Varför håller du inte tyst, Staffan?
Naturligtvis frågar mig många centerpartister det. Varför låter du inte den brett förankrade partilinjen få genomslag utan några interna ifrågasättanden, varför sticker du ibland in käppar i hjulet så att stora opinionsframgångar svårare kan vinnas genom att ta bort id-kraven, vara enda EU-land som fortsatt medger snabb familjeåterförening, låta arbetsgivare fritt rekrytera till enklare jobb utan arbetsmarknadsprövning, korta tiden till svenskt medborgarskap ytterligare och utreda om alla som fötts i Sverige ska ges svenskt medborgarskap.
Jo, svaret ligger ju i hur jag ställer frågan. Den politiken skulle ju förstärka signaleffekterna och viljan hos de på flykt som tar sig till EU att välja Sverige.
Klarar Sverige att på ett rimligt sätt klara det ökande antal asylsökande som denna politik skulle medföra, särskilt om flyktingströmmarna åter skulle öka?
Jag vet att Centersvaret är javisst, om bara alla våra goda förslag till lägre bidrag och bättre integration och fler i arbete kan förverkligas. Tyvärr kan det ta tid innan de förverkligas, och gör de verkligen att Sverige klarar att integrera fortsatt stora antal asylsökande hit?
Det är naturligtvis mycket tungt för mig att upplevas som en krångelpelle som skadar mitt parti genom att ifrågasätta den partilinje som ska lyfta partiet.
Jag är ju centerpartist sedan jag blev vuxen och är ju så tillfreds med vår politik, och med vår partiledare, på snart sagt alla andra politiska sakområden än just detta.
Men asyl- och migrationsfrågorna är nu och framöver en stor och dominerande fråga i vårt land. Jag befarar att den politik jag redovisat bromsar Centerpartiets väg uppåt i opinionen. Och jag menar att de utmaningar och problem som Sverige står inför är större än de flesta ännu inser.
Därför, med den analysen, kan jag inte vara tyst. Jag vill ge mitt bästa för Sverige, och för mitt socialliberala parti. Just nu innebär det att varna för situationens allvar och föra fram min analys och mina åtgärdsförslag.
Sådan kan demokratin vara ibland, att någons övertygelse gör att man blir en krångelpelle. Jag förstår irritationen och ilskan över det och det är verkligen inte roligt alls för mig heller. Men som jag ser det har jag inget val. Jag kan inte hålla tyst.
I DN debatt igår beskrev Mikael Sandström (M) de stora och växande utmaningar och problem som Sverige står mitt i, och jag delar den analysen. Den leder mig till slutsatsen att Sverige tyvärr inte mäktar med att ligga så långt före övriga EU-länder i våra asylregler som vi har gjort, och t o m att vi nog måste bli snarare mer restriktiva än övriga EU-länder en tid.
Övertyga mig gärna om motsatsen.
Naturligtvis frågar mig många centerpartister det. Varför låter du inte den brett förankrade partilinjen få genomslag utan några interna ifrågasättanden, varför sticker du ibland in käppar i hjulet så att stora opinionsframgångar svårare kan vinnas genom att ta bort id-kraven, vara enda EU-land som fortsatt medger snabb familjeåterförening, låta arbetsgivare fritt rekrytera till enklare jobb utan arbetsmarknadsprövning, korta tiden till svenskt medborgarskap ytterligare och utreda om alla som fötts i Sverige ska ges svenskt medborgarskap.
Jo, svaret ligger ju i hur jag ställer frågan. Den politiken skulle ju förstärka signaleffekterna och viljan hos de på flykt som tar sig till EU att välja Sverige.
Klarar Sverige att på ett rimligt sätt klara det ökande antal asylsökande som denna politik skulle medföra, särskilt om flyktingströmmarna åter skulle öka?
Jag vet att Centersvaret är javisst, om bara alla våra goda förslag till lägre bidrag och bättre integration och fler i arbete kan förverkligas. Tyvärr kan det ta tid innan de förverkligas, och gör de verkligen att Sverige klarar att integrera fortsatt stora antal asylsökande hit?
Det är naturligtvis mycket tungt för mig att upplevas som en krångelpelle som skadar mitt parti genom att ifrågasätta den partilinje som ska lyfta partiet.
Jag är ju centerpartist sedan jag blev vuxen och är ju så tillfreds med vår politik, och med vår partiledare, på snart sagt alla andra politiska sakområden än just detta.
Men asyl- och migrationsfrågorna är nu och framöver en stor och dominerande fråga i vårt land. Jag befarar att den politik jag redovisat bromsar Centerpartiets väg uppåt i opinionen. Och jag menar att de utmaningar och problem som Sverige står inför är större än de flesta ännu inser.
Därför, med den analysen, kan jag inte vara tyst. Jag vill ge mitt bästa för Sverige, och för mitt socialliberala parti. Just nu innebär det att varna för situationens allvar och föra fram min analys och mina åtgärdsförslag.
Sådan kan demokratin vara ibland, att någons övertygelse gör att man blir en krångelpelle. Jag förstår irritationen och ilskan över det och det är verkligen inte roligt alls för mig heller. Men som jag ser det har jag inget val. Jag kan inte hålla tyst.
I DN debatt igår beskrev Mikael Sandström (M) de stora och växande utmaningar och problem som Sverige står mitt i, och jag delar den analysen. Den leder mig till slutsatsen att Sverige tyvärr inte mäktar med att ligga så långt före övriga EU-länder i våra asylregler som vi har gjort, och t o m att vi nog måste bli snarare mer restriktiva än övriga EU-länder en tid.
Övertyga mig gärna om motsatsen.
