Debatten om riksdagsledamöter alltid ska följa partipiskan har blossat upp igen, sedan Hanif Bali och Niklas Wykman omplacerats efter att inte ha följt partilinjen i om riksdagen skulle klassa fruktansvärda massmord som folkmord eller ej. (Motivet för den breda majoritet som inte ville det varför att forskningen, typ, och inte enskilda parlament ska avgöra när beteckningen folkmord ska användas).
Tove Lifvendahl skriver balanserat om detta här.
Jag har skrivit om detta några gånger, 2 gånger efter FRA-omröstningen där jag försvarar att det ska oerhört mycket till för att i regeringsställning rösta emot sin regering. Gör borgerliga riksdagsledamöter det ibland, men aldrig socialdemokrater, riskerar s-regeringar att bli normen och alliansregeringar undantagen.
Jag skrev nyligen igen, där jag menar att utrymmet för att följa sin övertygelse i åtminstone liberala partier borde vara större i moralisk/etiska frågor (som i Tyskland) och i opposition.
Tove Lifvendahl skriver balanserat om detta här.
Jag har skrivit om detta några gånger, 2 gånger efter FRA-omröstningen där jag försvarar att det ska oerhört mycket till för att i regeringsställning rösta emot sin regering. Gör borgerliga riksdagsledamöter det ibland, men aldrig socialdemokrater, riskerar s-regeringar att bli normen och alliansregeringar undantagen.
Jag skrev nyligen igen, där jag menar att utrymmet för att följa sin övertygelse i åtminstone liberala partier borde vara större i moralisk/etiska frågor (som i Tyskland) och i opposition.