Bra om vargar av Lena Ek!

Efter underlag från forskare har Naturvårdsverket redovisat hur många vargar som under olika förutsättningar behövs i Sverige för att upprätthålla en livskraftigt vargstam.

Idag torde det finnas kanske 300 vargar på väg mot betydligt fler, vilket föranleder oro och bekymmer för befolkning och gröna näringar i t ex Värmland, Bergslagen och Dalarna.

Naturvårdsverket nämner antalet 380, men redovisar också i materielet följande:

"Om den svenska vargstammen ska bestå av 180 vargar krävs betydligt högre invandringstakt än hittills och kontinuerligt fortsatta aktiva åtgärder för genetisk förstärkning".

Miljöminister Lena Ek är en kraftfull och tydlig politiker och uttalade snabbt sin och alliansens ambition att inrikta målsättningen på det lägre alternativet.

Centerpartiets vice ordförande Anders W Jonsson har understrukit Centerpartiets utgångspunkter i denna fråga.

Naturskyddsföreningen och rovdjursföreningen är upprörda och skickar genast brev till EU att man ska gå emot Sveriges möjlighet att bestämma i denna fråga.

Jag anser att denna fråga i första hand är en fråga för Sverige och för dem som bor i de vargtäta områdena. Egentligen är ju vargens naturliga livsrum i mycket Norrlands inland, men det kommer i konflikt med rennäringen och därför finns vargstammen främst i mellansverige.

Det är utmärkt att Lena Ek så tydligt sätter ner foten för regeringens räkning, och jag ser hennes besked som en rejäl framgång för Centerpartiet i denna viktiga fråga, och det visar vilken modig och stark politiker som Lena Ek är! Visst ska det finnas varg i Sverige, men i begränsad omfattning så att landsbygdsbefolkningens tillgång till skog och mark för sig själva och sina näringar inte inskränks i alltför hög grad.





 

Kommersialiserad bärplockning och allemansrätten

Jag har i några bloginlägg följt och diskuterat den kommersiella bärplockningen i våra skogar, som vuxit till oanade proportioner.

Idag skriver jag i Expressen om detta och menar att regeringsformens formulering att "alla" (i hela världen?) har rätt att kommersiellt (?) plocka bär i Sveriges skogar behöver diskuteras.

Frågan är het och känslig, jag vet, och flera medier har hört av sig. Östnytt (SVT) intervjuade liksom TV4 riks. Jag har också fått redovisa mitt resonemang i P4 Extra och i TV4 News.

allemansrätt, bärplockning och även stöld i Mehedeby.

(tillagt 21 juli: här en länk från förra året, som ledde till att Bergviks skog, Tierps kommun och Polisen i år i ett info brev på flera språk bjöd in till två lägerplatser längs skogsvägar)

ATL skriver om Mehedeby i norra Uppland som "invaderas" av flera 100-tals bärplockare från Bulgarien. Även SVT Gävledala rapporterar om 400-600 från andra EU-länder som anlänt till skogarna i Söderhamn. Natalia säger att det är svårt att flytta varje dag, det finns inga bär, de har inga pengar, bensinen är slut. Arbetarbladet skriver också, liksom UNT.

Från ATLs artikel:
"I slutet av veckan hölls ett möte mellan kommunen, polisen och skogsbolaget Stora Enso, som upplåtit lägerplats, sedan det kommit långt fler plockare än någon hade räknat med.
Tillsammans ska parterna nu försöka få plockarna att samlas i lägren där kommunen ordnat med sopcontainrar, eldstäder och bajamajor."

"Örjan Brodin, närpolischef i Tierp,  säger att vissa ortsbor uttryckt oro, men att inga brott inrapporterats kring plockarna.
De man hittills pratat med är alla bulgarer och eftersom de är EU-medborgare har de all rätt att vara här, betonar han."

Jag känner lantbrukare i området som är djupt oroade. Visst har bulgarer rätt att resa inom EU. Visst har Sverige en allemansrätt som väl gäller alla som är i och besöker Sverige.

Men! Allemansrätten måste respekteras och utnyttjas med omdöme. Både av svenskar och de som befinner sig i Sverige.

Rimligen får man inte slå upp läger längs skogsvägar och etablera dem för många nätter utan markägarens tillstånd. Rimligen måste om tillfälliga lägerplatser med markägarens och kommunens tillstånd etableras detta ske med beaktande av de regelverk som finns med krav på god sanitet och upprätthållande av ordning och reda. Rimligen måste kommunala beslut om detta ske enligt sedvanlig praxis.

Det torde väl också åvila bäruppköparna ett ansvar för att organisera bärplockarnas vistelse. Om människor från Bulgarien reser till Sverige för att med stöd av allemansrätten plocka bär, och sedan hittar för lite och pengarna tar slut, kan läget snabbt bli desperat.

Om det uppkommer störningar med anledning av att tillfälliga provisoriska "campingplatser" plötsligt etableras, och detta drabbar t ex ortsbefolkningen på olika sätt, t ex genom oro och risk för stölder, vem bär då ansvaret?

Den upplåtande markägaren? Kommunen? Polisen? Bäruppköparen?  Eller bär ingen ansvaret?

I Mehedeby har nu en dieselstöld skett på ett lantbruk, och lantbrukare vågar inte lämna sina gårdar.

Det behövs  en debatt om allemansrätten och dess gränser, och om Sveriges allemansrätt i framtiden kan tillämpas på samma sätt som idag - vilket skiljer sig från andra EU-länders - med anledning av ett alltmer oorganiserat utnyttjande av den genom t ex bärplockning. Samt om hur bärplockandet måste organiseras i ordnade former, eller ej...

Är verksamheten idag organiserad eller ej? Här informationsbrev från två skogsbolag, Polisen och Tierps kommun, på olika språk. DN skriver också om den organiserade bärplockningen i Sveriges skogar, liksom även Hela Hälsingland. I Folkbladet i Västerbotten diskuteras allemansrättens gränser. Även DN uppmärksammar faktiskt denna landsbygdsporblematik i en purfärsk ledare. Och Arbetarebladet, igen.
TV4 har idag (16/7) toppat sin 19-sändning med detta, och även sänt regionalt.

Idag 17 juli har kommunen haft ett välbesökt infomöte i Mehedeby.

En skogsvårdslag också i jordbruket med krav på max produktion?

Jag skrev igår ett blogginlägg om DNs artikelserie om skogsvårdslagen av Maciej Zaremba och om vår motion från 2009 om en lite friare skogsvårdslag.     

Idag skriver jag i  ATL ett debattinlägg på samma tema, grundat på motionen. Debattartikeln torde inte läggas ut på nätet, så ni hittar den här nedan.

Det är trots allt lite märkligt att staten pekar med hela handen i hur skogsbrukaren ska sköta sin skog - max avkastning - medan man i jordbruket pekar lika bestämt med andra handen - lägre avkastande ekoproduktion - genom uppställda politiska mål och generösa ersättningar.

Debattartikel i Dagens ATL:

Sverige sätter äganderätten högt och tror på ett liberalt samhälle där de enskilda individerna ges stor frihet att själva ta ansvar för att förvalta sin egendom. Detta säkerställer engagemang, ansvar och mångfald och leder till att olika sätt att t.ex. bedriva företagande som jordbruk och skogsbruk prövas mot varandra vilket garanterar utveckling och ständig förbättring.

Ändå agerar staten motsägelsefullt inom de gröna näringarna. Staten gynnar extensivare ”ekologiskt jordbruk”, men förbjuder extensivare ”ekologiskt skogsbruk”. Märkligt, men sant.

Det är mycket intressant att analysera skillnaden mellan hur staten behandlar den enskildes äganderätt till sin jord respektive skog. Grundregeln borde ju vara att den som äger sin mark själv avgör hur den ska användas och brukas.

Inom jordbruket styr staten mycket med morötter. Vill man bruka jorden extensivare med runt 40 procents lägre avkastning utan insatser av t.ex. handelsgödsel och med mycket arealkrävande gröngödslingsgrödor är det grönt ljus. Staten t.o.m. uppmuntrar markägare och brukare till mer lågavkastande ekoproduktion genom statligt uppställda mål för produktionsteknik och för offentlig upphandling,samt genom frikostig statlig rådgivning utan kostnad och genom betydande andra statliga bidrag.

Inom skogsbruket är den enskildes äganderätt mera begränsad och kringränd.

Är detta rimligt? Om samhället i övrigt tror på marknadsekonomi och frihet under ansvar och på äganderätten och på en mångfald i företagandet så borde väl detta gälla även för brukandet av jord och skog?

Vad är då orsaken till att staten pekar med hela handen i en riktning vad gäller skogsbruket – effektiv och uthållig produktion – och i en helt annan riktning i jordbruket – mer extensiv och ekologisk produktion.

I korthet ligger nog mycket av förklaringen i att staten velat säkerställa en hög och uthållig produktion av virkesråvara till skogsindustrin, där efterfrågan alltid varit hög. Och staten har inte litat till marknadskrafterna utan har i lag detaljreglerat hur ett intensivt skogsbruk måste bedrivas. Det är svårt att se varför inte lagen kunde ge en större frihet åt markägarna så att det fåtal som vill bedriva ett mer ”ekologiskt eller naturligt” skogsbruk också skulle få göra det på sin egen ägandes skog. Den produktionsminskning som skulle kunna bli fallet torde vara rätt försumbar och mångfalden skulle ju öka.

Inom jordbruket närmar sig nu en situation liknande den som skogsbruket varit i i alla tider, dvs. en hög och uthållig efterfrågan på mat och energi. Jag är övertygad om att grundfundamenten i marknadsekonomin, äganderätten och en fri handel, kommer att leda till ett ökat utbud av mat och energi när efterfrågan och därmed priset stiger. Däremot bör staten stimulera en sådan utveckling genom tydliga nya politiska mål, genom att ta fram en livsmedelsstrategi och genom att kraftsamla olika aktörers insatser i en gemensam riktning. Inte genom en "jordvårdslag" med krav på max avkastning.

Staffan Danielsson

riksdagsledamot (C)

En liberalare skogsvårdslag?

Dagens Nyheters Maciej Zaremba har i flera artiklar diskuterat skogsbruk och skogsbrukslag. I den senaste gör han en uppföljning av synpunkter och reaktioner, och uppmärksammar då min och Annie Johanssons motion i frågan från 2009.

Vi jämför där statens helt motsägelsefulla agerande vad gäller sina krav på skogsbruket - där man kräver maximal avkastning och anvisar hur skogen ska skötas - och på jordbruket - där man med piskor och morötter vill att så många som möjligt ska sänka avkastningen med ca 40 procent genom att välja "ekologiskt jordbruk".

Tror man på värdet av marknadsekonomi och äganderätt och på friheten att själv avgöra hur ens skogsbruk ska bedrivas inom rimliga samhällsramar vore det inte orimligt att ge skogsägarna lite större frihet att själva avgöra hur man vill bedriva sitt skogsbruk. Det är säkert så att att en liten del skulle vilja bedriva skogsbruket i mer "ekologiska former" med inslag av "plockhuggning"/kontinuitetsskogsbruk. Eftersom effektiviteten och lönsamheten är betydligt högre i ett skogsbruk med slutavverkning/trakthyggesbruk så kommer - liksom i jordbruket.. - detta ändå att vara den helt dominerande metoden.

Mångfalden i skogsbruket torde dock kunna öka i viss omfattning vilket stämmer väl överens med givna samhällsmål.

Däremot räcker det alldeles utmärkt med dagens regler att skogsägaren anmäler slutavverkning, att kräva statligt tillstånd för att bedriva sitt skogsbruk vore ytterst märkligt och byråkratiskt.

Förslag från MP att införa statliga bidrag om man inte slutavverkar är också mycket märkliga. OK att man friare kan välja en sådan teknik, men varför skulle staten aktivt uppmuntra detta genom nya bidrag?  Vill MP alltså att också skogsbruket ska närma sig jordbrukets stödsystem och bidrag?

Vargfrågan - jag efterlyser ömsesidig respekt!

Vargjaktdiskussionen och dess stora laddningar är intressant. Natur- och miljöintresserade människor i stora städer omfamnar gärna naturen på håll och vill ha den så pastoral och ursprunglig som möjligt. Ingen handelsgödsel och inga "djurfabriker" (stora lantbruksföretag), inga kalhyggen och inga strandtomter, inga dieselbilar men mycket tågräls, mindre nötkreatur ("de släpper ut gaser") men mer betade hagmarker som på 1700-talet, mycket fritidsboende men mindre fastboende, mindre jakt och viltkött som människoföda från skogarna och mycket fler vargar och björnar...

Vart och ett av exemplen ovan är intressanta att diskutera djupare, och jag har kommenterat en del tidigare här på bloggen.

Men vad handlar detta djupare om?

Är det någon form av dåligt samvete för att man själv bor mitt i "asfalt och betong" som gör att landsbygden istället ska vara så naturnära och opåverkad av människan som möjligt? Är idealbilden alltfler naturreservat och alltfler människor i alltfler stora städer? Handlar det till dels om en okunskap om hur det är att idag leva på och söka utveckla även landsbygden så att människor kan bo kvar och finna utkomst där? Handlar det om att gångna generationers (våra förfäders och förmödrars) lärdomar och erfarenheter av hur man klarar utmaningarna "mitt i naturen" sedan tusentals år - genom jakt, åkerbruk och boskapsskötsel - inte längre överförs till dagens generationer?

Jag betvivlar inte och har stor respekt för det stora natur- och miljöengagemanget som kommer fram i vargdiskussionen, och även jag uppskattar i hög grad pastorala och "orörda" naturmiljöer.

Men jag vill också ha levande landsbygder i vårt land där människor kan bo och verka, och dit stadsbefolkningen kan ansluta på sin fritid i ett ömsesidigt intresse. Jag tror inte på "Naturparkskonceptet" annat än i vissa områden utan det gäller att hitta en rimlig avvägning mellan människans användande av och förekomst i naturen och hur man samtidigt kan ta rimliga hänsyn till växt- och djurlivet i övrigt.

Därför tror jag inte på att lämna sekler och millennier av boskapsskötsel, jakt och "viltvård" i konkurrens med främst olika rovdjur och återgå till att naturen så långt möjligt ska sköta sig själv utan människans inblandning. Det gäller istället att kombinera en balans mellan människan som en del i ekosystemet och med detta i sin helhet.

Vad gäller antalet vargar och björnar behöver alltså människan reglera deras utbredning genom en ansvarsfull jakt, och nivån på rovdjursstammarna och deras utbredning över landet bör avgöras i demokratisk ordning men med stor lyhördhet och delaktighet för människornas synpunkter i de områden som berörs.

Mot den bakgrunden är den ömsesidiga misstron som delvis förekommer mellan engagerade miljöintresserade landsbygdsbor å ena sidan, och engagerade och miljöintresserade stadsbor å andra sidan, mycket beklaglig. Här behövs mötesplatser och respektfulla diskussioner och här har politiska partier samt både landsbygds- och miljöorganisationer ett stort ansvar.

Centerpartiet med sitt miljöengagemang för både landsbygd och stad, och med sina djupa kunskaper, har en nyckelroll för att förena människor oavsett var de bor till en hygglig samsyn i resurshushållnings- och miljöfrågor. Det må handla om energipolitiken, utvecklingen av landsbygd och städer eller hur jakt ska bedrivas eller ej.

Jag slutar med att länka till några bloggar (människor) som utifrån olika synsätt och erfarenheter har diskuterat vargjakten de senaste dagarna; Gunilla Hjelm, Sanna Rayman (SvD), Magnus Andersson (Newsmill), Scaber Nestor, Daniel Åhs Karlsson, Henrik Lindgren.

Läs även andra bloggares åsikter om varg, vargjakt, landsbygd, politik, centerpartiet, lrf, muf, cuf, östergötland,

Unga storstadsmoderater mot vargjakt utanför Stockholm

Det råder en allmän samsyn om att det ska finnas vargar och björn m fl rovdjur i Sverige. Frågan är var de ska finnas och hur många de ska få bli.

Rovdjur lever på att döda och äta upp andra djur, och varje varg och vargfamilj dödat alltså älgar och älgkalvar, rådjur och rådjurskid. Ibland attackerar de också får och hundar. För dessa bytesdjur är döden ofta skräckfylld och plågsam, men sådan är naturen.

Människan är också ett "rovdjur" och har alltid jagat och vartefter också hållit egna husdjur, för att erhålla mjölk och kött med mera. När de stora rovdjuren minskat har människan kunnat äta mer kött från vilt betande älgar och rådjur och hjortar med mera.

"Stureplansmoderaterna" genom MUFs ordförande Niklas Wykman tar nu helt avstånd från regeringens beslut (politikerbloggen, SvD) att öppna för en begränsad vargjakt i de bygder där det finns flest vargar och där det finns en betydande oro bland människorna på landsbygden.

Jag stöder däremot beslutet, och att regeringen visat kraft och mod genom att agera, vilket jag menar var nödvändigt.

Jag bor nära Linköping och vi har en varggrop i en skogsbacke, och nästan muntlig tradition om när den sista vargen sågs i senare delen av 1800-talet. Det sågs då som en välgärning av dåtidens människor, det blev lättare att utnyttja åkrar och betesmarker för nötkreatur och får i den kamp för att överleva och få fram mat som då gjorde att en betydande del av Sveriges befolkning utvandrade till USA.

Sedan dess har stora städer vuxit fram bl a "där stora floder flyta fram" och huvuddelen av Sveriges befolkning bor nu i städer och orter. En liten men växande andel väljer att inte äta kött (helt OK, men ska vara frivilligt) och många förespråkar att vargen rätt fritt ska få sprida sig över Sverige. Det är lätt att leva med varg i skogarna hävdar många som bor i städerna, medan opinionen är mycket mera splittrad där vargen faktiskt finns och växer till.

Även jag brukar skämta och säga att det är bra med många vargar i Sverige, så länge de håller sig ifrån min socken...Visst vore det en ökad mångfald av djurarter här i Bankekind om en ny art, vargen, (eller två, med björnen) skulle etablera sig i skogarna här. Samtidigt skulle bestånden av hare, rådjur, hjort och älg mycket kraftigt decimeras och man skulle nog ändå tänka sig för innan man gick ut i skogen med barn och hund.

Vargens naturliga biotoper är väl ändå de djupare skogarna och bergstrakterna i främst norra Sverige. Eftersom det bedrivs en renskötsel i delar av området där som kraftigt försvåras med varg i närheten finns det knappast varg där som istället etablerar sig längre söderut.

Att vargens utbredning behöver begränsas och att den alltså måste få jagas, råder det sannolikt stor samsyn om. Knäckfrågan är istället hur stor vargstam som ska tillåtas, och när vargjakt i mycket reglerade former ska börja tillåtas.

Vargstammen är nu större än det mål på 200 vargar som har satts upp, och i de bygder där det finns flest vargar kräver enligt min uppfattning en fortsatt hygglig acceptans för vargen att den får börja jagas och inte expandera ännu mer.

Om detta tycker storstadsbon Niklas Wykman inte, och han lägger hela moderata ungdomsförbundets tyngd i att nu kritisera regeringens beslut att tillåta en begränsad och strängt reglerad jakt.

Jag är glad över att vi har ett växande centerparti även i Stockholm och vid Stureplan, och jag hoppas och tror att det till skillnad från de unga moderaterna har en förståelse för att det i de bygder där det finns mest vargar faktiskt finns ett behov av att en strängt reglerad jakt.

Centerpartiet är det borgerliga miljöpartiet för både stad och land, och vi arbetar hårt för resurshushållning och biologisk mångfald. Människan behöver använda åkrar och betesmarker för växt- och djurproduktion, och behöver även använda skogarnas vilttillgång genom en väl skött jakt, med traditioner sedan årtusenden.

AB,DN,Jinges blogg, newsmill
Läs även andra bloggares åsikter om varg, vargjakt, muf, moderaterna, centerpartiet, politik, riksdagen, regeringen, niklas wykman, magnus andersson

liberalisera skogsvårdslagen!

Liberalisera skogsvårdslagen!

Förslag till beslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att liberalisera skogsvårdslagen

Motivering

Sverige är en demokrati som sätter äganderätten högt och som tror på ett liberalt samhälle där de enskilda individerna ges en stor frihet att inom ramen för samhällets lagar själva ta ansvar för att förvalta sin egendom. Detta säkerställer engagemang, ansvar och mångfald och leder till att olika sätt att t ex bedriva företagande som jordbruk och skogsbruk prövas mot varandra vilket garanterar utveckling och ständig förbättring.

Ändå agerar staten motsägelsefullt inom de gröna näringarna. Staten gynnar extensivare ”ekologiskt jordbruk”, men förbjuder extensivare ”ekologiskt skogsbruk”. Märkligt, men sant.

Det är mycket intressant att analysera skillnaden mellan hur staten behandlar den enskildes äganderätt till sin jord respektive skog. Grundregeln borde ju vara att den som äger sin mark själv avgör hur den ska användas och brukas.

Detta gäller i hygglig utsträckning inom jordbruket så länge man inte vill omföra åkermarken till skogsmark, detta torde kräva tillstånd. Men vill man bruka jorden extensivare utan insatser av t ex handelsgödsel och med mycket arealkrävande gröngödslingsgrödor är det grönt ljus. Staten t o m uppmuntrar markägare och brukare till mer lågavkastande produktion genom frikostig statlig rådgivning utan kostnad och genom betydande statliga bidrag. Den enskilde markägaren avgör dock själv hur han eller hon vill bedriva sitt jordbruk, staten nöjer sig med att rekommendera och stödja odlingssystem som ger lägre avkastning enligt mer ekologiska metoder och som inriktar sig på animalieproduktion.

Inom skogsbruket är den enskildes äganderätt mycket mera begränsad och kringränd. Många är de skogsägare som under decennier och sekel kämpat för att få bedriva skogsbruk på sin egen ägandes mark så som man själv vill. Harald Holmberg i Lycksele vill t ex nu avverka sin skog genom plockhuggning och inte genom kalavverkning. Han vill bevara en olikåldrig skog och fågellivet. Skogsstyrelsen hänvisar till skogsvårdslagen och både länsrätt och kammarrätt förbjuder Harald att avverka och föryngra sin egen ägandes skog så som han själv vill, utan han ska istället tvingas följa skogsstyrelsens detaljerade anvisningar.

Han måste kalavverka, och gör han inte det väntar mycket dryga efterräkningar genom stora bötesbelopp och kanske fängelse.

Sammalunda behandlas den skogsägare som t ex vill bedriva ett "ekologiskt skogsbruk" med "naturliga" brukningsmetoder utan t ex röjning eller gallring och med självföryngring istället för plantering. Staten har genom sin skogsvårdslag alltså kriminaliserat den som så vill använda sin egen skog, och dömer ut kännbara straff till den som tycker annorlunda än staten om hur den ägda skogsmarken ska brukas.

Staffan Danielssons egen far ville på 1960-talet behålla en del ek- och lövinslag i sitt skogsbruk, men ålades av staten att plantera granskog. Idag är förhållandet det motsatta, nu ställs istället krav på lövskogsinblandning! Enbart detta exempel – att staten tycker diametralt olika med bara några decenniers mellanrum - visar solklart på det principiellt tvivelaktiga i att staten ska besluta för alla skogsägares räkning precis hur de ska förvalta sin skog. Detta ger snarare enfald än mångfald.

Äganderätten till marken finns på papperet hos skogsägaren, men det är staten som i detalj bestämmer hur skogsskötseln ska bedrivas, vilket alltså i hög grad inskränker skogsägarens äganderätt och näringsfrihet.

Är detta rimligt? Om samhället i övrigt tror på marknadsekonomi och frihet under ansvar och på äganderätten och på en mångfald i företagandet så borde väl detta gälla även för brukandet av jord och skog?

Vad är då orsaken till att staten i så hög grad tar över äganderätten i skogsbruket, och i så hög grad genom stimulanser vill påverka hur jordbruket ska bedrivas?

Och vad är orsaken till att staten pekar med hela handen i en riktning vad gäller skogsbruket - effektiv och uthållig produktion - och i en helt annan riktning i jordbruket – mer extensiv och ekologisk produktion.

I korthet ligger nog mycket av förklaringen i att staten velat säkerställa en hög och uthållig produktion av virkesråvara till skogsindustrin, där efterfrågan alltid varit hög. Och staten har inte litat till marknadskrafterna utan har i lag detaljreglerat hur ett intensivt skogsbruk måste bedrivas. Omloppstiden för skog är ju också ett antal decennier.

Inom jordbruket däremot har det under något sekel funnits ett överskott på mat på marknaden, den köpkraftiga efterfrågan har understigit tillgången. Därför har staten istället ägnat sig åt att begränsa jordbruksproduktionen med olika stimulanser; allt ifrån trädesbidrag och åläggande att inte odla mark till bidrag för att odla med mer ekologiska metoder.

Inom skogsbruket är efterfrågan fortsatt hög på virkesråvara till trä- och pappersändamål samt i växande grad till energi i olika former. Detta torde enligt vår uppfattning leda till att skogsmarken i allt väsentligt används till en hög och uthållig produktion av timmer och massa- och energived alldeles oavsett skogsvårdslagens utformning. Vi har svårt att se varför inte lagen borde ses över och ge en större frihet åt markägarna så att det fåtal som vill bedriva ett mer "ekologiskt eller naturligt" skogsbruk också skulle få göra det på sin egen ägandes skog.

Inom jordbruket närmar sig nu en situation liknande den som skogsbruket varit i i alla tider, dvs en hög och uthållig efterfrågan på mat och energi. Vi menar inte att en "jordvårdslag" likt i skogen nu skulle införas som i detalj skulle säkerställa att åkermarken används för en hög och uthållig produktion av mat och energi. Nej, vi är övertygad om att grundfundamenten i marknadsekonomin, äganderätten och en fri handel, kommer att leda till ett ökat utbud av mat och energi när efterfrågan och därmed priset stiger.

Vi föreslår mot denna bakgrund att riksdagen ger regeringen tillkänna att den bör utreda och återkomma med förslag om en liberalare skogsvårdslag i enlighet med vår motion.

Staffan Danielsson (C)

Annie Johansson (C)

Läs även andra bloggares åsikter om jordbruk, skogsbruk, skogsvårdslag, politik, centerpartiet, ekologiskt jordbruk, ekologiskt skogsbruk, regeringen, riksdagen, skogsstyrelsen, jordbruksverket

Ekologiskt jordbruk -javisst,ekologiskt skogsbruk - förbjudet

Innan jag går djupare in i dessa "ekologiska begrepp" vill jag klargöra min tveksamhet mot att enskilda metoder för jord- och skogsbruk etiketteras som "ekologiska" respektive - antar jag - "icke ekologiska". Ekologi är läran om samspelet i naturen och dessa samspel torde finnas oavsett om man t ex bekämpar ogräs med biologiska eller kemiska bekämpningsmedel, eller om man bearbetar jorden mycket eller lite med redskap efter dieseldrivna traktorer.

Nåväl, det är mycket intressant att analysera skillnaden mellan hur staten behandlar den enskildes äganderätt till sin jord respektive skog. Grundregeln borde ju vara att den som äger sin mark själv avgör hur den ska användas och brukas.

Detta gäller i hygglig utsträckning inom jordbruket så länge man inte vill omföra åkermarken till skogsmark, detta torde kräva tillstånd. Men vill man bruka jorden extensivt utan insatser av t ex handelsgödsel och med mycket arealkrävande gröngödslingsgrödor är det grönt ljus. Staten t o m uppmuntrar markägarna till mer lågavkastande produktion genom frikostig statlig rådgivning utan kostnad och genom betydande statliga bidrag till den extensivare produktionen. Den enskilde markägaren avgör dock själv hur han eller hon vill bedriva sitt jordbruk, staten nöjer sig med att rekommendera och stödja odlingssystem som är animalietunga och ger lägre avkastning.

Inom skogsbruket är den enskildes äganderätt mycket mera begränsad och kringränd. Många är de skogsägare som under decennier och sekel kämpat för att få bedriva skogsbruk på sin egen ägandes mark så som man själv vill. Harald Holmberg i Lycksele vill t ex nu avverka sin skog genom plockhuggning och inte genom kalavverkning. Han vill bevara en olikåldrig skog och fågellivet. Skogsstyrelsen hänvisar till skogsvårdslagen och länsrätten förbjuder Harald att avverka sin egen ägandes skog så som han själv vill..., ham måste kalavverka.

Sammalunda behandlas den skogsägare som t ex vill bedriva ett "ekologiskt skogsbruk" med "naturliga" brukningsmetoder utan t ex röjning eller gallring och med självföryngring istället för plantering. Staten har genom sin skogsvårdslag kriminaliserat den som så vill använda sin egen skog, och dömer ut kännbara straff till den som tycker annorlunda än staten om hur den ägda skogsmarken ska brukas.

Min egen far ville på 1960-talet behålla en del ek- och lövinslag i sitt skogsbruk, men ålades av staten att plantera granskog. Idag är förhållandet snarare det motsatta, den stora likheten är att det är staten då och nu bestämmer hur skogsägaren ska bedriva sitt skogsbruk. Äganderätten till marken finns hos skogsägaren, men det är staten som i detalj bestämmer hur skogsskötseln ska bedrivas. Har skogsägaren en annan uppfattning så bestämmer staten.

Är detta egentligen rimligt? Om vi i övrigt tror på marknadsekonomi och frihet under ansvar och på äganderätten så borde väl detta gälla även för brukandet av jord och skog?

Vad är då orsaken till att staten i så hög grad tar över äganderätten i skogsbruket, och i så hög grad genom stimulanser vill påverka hur jordbruket ska bedrivas?

Och vad är orsaken till att staten pekar med hela handen i en riktning vad gäller skogsbruket - effektiv och uthållig produktion - och i en helt annan riktning i jordbruket - extensiv och mer lågavkastande produktion.

I korthet ligger nog mycket av förklaringen i att staten velat säkerställa en hög och uthållig produktion av virkesråvara till skogsindustrin, där efterfrågan alltid varit hög. Och staten har inte litat till marknadskrafterna utan har i lag detaljreglerat hur ett intensivt skogsbruk måste bedrivas. Äganderätten har i hög grad begränsats, staten bestämmer.

Inom jordbruket däremot har det under något sekel funnits ett överskott på mat på marknaden, den köpkraftiga efterfrågan har understigit tillgången. Därför har staten istället ägnat sig åt att begränsa jordbruksproduktionen med olika stimulanser; allt ifrån trädesbidrag och åläggande att inte odla mark till bidrag för att odla med mer lågavkastande metoder.

Inom skogsbruket är efterfrågan fortsatt hög på virkesråvara till trä- och pappersändamål samt i växande grad till energi i olika former. Detta torde enligt min uppfattning leda till att skogsmarken i allt väsentligt används till en hög och uthållig produktion av timmer och massa- och energived alldeles oavsett skogsvårdslagen utformning. Jag har svårt att se varför inte lagen borde ses över och ge en större frihet åt markägarna så att de som vill bedriva ett mer "ekologiskt eller naturligt" skogsbruk också skulle få göra det på sin egen ägandes skog.

Inom jordbruket närmar sig nu en situation liknande den som skogsbruket varit i i alla tider, dvs en hög och uthållig efterfrågan på mat och energi. Jag menar inte att en "jordvårdslag" likt i skogen nu skulle införas som i detalj skulle säkerställa att åkermarken används för en hög och uthållig produktion av mat och energi. Nej, jag är övertygad om att grundfundamenten i marknadsekonomin, äganderätten och en fri handel, kommer att leda till ett ökat utbud av mat och energi när efterfrågan och därmed priset stiger.

Däremot är det tveksamt om staten i ett sådant läge kommer att vara lika inriktad på att med riktade stöd och riktad rådgivning fortsatt premiera en mer lågavkastande produktion.

Varför återkommer jag ibland till dessa frågeställningar? De är viktiga, de är aktuella och de kan påverka förutsättningarna för markägandet och -brukandet i framtiden, både av skogsmark och jordbruksmark.

Läs även andra bloggares åsikter om ekologiskt jordbruk, ekologiskt skogsbruk, jordbruk, skogsbruk, äganderätt, frihet, marknadsekonomi, politik, centerpartiet, miljöersättningar, eu