordbruk) till runt 10 % av värdet i den svenska livsmedelsproduktionen (namnbytet till ”Ekologiskt jordbruk” var genialt, hur det nu kunde accepteras eftersom det ju inte finns något ”ekologiskt jordbruk”, ekologi är ju ett vetenskapligt begrepp, läran om samspelet i naturen), och till 17 % av åkermarken (främst belägen i norr och i skogs- och mellanbygder).

Jag har respekt för hela det svenska jordbruket, både det vanliga miljövänliga jordbruket i världstät och för ekojordbruket. Min uppfattning är att det handlar om två rätt likvärdiga miljökoncept, med lite olika för- och nackdelar.

MP och flera politiska partier partier anser egentligen att endast ekokonceptet gäller och att därför Staten ska lägga snart någon knapp miljard i extra EU-stöd till ekokonceptet, inklusive riktade stöd till forskning och marknadsföring och information med mera. Likaså anser man att den offentliga sektorn borde upphandla sin mat nästan enbart från ekojordbruket, i Sverige och utlandet, och sätter upp allt högre mål.

Rätt nyligen har regeringen, S/MP, beslutat att målet är att kommuner och regioner och myndigheter ska köpa in minst 60 % av sin mat som ekocertifierad. Alliansen och SD är emot detta enormt höga mål.

Offentlig sektor köper idag in mat årligen för ca 10 miljarder kr, varav 35 % nog redan är ekocertifierad, en stor övervikt mot hur produktionen ser ut (10 %). Om målet 60 % nås kommer endast kanske 10-20 % köpas in från det vanliga miljövänliga svenska jordbruket eftersom en betydande del är import av mat som inte produceras i Sverige och vissa specialitetssortiment.

Sverige fick världens strängaste miljö- och djurskyddslagstiftning för jordbruk ca 1988 (present till Astrid Lindgren). LRF gillade läget och kampanjade för ”världens renaste jordbruk eller ”den svenska modellens jordbruk”. Det skulle hålla höga marknadsandelar i Sverige och även gå på export.

Så har det tyvärr inte blivit. Sveriges självförsörjningsgrad har minskat från 100 % 1945 till ca 45 % idag, vi importerar kanske mest i Europa per person. I livsmedelsbutikerna spelar priset en roll och svenskproducerat är ofta 5-10 % dyrare än mycken importmat.

Ekocertifierat är sedan ytterligare 25-60 % dyrare.

Dock har matens andel av hushållsbudgeten på 40 år mer än halverats från 30 % till en bit under 15 % (inklusive 2 % alkoholdrycker), vilket ger de som vill prioritera t ex dyrare ekomat möjlighet att göra detta.

Det är en väldig skillnad att med statliga mål och bidrag och upphandlingsmål gynna ett certifieringskoncept som har 10-20 % av marknaden, jämfört med att sträva efter att hela jordbruket ska läggas om till detta koncept.

Skulle detta senare, som MP och naturskyddsföreningen och V och Krav osv vill, fullföljas är risken oerhört stor att importen av billigare importmat ökar så att Sveriges självförsörjning kanske minskar ytterligare medan marknaden för ekocertifierat mättas och drabbas av överskott och prispress.

Detta vore förfärligt.

Jag har också pekat på det motsägelsefulla i att ekojordbruket profilerar sig hårt mot det ”konventionella giftjordbruket” (som naturskyddsföreningen och Coop brukar säga) samtidigt som man regelmässigt tillåter en betydande användning av växtnäringsrester från detta jordbruk genom stallgödsel, halm, köttmjöl och biogödsel från etanol och biogas mm. När den extrema torkan nu slår till och hästar och nötkreatur konkurrerar om allt foder som går att uppbringa ändras också Kravreglerna så att även ekojordbruket fritt kan använda vanligt foder, vilket ytterligare minskar möjligheterna för det vanliga miljövänliga lantbruket att köpa in foder genom ökad konkurrens samtidigt som ekoprofilen tunnas ut genom ökad användning av växtnäring från det vanliga jordbruket.

Jag har självfallet inget emot att ekomaten vinner framgångar på marknaden och i offentlig sektor, men jag anser att det ska ske på egna ben och inte genom statliga ingripanden. Däremot ska staten gärna stöda miljöinsatser i jordbruket, oavsett odlingskoncept.

Staten ska se till hela det svenska jordbrukets bästa.

Vad gäller hur den offentliga sektorn ska köpa in sin mat  är det min uppfattning att den så långt möjligt, och i första hand, ska ställa upp kriterier enligt våra stränga miljö- och djurskyddslagar som resulterar i att ca 80 % av matinköpen eller mer är mat från Sverige. (Detta sker som en självklarhet i övriga EU-länder, att man köper inhemsk mat).

Jag tycker att det är utmanande, och fel, när många kommuner och regioner nu beslutar att köpa in en stor del, eller huvuddelen, eller all sin mat, som ekocertifierad, från Sverige och andra länder.

Varför ska barn i skolan och äldre i äldreomsorgen som därhemma köpt och köper främst mat från Sverige och främst från det vanliga miljövänliga jordbruket inte få äta det också i skolan och på äldreboendet? Vad svarar man den stora majoriteten bönder som producerar världens bästa miljövänliga mat när den egna kommunen eller regionen i allt mindre utsträckning vill köpa den mat de producerar? Vilken signal till konsumenter och handel och jordbruk och förädlingsindustri skickar detta?

Alla vet ju att det kostar betydligt mera med ekocertifierat men resonerar ofta som så att då ökar vi andelen vegetariskt så blir inte merkostnaden så stor. Detta är ett inte rimligt resonemang eftersom minskat matspill eller mer vegetariskt ju kan väljas oavsett om man handlar ekocertifierat eller ej.

MP och naturskyddsföreningen och många flera anser att ekocertifierat är bättre än mat från ”världens miljöbästa vanliga jordbruk, det svenska”.

Jag håller däremot de två svenska odlingskoncepten som rätt likvärdiga, och betydligt bättre än importmaten (bla beroende på att det svenska jordbruket sluter kretsloppet i Sverige och bidrar till öppna landskap och biologiskt mångfald med mycket mer).

Därför är det min bestämda uppfattning att kommuner och regioner borde köpa in mat enligt kriterier från svenska miljö- och djurskyddslagar, från det svenska jordbruket. Samt att inköpen rimligen borde ske efter ungefär hur stor andel mat som produceras av dem. Kanske en liten övervikt för ekocertifierat om man vill stödja det lite extra, typ 20 %, vilket innebär dubbelt mer än deras marknadsandel.

Att däremot besluta i kommuner och regioner att man för skattebetalarnas pengar ska köpa in huvuddelen eller allt som ekocertifierat och lite och allt mindre från det miljövänliga jordbruk som de allra flesta lantbrukarna bedriver i kommunen och regionen och landet, det anser jag vara fel. Sådana beslut utgår ifrån uppfattningen att ekokonceptet är det enda riktiga miljökonceptet medan det vanliga miljövänliga svenska jordbruket inte är något sådant och bör på sikt utgå. Den uppfattningen har jag kallat en käftsmäll i ansiktet på världens bästa vanliga miljövänliga jordbruk, det svenska.

Dessa beslut skickar naturligtvis mycket kraftfulla signaler till medborgare, lantbrukare, politiker, handel och journalister att ekomat är framtiden medan den svenska modellens världsledande jordbruk är utgående vara. Min uppfattning är också att en viktig orsak till att den vanliga svenskproducerade maten tappat på marknaden är att den så starkt kritiseras av starka miljökrafter, som MP, naturskyddsföreningen samt även av COOP och andra handelskedjor, samt även de signaler som Staten skickar genom regeringens höga upphandlingsmål för juts ekocertifierat.

Hur ska de politiker som kräver att kommuner och regioner ska upphandla allt eller det mesta som ekocertifierat kunna se de 80-90 % av de svenska lantbrukarna som producerar världens bästa vanliga miljömat i ögonen och säga att deras mat är sämre än ekomaten och därför inte ska upphandlas?

Och vilket svek mot det vanliga miljövänliga svenska jordbruket är det inte när samma politiska partier som beslutade om världens kanske mest stränga miljö- och djurskyddslagar för att skapa ”världens renaste lantbruk” sedan efter en tid minskar eller upphör att upphandla den maten utan istället kräver ekocertifierat?

Beslut initierat av Miljöpartiet i t ex Göteborg om att 100 % av kommunens matupphandling ska vara ekocertifierad från Sverige och andra länder är alltså extremt radikalt och oerhört nedsättande mot det svenska dominerande moderna miljövänliga jordbruket. Att Miljöpartiet centralt nu vill att Sveriges självförsörjningsgrad på mat ska nära fördubblas, från ca 45 % till 80 % är välkommet och innebär en anslutning till vad Centerpartiet drivit och driver sedan länge. Men MPs recept för att uppnå detta är ohållbart och extremt radikalt, målen för ekojordbruket i Sverige ska höjas, någon kvarts miljard ytterligare ska tillföras i statsbudgeten och universitet och högskolor ska utbilda fler ekobönder.

Miljöpartiets politik är extremt radikal och innebär en väldig risk för att den svenska matproduktion inte ökar utan snarare minskar samtidigt som importmaten ökar ytterligare när allt fokus läggs på ekokonceptet och när skördarna minskar med 20-40 % samtidigt som maten blir 25-60 % dyrare.

 Därför anser jag att Staten i respekt för hela det miljövänliga svenska lantbruket kraftfullt borde driva följande upphandlingsstrategi för mat i Sveriges kommuner och regioner:

1.     I första hand ska mat upphandlas som är producerad enligt utvalda kriterier enligt Sveriges stränga miljö- och djurskyddslagar. Detta ska leda till att kommunen köper mat som produceras i Sverige så långt tillgång finns. Det torde innebära att 70-80 % eller mer av maten kommer från det svenska jordbruket, både det vanliga miljövänliga och det ekocertifierade. Huvuddelen av inköpen bör komma från det dominerande miljövänliga svenska jordbruket.

2.     I andra hand kan gärna försteg göras för mer lokalt producerad mat från regionen.

3.     I tredje hand kan också mål uppsättas för andelen ekocertifierad mat från Sverige och andra länder, t ex i intervallet 10-30 % vilket skulle säkerställa att mer ekocertifierat köps in än vad som motsvarar dess andel av produktionen.

Jag anser också att jordbruksforskningen, som idag delas mellan övergripande forskning för hela jordbruket och forskning kring ekokonceptet, borde reformeras.

Riksdag och regering styr forskningen till att i betydande uppfattning handla om ett enda certifieringskoncept. Detta uppfattar forskarna, och vill ju gärna ha forskningspengar, så att diskussionen kring vad som är långsiktigt bäst för att utveckla ett hållbart jordbruk sammankopplas alltmer till att det är ekocertifieringen, vilket ger låsningar och hämmar både forskning och debatt.

Min uppfattning är att forskningen kring ett allt mer hållbart jordbruk främst ska bedrivas samlat och inte alltför mycket med extra fokus på enskilda certifieringssystem. Det bästa från olika certifieringssystem och jordbrukskoncept ska istället utvärderas och förbättras i institutioner och projekt där hela jordbrukets utveckling är i fokus.