Mina Memoarer, blogginlägg fyra. Försvar-FRA, Åsiktskorridor migration

Jag åkte ur riksdagen hösten 2014, när Lena Ek tog tillbaka "sitt mandat". Lena fick 1.560 personröster (9 %) och jag 1.212 (7 %), vilket jag var mycket tillfreds med.

Jag fick kommande vinter ett erbjudande från bokförläggaren och skogsbrukaren mm Anders Bockgård från Nämndemansgården i Skrickerum i Valdemarsvik, en spännande person, att medverka i en antalogi som han skulle ge ut med mina minnen från strider i LRF och i riksdagen. Jag accepterade liksom ett antal andra personer som alla, tycker jag, hade givande och intressanta bidrag.

Beställ och läs gärna boken "Kluvet land, här länk till Anders Bockgård.

Kommer det många synpunkter och dialoginlägg kanske jag sedan sammanställer dem i ytterligare ett blogginlägg!

Detta är alltså mina memoarer, blogginlägg två (av fem)!

(Blogginlägg ett; Inledning, Min bakgrund och min livsväg, Bonde på Erikstad och engagemang i LRF och Centerpartiet, Radikalt och felaktigt riksdagsbeslut om jordbruket 1990 - liksom också LRFs spårbyte, Envis och stridbar i LRF och Centerpartiet)

(Blogginlägg två (se nedan); Föreningsbanken och landshypotek, Skandalöst höga LRF-pensioner, Valberedningens förslag till LRF-ordförande, Vägen till riksdagsledamot, Bättre stöd underifrån än uppifrån.)

(Blogginlägg tre; Lantbrukets ryggsäck och allianens svek, Det stora livsmedelshyckleriet, Välj närodlat före ekologiskt från hela världen, Organiskt - inte ekologiskt.)

Blogginlägg fyra; Riksdag och försvar, Striden om signalspaning/FRA, Ekologiskt i den breda åsiktskorridoren, En annan åsiktskorridor - fri migration.

(Blogginlägg fem; Rätt till dödshjälp, För stränga körkortsregler, Lantbrukares underläga mot länsstyrelsen i djurskyddsfrågor, Stärk allemansrättens skyldigheter, Carpe Diem).

Riksdag och försvar

Mina riksdagsår har varit mycket givande och spännande och jag har verkligen uppskattat dem. Har jag gjort någon nytta då, ja det må andra bedöma.

Det var intressant att sitta i EU-nämnden och se hela regeringen passera revy och redovisa sina ståndpunkter inför olika diskussioner och beslut i Bryssel. Jag är en varm vän av det stora fredsprojekt som EU framförallt utgör, samt även betydelsen för tillväxt och fri rörlighet i olika avseenden inom EU.

Jag var under 8 år Centerpartiets talesperson i försvarsfrågor och ledamot av försvarsutskottet och försvarsberedningen. Sveriges säkerhet beror idag i avgörande grad av ett mycket nära militärt samarbete med andra västliga demokratier genom vårt partnerskap med Nato. Dagens extremt avancerade och dyra vapensystem gör att Sveriges vassa men smala försvar endast fungerar bra i nära samarbete med andra. Jag är glad över att Centerpartiet följde mina råd om att Natofrågan måste analyseras, vilket delvis rönte framgång genom ambassadör Tomas Bertelmans utredning, men borde göras ännu djupare. Det är tragiskt och ansvarslöst att socialdemokraterna motsätter sig en analys med motivet att alliansfriheten är helig och att analysen från 1948 gäller i evighet, typ.

Min uppfattning är att väldigt mycket talar för att Sverige, som nästan är med i Nato, borde bli medlem, och att detta inte vore något dramatiskt beslut utan ett naturligt sådant. Ryssland ser redan sedan mycket länge Sverige som ingående i Natosfären och skulle morra lite men inte mer.

Som Natomedlem skulle Sverige, och förhoppningsvis Finland, kunna använda sina försvarsbudgetar mer kostnadseffektivt och det nära militära nordiska samarbete som alla i Sverige alltid talar sig varma för skulle äntligen kunna förverkligas inom ett gemensamt Nato-paraply. I nuläget är alla vackra ord om nordiskt och svenskt-finsk militärt samarbete mer vackra än säkerhetspolitiskt effektiva.

Ett militärt samlat Norden skulle också vara till en enorm glädje för våra baltiska grannländer som inget hellre önskar. Att som socialdemokraterna vara med på en solidaritetsklausul gentemot EUs och Nordens länder samtidigt som man blånekar till att analysera Natofrågan är att låtsas välvilja samtidigt som man sviker.

Mitt arbete i riksdagen är lätt att följa genom mina motioner, interpellationer och kammardebatter. Jag har vinnlagt mig om att dokumentera det jag har tyckt och drivit, så långt möjligt, på min blogg och i riksdagens protokoll.

Jag har fullt ut insett vikten av sammanhållning i riksdagsgruppen så att alliansregeringen skulle kunna regera, och har stött partilinjen i allt förutom i fråga om äktenskapsbegreppet, där jag liksom KD menade att det kunde användas i sin hävdvunna betydelse medan det juridiska begreppet giftermål kunde införas för alla äkten- och partnerskap. Vi förlorade den voteringen med typ 25 mot 290.

Samtidigt som det krävs disciplin i voteringarna är det viktigt att en riksdagsledamot kan lägga motioner och ställa interpellationer och driva egna frågor. Takhöjden för detta var framförallt den senaste mandatperioden låg i riksdagsgruppen, genom en stark och nitisk gruppledare. Jag fick stå emot starka påtryckningar mot några motioner och interpellationer som jag ändå lade. De allra flesta i riksdagsgruppen tog dock intryck och nöjde sig med att motionera enligt partiprogrammet. Jag tror att detta begränsar drivkraften hos enskilda riksdagsledamöter och gör riksdagsgruppens arbete smalare och mer förutsägbart. Jag är övertygad om att ett parti blir starkare med självständiga riksdagsledamöter med frihet att driva sina hjärtefrågor samtidigt som det behövs en stark lojalitet i att hålla ihop riksdagsgruppen särskilt i regeringsställning.

Jag torde genom min självständighet vara den c-riksdagsledamot som haft flest debattartiklar på DN Debatt och SvD Brännpunkt. Jag är övertygad om att det har gagnat Centerpartiet, men inser att min partiledning, som nog de flesta eller alla partiledningar, tyvärr har en motsatt uppfattning.

Striden om signalspaning/FRA

Min stora första rikspolitiska dust var frågan om Försvarets Radioanstalts (FRA) signalspaning i kablar mellan Sverige och utlandet. Spaningen hade ditintills skett i luften men alltmer av trafiken går nu i kabel. Socialdemokraterna hade utrett en utvidgning men inte vågat komma till skott. Detta var nu nödvändigt för Sveriges militära säkerhet mot krig och terror, och alliansregeringen lade ett förslag till riksdagen.

Det tog hus i helvete, ungefär. V och MP gick i det lite populistiska taket tillsammans med Thomas Bodström som lyckades få med socialdemokraterna på en för dem ovan integritetslinje. Även starka röster inom Centerpartiet med Annie Johansson (sedermera Lööf) och Fredrick Federley i spetsen agerade starkt för att starkt begränsa signalspaningen.

Det blev folkstorm på sociala medier och stora demonstrationer utanför riksdagen några gånger. Jag var mycket aktiv i dialogen med motståndarna och skrev bl a nära 100 blogginlägg i frågan.  Omtag i frågan skedde flera gånger med dramatiska voteringar. Centerpartiet lyckades driva igenom betydande skärpningar till integritetens fördel vilket gjorde att Johansson/Federley efter en dramatisk nattmangling på miljödepartementet till slut accepterade att stödja förslaget.. Hade inte så skett hade de inte varit där de är idag.

Trots de betydande framstegen fick de orättvist utstå mycket kritik från t ex S och MP och i sociala medier. I dagens skärpta militära läge i Europa och med växande terrorhot är nu S och MP dödstysta om att genomföra allt de lovade i opposition. Heder åt Johansson och Federley och åt Centerpartiet och alliansen som vågade driva igenom nödvändiga åtgärder men med starkt skydd för integriteten. Och ris åt en populistisk dåvarande opposition som inte tog sitt ansvar.

”Ekologiskt” i den breda åsiktskorridoren

Min stora hjärtefråga i det vuxna livet är goda förutsättningar för en levande landsbygd och ett livskraftigt lantbruk, vilket jag redan har diskuterat. Jag drev dessa frågor hårt i riksdagsgruppen och i motioner och i interpellationer till Eskil Erlandsson och i rader av debattartiklar i lantbruks- och rikspress.

Jag insåg att den radikala ekonischen hade fått en enormt stark ställning i samhällsdebatten bland ledande politiker, journalister, konsumenter och miljöorganisationer som alla hade huvudfokus på mer ekomatsmål och ständigt högre statliga ekosatsningar. En motvikt var helt nödvändig och jag gick starkt och tydligt ut i debatten och kritiserade dem som hade ekojordbruket som huvudmål i Sverige och hela världen. Utan modern teknik som t ex mineralgödsel kommer världsproduktionen av mat att sjunka med många tiotals procent, matpriserna att explodera och hungerkravaller att sprida sig till allt fler länder.

Mycket genom att Krav fått ta monopol på det vetenskapliga begreppet ekologi fick jag ta emot mycket kritik från engagerade människor även om Centerpartiet och inte minst vårt kvinnoförbund där många ville det svenska jordbruket så väl att man bara unnade det det bästa, en massiv övergång till ekocertifiering. Jag råddes av många kollegor att tona ner min argumentation och inte reta ”ekovänner”.

I denna fråga rådde en stor samsyn i de etablerade opinionskretsarna om att det enda riktiga miljöjordbruket fanns inom ekokonceptet. Jag och några enstaka röster till, och några mycket kvalificerade jordbruksforskare på Lantbruksuniversitet, avfärdades av en rätt samstämd åsiktskorridor i Sverige som rätt extrema ”industrijordbruksförespråkare”, samtidigt som världens bästa moderna miljöinriktade jordbruk, det svenska, stadigt höll på att duka under gentemot den växande matimporten från länder med betydligt sämre miljö- och djurskyddsregelverk. Sverige var i denna viktiga fråga ett kluvet land i den dominerande ”åsiktskorridoren” där jag var i den lilla klyftan.

En annan åsiktskorridor – fri migration

En annan fråga där Sverige har varit lika kluvet, och där den stora klyftans åsiktskorridor varit helt förhärskande, är migrationspolitiken, särskilt asylinvandringen. 6 partier har anslutit sig till det ofta rätt extrema Miljöpartiet, som aldrig skyr några kostnader vare sig genom skattehöjningar eller pålagor på svensk industri eller genom att öppna våra gränser genom de mest liberala asylreglerna i Europa.

Centerpartiet under Maud Olofsson ville varmhjärtat haka på tåget och temat på centerstämman 2011 var ”Nybyggarlandet Sverige” där Kanadas migrationspolitik hyllades, med den skulle vi ha haft 40 miljoner invånare.

Per Ankersjö lanserade Centerpartiets ideprogramgrupps förslag genom sin slogan ”helt fri invandring”. Jag gick först och starkast i taket och kritiserade förslaget som naivt och extremt liberalt. Efter några månaders stark turbulens, och där Centerpartiet i Östergötland spelade en viktig roll genom att bl a lansera ett eget motförslag, blev idéprogrammet till slut riktigt bra. Partiet sargades dock svårt och förlorade en hel del medlemmar.

Jag fortsatte att på ledande debattsidor i riksmedia kritisera den rådande åsiktskorridoren om att endast mer generösa migrationsregler fick diskuteras, medan den som föreslog EU-anpassningar i restriktiv riktning genomgående hängdes ut som brunfärgad eller halvrasist och givetvis närmast sverigedemokrat. Egentligen helt ofattbart, men så var det faktiskt, vilket även jag fick känna av t ex på centerstämman 2013.

Min uppfattning var och är att Sverige, med 2 % av EUs befolkning, med de växande flyktingströmmarna inte uthålligt klarar av att ge asyl åt över 20 % av de som beviljas asyl i EU, eller till 35 (trettiofem) procent av de ensamkommande barnen, de flesta mellan 15 och upp till 25 år. Jag befarar att Sverige riskerar att gå in i väggen, att vi kommer att klara mottagning, integration och få i arbete alltför dåligt, att opinionen kan svänga och att regelverken för migration kraftigt kan skärpas.

Orsaken till så hög andel av de asylsökande till EU väljer att ta sig till det avlägsna Sverige är bl a att vi har EUs i särklass mest generösa asylregelverk, t ex för permanenta uppehållstillstånd, anhöriginvandring och för att bedöma ensamkommande barns och ungdomars ålder. Genom att anpassa våra regler en del i EU-riktning kommer naturligtvis inte lika hög andel av de asylsökande att ta sig till Sverige.

Detta motsätter sig dock det politiskt korrekta Sverige. Istället ska Sverige förmå övriga EU-länder att anpassa sig till de svenska regelverken. Någon öppning för detta går dock inte att skönja under överskådlig tid, snarare tvärtom.

Huvudspåret i den svenska debatten har länge varit att all migration är positiv och lönsam, möjligen finns vissa kostnader i det korta perspektivet. Det är idag uppenbart att Sveriges mottagningsresurser är mycket ansträngda samtidigt som integrationen går dåligt och många sent eller aldrig kommer i arbete. Idag saknas bostäder och jobb samtidigt som 20 % av Sveriges biståndsbudget går till migrationskostnader i Sverige och migrationsverket begår 66 miljarder kr ytterligare för den kommande 4-årsperioden.

Min övertygelse är att Sverige ska ha en generös asylpolitik och ligga i EUs tät, men att detta är fortsatt möjligt endast om vi anpassar en del asylregler i EU-riktning. De som kategoriskt vägrar att diskutera varje sådan anpassning, med MP, V och C i spetsen, tar på sig ett stort ansvar.

Trots att jag fått kritik av partiledare Annie Lööf i denna fråga, där hon säkert ser mig som uppstudsig och mycket besvärlig, så har vi haft ett gott samarbete i det allra mesta. Jag tog mycket tidigt ställning för att Annie skulle efterträda Maud Olofsson, och deltog aktivt i kampanjgruppen för Annie Lööf. Maud Olofsson visade ett stort ledarskap genom att avgå i precis rätt tid, vilket jag nog inte tror att hon gjort om hon hetat t ex Martin. Annie Lööfs stora kvaliteter hade jag noterat vid samarbetet i riksdagsgruppen och t ex under signalspaningsbataljen. Visst var hon på gränsen till ung men det växer bort och hade hon inte blivit partiledare 2011 så hade hon nog gått vidare till andra utmaningar. Annie fick ett par tunga startår men har ju gjort en fullständigt remarkabel återhämtning till en idag stark och respekterad ledande partiledare.

Och jag hoppas ju att hennes kommande ledarskap kommer att innefatta en modig och realistisk linje ifråga om Sveriges asylregelverk.