fredag, maj 12, 2006

ursprungsmärkt svenskt den bästa miljömaten!

Efter regeringen famösa mål om att stat, kommuner och landsting på några år ska tiodubbla sina inköp av ekologiskt cerifierad mat (till en merkostnad på över en miljar kronor)skrev jag och Jörgen Johansson en motion som krävde djupare analyser om hur de svenska miljömålen bäst kan uppfyllas, och yrkade avslag på uppifrån-kravet på offentliga sektorn att upphandla 25 procent av sina matinköp ekologiskt.

Flera ekoodlare har kritiserat mig för att våga ifrågasätta regeringens agerande, och en tidningsdebatt pågår nu i lantbrukstidningarna ATL och Land Lantbruk. Jag har det svenska lantbrukets bästa för ögonen, och tror att den här debatten är nödvändig. Jag lägger in mitt andra debattinlägg i ATL här nedan, som rätt koncentrerat redovisar min analys och uppfattning.
Välkommen att diskutera detta, en öppen dialog och debatt för utvecklingen framåt!



Staten bör informera om olika odlingskoncept!

Peter Einarsson påstår att jag har fördomar och för en kampanj mot ekolantbruket. Så är det givetvis inte, och det är trist att en viktig diskussion om miljöersättningar och matkvotering avfärdas på det billiga sättet. Ekokonceptet är så etablerat idag att det måste tåla en öppen dialog om stödnivåer och utformning relativt andra miljöinsatser.

Jag driver sedan vuxen ålder en ständig kampanj för en levande landsbygd och ett livskraftigt svenskt lantbruk. Där ingår självfallet även ekolantbruket, som självfallet ska stödjas efter sina miljöfördelar.

Jag oroas djupt över att den svenska mjölk- och köttproduktionen minskar, vilket är ett akut hot mot våra skogs- och mellanbygder och mot våra öppna åkrar och betesmarker. Detta hotar även flera viktiga miljömål, och åtgärder behövs för att förbättra lönsamheten så att svenska mjölk- och köttkor blir fler och inte ständigt färre.

LRF i Västerbotten har tagit ett hedrande initiativ genom att kräva att kommuner och landsting upphandlar sådan mat som uppfyller minst samma krav som myndigheterna ställer på de svenska jordbruken. Regeringen nöjer sig däremot med att uppmana kommuner och landsting att kvotera minst 25 procent av sina livsmedelsinköp som ekologiskt certifierade, oavsett ursprungsland. Och statliga myndigheter ska genom en massiv informationskampanj och olika stödinsatser förmå konsumenterna att handla mer ekomat.

Denna ensidiga fokusering från staten på ett certifieringskoncept är tveksam, staten bör informera om miljöaspekterna för även andra odlingskoncept än ekomat. Jag tror att regionalt producerad och ursprungsmärkt svensk mat – ekologisk eller inte - är grunden för att uppfylla flera miljömål. Att den importerade maten svarar sämst mot våra miljömål är uppenbart, och där är jag och Einarsson överens.

Om ekoproduktionen snabbt skulle flerdubblas genom statliga morötter och piskor i båda ändar är risken uppenbar att marknaden kan blåsas upp och sedan sjunka med överskott och prisfall som följd. Det är bättre med en successiv och marknadsdriven utveckling. Dessutom blir oundgängligen utrymmet för regionala stöd och riktade miljöersättningar mindre, om det generella ekostödet tar allt större plats. Här behövs djupare analyser om hur stödmiljonerna kan göra största miljömålsnytta än de ytliga ordkaskader regeringen nöjer sig med. Einarsson har själv tidigare varit inne på mer riktade stöd och ett lägre generellt ekostöd, men har nu tydligen ändrat sig.

Peter Einarssons egna exempel visar att det svenska ekostödet är generöst, om hänsyn tas till de rätt förspillda medlen till stora arealer lågproducerande vallar. Att ”bidragsoptimeringar” utan egentlig produktion nu försvåras är bra.

Skillnaden mellan det vanliga miljövänliga svenska jordbruket och det ekologiska är också betydligt mindre i Sverige än på kontinenten där miljö- och djurskyddsregelverken inte är lika hårda.

Staffan Danielsson