igår i riksdagen debatterade jag försvar och vindkraft med försvarsminíster Sten Tolgfors. Några kollegor från östgötabänken anslöt också. (Kan ses också i webTV fast länken fungerar inte för mig vid koll).
Poängen var att lyfta försvarsmaktens helomvändning och märkligt fyrkantiga agerande i riksdagen, och det gjordes nog med all önskvärd tydlighet.
Förhoppningen är att försvarsmakten själv på högsta nivå inser att det tvära kast och de krav som man plötsligt ställer - trots att man accepterat alla (tror jag) de vindkraftverk som uppförts - inte är rimliga att hävda.
Att en statlig myndighet överhuvud taget aktualiserar rivning - med i så fall sannolika skadestånd för skattebetalarna på miljardbelopp - torde väl vara att gå över gränsen för hur en myndighet kan agera. (Och man verkar efter olika besked nu retirera på den punkten, vilket är bra)
Jag vädjade till försvarsmakten att besinna sig och använda sin väldiga vetorätt enlig miljöbalken med förnuft och omdöme. Och jag uppmanade regeringen och försvarsministern att ta upp en dialog med berörda myndigheter och intressen för att hitta en rimlig avägning mellan både flygsäkerhet och försvar, och förnybar energi och vind.
Försvarsministern svarade inte på det, och han och regeringen måste ju väga sina ord på guldvåg eftersom de ju inte får utöva ministerstyre, därtill är regeringen i denna fråga också högsta domstolsinstans vid överklaganden.
Han betonade att försvarsmakten visat konstruktivitet genom att något minska den den 1 april plötsligt uppfunna 40-kmgränsen med några procent till "bara" tio procent av Sveriges yta, ett område större än Danmark....
Medan jag lyfte fram att idag finns inga "stoppområden" och vindkraft och flyg samexisterar utan några bekymmer. Och att den stora förändringen är Försvarets plötsliga 4 milskrav med allmänna resonemang som inte alls funnits tidigare som motiv.
Jag hör ibland teorier att försvarets omsvängning beror på att de som på allt sätt vill motarbeta vindkraften har fått försvarets öra. Jag dementerar detta med kraft, och säger som det är att försvarsmaktens och dess anställda givetvis endast beaktar och ska hävda försvarets intressen.
Att sedan någon hög officer också är en brinnande och hängiven vindkraftsmotståndare med debattartiklar i riks- och lokalpress, det är en annan sak och den rätten har vi i vår demokrati. Och var och en får avgöra var gränserna går för när det privata engagemanget kan störa det professionella.
Min kollega Annika Qarlsson kommenterar ockdå debatten.
Läs även andra bloggares åsikter om försvaret, vindkraft, vindkraftsverk, försvarsmakten, politik, riksdagen, centerpartiet, moderaterna, socialdemokraterna
lördag, november 27, 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)