Jag har skrivit mycket om att den svenska livsmedelsproduktionen minskar och att Sverige nu importerar mest livsmedel i Europa, nära 50 %.
Denna utveckling är djup oroande och felaktig av många skäl; världens och Sveriges behov av livsmedel, att sluta kretsloppen i Sverige och behålla åkrar och betesmarker och biologisk mångfald, livsmedelssäkerheten vid kriser och katastrofer, jobb i levande landsbygd och i Sveriges 4:e största industrigren, vikten av ett gott djurskydd, mm.
LRF samlade förra veckan 600 bönder till ett stormöte i Jönköping, där landsbygdsministern och en från varje parti i hade en "löpsedelsutfrågning" med Ja och Nej-skyltar mm.
Jag anser som bekant att för att vända den negativa utvecklingen för den tunga och viktiga animalieproduktionen av mjölk, nötkött och griskött behöver en parlamentarisk livsmedelsberedning tillsättas, nya riksdagsmål för livsmedelsproduktionen beslutas, en bred kraftsamling göras med mera.
Landsbygdsminister Eskil Erlandsson ska - säkert efter hårda förhandlingar med M och finansministern - nu tillsätta en utredare för att får bort tillväxthinder och överväga möjligheter för att öka jordbrukets konkurrenskraft så att jordbruket att vända utvecklingen.
Någon livsmedelspolitisk strategi - som LRF och oppositionen vill ha - talas det för lite om, trots att även SLUs rektor och VDn för Stockholms environmental institute kräver en sådan bla på grund av klimatförändringar och ökad sårbarhet. Jag instämmer helt i deras analys.
I Jönköping deklarerade moderaternas ledande jordbrukspolitiker, v.ordf i Miljö- och jordbruksutskottet Bengt-Anders Johansson, att Sverige inte ska ha någon egen strategi för sitt jordbruk eller sin livsmedelsförsörjning, eller för den delen några mål för den heller. Om en sådan strategi behövs ska den utarbetas av alla 28 EU-länder gemensamt....
Ett häpnadsväckande och, tycker jag, sanslöst uttalande. Skulle Sverige alltså diskutera sina mål för jordbruk och livsmedelsproduktion med Polen, Kroatien och Grekland?? Eller är vår modernäring så oviktig att riksdagen varken ska ha några mål för den eller någon strategi för hur den ska utvecklas? Och ska alltså Sverige passivt åse hur livsmedelsproduktionen sjunker och ersätts av import, oavsett hur låg självförsörjningsgraden blir?
Tillsammans med det kända faktum att det var M och finansministern som drev igenom den våldsamma skattehöjningen för jordbruket på ca en halv miljard kronor genom att dieselskattens återföring till jordbruket, som Göran Persson och S införde 2004, nu tas bort, är det alldeles uppenbart vilka starka krafter som Centerpartiet brottas med i regeringen när vi kämpar för utveckling av jordbruk och landsbygd.
Tyvärr landade även landsbygdsministern fel när han tog avstånd från politiska mål för livsmedelsproduktionen. Jag vet att han syftar på "sovjetiska" planmål, och sådana vill ju inte heller jag ha. Men vi har idag målet att jordbruket ska vara konkurrenskraftigt, och vi borde växla upp det till att livsmedelsproduktionen i Sverige behöver öka rejält, av skäl enligt ovan!
Denna utveckling är djup oroande och felaktig av många skäl; världens och Sveriges behov av livsmedel, att sluta kretsloppen i Sverige och behålla åkrar och betesmarker och biologisk mångfald, livsmedelssäkerheten vid kriser och katastrofer, jobb i levande landsbygd och i Sveriges 4:e största industrigren, vikten av ett gott djurskydd, mm.
LRF samlade förra veckan 600 bönder till ett stormöte i Jönköping, där landsbygdsministern och en från varje parti i hade en "löpsedelsutfrågning" med Ja och Nej-skyltar mm.
Jag anser som bekant att för att vända den negativa utvecklingen för den tunga och viktiga animalieproduktionen av mjölk, nötkött och griskött behöver en parlamentarisk livsmedelsberedning tillsättas, nya riksdagsmål för livsmedelsproduktionen beslutas, en bred kraftsamling göras med mera.
Landsbygdsminister Eskil Erlandsson ska - säkert efter hårda förhandlingar med M och finansministern - nu tillsätta en utredare för att får bort tillväxthinder och överväga möjligheter för att öka jordbrukets konkurrenskraft så att jordbruket att vända utvecklingen.
Någon livsmedelspolitisk strategi - som LRF och oppositionen vill ha - talas det för lite om, trots att även SLUs rektor och VDn för Stockholms environmental institute kräver en sådan bla på grund av klimatförändringar och ökad sårbarhet. Jag instämmer helt i deras analys.
I Jönköping deklarerade moderaternas ledande jordbrukspolitiker, v.ordf i Miljö- och jordbruksutskottet Bengt-Anders Johansson, att Sverige inte ska ha någon egen strategi för sitt jordbruk eller sin livsmedelsförsörjning, eller för den delen några mål för den heller. Om en sådan strategi behövs ska den utarbetas av alla 28 EU-länder gemensamt....
Ett häpnadsväckande och, tycker jag, sanslöst uttalande. Skulle Sverige alltså diskutera sina mål för jordbruk och livsmedelsproduktion med Polen, Kroatien och Grekland?? Eller är vår modernäring så oviktig att riksdagen varken ska ha några mål för den eller någon strategi för hur den ska utvecklas? Och ska alltså Sverige passivt åse hur livsmedelsproduktionen sjunker och ersätts av import, oavsett hur låg självförsörjningsgraden blir?
Tillsammans med det kända faktum att det var M och finansministern som drev igenom den våldsamma skattehöjningen för jordbruket på ca en halv miljard kronor genom att dieselskattens återföring till jordbruket, som Göran Persson och S införde 2004, nu tas bort, är det alldeles uppenbart vilka starka krafter som Centerpartiet brottas med i regeringen när vi kämpar för utveckling av jordbruk och landsbygd.
Tyvärr landade även landsbygdsministern fel när han tog avstånd från politiska mål för livsmedelsproduktionen. Jag vet att han syftar på "sovjetiska" planmål, och sådana vill ju inte heller jag ha. Men vi har idag målet att jordbruket ska vara konkurrenskraftigt, och vi borde växla upp det till att livsmedelsproduktionen i Sverige behöver öka rejält, av skäl enligt ovan!