Härligt med en blogg där man rakt ut i etern kan avreagera sig i aktuella frågor! Ska försöka med korta raka puckar!
* Årets Pridefestival fokuserar på att "heteronormen" ska skrotas. De flesta partier verkar instämma. Jag utmanar ödet och tvekar (har man diskuterat ordet äktenskap i dess traditionella betydelse har man nog inte mycket att ytterligare förlora).
Jag är fullt överens om alla människors lika rätt och värde, oavsett ras, hudfärg, kön, sexuell läggning med mera.
Samtidigt är det - tycker jag - ett enkelt faktum att de allra flesta människor är heterosexuella.
Innebär ett skrotande av "heteronormen" att man alltid ska utgå ifrån att människor man möter kan vara inte behöver vara heterosexuella, och alltid ska kolla det först, tvekar jag.
Nog borde ett accepterande av att heterosexualiteten är vanligast kunna förenas med full respekt för alla människor, oavsett t ex sexuell läggning.
* Omskärelse. Ett odramatiskt ord för pojkars "könsstympning". Jag skrev om detta fär en del månader sedan här på bloggen. Peter Wolodarski skriver på DN om det förment fullständigt odramatiska i att på grund av möjliga bättre hälsoeffekter operera bort förhuden på små pojkar. Gud eller evolutionen har uppenbarligen misslyckats på denna punkt och människan behöver genom dess föräldrar rätta till misstaget mycket tidigt. Jag är mycket tvivlande om det berättigade i detta, av integritetsskäl och av principiella skäl.
DN har refuserat min replik om detta, "Wolodarski rules".
* Afghanistan. Försvarsminister Tolgfors har en bra och tydlig debattartikel i DN om varför FN, ISAF och Sverige är där i fredsfrämjande syfte. Vänsterpartiet vill att Sverige och FN ska överlämna åt afghanerna att i ett blodigt inbördeskrig göra upp om makten (eftersom talibanerna ju inte respekterar demokratiska val utan anser sig ha rätt genom mandat högt upp ifrån). Miljöpartiet börjar svaja i frågan. Vänsterpartiet tar på sig ett mycket stort ansvar genom att vilja att FN sviker landet Afghanistan, Afghanistans folk och dess demokratiskt valda regering och landets armé och polis. Jag begriper inte hurett svenskt nutida parti kan vilja ge fritt fram för terrorkrafter som bränner ner skolor, mördar flickskolelärare, kidnappar och mördar biståndsarbetare och mycket mer.
* Dagens nyhet är att Gotlands landshövding, f. miljöpartispråkröret Marianne Samuelsson är i blåsväder i ett strandskyddsärende. Där är hon ute och cyklar (som miljöpartister ofta är - obs skämt..), människor ska självfallet behandlas lika inför Svea rikes lag!! Och enbart det faktum att tjänstemän reserverat sig gör ju att frågan kan överprövas och debatteras.
Men! Det stör mig att någon statlig tjänsteman - vad jag kan förstå - under någon föredragning med Samuelsson på länsstyrelsen i hemlighet spelar in mötet. Om man avser att göra ljudupptagningar av ett slutet möte under tjänsteutövning är min spontana uppfattning att man ska anmäla det, så att deltagare vet om det.
Och om man spelar in det är det för min del inte självklart att media ska spela upp detta interna möte - som deltagarna uppfattade det - för hela svenska folket. Av journalistetiska skäl, kanske. Eller är det just de som gör att man ska spela upp smygupptagningar av detta slag?
Jag kan vara fel ute, men ger bara min spontana reaktion.
Handlar inte detta också om människors integritet? Jag skulle ändå reagera starkt om bandupptagningar från något internt förtroligt möte jag deltagit i skulle dyka upp utan att jag orienterats om att mötete skulle bandas. Jag skulle känna mig kränkt.
Däremot får ju landshövdingen leva med att deltagare från mötet kan citera henne, om de vill. Vad som sägs har ju sagts.
Men inte befrämjar sådana citat - eller bandupptagningar - det förtroendefulla arbetsklimatet på en arbetsplats, om hemliga bandupptagningar sätts i system vid interna möten, av än den ena , än den andra?
Läs även andra bloggares åsikter om heteronorm, rfsl, pride, politik, omskärelse, könsstympning, dn, wolodarski, afganistan, marianne samuelsson, integritet, hemlig inspelning
Läs även andra bloggares åsikter om centerpartiet
onsdag, juli 29, 2009
tisdag, juli 28, 2009
Ekologiskt - med vilket samhällsstöd?
Jag vet fuller väl det stora engagemanget hos många lantbrukare och konsumenter och politiker kring det s.k. "ekologiska jordbruket", jordbruk som bedrivs utan växtnäringstillförsel genom handelsgödsel och utan ogräs- och svampbekämpning med kemiska bekämpningsmedel, samt med mycket vall och oftast mjölk- eller köttproduktion.
Och det är ett miljöinriktat jordbruk, med betydligt lägre avkastning och med därmed väsentligt högre produktionskostnader och därmed matpriser.
Ett annat rätt likvärdigt miljöalternativ är det vanliga miljövänliga svenska jordbruket som med modern teknik brukar våra inhemska åkrar och betesmarker inom ramen för de stränga svenska miljö- och djurskyddslagarna.
Min uppfattning är att marknaden - enskilda konsumenter och storkökskonsumenter - ska avgöra volymutvecklingen av de olika odlingskoncepten och de olika certifieringssystemen och varumärkena.
Min uppfattning är att statens miljöersättningar ska i högre grad styras till insatser för faktiskt konstaterad miljönytta och i minskande grad till hela odlingskoncept.
Och min uppfattning är att det viktigaste för oss konsumenter - inte minst den offentliga sektorn - är att villkora våra inköp med att de uppfyller de krav på miljönytta och djurvälfärd som våra svenska lagar stadgar.
Därefter kan man välja om man inom den ramen köper Kravprodukter, vanlig miljövänlig svensk mat eller mat utifrån som uppfyller de svenska normerna.
Jag tycker att mycket talar för en ursprungsmärkning av viktiga basvaror som mjölk och kött m.m., och jag kommer att arbeta för att den frågan väcks till debatt, den förs ju framåt vad jag förstår både i olika andra EU-länder och i USA.
Jag är också övertygad om att det gagnar matproducenterna att det nu förs en konstruktiv diskussion i dessa frågor, och jag har just publicerat ett debattinlägg på Svd.se, med många intressanta kommentarer (tyvärr inte i papperstidningen dock).
Jag vet att jag kommer att få en del starka reaktioner från vänner av ekologisk odling som tycker att jag gör denna en björntjänst genom att föra denna diskussion. Jag kan bara hänvisa till att min övertygelse är att denna debatt är nödvändig och att en fortsatt framväxt av en stark ekologisk matmarknad är fullt möjlig, men att det är bättre att debatten om stödsystemets utformning och om miljöaspekterna för olika koncept förs nu än om ett antal år.
Läs även andra bloggares åsikter om ekologiskt, ekomat, ekologiskt jordbruk, jordbruk, lantbruk, politik, centerpartiet, miljövänligt jordbruk
Och det är ett miljöinriktat jordbruk, med betydligt lägre avkastning och med därmed väsentligt högre produktionskostnader och därmed matpriser.
Ett annat rätt likvärdigt miljöalternativ är det vanliga miljövänliga svenska jordbruket som med modern teknik brukar våra inhemska åkrar och betesmarker inom ramen för de stränga svenska miljö- och djurskyddslagarna.
Min uppfattning är att marknaden - enskilda konsumenter och storkökskonsumenter - ska avgöra volymutvecklingen av de olika odlingskoncepten och de olika certifieringssystemen och varumärkena.
Min uppfattning är att statens miljöersättningar ska i högre grad styras till insatser för faktiskt konstaterad miljönytta och i minskande grad till hela odlingskoncept.
Och min uppfattning är att det viktigaste för oss konsumenter - inte minst den offentliga sektorn - är att villkora våra inköp med att de uppfyller de krav på miljönytta och djurvälfärd som våra svenska lagar stadgar.
Därefter kan man välja om man inom den ramen köper Kravprodukter, vanlig miljövänlig svensk mat eller mat utifrån som uppfyller de svenska normerna.
Jag tycker att mycket talar för en ursprungsmärkning av viktiga basvaror som mjölk och kött m.m., och jag kommer att arbeta för att den frågan väcks till debatt, den förs ju framåt vad jag förstår både i olika andra EU-länder och i USA.
Jag är också övertygad om att det gagnar matproducenterna att det nu förs en konstruktiv diskussion i dessa frågor, och jag har just publicerat ett debattinlägg på Svd.se, med många intressanta kommentarer (tyvärr inte i papperstidningen dock).
Jag vet att jag kommer att få en del starka reaktioner från vänner av ekologisk odling som tycker att jag gör denna en björntjänst genom att föra denna diskussion. Jag kan bara hänvisa till att min övertygelse är att denna debatt är nödvändig och att en fortsatt framväxt av en stark ekologisk matmarknad är fullt möjlig, men att det är bättre att debatten om stödsystemets utformning och om miljöaspekterna för olika koncept förs nu än om ett antal år.
Läs även andra bloggares åsikter om ekologiskt, ekomat, ekologiskt jordbruk, jordbruk, lantbruk, politik, centerpartiet, miljövänligt jordbruk
måndag, juli 27, 2009
Miljövänlig mat - närproducerad från Sverige!
Var och en avgör självfallet hur man inhandlar sin mat. Många ser det som självklart att välja det "ekologiska" alternativet.
Jag har full respekt för detta, och för de som gör detta val, men verkligheten är komplicerad.
Vilket de nu aktuella debattinläggen och intervjuerna med mycket kunniga forskare på Sveriges Lantbruksuniversitet tydligt visar.
Jag delar uppfattningen att staten ska stödja miljöåtgärder i det svenska jordbruket efter deras faktiska miljönytta, och alltså minska det generella ekostödet till förmån för selektiva miljöstöd till alla som bidrar till ett mer miljöinriktat jordbruk.
Det är också en faktiskt ny situation att världens behov av mat och energi nu övergår till att bli en bristvara från att under förra seklet varit i en överskottssituation. Det blir då inte lika naturligt att stödja att mark tas ur produktion, eller att mer extensiva och lågavkastande odlingssystem får växande samhällsstöd.
Det är marknaden - dvs konsumenterna i form av enskilda och av offentliga institutioner och av företag - som ska avgöra framgången för varumärken och certifieringssystem. Jag är därför starkt tveksam till att Sveriges riksdag - som nu sker - beslutar om mål för hur lantbrukarna bör välja att odla sina marker, och hur stat och kommuner ska göra sina matinköp.
Istället bör statens miljöstöd styras i riktning mot att premiera faktiskt konstaterad miljönytta.
Dessutom bör offentliga och privata storköksupphandlare i första hand ställa krav på att maten uppfyller de krav som staten ålägger det svenska jordbruket av miljö- och djurskyddsskäl, med ledning av de regler som framsynta Melleruds kommun redan infört sedan länge.
Det blir mycket märkliga signaler om samma kommun och stat som ålägger jordbruket starka och tuffa miljö- och djurskyddskrav samtidigt vid sin egen upphandling av mat inte ställer upp dessa krav vid sina inköp. Självfallet ska kraven vara generella, dvs all mat som är producerad med dessa höga krav ska kunna konkurrera vid upphandlingen.
Sedan finns det andra starka skäl för att som enskild eller storupphandlare gärna köpa närproducerad mat från Sverige, eftersom en matproduktion här ju uppenbart använder närbelägna åker- och betesmarksresurser, håller landskapet öppet och ger lägre transportkostnader.
Vill man utöver detta också inhandla maten enligt de "ekologiska" regelverken går ju detta alldeles utmärkt.
För egen del är jag dock mycket tydlig på att jag hellre inhandlar närproducerad mat från Sverige än certifierad mat som importeras långt härifrån.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekologisk odling, ekomat, slu, miljöstöd, närproducerat, jordbruk, lantbruk, centerpartiet
Jag har full respekt för detta, och för de som gör detta val, men verkligheten är komplicerad.
Vilket de nu aktuella debattinläggen och intervjuerna med mycket kunniga forskare på Sveriges Lantbruksuniversitet tydligt visar.
Jag delar uppfattningen att staten ska stödja miljöåtgärder i det svenska jordbruket efter deras faktiska miljönytta, och alltså minska det generella ekostödet till förmån för selektiva miljöstöd till alla som bidrar till ett mer miljöinriktat jordbruk.
Det är också en faktiskt ny situation att världens behov av mat och energi nu övergår till att bli en bristvara från att under förra seklet varit i en överskottssituation. Det blir då inte lika naturligt att stödja att mark tas ur produktion, eller att mer extensiva och lågavkastande odlingssystem får växande samhällsstöd.
Det är marknaden - dvs konsumenterna i form av enskilda och av offentliga institutioner och av företag - som ska avgöra framgången för varumärken och certifieringssystem. Jag är därför starkt tveksam till att Sveriges riksdag - som nu sker - beslutar om mål för hur lantbrukarna bör välja att odla sina marker, och hur stat och kommuner ska göra sina matinköp.
Istället bör statens miljöstöd styras i riktning mot att premiera faktiskt konstaterad miljönytta.
Dessutom bör offentliga och privata storköksupphandlare i första hand ställa krav på att maten uppfyller de krav som staten ålägger det svenska jordbruket av miljö- och djurskyddsskäl, med ledning av de regler som framsynta Melleruds kommun redan infört sedan länge.
Det blir mycket märkliga signaler om samma kommun och stat som ålägger jordbruket starka och tuffa miljö- och djurskyddskrav samtidigt vid sin egen upphandling av mat inte ställer upp dessa krav vid sina inköp. Självfallet ska kraven vara generella, dvs all mat som är producerad med dessa höga krav ska kunna konkurrera vid upphandlingen.
Sedan finns det andra starka skäl för att som enskild eller storupphandlare gärna köpa närproducerad mat från Sverige, eftersom en matproduktion här ju uppenbart använder närbelägna åker- och betesmarksresurser, håller landskapet öppet och ger lägre transportkostnader.
Vill man utöver detta också inhandla maten enligt de "ekologiska" regelverken går ju detta alldeles utmärkt.
För egen del är jag dock mycket tydlig på att jag hellre inhandlar närproducerad mat från Sverige än certifierad mat som importeras långt härifrån.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekologisk odling, ekomat, slu, miljöstöd, närproducerat, jordbruk, lantbruk, centerpartiet
fredag, juli 24, 2009
matpriser för u-landsbönder och befolkning - FAOs linje
(åter från Kroatien och sol, längsta bloggavbrottet någonsin..(?), ska inte upprepas..)
Råvarupriser tiger och sjunker. Oljepriset har mångdubblats på några decennier. Även mat och energi närmar sig en bristsituation och priserna har både stigit och fallit.
FNs jordbruksorgan FAO oroar sig enligt nedan för att matpriserna i u-länder inte har sjunkit tillbaka efter världsmarknadsprisuppgången för några år sedan. Man verkar anse att matpriserna då - och sedan lång tid tillbaka - låg på "rätt nivå". Det kan ifrågasättas, eftersom världsmarknaden matpriser i många decennier varit "dumpade" genom överproduktion och därmed överskottsbetingade priser under produktionskostnaden.
Detta faktum, tillsammans med att många u-länder därtill brandskattar det egna jordbruket ytterligare på olika sätt (uppköpsmonopol,skatter mm), är en viktig orsak till att jordbruksproduktionen i Afrika stått och stampat i många decennier utan egentlig tillväxt. Detta är en skandal, som inte blir mindre av att i-världen under samma tyid pumpat in stora årliga biståndssatsningar, utan långsiktiga resultat som kan avläsas i statistiken.
Därför är högre råvarupriser för Afrikas bönder den kanske viktigaste nyckeln till att få lönsamhet och incitament för investeringar i jordbruk och infrastruktur så att produktionen kan öka!
jag inser fuller väl det som FAO påtalar, situationen för dem som köper maten. Men att behålla matpriser som ligger under eller i nivå med produktionskostnaden - och som cementerar produktionen på en oförändrat låg nivå - är heller ingen framtidslösning, vilket 1900-talets bittra erfarenheter från Afrika visar.
Högre matpriser som ger tillväxt och investeringar i jordbruket kan på sikt vara kanske det bästa för både Afrikas bönder och konsumenter. Det tror jag, men det verkar inte FAO tycka.
Läs även andra bloggares åsikter om frihande, matpriser, jordbruk, afrika, fao, sida, politik, lrf, centerpartiet
"Rom, 16 juli 2009, I sin senaste skördeprognos Crop Prospects and Food Situation varnar FAO, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, idag för att matpriserna i utvecklingsländerna är fortsatt höga. Det är trots en kraftig nedgång på internationella priser och överlag goda spannmålsskördar.
I flera länder har priserna ökat ännu mer än förra årets rekordhöga prisnivåer eller så ligger de kvar på samma höga nivåer (se fakta nedan). Detta leder till svårigheter för miljontals människor. FAO poängterar att situationen med de höga matpriserna fortsätter att orsaka oro över en tryggad tillgång till mat för utsatta befolkningsgrupper på landsbygden och i städer, eftersom dessa grupper lägger en stor del av sin inkomst på mat.
I Sudan, Östafrika var priserna på hirs tre gånger högre i juni än vad de var två år tidigare. I Uganda, Kenya och Etiopien har priserna på majs dubblerats i jämförelse med två år tidigare. I Sydafrika har priserna sjunkit de senaste månaderna på grund av ovanligt goda skördar men fortfarande är priserna högre än före krisen. Priserna sjönk i Västafrika i slutet av 2008 efter goda spannmålsskördar men ökade igen under 2009. I Ghana har priserna på majs i staden Accra dubblerats i jämförelse med juni 2007.
Enligt rapporten är det varierande orsaker till de höga matpriserna. Exempel på orsaker kan vara minskade skördar, inbördeskonflikt, devalvering av den nationella valutan, ökad eller försenad import, stark efterfrågan från grannländer och från regionala varuströmmar, ändrad mat- eller handelspolitik, ökade inkomster och efterfrågan, transportbegränsningar och ökade transportkostnader."
Råvarupriser tiger och sjunker. Oljepriset har mångdubblats på några decennier. Även mat och energi närmar sig en bristsituation och priserna har både stigit och fallit.
FNs jordbruksorgan FAO oroar sig enligt nedan för att matpriserna i u-länder inte har sjunkit tillbaka efter världsmarknadsprisuppgången för några år sedan. Man verkar anse att matpriserna då - och sedan lång tid tillbaka - låg på "rätt nivå". Det kan ifrågasättas, eftersom världsmarknaden matpriser i många decennier varit "dumpade" genom överproduktion och därmed överskottsbetingade priser under produktionskostnaden.
Detta faktum, tillsammans med att många u-länder därtill brandskattar det egna jordbruket ytterligare på olika sätt (uppköpsmonopol,skatter mm), är en viktig orsak till att jordbruksproduktionen i Afrika stått och stampat i många decennier utan egentlig tillväxt. Detta är en skandal, som inte blir mindre av att i-världen under samma tyid pumpat in stora årliga biståndssatsningar, utan långsiktiga resultat som kan avläsas i statistiken.
Därför är högre råvarupriser för Afrikas bönder den kanske viktigaste nyckeln till att få lönsamhet och incitament för investeringar i jordbruk och infrastruktur så att produktionen kan öka!
jag inser fuller väl det som FAO påtalar, situationen för dem som köper maten. Men att behålla matpriser som ligger under eller i nivå med produktionskostnaden - och som cementerar produktionen på en oförändrat låg nivå - är heller ingen framtidslösning, vilket 1900-talets bittra erfarenheter från Afrika visar.
Högre matpriser som ger tillväxt och investeringar i jordbruket kan på sikt vara kanske det bästa för både Afrikas bönder och konsumenter. Det tror jag, men det verkar inte FAO tycka.
Läs även andra bloggares åsikter om frihande, matpriser, jordbruk, afrika, fao, sida, politik, lrf, centerpartiet
"Rom, 16 juli 2009, I sin senaste skördeprognos Crop Prospects and Food Situation varnar FAO, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, idag för att matpriserna i utvecklingsländerna är fortsatt höga. Det är trots en kraftig nedgång på internationella priser och överlag goda spannmålsskördar.
I flera länder har priserna ökat ännu mer än förra årets rekordhöga prisnivåer eller så ligger de kvar på samma höga nivåer (se fakta nedan). Detta leder till svårigheter för miljontals människor. FAO poängterar att situationen med de höga matpriserna fortsätter att orsaka oro över en tryggad tillgång till mat för utsatta befolkningsgrupper på landsbygden och i städer, eftersom dessa grupper lägger en stor del av sin inkomst på mat.
I Sudan, Östafrika var priserna på hirs tre gånger högre i juni än vad de var två år tidigare. I Uganda, Kenya och Etiopien har priserna på majs dubblerats i jämförelse med två år tidigare. I Sydafrika har priserna sjunkit de senaste månaderna på grund av ovanligt goda skördar men fortfarande är priserna högre än före krisen. Priserna sjönk i Västafrika i slutet av 2008 efter goda spannmålsskördar men ökade igen under 2009. I Ghana har priserna på majs i staden Accra dubblerats i jämförelse med juni 2007.
Enligt rapporten är det varierande orsaker till de höga matpriserna. Exempel på orsaker kan vara minskade skördar, inbördeskonflikt, devalvering av den nationella valutan, ökad eller försenad import, stark efterfrågan från grannländer och från regionala varuströmmar, ändrad mat- eller handelspolitik, ökade inkomster och efterfrågan, transportbegränsningar och ökade transportkostnader."
söndag, juli 12, 2009
sol och bad - Sverige är bäst - även med Euro!
Den svenska historien är ju urgammal och stolt och slår USAs med hästlängder, som vi alla vet.
Och vår svenska modell är stolt och överlägsen de flesta - kanske alla - andra modeller. Vilket i vart fall vi svenskar nog vet.
Därför har det varit bekymmersamt att resa utomlands och notera de moderna bilflottor som finns lite överallt, ofta är den svenska bilmedelåldern högre. Men lösningen är nära, vi hushållar ju med resurserna!
Något bekymmersamt kan det också vara att jämföra Sveriges överlägsna social- och sjukförsäkringssystem med en del andra välfärdsländers. Även här hamnar vi ibland nästan i bakvatten.
Men vi har ju vår egen urstarka krona, bättra än alla andra valutor...? Tja, dess värde har sjunkit med 25 procent på ett år, och dessförinnan med än mer de senaste decennierna. Kronans vänner jublar över dess ständiga försämring, vilket sägs rädda jobb och konkurrenskraft kvar i Sverige på andra länders bekostnad.
Min enkla motfråga är om inte ett modernt välfärdsland borde kunna klara detta utan att valutan och därmed landets köpkraft ständigt måste rasa?
Kroatien knackar på dörren till EU och dess valuta - Kuna - börjar närma sig den svenska i köpkraft, känns det som. I varje fall om Sverige fortsätter att oåterkalleligen försämra kronans värde allt mer gentemot t ex euron och kunan, samt mot Danmarks och Norges kronor.
Vad är syftet med detta eftertänksamma inlägg, som ju skrivs på annan ort där badvattnet är kristallklart och ca 24 grader. Det hör ju sommaren till att detta kanske kan få vara lite oklart.
Förmodligen ska vi ju glädjas över att andra länder kommer ifatt Sverige på välfärdsområdet. Lite trist bara att vi verkar ha stelnat lite och t o m halkar efter.
Förmodligen kan mitt inlägg tolkas som ett stöd för alliansregeringens reformer för ökad konkurrenskraft och fler jobb och företag i Sverige.
Och för att Sverige - som med all rätt vill vara ett drivande land i EU-samarbetet - noga bör överväga att ansluta sig till Eurosamararbetet fullt ut.
Jag tycker inte att de senaste decenniernas ständiga devalveringar bör fortsätta. Nog borde väl svenska företag och näringslivsorganisationer, anställda och fackförbund samt riksdag och regering kunna enas om framsynta och fungerande regelverk även efter en svensk anslutning till EMUs tredje steg, den gemensamma valutan!
Läs även andra bloggares åsikter om politik, sverige, kroatien, euron, euro, kronan, centerpartiet
Och vår svenska modell är stolt och överlägsen de flesta - kanske alla - andra modeller. Vilket i vart fall vi svenskar nog vet.
Därför har det varit bekymmersamt att resa utomlands och notera de moderna bilflottor som finns lite överallt, ofta är den svenska bilmedelåldern högre. Men lösningen är nära, vi hushållar ju med resurserna!
Något bekymmersamt kan det också vara att jämföra Sveriges överlägsna social- och sjukförsäkringssystem med en del andra välfärdsländers. Även här hamnar vi ibland nästan i bakvatten.
Men vi har ju vår egen urstarka krona, bättra än alla andra valutor...? Tja, dess värde har sjunkit med 25 procent på ett år, och dessförinnan med än mer de senaste decennierna. Kronans vänner jublar över dess ständiga försämring, vilket sägs rädda jobb och konkurrenskraft kvar i Sverige på andra länders bekostnad.
Min enkla motfråga är om inte ett modernt välfärdsland borde kunna klara detta utan att valutan och därmed landets köpkraft ständigt måste rasa?
Kroatien knackar på dörren till EU och dess valuta - Kuna - börjar närma sig den svenska i köpkraft, känns det som. I varje fall om Sverige fortsätter att oåterkalleligen försämra kronans värde allt mer gentemot t ex euron och kunan, samt mot Danmarks och Norges kronor.
Vad är syftet med detta eftertänksamma inlägg, som ju skrivs på annan ort där badvattnet är kristallklart och ca 24 grader. Det hör ju sommaren till att detta kanske kan få vara lite oklart.
Förmodligen ska vi ju glädjas över att andra länder kommer ifatt Sverige på välfärdsområdet. Lite trist bara att vi verkar ha stelnat lite och t o m halkar efter.
Förmodligen kan mitt inlägg tolkas som ett stöd för alliansregeringens reformer för ökad konkurrenskraft och fler jobb och företag i Sverige.
Och för att Sverige - som med all rätt vill vara ett drivande land i EU-samarbetet - noga bör överväga att ansluta sig till Eurosamararbetet fullt ut.
Jag tycker inte att de senaste decenniernas ständiga devalveringar bör fortsätta. Nog borde väl svenska företag och näringslivsorganisationer, anställda och fackförbund samt riksdag och regering kunna enas om framsynta och fungerande regelverk även efter en svensk anslutning till EMUs tredje steg, den gemensamma valutan!
Läs även andra bloggares åsikter om politik, sverige, kroatien, euron, euro, kronan, centerpartiet
onsdag, juli 08, 2009
SEP eller Patria - pansarterrängfordon
Så här presenterar Ny teknik de två konkurrenterna om försvarets stora order, som nu föreslås gå till finska Patria (113 fordon, 2,8 miljarder kr):
Fakta Patria AMV (Armored modular vehicle). 8x8 eller 6x6-hjulsdrift. Stridsvikt 26 ton. 1200 vagnar sålda, bland annat till Polen, Sydafrika och Förenade Arabemiraten.
Aktiv tjänst i Afghanistan och Chad. (Jodå, jag åkte en del med den i Mazar).
Fakta Hägglunds Sep (Splitterskyddad enhetsplattform). Branschunik, avancerad elhybrid. Anpassad för aktivt pansar. Utvecklad sedan 1994 av Försvarets Materielverk (avhoppad), Hägglunds, Storbritannien (avhoppad) och Hägglunds moderbolag BAE Systems. Årets stridsfordon 2008” enligt industrikonsulten Frost & Sullivan. Stridsvikt 27 ton
Alltså, Patria bygger på beprövad teknik, är färdigutvecklad och i användning. SEPen bygger på ny teknik, är under utveckling och flera samarbetspartner har hoppat av.
Regeringens instruktion till försvaret är att köpa mer beprövad teknik, och inte delta i utvecklingsprojekt lika ambitiöst som förr.
Det som talar för Patrian är enligt ovan.
Det som talar för SEPen är att staten redan har plöjt ner någon miljard i dess utveckling, och att den närmar sig produktion.
.
Försvaret har gjort sitt val, och regeringen ska nu ta ställning. Hade frågan varit avgjord hade den inte lämnats till regeringen för godkännande. Kommer regeringens prövning att väga in det bredare perspektivet med nedplöjda utvecklingskostnader, eller gå på det beprövade och färdigutvecklade?
Jag har inte hela beslutsbilden fullt klar för mig, och frågan är komplicerad och grannlaga. Oppositionen, som vill minska försvarets årliga budget med 2 miljarder kronor relativt regeringen, vet redan att ordern borde rivas upp med Patria och gå till Hägglunds istället.
Jag ska givetvis tränga in djupare i frågan, och det ska bli intressant att på riksdagshåll följa regeringens prövning av den!
Läs även andra bloggares åsikter om sep, patria, pansarterrängbil, försvar, försvaret, oppositionen, regeringen, centerpartiet
Läs även andra bloggares åsikter om politik
Fakta Patria AMV (Armored modular vehicle). 8x8 eller 6x6-hjulsdrift. Stridsvikt 26 ton. 1200 vagnar sålda, bland annat till Polen, Sydafrika och Förenade Arabemiraten.
Aktiv tjänst i Afghanistan och Chad. (Jodå, jag åkte en del med den i Mazar).
Fakta Hägglunds Sep (Splitterskyddad enhetsplattform). Branschunik, avancerad elhybrid. Anpassad för aktivt pansar. Utvecklad sedan 1994 av Försvarets Materielverk (avhoppad), Hägglunds, Storbritannien (avhoppad) och Hägglunds moderbolag BAE Systems. Årets stridsfordon 2008” enligt industrikonsulten Frost & Sullivan. Stridsvikt 27 ton
Alltså, Patria bygger på beprövad teknik, är färdigutvecklad och i användning. SEPen bygger på ny teknik, är under utveckling och flera samarbetspartner har hoppat av.
Regeringens instruktion till försvaret är att köpa mer beprövad teknik, och inte delta i utvecklingsprojekt lika ambitiöst som förr.
Det som talar för Patrian är enligt ovan.
Det som talar för SEPen är att staten redan har plöjt ner någon miljard i dess utveckling, och att den närmar sig produktion.
.
Försvaret har gjort sitt val, och regeringen ska nu ta ställning. Hade frågan varit avgjord hade den inte lämnats till regeringen för godkännande. Kommer regeringens prövning att väga in det bredare perspektivet med nedplöjda utvecklingskostnader, eller gå på det beprövade och färdigutvecklade?
Jag har inte hela beslutsbilden fullt klar för mig, och frågan är komplicerad och grannlaga. Oppositionen, som vill minska försvarets årliga budget med 2 miljarder kronor relativt regeringen, vet redan att ordern borde rivas upp med Patria och gå till Hägglunds istället.
Jag ska givetvis tränga in djupare i frågan, och det ska bli intressant att på riksdagshåll följa regeringens prövning av den!
Läs även andra bloggares åsikter om sep, patria, pansarterrängbil, försvar, försvaret, oppositionen, regeringen, centerpartiet
Läs även andra bloggares åsikter om politik
tisdag, juli 07, 2009
Ekologiskt jordbruk -javisst,ekologiskt skogsbruk - förbjudet
Innan jag går djupare in i dessa "ekologiska begrepp" vill jag klargöra min tveksamhet mot att enskilda metoder för jord- och skogsbruk etiketteras som "ekologiska" respektive - antar jag - "icke ekologiska". Ekologi är läran om samspelet i naturen och dessa samspel torde finnas oavsett om man t ex bekämpar ogräs med biologiska eller kemiska bekämpningsmedel, eller om man bearbetar jorden mycket eller lite med redskap efter dieseldrivna traktorer.
Nåväl, det är mycket intressant att analysera skillnaden mellan hur staten behandlar den enskildes äganderätt till sin jord respektive skog. Grundregeln borde ju vara att den som äger sin mark själv avgör hur den ska användas och brukas.
Detta gäller i hygglig utsträckning inom jordbruket så länge man inte vill omföra åkermarken till skogsmark, detta torde kräva tillstånd. Men vill man bruka jorden extensivt utan insatser av t ex handelsgödsel och med mycket arealkrävande gröngödslingsgrödor är det grönt ljus. Staten t o m uppmuntrar markägarna till mer lågavkastande produktion genom frikostig statlig rådgivning utan kostnad och genom betydande statliga bidrag till den extensivare produktionen. Den enskilde markägaren avgör dock själv hur han eller hon vill bedriva sitt jordbruk, staten nöjer sig med att rekommendera och stödja odlingssystem som är animalietunga och ger lägre avkastning.
Inom skogsbruket är den enskildes äganderätt mycket mera begränsad och kringränd. Många är de skogsägare som under decennier och sekel kämpat för att få bedriva skogsbruk på sin egen ägandes mark så som man själv vill. Harald Holmberg i Lycksele vill t ex nu avverka sin skog genom plockhuggning och inte genom kalavverkning. Han vill bevara en olikåldrig skog och fågellivet. Skogsstyrelsen hänvisar till skogsvårdslagen och länsrätten förbjuder Harald att avverka sin egen ägandes skog så som han själv vill..., ham måste kalavverka.
Sammalunda behandlas den skogsägare som t ex vill bedriva ett "ekologiskt skogsbruk" med "naturliga" brukningsmetoder utan t ex röjning eller gallring och med självföryngring istället för plantering. Staten har genom sin skogsvårdslag kriminaliserat den som så vill använda sin egen skog, och dömer ut kännbara straff till den som tycker annorlunda än staten om hur den ägda skogsmarken ska brukas.
Min egen far ville på 1960-talet behålla en del ek- och lövinslag i sitt skogsbruk, men ålades av staten att plantera granskog. Idag är förhållandet snarare det motsatta, den stora likheten är att det är staten då och nu bestämmer hur skogsägaren ska bedriva sitt skogsbruk. Äganderätten till marken finns hos skogsägaren, men det är staten som i detalj bestämmer hur skogsskötseln ska bedrivas. Har skogsägaren en annan uppfattning så bestämmer staten.
Är detta egentligen rimligt? Om vi i övrigt tror på marknadsekonomi och frihet under ansvar och på äganderätten så borde väl detta gälla även för brukandet av jord och skog?
Vad är då orsaken till att staten i så hög grad tar över äganderätten i skogsbruket, och i så hög grad genom stimulanser vill påverka hur jordbruket ska bedrivas?
Och vad är orsaken till att staten pekar med hela handen i en riktning vad gäller skogsbruket - effektiv och uthållig produktion - och i en helt annan riktning i jordbruket - extensiv och mer lågavkastande produktion.
I korthet ligger nog mycket av förklaringen i att staten velat säkerställa en hög och uthållig produktion av virkesråvara till skogsindustrin, där efterfrågan alltid varit hög. Och staten har inte litat till marknadskrafterna utan har i lag detaljreglerat hur ett intensivt skogsbruk måste bedrivas. Äganderätten har i hög grad begränsats, staten bestämmer.
Inom jordbruket däremot har det under något sekel funnits ett överskott på mat på marknaden, den köpkraftiga efterfrågan har understigit tillgången. Därför har staten istället ägnat sig åt att begränsa jordbruksproduktionen med olika stimulanser; allt ifrån trädesbidrag och åläggande att inte odla mark till bidrag för att odla med mer lågavkastande metoder.
Inom skogsbruket är efterfrågan fortsatt hög på virkesråvara till trä- och pappersändamål samt i växande grad till energi i olika former. Detta torde enligt min uppfattning leda till att skogsmarken i allt väsentligt används till en hög och uthållig produktion av timmer och massa- och energived alldeles oavsett skogsvårdslagen utformning. Jag har svårt att se varför inte lagen borde ses över och ge en större frihet åt markägarna så att de som vill bedriva ett mer "ekologiskt eller naturligt" skogsbruk också skulle få göra det på sin egen ägandes skog.
Inom jordbruket närmar sig nu en situation liknande den som skogsbruket varit i i alla tider, dvs en hög och uthållig efterfrågan på mat och energi. Jag menar inte att en "jordvårdslag" likt i skogen nu skulle införas som i detalj skulle säkerställa att åkermarken används för en hög och uthållig produktion av mat och energi. Nej, jag är övertygad om att grundfundamenten i marknadsekonomin, äganderätten och en fri handel, kommer att leda till ett ökat utbud av mat och energi när efterfrågan och därmed priset stiger.
Däremot är det tveksamt om staten i ett sådant läge kommer att vara lika inriktad på att med riktade stöd och riktad rådgivning fortsatt premiera en mer lågavkastande produktion.
Varför återkommer jag ibland till dessa frågeställningar? De är viktiga, de är aktuella och de kan påverka förutsättningarna för markägandet och -brukandet i framtiden, både av skogsmark och jordbruksmark.
Läs även andra bloggares åsikter om ekologiskt jordbruk, ekologiskt skogsbruk, jordbruk, skogsbruk, äganderätt, frihet, marknadsekonomi, politik, centerpartiet, miljöersättningar, eu
Nåväl, det är mycket intressant att analysera skillnaden mellan hur staten behandlar den enskildes äganderätt till sin jord respektive skog. Grundregeln borde ju vara att den som äger sin mark själv avgör hur den ska användas och brukas.
Detta gäller i hygglig utsträckning inom jordbruket så länge man inte vill omföra åkermarken till skogsmark, detta torde kräva tillstånd. Men vill man bruka jorden extensivt utan insatser av t ex handelsgödsel och med mycket arealkrävande gröngödslingsgrödor är det grönt ljus. Staten t o m uppmuntrar markägarna till mer lågavkastande produktion genom frikostig statlig rådgivning utan kostnad och genom betydande statliga bidrag till den extensivare produktionen. Den enskilde markägaren avgör dock själv hur han eller hon vill bedriva sitt jordbruk, staten nöjer sig med att rekommendera och stödja odlingssystem som är animalietunga och ger lägre avkastning.
Inom skogsbruket är den enskildes äganderätt mycket mera begränsad och kringränd. Många är de skogsägare som under decennier och sekel kämpat för att få bedriva skogsbruk på sin egen ägandes mark så som man själv vill. Harald Holmberg i Lycksele vill t ex nu avverka sin skog genom plockhuggning och inte genom kalavverkning. Han vill bevara en olikåldrig skog och fågellivet. Skogsstyrelsen hänvisar till skogsvårdslagen och länsrätten förbjuder Harald att avverka sin egen ägandes skog så som han själv vill..., ham måste kalavverka.
Sammalunda behandlas den skogsägare som t ex vill bedriva ett "ekologiskt skogsbruk" med "naturliga" brukningsmetoder utan t ex röjning eller gallring och med självföryngring istället för plantering. Staten har genom sin skogsvårdslag kriminaliserat den som så vill använda sin egen skog, och dömer ut kännbara straff till den som tycker annorlunda än staten om hur den ägda skogsmarken ska brukas.
Min egen far ville på 1960-talet behålla en del ek- och lövinslag i sitt skogsbruk, men ålades av staten att plantera granskog. Idag är förhållandet snarare det motsatta, den stora likheten är att det är staten då och nu bestämmer hur skogsägaren ska bedriva sitt skogsbruk. Äganderätten till marken finns hos skogsägaren, men det är staten som i detalj bestämmer hur skogsskötseln ska bedrivas. Har skogsägaren en annan uppfattning så bestämmer staten.
Är detta egentligen rimligt? Om vi i övrigt tror på marknadsekonomi och frihet under ansvar och på äganderätten så borde väl detta gälla även för brukandet av jord och skog?
Vad är då orsaken till att staten i så hög grad tar över äganderätten i skogsbruket, och i så hög grad genom stimulanser vill påverka hur jordbruket ska bedrivas?
Och vad är orsaken till att staten pekar med hela handen i en riktning vad gäller skogsbruket - effektiv och uthållig produktion - och i en helt annan riktning i jordbruket - extensiv och mer lågavkastande produktion.
I korthet ligger nog mycket av förklaringen i att staten velat säkerställa en hög och uthållig produktion av virkesråvara till skogsindustrin, där efterfrågan alltid varit hög. Och staten har inte litat till marknadskrafterna utan har i lag detaljreglerat hur ett intensivt skogsbruk måste bedrivas. Äganderätten har i hög grad begränsats, staten bestämmer.
Inom jordbruket däremot har det under något sekel funnits ett överskott på mat på marknaden, den köpkraftiga efterfrågan har understigit tillgången. Därför har staten istället ägnat sig åt att begränsa jordbruksproduktionen med olika stimulanser; allt ifrån trädesbidrag och åläggande att inte odla mark till bidrag för att odla med mer lågavkastande metoder.
Inom skogsbruket är efterfrågan fortsatt hög på virkesråvara till trä- och pappersändamål samt i växande grad till energi i olika former. Detta torde enligt min uppfattning leda till att skogsmarken i allt väsentligt används till en hög och uthållig produktion av timmer och massa- och energived alldeles oavsett skogsvårdslagen utformning. Jag har svårt att se varför inte lagen borde ses över och ge en större frihet åt markägarna så att de som vill bedriva ett mer "ekologiskt eller naturligt" skogsbruk också skulle få göra det på sin egen ägandes skog.
Inom jordbruket närmar sig nu en situation liknande den som skogsbruket varit i i alla tider, dvs en hög och uthållig efterfrågan på mat och energi. Jag menar inte att en "jordvårdslag" likt i skogen nu skulle införas som i detalj skulle säkerställa att åkermarken används för en hög och uthållig produktion av mat och energi. Nej, jag är övertygad om att grundfundamenten i marknadsekonomin, äganderätten och en fri handel, kommer att leda till ett ökat utbud av mat och energi när efterfrågan och därmed priset stiger.
Däremot är det tveksamt om staten i ett sådant läge kommer att vara lika inriktad på att med riktade stöd och riktad rådgivning fortsatt premiera en mer lågavkastande produktion.
Varför återkommer jag ibland till dessa frågeställningar? De är viktiga, de är aktuella och de kan påverka förutsättningarna för markägandet och -brukandet i framtiden, både av skogsmark och jordbruksmark.
Läs även andra bloggares åsikter om ekologiskt jordbruk, ekologiskt skogsbruk, jordbruk, skogsbruk, äganderätt, frihet, marknadsekonomi, politik, centerpartiet, miljöersättningar, eu
söndag, juli 05, 2009
DN och Nycander versus Wallén och TiS - om U-båtar
Vad är sanning?
Jag läser dagens DN debatt om u-båtskränkningarna, där DNs förre chefredaktör Svante Nycander med hänvisning till ambassadören och huvudsekreteraren Mathias Mossberg utsagor anser att det lika gärna kunde varit Nato-U-båtar som kränkte då när det begav sig på 1980-talet.
Jag läser och det känns ju bestickande.
Sedan uppmärksammas jag på en färsk artikel i Tidskrift i Sjöväsendet (TiS) (nr 2 2009) där konteamiral Göran Wallén, expert i de utredningar där Mossberg var huvudsekreterare, ger sin bild.
Detta känns även det bestickande...Mossberg gillade aldrig Sovjetspåret, menar Wallén
Så vad är sanning?
Klart är att den helt dominerande bilden sätts av huvudsekreteraren och DN.
Genom bloggosfären och även denna enkla blogg kanske debatten kan vidgas till att omfatta även debattinlägget i TiS!
Läs även andra bloggares åsikter om u-båtar, dn debatt, svante nycander, u-båtskränkningar, försvar, försvaret, politik, centerpartiet
Jag läser dagens DN debatt om u-båtskränkningarna, där DNs förre chefredaktör Svante Nycander med hänvisning till ambassadören och huvudsekreteraren Mathias Mossberg utsagor anser att det lika gärna kunde varit Nato-U-båtar som kränkte då när det begav sig på 1980-talet.
Jag läser och det känns ju bestickande.
Sedan uppmärksammas jag på en färsk artikel i Tidskrift i Sjöväsendet (TiS) (nr 2 2009) där konteamiral Göran Wallén, expert i de utredningar där Mossberg var huvudsekreterare, ger sin bild.
Detta känns även det bestickande...Mossberg gillade aldrig Sovjetspåret, menar Wallén
Så vad är sanning?
Klart är att den helt dominerande bilden sätts av huvudsekreteraren och DN.
Genom bloggosfären och även denna enkla blogg kanske debatten kan vidgas till att omfatta även debattinlägget i TiS!
Läs även andra bloggares åsikter om u-båtar, dn debatt, svante nycander, u-båtskränkningar, försvar, försvaret, politik, centerpartiet
onsdag, juli 01, 2009
Fred i Afghanistan - FN-insatsen nödvändig
Afghanistans folk har lidit av krig och inbördeskrig i decennier. Kommunister tog makten och Ryssland invaderade. Efter tio år drog man sig tillbaka och efter inbördeskrig tog de religiösa fundamentalisterna talibanerna över. De vill införa medeltiden igen - ungefär -, vill att en sträng islam ska styra alla människors liv, återinförde stränga sharialagar, förbjöd kvinnor att ensamma gå utanför hemmet, förbjöd flickor rätten till utbildning och kvinnor rätten att jobba, förbjöd privat bilkörning, gav skydd och samarbetade med Usama bin laden och al quaida osv.
Med anledning av samarbetet med al quaida gav USA stöd till Norra Alliansen och drev talibanerna från makten. idag finns utöver USA-styrkor den ISAF-insats som med FNs mandat och under Natos ledning engagerar 41 länder, däribland Sverige.
Ídag är Afghanistan en färsk demokrati som mödosamt försöker lägga gamla och existerande maktstrukturer bakom sig. Det går sakta framåt, och problemen är stora. Men det rör sig ändå i rätt riktning, och den 20 augusti hålls återigen presidents- och parlamentsval samt lokala val. Första gången var 2004.
ISAF stöder Afghanistans armé och poliser i deras arbete med att upprätthålla kontrollen i landet. Det stora hotet mot detta är främst talibanerna, som med stöd av liknande krafter i Pakistan och andra länder bedriver terror för att förstöra återuppbyggnaden av landet och störa de kommanden valen.
De är fullständigt hänsynslösa och skyr inga medel för att attackera soldater, poliser och civila.
De ställer inte upp i valen, där bedömningarna är att de skulle få kanske 5-10 procent av rösterna. De respekterar inte demokratin och människornas vilja, eftersom de anser sig ha gud på sin sida enligt den tolkning de själva gör och därmed rätt att bestämma över landet.
Skulle världssamfundet dra sig ur Afghanistan och prisge landet och människorna till ett hänsynslöst nytt inbördeskrig vore det ett väldigt svek mot afghanerna, som vill ha fred och utveckling.
Självfallet är civila återuppbyggnadsinsatser det långsiktigt avgörande, där behovet av vägar och all annan infrastruktur och annat ät utomordentligt stort. Talibanerna gör allt för att förhindra även detta, och attackerar och mördar som nämnts även ägarbetare och biståndsarbetare.
Därför är ISAFs - Internationell Security Assistance Forces - närvaro helt nödvändig under lång tid framåt.
Jag tycker det är bra att Sverige tar sin del av ansvaret för att stödja Afghanistans väg till fred och frihet, och de svenska soldaterna gör en mycket viktig insats. Sverige ger också ett mycket betydande bistånd, och Afghanistan är nu vårt kanske viktigaste biståndsland.
Ska världssamfundet och Sverige upphöra med sina fredsbevarande insatser i Afghanistan? Jag har uppfattat att 1/3 av de rödgröna kräver detta, inte så överraskande är det vänsterpartiet. Jag förstår faktiskt inte hur man kan ha den uppfattningen.
Däremot är det självklart en ständig avvägning att överväga hur den svenska kontingenten ska dimensioneras och vara utformad, liksom hur avvägningen mellan fredsinsatser och civil uppbyggnad ska ske över tiden.
I dagsläget är den militära närvaron nödvändig, och jag och vi från försvarsutskottet har under vårt besök fått värdefulla synpunkter och erfarenheter av vad som kan behöva tillföras insatsen av materiel och kanske soldater. Jag tar med mig detta till vårt fortsatta arbete med dessa frågor. Intrycken härifrån är starka och kräver bearbetning under lång tid framåt.
Som framgått är det med stolthet som man tar del av de mycket viktiga insatser i fredens tjänst som Sverige och svenska soldater så förtjänstfullt utför i Mazar-e Sharif i Afghanistan.
Läs även andra bloggares åsikter om isaf, afghanistan, försvar, försvaret, fs17, mazar-e sharif, centerpartiet, politik
Med anledning av samarbetet med al quaida gav USA stöd till Norra Alliansen och drev talibanerna från makten. idag finns utöver USA-styrkor den ISAF-insats som med FNs mandat och under Natos ledning engagerar 41 länder, däribland Sverige.
Ídag är Afghanistan en färsk demokrati som mödosamt försöker lägga gamla och existerande maktstrukturer bakom sig. Det går sakta framåt, och problemen är stora. Men det rör sig ändå i rätt riktning, och den 20 augusti hålls återigen presidents- och parlamentsval samt lokala val. Första gången var 2004.
ISAF stöder Afghanistans armé och poliser i deras arbete med att upprätthålla kontrollen i landet. Det stora hotet mot detta är främst talibanerna, som med stöd av liknande krafter i Pakistan och andra länder bedriver terror för att förstöra återuppbyggnaden av landet och störa de kommanden valen.
De är fullständigt hänsynslösa och skyr inga medel för att attackera soldater, poliser och civila.
De ställer inte upp i valen, där bedömningarna är att de skulle få kanske 5-10 procent av rösterna. De respekterar inte demokratin och människornas vilja, eftersom de anser sig ha gud på sin sida enligt den tolkning de själva gör och därmed rätt att bestämma över landet.
Skulle världssamfundet dra sig ur Afghanistan och prisge landet och människorna till ett hänsynslöst nytt inbördeskrig vore det ett väldigt svek mot afghanerna, som vill ha fred och utveckling.
Självfallet är civila återuppbyggnadsinsatser det långsiktigt avgörande, där behovet av vägar och all annan infrastruktur och annat ät utomordentligt stort. Talibanerna gör allt för att förhindra även detta, och attackerar och mördar som nämnts även ägarbetare och biståndsarbetare.
Därför är ISAFs - Internationell Security Assistance Forces - närvaro helt nödvändig under lång tid framåt.
Jag tycker det är bra att Sverige tar sin del av ansvaret för att stödja Afghanistans väg till fred och frihet, och de svenska soldaterna gör en mycket viktig insats. Sverige ger också ett mycket betydande bistånd, och Afghanistan är nu vårt kanske viktigaste biståndsland.
Ska världssamfundet och Sverige upphöra med sina fredsbevarande insatser i Afghanistan? Jag har uppfattat att 1/3 av de rödgröna kräver detta, inte så överraskande är det vänsterpartiet. Jag förstår faktiskt inte hur man kan ha den uppfattningen.
Däremot är det självklart en ständig avvägning att överväga hur den svenska kontingenten ska dimensioneras och vara utformad, liksom hur avvägningen mellan fredsinsatser och civil uppbyggnad ska ske över tiden.
I dagsläget är den militära närvaron nödvändig, och jag och vi från försvarsutskottet har under vårt besök fått värdefulla synpunkter och erfarenheter av vad som kan behöva tillföras insatsen av materiel och kanske soldater. Jag tar med mig detta till vårt fortsatta arbete med dessa frågor. Intrycken härifrån är starka och kräver bearbetning under lång tid framåt.
Som framgått är det med stolthet som man tar del av de mycket viktiga insatser i fredens tjänst som Sverige och svenska soldater så förtjänstfullt utför i Mazar-e Sharif i Afghanistan.
Läs även andra bloggares åsikter om isaf, afghanistan, försvar, försvaret, fs17, mazar-e sharif, centerpartiet, politik
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)