Maud Olofssons sista partistämma som partiledare dominerades av satsningen på "Nybyggarlandet Sverige". Den fick ett massivt stöd på stämman.
En av de mycket få kritiska rösterna var jag, bl a i detta blogginlägg. (Har också behandlat dessa frågor i några andra blogginlägg). Jag menade att inriktningen var rätt men att man tog ut svängarna för mycket.
Nu ökar flyktingströmmen till Sverige samtidigt som konjunkturen viker och arbetslösheten ökar. Jag skrev för en vecka sedan en debattartikel på Brännpunkt där jag entydigt ställde mig bakom att Sverige ska fortsätta att vara ett föredöme i att välkomna människor på flykt.
Jag påvisade också att Sverige tar ett stort ansvar inom EU på flyktingområdet, och jag menade att Sverige i första hand självfallet ska verka för att övriga EU-länder anpassar sig till Sveriges regelverk, men kanske behöver också Sverige på någon punkt närma sig andra länders regler.
Två tunga centerpartister - Johan Hedin och Hans Dahlgren - replikerade och angav att lösningen är en bättre välfärdspolitik. Man ansåg också att min hållning var "märklig och för oss främmande".
Jag är djupt sårad över detta, och slutreplikerar idag på Brännpunkt.
Visst är det långsiktiga målet för oss alla, skulle jag tro, en värld utan gränser och utan vapen och krig. Vi ska sträva i den riktningen, men vara mycket klara över att vägen dit är lång. Mänsklighetens historia kantas tyvärr av krig och terror ofta kopplade till gränser, och ett antal grymma inbördeskrig pågår just nu i olika länder.
"Extrema" liberaler missionerar för en fri invandring, möjligen redan idag. Idédebattören Fredrik Segerfeldt skriver så här i en färsk debattartikel, där nyckelmeningen är denna: "Det mest effektiva vapnet i kampen mot den globala fattigdomen är migration. Låt utsatta människor flytta till Sverige och leva på existensminimum – genomsnittsafrikanen skulle få det fem gånger bättre här, och samtidigt minska fattigdomen i hemlandet genom att skicka massor av pengar till nära och kära."
Segerfeldt ger också tillsammans med en annan känd idédebattör, Johan Norberg, ut en färsk bok på samma tema, "därför behöver vi öppna gränser".
Även moderata ungdomsförbundet driver på i samma riktning, liksom givetvis Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Johan Hedin, vars glöd och övertygelse jag har stor respekt för, ersätter nu Fredrick Federley i riksdagen under dennes föräldraledighet, och är mycket tydlig med sin grundsyn: "Tror du på fri invandring? - Ja. Vem som helst ska kunna komma hit, men man ska försörja sig själv och självklart följa lagen."
Riksdagen debatterade Sveriges migrationspolitik igår. Johan uttryckte bl a tydligt att Sverige behöver invandring för att klara problemet med en åldrande befolkning. "Vi kommer att behöva precis varenda en som är beredd att flytta till vårt avlägsna land om vi ska klara välfärden i framtiden". Det ligger mycket i detta, men jag är mer förhoppningsfull om att det inte kommer att vara så svårt att välkomna människor till ett av världens rikaste länder om arbetskraftsbrist står för dörren.
Samtidigt som jag delar samma grundsyn, en värld utan gränser, vapen och krig, samt även står för en fortsatt öppen och generös migrationspolitik, så är jag övertygad om att Sverige inte ensamt kan gå alltför långt före länderna i vår omvärld i sina regelverk. Skulle detta ske samtidigt som arbetslösheten ökar och utan att integrationen klaras långt bättre än idag, är risken istället uppenbar att den idag migrationsvänliga folkopinionen kan riskera att svänga och kanske resultera i en väsentligt mer restriktiv politik.
För att förebygga en sådan utveckling är jag övertygad om att det behövs en sansad dialog om dessa viktiga frågor, inom ramen för en fortsatt generös politik. Detta kräver lite högre i tak i debatten, vilket även statssekreterare Jasenko Selimovic (hos Erik Ullenhag) anser. Därför skrev jag min Brännpunktsartikel, och reaktionen visar att takhöjden är begränsad.
Tillagt 8 dec 10.30: Ett annat exempel på ett regelverk som ändrats genom decennierna är kravet på försörjning vid anhöringinvandring eller ej, där Thomas Gur skriver klokt i SvD idag. Min poäng är alltså att det måste vara OK att diskutera hur regler ska vara utformade, utan att för den skull skruva upp tonläget i debatten något väldeliga. Vad som är rätt idag vad gäller försörjningskravet vet inte jag, men det är rimligt att föra en dialog kring detta, och där en faktor bland andra att beakta är hur praxis är i andra länder.
Tillagt 9 dec kl11.15: Förra "flyktingombudsmannen" Merith Wager har en intressant och kanske lite kontroversiell blogg, men där hon ger klara besked om varför hon driver den och utifrån vilka grunder. Hon kommenterar dialogen mellan mig och Johan Hedin i ett inlägg.
En av de mycket få kritiska rösterna var jag, bl a i detta blogginlägg. (Har också behandlat dessa frågor i några andra blogginlägg). Jag menade att inriktningen var rätt men att man tog ut svängarna för mycket.
Nu ökar flyktingströmmen till Sverige samtidigt som konjunkturen viker och arbetslösheten ökar. Jag skrev för en vecka sedan en debattartikel på Brännpunkt där jag entydigt ställde mig bakom att Sverige ska fortsätta att vara ett föredöme i att välkomna människor på flykt.
Jag påvisade också att Sverige tar ett stort ansvar inom EU på flyktingområdet, och jag menade att Sverige i första hand självfallet ska verka för att övriga EU-länder anpassar sig till Sveriges regelverk, men kanske behöver också Sverige på någon punkt närma sig andra länders regler.
Två tunga centerpartister - Johan Hedin och Hans Dahlgren - replikerade och angav att lösningen är en bättre välfärdspolitik. Man ansåg också att min hållning var "märklig och för oss främmande".
Jag är djupt sårad över detta, och slutreplikerar idag på Brännpunkt.
Visst är det långsiktiga målet för oss alla, skulle jag tro, en värld utan gränser och utan vapen och krig. Vi ska sträva i den riktningen, men vara mycket klara över att vägen dit är lång. Mänsklighetens historia kantas tyvärr av krig och terror ofta kopplade till gränser, och ett antal grymma inbördeskrig pågår just nu i olika länder.
"Extrema" liberaler missionerar för en fri invandring, möjligen redan idag. Idédebattören Fredrik Segerfeldt skriver så här i en färsk debattartikel, där nyckelmeningen är denna: "Det mest effektiva vapnet i kampen mot den globala fattigdomen är migration. Låt utsatta människor flytta till Sverige och leva på existensminimum – genomsnittsafrikanen skulle få det fem gånger bättre här, och samtidigt minska fattigdomen i hemlandet genom att skicka massor av pengar till nära och kära."
Segerfeldt ger också tillsammans med en annan känd idédebattör, Johan Norberg, ut en färsk bok på samma tema, "därför behöver vi öppna gränser".
Även moderata ungdomsförbundet driver på i samma riktning, liksom givetvis Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Johan Hedin, vars glöd och övertygelse jag har stor respekt för, ersätter nu Fredrick Federley i riksdagen under dennes föräldraledighet, och är mycket tydlig med sin grundsyn: "Tror du på fri invandring? - Ja. Vem som helst ska kunna komma hit, men man ska försörja sig själv och självklart följa lagen."
Riksdagen debatterade Sveriges migrationspolitik igår. Johan uttryckte bl a tydligt att Sverige behöver invandring för att klara problemet med en åldrande befolkning. "Vi kommer att behöva precis varenda en som är beredd att flytta till vårt avlägsna land om vi ska klara välfärden i framtiden". Det ligger mycket i detta, men jag är mer förhoppningsfull om att det inte kommer att vara så svårt att välkomna människor till ett av världens rikaste länder om arbetskraftsbrist står för dörren.
Samtidigt som jag delar samma grundsyn, en värld utan gränser, vapen och krig, samt även står för en fortsatt öppen och generös migrationspolitik, så är jag övertygad om att Sverige inte ensamt kan gå alltför långt före länderna i vår omvärld i sina regelverk. Skulle detta ske samtidigt som arbetslösheten ökar och utan att integrationen klaras långt bättre än idag, är risken istället uppenbar att den idag migrationsvänliga folkopinionen kan riskera att svänga och kanske resultera i en väsentligt mer restriktiv politik.
För att förebygga en sådan utveckling är jag övertygad om att det behövs en sansad dialog om dessa viktiga frågor, inom ramen för en fortsatt generös politik. Detta kräver lite högre i tak i debatten, vilket även statssekreterare Jasenko Selimovic (hos Erik Ullenhag) anser. Därför skrev jag min Brännpunktsartikel, och reaktionen visar att takhöjden är begränsad.
Tillagt 8 dec 10.30: Ett annat exempel på ett regelverk som ändrats genom decennierna är kravet på försörjning vid anhöringinvandring eller ej, där Thomas Gur skriver klokt i SvD idag. Min poäng är alltså att det måste vara OK att diskutera hur regler ska vara utformade, utan att för den skull skruva upp tonläget i debatten något väldeliga. Vad som är rätt idag vad gäller försörjningskravet vet inte jag, men det är rimligt att föra en dialog kring detta, och där en faktor bland andra att beakta är hur praxis är i andra länder.
Tillagt 9 dec kl11.15: Förra "flyktingombudsmannen" Merith Wager har en intressant och kanske lite kontroversiell blogg, men där hon ger klara besked om varför hon driver den och utifrån vilka grunder. Hon kommenterar dialogen mellan mig och Johan Hedin i ett inlägg.