tisdag, oktober 30, 2018

Sverige har aldrig varit tryggare? Ändå ökar brottsligheten..

Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) och brottsforskaren Jerzy Sarnecki brukar regelbundet hävda att "Sverige har aldrig varit tryggare" och att brottsligheten minskar.

Jag ifrågasätter det, har t ex här lagt in en del länkar på allvarlig brottslighet.

Igår twittrade jag om några nya "vardagsbrott";

https://twitter.com/staffand/status/1057001738908119040

https://twitter.com/staffand/status/1057028447132938240

några länkar från Polisförbundets i Stockholms  FB-sida Blåljus. Här en länk till att brottslighet ökar.

Även BRÅs egen statistisk visar att många brottstyper ökar.

Mattias Lindberg med bloggen Faktafabriken visar med statistik att utvecklingen i Sverige på flera områden går på tvärs med våra nordiska grannländer.

Nationalekonomen Tino Sanandaji summerar ibland medias brottsrapportering under något dygn, vilket är ständigt rätt chockerande.

T o m Jerzy Sarnecki börjar nu bli orolig och hävdar inte längre lika kategoriskt att "Sverige bara blir tryggare"..

söndag, oktober 21, 2018

Samlingsregering eller alliansinriktad regering? 21 oktober

Politiken har sedan något år, och efter valet allt intensivare, handlat om regeringsfrågan. Eftersom Sverige rimligen inte ska ha en typ evig övergångsregering med S och MP.

Så här tycker jag, kommentera gärna!

1. I morgon delavrapporterar Löfven sina sonderingar till Talman Norlén. De är utsiktslösa, är min bedömning, och talmannen borde anse Löfvens uppdrag avslutat, vilket ju även Löfven borde göra.

2. Sedan borde Ulf Kristersson få en andra chans att bilda regering, nu när de alternativ som Jan Björklund skissade är avförda. Min uppfattning är att Kristersson bör gå till riksdagen med en regering som vill föra allianspolitik, med 1-4 allianspartier med. 2 allianspartier kommer att tacka nej till att vara med eftersom denna regering inte bara är beroende  av stöd från S utan ibland även av stöd från SD. Då får regeringen bestå av M och KD, sannolikt. Jag tror att den kommer att tolereras av riksdagen, dvs C, L och SD kommer inte att rösta nej. Jag tror också att den får igenom sin statsbudget.

3. Skulle SD rösta nej till Kristersson som statsminister eller nej till Kristerssons alliansinriktade statsbudget (eller om C och/eller L röstar nej) då vet svenska folket om det, och i det läget, eftersom ett extraval ju inte kommer att ändra på något - två rätt likstora block och SD vågmästare kvarstår - så lär det bli en typ samlingsregering enligt Annie Lööfs önskan med alliansen/delar av den och S eller kanske alliansen plus MP. (Men ärligt talat, vill medborgarna ha en allians plus MP-regering som är beroende av S eller SD för att få majoritet..?).

4. Det kan också i det läget blir en mittenregering med Annie Lööf som statsminister där C, L och möjligen MP ingår. Som är beroende av stöd från S och M för att få igenom sina förslag. Även detta får kallas en mycket svag men Samlingsinriktad regering...


Boxholmsost, kamp mot nedläggning?

Boxholmsost har länge tillverkats i ett mejeri i Boxholm.

Mångårig ägare var industrimannen Bengt-Åke Bengtsson, här intervjuad i Corren.

Han sålde mejeriet, och varumärkena för de olika ostarna, till Arla för några år sedan.
Hans version/uppfattning av verkligheten är att han fick ett förmånligt bud.

Det kan ju stämma, liksom att Arla kanske ville förebygga att någon annan aktör köpte mejeriet. Jag vet inte.

Eller också är marknaden för premiumostar i Sverige starkt konkurrensutsatt och med sjunkande marginaler. Kanske insåg både Bengt-Åke Bengtsson och Arla att tiden började rinna ut för osttillverkningen i Boxholm?

Jag kan ta en liknande parallell, fast gällande sågverk.

Baroniet Adelswärd sålde sitt sågverk i Åtvidaberg till Södra för en del år sedan. Efter bara några år lade sedan Södra ned det. Var båda parter införstådda med att detta kunde ske, eller kom det som en blixt från klar himmel? Jag vet inte.

Nu har ett konsument- och östgötaupprop startats för att Arla ska fortsätta att producera ost i Boxholm. Det har fått stark uppslutning med ett antal tusen medlemmar.

Jag har uppmanats att ansluta mig till uppropet. Och jag skulle naturligtvis helst vilja att osttillverkningen fortsätter i Boxholm. Mitt stora mål och kamp är att svensk mjölkproduktion slutar minska och kan börja öka efter en nedgång sedan 1970-talet.

Som framgår ovan är dock frågan om anläggningen i Boxholm komplicerad. Arla har en oerhört stor betydelse för den svenska mjölkproduktionen, ett bondekooperativt företag ägt av mjölkbönder i Sverige, Danmark, England och delar av Tyskland. De måste vara effektiva och ha god konkurrenskraft och Arla säljer högkvalitetsmjölk och mjölkprodukter över stora delar av världen.

Jag anser Arla vara ett välskött företag som verkligen ville göra sitt bästa för mjölkproduktionen  i Sverige när man fusionerade med MD Foods i Danmark och sedan ytterligare.Min uppfattning är att Svenska Arla valde en bra framtidsväg  Jag utgår ifrån att Arla noga övertänkt sitt beslut vad gäller att flytta tillverkningen av varumärket Boxholmsost till Östersund. Och jag är övertygad om att Arlas delägare i Östergötland mycket noga följt och följer det beslut som Arla landat i, och säkert gjort sitt yttersta för att analysera och påverka.

Det är dock aldrig fel att nedläggnings- och omlokaliseringsbeslut granskas och diskuteras. Av Arlas ägare, och av konsumentkrafter. Det är med mejerilokaliseringar som med mycket annat här i världen, verkligheten avgör i längden...


torsdag, oktober 18, 2018

Ekomat 25-60 % dyrare. All mat är billlig.

Vi ska vara glada över att Sveriges bönder producerar utmärkt mat inom ramen för stränga miljö- och djurskyddslagar. T o m kanske för stränga på några punkter..
Vill man köpa mat som är hållbar ska man köpa mat från Sverige före importmat från hela världen!
Man kan välja bra vanlig svensk mat eller bra svensk ekomat, två rätt likvärdiga miljökoncept med lite olika för- och nackdelar.

Ekoreglerna är lite fyrkantiga och flexibla och medger rätt mycket dispenser så att t ex foder och utsäde från vanliga gårdar får inköpas, samt medger generellt att mycket stallgödsel och biogödsel mm från vanliga gårdar får användas i ekoproduktionen..

Jag har i tidigare blogginlägg genom åren ibland diskuterat hur mycket lägre de strängare ekoreglerna gör att skördarna blir (ca 20-50 %) och hur mycket mera ekomaten kostar (25-60 %).

Ibland ifrågasätts detta.

Nu läser jag i Sveriges Natur från 2015 en intressant artikel av Ann-Helen Meyer von Bremen, duktig livsmedelsjournalist mm, om hur mycket mera ekomaten kostar. Hon har undersökt 4 matkassar från 4 olika butiker i Stockholm.

Och resultatet blir detsamma som jag själv så länge har hävdat. "En ekologisk matkasse kan vara allt mellan 24 och 66 procent dyrare än en oekologisk".
(Att använda ordet "ekologisk" för ett matkoncept anser jag vara fel, och att kalla vanlig bra svensk mat för "oekologisk" är helfel och upprörande. Men det är en annan diskussion).

Krav och Naturskyddsföreningen och MP och kommuner och andra har varit så framgångsrika i sin kampanj för att endast "ekologisk" mat är miljövänlig att alltfler konsumenter och kommuner gärna betalar för rejält dyrare mat, delvis beroende på att mat har sjunkit kraftigt i pris genom åren och är verkligt billlig, egentligen för billig.

Äntligen verkar vinden vända så att närodlat från Sverige börjar gå förbi "ekologiskt från hela världen". Handla svenskt, och vill du betala 25-60 % mera för svensk ekomat så gör det. Men då ska inte kommunerna sedan gnälla över att det blir dyrare att köpa mat från Sverige, vilket många nu gör. De jämför då med billig matimport, inte med sina ofta ambitiösa regler för höga andelar ekomat.







onsdag, oktober 17, 2018

Jag matar fåglar och tycker att allianspolitik ska regera!

Som alla vet uppskattar jag högt och rent att föra en rak och öppen dialog med samhällsintresserade medborgare och förtroendevalda. Därför finns de rätt unika FB-grupperna Politisk Centerdebatt och Politisk Allmändebatt. Med livliga och öppna och intressanta diskussioner och med massvis av intressanta länkar. Välkomna med!

Jag är riksdagsledamot emeritus, och sådana brukar ofta tystna och mata fåglar osv. Mata fåglar kommer jag gärna att göra men jag kommer att fortsätta att bidra till den politiska debatten som medborgare och medlem i Centerpartiet.

Ett sätt att för sig själv och andra beskriva hur man positionerar sig i politiken är att tydliggöra vilka politiska analytiker som man gärna läser, eller inte så gärna läser..Jag vet att jag sticker ut lite bland aktiva centerpartister med mina favoriter, men så kan det vara. Här är en del av dem:

Widar Andersson i Folkbladet. PM Nilsson i Dagens Industri. Alice Teodorescu i Göteborgs-Posten. Anna Dahlberg i Expressen. Tove Lifvendahl i Svenska Dagbladet. Sakine Madon i UNT.. Erik Helmersson i Dagens Nyheter. Ekonomen Tino Sanandaji i sina Facebooksinlägg med följare som en rikstidning. Joakim Ruist, migrationsforskare. Edvard Hollertz i Norrköpings Tidningar. Tomas Ramberg i Sveriges Radio. Ulf Kristoffersson i TV4. Mats Knutsson i SVT. Reidar Carlsson i Norrtelje Tidning. Och flera.

Jag var med och följde rätt nära Centerpartiets utveckling åren 1976 till 1998. Vi blev det stora borgerliga partiet ca 1970 och 1973 med 25 % av rösterna. Sedan smalnade vi tyvärr av till att uppfattas som ett enfrågeparti som var anti kärnkraft. Och vi gick på 22 år från 23 % av rösterna ner till 5,1 % 1998. Hur rätt vi än hade i kärnkraftsfrågan.

Jag är därför tveksam till att låta någon antifråga dominera Centerpartiets politik, och likaså till att vara alltför ultimativ i våra politiska krav, med erfarenhet av Thorbjörns Fälldins ultimatum om laddningen av Barsebäcks kärnkraftsverk vilket han sedan valde att acceptera.

Centerpartiet börjar nu att uppfattas som ett parti vars främsta mål är anti SD. Och som för att uppfylla det vill ha en samlingsregering med många partier. Jag tror att detta är en riskabel utveckling. Sverige är inte i något nationellt krisläge. Och med en samlingsregering är det uppenbart att ytterkantspartierna kan tillväxa, eftersom de kan uppfattas som den egentliga oppositionen. Därtill kommer en samlingsregering sannolikt att föra en konserverande och stillastående politik.

SD är ett parti med mörka rötter och med en en betydande främlingsfientlighet hos många som engagerat sig. Trots det har man nu stöd av över 17 % av väljarna, mycket tack vare att 7 partier länge vägrade att lägga öronen till marken och verklighetsanpassa Sveriges asylpolitik. Partiet har ändå inlett en process liknande den som Sveriges kommunistiska parti motvilligt inledde för 30-40 år sedan när Sovjetkommunismen började klappa ihop, dvs att söka ta bort det mest extrema i sin politik.
Kommunisterna, idag Vänsterpartiet har väl lyckats sådär, man vill fortfarande socialism och är egentligen emot äganderätt och marknadsekonomi i stora delar. Men Socialdemokraterna byggde sin regeringsmakt på dem när de var kommunister och alltjämt även idag.

SD vill stödja en regering ledd av Ulf Kristersson. De vill samtala med honom och få igenom något av sin politik. Relativt hur Vänsterpartiet samtalat med Löfven och fått igenom bidragshöjningar och ökade statsutgifter här och där skulle sannolikt SDs avtryck bli mycket lägre eller knappast något. Men detta vet vi ju inte förrän t ex en M/KD-regering prövats av riksdagen och i sina förslag till dem, främst om statsbudgetar.

Socialdemokraterna är naturligtvis livrädda för att alliansen ska regera och tolereras av SD. Då väntar flera mandatperioder i opposition för detta så maktvana och maktlystna parti.

Jag lyssnade på Widar Andersson i Skärkinds bygdegård häromdagen. Han har samma analys som jag, är socialdemokraternas enda möjlighet att få regera att göra upp med SD så kan detta inte uteslutas. Typ, nu spekulerar jag, att en ny S-ledare (nog Ygeman) plötsligt "räddar Sverige från kaos" genom att göra upp om migrationspolitiken ("det gick jättelätt"..) med SD mot att SD i många år stöder S-budgetar..

Alliansen som regering är orealistisk eftersom C och L vägrar vara beroende av SD på något sätt. Annie Lööfs Plan B är en regering med S och 1-2 allianspartier. Min Plan B är densamma som Ulf Kristerssons, typ, att testa en M/KD-regering med stöd av främst C och L och som kanske tolereras av riksdagen.

Skulle detta inte fungera, skulle SD rösta nej till Kristersson som statsminister eller sedan rösta ner hans statsbudget (vilket jag inte tror) då kan en regering med S och 1-2 allianspartier i det läget bli möjlig/nödvändig.

Nu håller Löfven på att genom stora erbjudanden till C och L få dem att ingå i eller stödja en S- eller S/MP-regering. Björklund vill nog gärna men rykten säger att han inte har sin riksdagsgrupp med sig.

Jag hoppas att C och L står emot och inte i detta läge hoppar upp på S-tåget, jag tror att båda partierna då skulle leva farligt i opinionen. Jag hoppas sedan att Kristersson får förnyat sonderingsuppdrag och att riksdagen sedan får rösta om honom som regeringsbildare. Jag tror att han då kommer att tolereras av riksdagen. Och jag tror att hans statsbudget kommer att antas av riksdagen.

Om mot förmodan inte..., då kan en regering med S och 1-2 mittenpartier aktualiseras.

Men låt oss ta det i den ordningen, och låt oss hoppas att det inte kommer att behövas.











fredag, oktober 12, 2018

Slagord eller floskler? "Medmänsklighet"

I politiken letar ständigt partierna efter värdeladdade slagord som lyfter fram vad man anser sig står för. Ofta gränser de till floskler, av rätt naturliga skäl.

Solidaritet är ett. Trygghet ett annat. Lag och ordning ett tredje. Jämställdhet ett fjärde. Allas lika värde ett femte. Alla ska med ett sjätte. Och så vidare.

Nu lyfter flera partier, med mitt eget i spetsen, slagordet "Medmänsklighet".

Stockholm får nu ett medmänskligt styre med alliansen och MP. Det tidigare rödgröna styret var det tydligen inte.

Många kommuner över landet får också ofta ett medmänskligt styre, när Centerpartiet tar plats. Till skillnad från tidigare. Det förekommer även att MP och andra partier använder ordet medmänsklighet för att beskriva sin egen politik.

Jag har inte sett att något parti använder slagordet "omänsklig" politik. Eller "Mindre medmänsklig" politik.

Eller "bara en del ska med". Eller mer "Otrygghet". Eller "allas olika värde"..osv.

Jag tycker att ord är mycket viktiga, liksom ordens valörer.

Naturligtvis ska politiska partier lyfta fram det man står för och även sammanfatta det i korta slagord. Det behövs dock eftertanke och sans när dessa formuleras.

Även organisationer lanserar slagord. Naturskyddsföreningen och Krav m fl lyfter fram "ekologiska livsmedel". (Ekologi är ju ett vetenskapligt begrepp, och det är märkligt att ett odlingskoncept tillåtits ta monopol på det.)  Och man ställer dessa mot "O-ekologiska livsmedel" som man ibland säger kommer från det svenska "giftjordbruket".
Det är en upprörande falsk och felaktig svartmålning av världens miljö- och djurskyddsbästa vanliga jordbruk, det svenska. Att det får pågå är obegripligt.






tisdag, oktober 02, 2018

Mitten/S eller M/KD?

Jag medverkade i förra veckan i Studio Ett i P1 och menade där att sannolikheten för en alliansregering är begränsad, samt menar alltjämt att OM Ulf Kristersson skulle vilja, som Plan B, bilda en M/KD-regering så vill jag att C och L inte motsätter sig detta.

Tillagt 3 oktober. Min tidigare riksdagskollega Carl B Hamilton har kommit fram till precis samma slutsats, liksom en del av Liberalernas riksdagsgrupp.

Nu har Talmannen givit Ulf Kristersson uppdraget att sondera förutsättningarna för att bilda en regering.

Kristersson säger att hans fulla fokus är att söka bilda en alliansregering. Skulle det vara möjligt stöder jag detta.

Centerpartiets ledare Annie Lööf sa efter mötet med Talmannen att Centerpartiets Plan B, om en alliansregering inte kan bildas, är att se en regering med Socialdemokrater och 1-2 mittenpartier. 

Det är min Plan D, typ.

Jag tror det har stora risker att tolka valutslaget som att socialdemokraterna med 28 % av riksdagen ska fortsätta att styra Sverige. Jag tror att det finns en förväntan hos den stora icke-socialistiska majoriteten av väljarna att det i första hand blir en minoritetsregering som består av helst alla allianspartier, i andra hand  av några av dem med förankring hos de övriga.

Jag hyser också bekymmer över att politiken riskerar att bli för mycket vänster om S och MP får fortsatt tungt inflytande samt i förlängningen även kanske Vänsterpartiet ibland. Och/eller att politiken blir alltför utslätad och reformpassiv.

Men det kanske bara är jag, typ?

Vad tycker Du?