Samtidigt som alliansen och socialdemokraterna i onsdags stod mycket nära varandra i signalspaningsfrågan (enligt mitt förra inlägg) lyckades "Bodströmfalangen" i det svårt splittrade partiet dagen efter få gehör för att avbryta förhandlingarna ("förhandlingarna om FRA avbröts av regeringen"...,som det formulerades). "Vårt krav på att utreda domstolsprövning fick exempelvis blankt nej", sade Bodström (fastän verkligheten var den motsatta).
Vad jag förstår släpper nu s dessa osanningar som argument för att den här frågan trots stor samstämdhet riskerar att skjutas upp ett år. (Klokt gjort, enligt min uppfattning). Istället hänvisas till mediauttalanden från statsråd som orsak till att s vill bordlägga frågan trots att samsyn är vid handen (Oklokt och överspänt gjort)
Mycket märkligt. Ska den öppna debatten i media - som ju ibland blir tillspetsad och vinklad - förhindra ett riksdagsbeslut som borde fattats för flera år sedan, och som har bäring på landets säkerhet? Ska en faktiskt samsyn i förhandlingar mellan partier överges på grund av en plötsligt utvecklad överkänslighet för media hos ena parten?
Och denna part formulerar sig själv t ex så här i sina egna uttalanden, vilka tydligen är acceptabla:
"Problemet, enligt Bodström, är att Odenberg "fortsätter att ljuga...Jag har aldrig varit med om att någon agerat så och schabblat bort det som han - och med den arrogansen", säger Bodström.
Tja, döm själva, vilka har vinnlagt sig om en bred uppgörelse i denna svåra fråga och vilken har det inte.
Jag hoppas att alla möjligheter till att lösa upp den här frågan ändå inte är uttömda. Men vi kan inte göra mer än vad vi faktiskt redan har gjort, visa öppenhet och prestigelöshet och gå en bra bit till mötes.
tisdag, maj 29, 2007
lördag, maj 26, 2007
signalsamsyn finns - men Bodström vill konfrontation
Samsyn finns om signalspaningen – Bodström obstruerar och far med osanning
Efter 11 september 2001 i New York tillsätter regeringen flera utredningar för bättre säkerhet, bl a om utvidgad signalspaning även i tråd. Utredningen föreslår efter några år att signalspaningen ska omfatta både etern och tråd/kabel.
Regeringen tar fram departementspromemoria, remissbehandlar men kommer inte till skott. Tiden går och regeringen är handlingsförlamad beroende på motsättningar mellan olika myndigheter och departement där Thomas Bodström är en ledande aktör. S tar 2006 kontakt på våren kontakt med de borgerliga partierna för att förankra ett förslag, så kommer valet och fem år har gått utan att s-regeringen kommit till skott..
Den nya regeringen skärper integritetsskyddet i flera avseenden i socialdemokraternas efterlämnade förslag, tar kontakt med den socialdemokratiska oppositionen och lägger en proposition till riksdagen. Det har gått fem år sedan frågan började utredas, terrorhoten ökar i världen och Sverige skickar allt fler utlandsstyrkor, signalspaningen bedrivs under rätt lösa regelverk som behöver skärpas samtidigt som utvidgning sker till även trådburen kommunikation.
S i riksdagen lämnar två typer av kommentarer, försvarsutskottets ordförande Ulrika Messing sansade kommentarer av typen att det här är viktiga frågor för landet och vi ska konstruktivt studera förslagen. Justutieutskottets ordförande Thomas Bodström sågar däremot förslaget som integritetskränkande och att det här landar säkert i bordläggning enligt grundlagens minoritetsskyddsregler. (Samma regler som ledde till att Bodströms eget förslag om buggning fått bordläggas, vilket han uppenbarligen inte glömt…).
S lägger en kort motion med avslagsförslag på propositionen. Det visar sig råda en bred enighet i grundfrågan, att signalspaning behövs som världen ser ut, och att den behöver bedrivas även i tråd. Efter en tid presenterar s 10 kortfattade punkter av varierande tyngd och kvalitet med sina krav för att stödja propositionen.
Allianspartierna i utskottet presenterar i mitten av maj ett första förslag till s om utskottsbetänkande där s krav tillmötesgåtts i betydande utsträckning. S dröjer med svaret. Tisdagen den 22 maj tas texten upp till diskussion på utskottssammanträdet, s hänvisar till förtroenderådsdiskussioner senare samma dag och ger inga synpunkter.
Onsdag 23 maj kommer s med sina ändringsförslag bl a innefattande en utredning om domstolsprövning i vissa fall. I SvD tisdag och onsdag har försvarsminister Odenberg kommenterat förhandlingarna och frågan om generell domstolsprövning om tillstånd och sagt att det inte är möjligt.
S reagerar på detta och anser att uttalandena försvårar förhandlingarna, Peter Jonsson säger sent på onsdagen till TT att ”det har gjort det svårare men processen fortsätter”.
Försvarsministern talar på onsdagskvällen med s gruppledare Britt Bohlin och gör fullständigt klart att han i stort accepterar s ändringsförslag inklusive utredning om domstolsprövning i särskilda fall, och vill bara ha bekräftat att s riksdagsgrupp står bakom ändringsförslagen. Hon ska återkomma.
Dagen efter den 24 maj utlyser så s en pressträff kl 14.30 och Thomas Bodström hävdar där dels att regeringen avbrutit förhandlingarna, och dels att ”man sagt blankt nej till domstolsprövning”. Därför kommer s att begära bordläggning.
Försvarsminister Odenberg säger i en TT-kommentar bl a detta:
”Mikaal Odenberg säger att en uppgörelse var nära. Han var beredd att göra upp med socialdemokraterna och han hade haft kontakt med partiets gruppledare Britt Bohlin Olsson.
- Så sent som i onsdags informerade jag Britt Bohlin Olsson om att vi kunde göra upp på de förslag som Peter Jonsson skriftligen presenterat i försvarsutskottet. Vad vi ville ha var försäkringar om att hela den socialdemokratiska gruppen ställde upp på det, säger han.
I uppgörelsen skulle ingå en utredning om att domstolsprövning kunde ske när spaningen riktades mot en enskild person, att sökbegreppen skulle finnas med i den initiala tillståndsprövningen, en ändrad myndighetsorganisation och en kontrollstation 2010.”
Jag vet att detta är helt korrekt.
Det är en ny erfarenhet för mig att förhandla i riksdagen utifrån min utskottsplats för centerpartiet. S har uppenbarligen varit inbördes mycket splittrade liksom tidigare i regeringen. Man har ändå förhandlat och vi stod mycket nära varandra enligt ovan.
Då lyckas, som jag ser det, Thomas Bodström få gehör för det han drivit hela tiden, att s inte tar ansvar för ett gemensamt beslut utan går emot förslaget trots att enighet förelåg. Vilket jag tycker är mycket anmärkningsvärt i en viktig fråga för landets säkerhet där partierna av tradition försökt uppnå en bred samsyn.
Socialdemokraternas avhopp i detta läge går naturligtvis inte att motivera och tyvärr väljer då Thomas Bodström att helt enkelt ljuga. Det är trist att inifrån se hur en jurist och f.d. justitieminister far med osanning.
Vari ligger då verklighetsförfalskningen? Jo, helt enkelt däri att Bodström bortser från Odensbergs klara besked till Britt Bohlin om sin – och alliansens – beredskap att gå s till mötes, och istället väljer att vända sig mot hur Odenberg dessförinnan citerats i några tidningsartiklar, vilka dels är tidningsartiklar och dels är överspelade efter Odenbergs direkta samtal med Britt Bohlin.
Enda möjligheten för att Bodström inte far med medveten osanning är att han inte kände till samtalet mellan Odenberg och sin egen gruppledare Britt Bohlin, vilket självfallet vore utomordentligt anmärkningsvärt. (I så fall borde frågan alltfort vara möjlig att få en bred enighet kring!)
Och min uppfattning inför vårt utskottssammanträde på tisdag den 29 maj är att får omsorgen om landet och det faktiska sakläget avgöra borde vi kunna få en bred enighet kring det som vi och s var överens om i onsdags! Fortsätter s att styras av Bodströms vilja till konfrontation trots befintlig samsyn är partiet – tycker jag – på fel och farlig väg.
Efter 11 september 2001 i New York tillsätter regeringen flera utredningar för bättre säkerhet, bl a om utvidgad signalspaning även i tråd. Utredningen föreslår efter några år att signalspaningen ska omfatta både etern och tråd/kabel.
Regeringen tar fram departementspromemoria, remissbehandlar men kommer inte till skott. Tiden går och regeringen är handlingsförlamad beroende på motsättningar mellan olika myndigheter och departement där Thomas Bodström är en ledande aktör. S tar 2006 kontakt på våren kontakt med de borgerliga partierna för att förankra ett förslag, så kommer valet och fem år har gått utan att s-regeringen kommit till skott..
Den nya regeringen skärper integritetsskyddet i flera avseenden i socialdemokraternas efterlämnade förslag, tar kontakt med den socialdemokratiska oppositionen och lägger en proposition till riksdagen. Det har gått fem år sedan frågan började utredas, terrorhoten ökar i världen och Sverige skickar allt fler utlandsstyrkor, signalspaningen bedrivs under rätt lösa regelverk som behöver skärpas samtidigt som utvidgning sker till även trådburen kommunikation.
S i riksdagen lämnar två typer av kommentarer, försvarsutskottets ordförande Ulrika Messing sansade kommentarer av typen att det här är viktiga frågor för landet och vi ska konstruktivt studera förslagen. Justutieutskottets ordförande Thomas Bodström sågar däremot förslaget som integritetskränkande och att det här landar säkert i bordläggning enligt grundlagens minoritetsskyddsregler. (Samma regler som ledde till att Bodströms eget förslag om buggning fått bordläggas, vilket han uppenbarligen inte glömt…).
S lägger en kort motion med avslagsförslag på propositionen. Det visar sig råda en bred enighet i grundfrågan, att signalspaning behövs som världen ser ut, och att den behöver bedrivas även i tråd. Efter en tid presenterar s 10 kortfattade punkter av varierande tyngd och kvalitet med sina krav för att stödja propositionen.
Allianspartierna i utskottet presenterar i mitten av maj ett första förslag till s om utskottsbetänkande där s krav tillmötesgåtts i betydande utsträckning. S dröjer med svaret. Tisdagen den 22 maj tas texten upp till diskussion på utskottssammanträdet, s hänvisar till förtroenderådsdiskussioner senare samma dag och ger inga synpunkter.
Onsdag 23 maj kommer s med sina ändringsförslag bl a innefattande en utredning om domstolsprövning i vissa fall. I SvD tisdag och onsdag har försvarsminister Odenberg kommenterat förhandlingarna och frågan om generell domstolsprövning om tillstånd och sagt att det inte är möjligt.
S reagerar på detta och anser att uttalandena försvårar förhandlingarna, Peter Jonsson säger sent på onsdagen till TT att ”det har gjort det svårare men processen fortsätter”.
Försvarsministern talar på onsdagskvällen med s gruppledare Britt Bohlin och gör fullständigt klart att han i stort accepterar s ändringsförslag inklusive utredning om domstolsprövning i särskilda fall, och vill bara ha bekräftat att s riksdagsgrupp står bakom ändringsförslagen. Hon ska återkomma.
Dagen efter den 24 maj utlyser så s en pressträff kl 14.30 och Thomas Bodström hävdar där dels att regeringen avbrutit förhandlingarna, och dels att ”man sagt blankt nej till domstolsprövning”. Därför kommer s att begära bordläggning.
Försvarsminister Odenberg säger i en TT-kommentar bl a detta:
”Mikaal Odenberg säger att en uppgörelse var nära. Han var beredd att göra upp med socialdemokraterna och han hade haft kontakt med partiets gruppledare Britt Bohlin Olsson.
- Så sent som i onsdags informerade jag Britt Bohlin Olsson om att vi kunde göra upp på de förslag som Peter Jonsson skriftligen presenterat i försvarsutskottet. Vad vi ville ha var försäkringar om att hela den socialdemokratiska gruppen ställde upp på det, säger han.
I uppgörelsen skulle ingå en utredning om att domstolsprövning kunde ske när spaningen riktades mot en enskild person, att sökbegreppen skulle finnas med i den initiala tillståndsprövningen, en ändrad myndighetsorganisation och en kontrollstation 2010.”
Jag vet att detta är helt korrekt.
Det är en ny erfarenhet för mig att förhandla i riksdagen utifrån min utskottsplats för centerpartiet. S har uppenbarligen varit inbördes mycket splittrade liksom tidigare i regeringen. Man har ändå förhandlat och vi stod mycket nära varandra enligt ovan.
Då lyckas, som jag ser det, Thomas Bodström få gehör för det han drivit hela tiden, att s inte tar ansvar för ett gemensamt beslut utan går emot förslaget trots att enighet förelåg. Vilket jag tycker är mycket anmärkningsvärt i en viktig fråga för landets säkerhet där partierna av tradition försökt uppnå en bred samsyn.
Socialdemokraternas avhopp i detta läge går naturligtvis inte att motivera och tyvärr väljer då Thomas Bodström att helt enkelt ljuga. Det är trist att inifrån se hur en jurist och f.d. justitieminister far med osanning.
Vari ligger då verklighetsförfalskningen? Jo, helt enkelt däri att Bodström bortser från Odensbergs klara besked till Britt Bohlin om sin – och alliansens – beredskap att gå s till mötes, och istället väljer att vända sig mot hur Odenberg dessförinnan citerats i några tidningsartiklar, vilka dels är tidningsartiklar och dels är överspelade efter Odenbergs direkta samtal med Britt Bohlin.
Enda möjligheten för att Bodström inte far med medveten osanning är att han inte kände till samtalet mellan Odenberg och sin egen gruppledare Britt Bohlin, vilket självfallet vore utomordentligt anmärkningsvärt. (I så fall borde frågan alltfort vara möjlig att få en bred enighet kring!)
Och min uppfattning inför vårt utskottssammanträde på tisdag den 29 maj är att får omsorgen om landet och det faktiska sakläget avgöra borde vi kunna få en bred enighet kring det som vi och s var överens om i onsdags! Fortsätter s att styras av Bodströms vilja till konfrontation trots befintlig samsyn är partiet – tycker jag – på fel och farlig väg.
torsdag, maj 24, 2007
Billig advokatyr....
Jag kommer tyvärr att tänka på begreppet i rubriken när jag hör Thomas Bodström nu uttala sig i glädje över att ha lyckats få s att kräva bordläggning av signalspaningsproppen.
Bodström beskyller Odenberg för att ljuga samtidigt som han själv hävdar att alliansen i förhandlingarna med s sagt blankt nej till att utreda domstolsprövning och att vi varit svåra att komma till tals med.
Verkligheten är precis tvärtom. S har varit mycket svåra att få några besked ifrån, vi har tagit initiativ, varit tillmötesgående till s bl a om utredningskravet och vi stod nära varandra när Bodström nu med mycket krystade och felaktiga (med Boströms eget ordval "lögnaktiga") argument kräver bordläggning.
Politik när den inte alls är som bäst...
Rätt billig advokatyr, helt enkelt.
Trist, sådana här beslut med bäring på landets säkerhet och på integriteten bör helst ske i bred samsyn. Den förra regeringen var handlingsförlamad sedan 2001 (elfte september) i den här frågan, och s är det tyvärr fortfarande. Nu dröjer det ytterligare ett år innan spaningsverksamheten kan regleras bättre än idag. Det råder en bred politisk enighet om att spaningen mot yttre allvarliga hot tyvärr (som världen ser ut ) behöver omfatta även trådburen kommunikation. Regeringen tog över socialdemokraternas mångåriga utredningar av frågan, vidtog flera åtgärder för att stärka integritetsskyddet och kontrollen och vi har i utskottsdiskussionen varit öppna för ytterligare åtgärder.
Bodström beskyller Odenberg för att ljuga samtidigt som han själv hävdar att alliansen i förhandlingarna med s sagt blankt nej till att utreda domstolsprövning och att vi varit svåra att komma till tals med.
Verkligheten är precis tvärtom. S har varit mycket svåra att få några besked ifrån, vi har tagit initiativ, varit tillmötesgående till s bl a om utredningskravet och vi stod nära varandra när Bodström nu med mycket krystade och felaktiga (med Boströms eget ordval "lögnaktiga") argument kräver bordläggning.
Politik när den inte alls är som bäst...
Rätt billig advokatyr, helt enkelt.
Trist, sådana här beslut med bäring på landets säkerhet och på integriteten bör helst ske i bred samsyn. Den förra regeringen var handlingsförlamad sedan 2001 (elfte september) i den här frågan, och s är det tyvärr fortfarande. Nu dröjer det ytterligare ett år innan spaningsverksamheten kan regleras bättre än idag. Det råder en bred politisk enighet om att spaningen mot yttre allvarliga hot tyvärr (som världen ser ut ) behöver omfatta även trådburen kommunikation. Regeringen tog över socialdemokraternas mångåriga utredningar av frågan, vidtog flera åtgärder för att stärka integritetsskyddet och kontrollen och vi har i utskottsdiskussionen varit öppna för ytterligare åtgärder.
måndag, maj 21, 2007
Hörnlund i hörnan
Dagen efter centerns 7,9 % i Sifo sågar gamle arbetsmarknadsministern ifrån Mauds hemlän regeringen och centern med fotknölarna.
Globaliseringen och det stora utanförskapet i Sverige nämns inte i inlägget som verkar sakna det gamla goda s-samarbetet på 1990-talet. Förmögenhetsskatten kanske ändå måste tas bort, menar Börje, men menar att jobbskatteavdraget bara borde gått till låginkomsttagare och inkluderat pensionärerna. Anders Borg beskrivs som den ömsinte fördelningsinriktade ministern, förändringen av A-kassan var nog fel och skatteutjämningen måste behållas precis som idag. Den borttagna nedsättningen av arbetsgivaravgifterna borde aldrig genomförts.
Det var en salva.
Börje klassar sig som konservativ och vill ha en "rättvis borgerlig politik". Dvs enligt ovan.
Alliansregeringens politik är att vidta ett paket av åtgärder för att öka landets konkurrenskraft och tillväxt och få fler i arbete, vilket ger den största tryggheten långsiktigt för både landet, för arbetslösa och pensionärer. S med alla sina olika rörelser menar att allt var bra innan valet och att egentligen inga förändringar behövs.
Visst behöver småföretagens förutsättningar bli ändå bättre och visst kan en generell eller riktad nedsättning av arbetsgivaravgifterna alltid diskuteras, utöver den nedsättning för tjänstesektorn som alliansen ska genomföra. Och visst är centerpartiet ständigt på barrikaderna för en rimlig balans i både skatteutjämningen och en politik för utveckling i hela Sverige, liksom för höjning av de lägsta pensionsnivåerna.
Men valet 2010 avgörs av hur vi lyckas få folk i arbete och bryta utanförskapet. Och ska vi lyckas med det är behövs både god och besk medicin. I den bästa av världar hade det räckt med enbart god eller ingen medicin enligt Börjes anvisningar, men dagens verklighet kräver mer.
Globaliseringen och det stora utanförskapet i Sverige nämns inte i inlägget som verkar sakna det gamla goda s-samarbetet på 1990-talet. Förmögenhetsskatten kanske ändå måste tas bort, menar Börje, men menar att jobbskatteavdraget bara borde gått till låginkomsttagare och inkluderat pensionärerna. Anders Borg beskrivs som den ömsinte fördelningsinriktade ministern, förändringen av A-kassan var nog fel och skatteutjämningen måste behållas precis som idag. Den borttagna nedsättningen av arbetsgivaravgifterna borde aldrig genomförts.
Det var en salva.
Börje klassar sig som konservativ och vill ha en "rättvis borgerlig politik". Dvs enligt ovan.
Alliansregeringens politik är att vidta ett paket av åtgärder för att öka landets konkurrenskraft och tillväxt och få fler i arbete, vilket ger den största tryggheten långsiktigt för både landet, för arbetslösa och pensionärer. S med alla sina olika rörelser menar att allt var bra innan valet och att egentligen inga förändringar behövs.
Visst behöver småföretagens förutsättningar bli ändå bättre och visst kan en generell eller riktad nedsättning av arbetsgivaravgifterna alltid diskuteras, utöver den nedsättning för tjänstesektorn som alliansen ska genomföra. Och visst är centerpartiet ständigt på barrikaderna för en rimlig balans i både skatteutjämningen och en politik för utveckling i hela Sverige, liksom för höjning av de lägsta pensionsnivåerna.
Men valet 2010 avgörs av hur vi lyckas få folk i arbete och bryta utanförskapet. Och ska vi lyckas med det är behövs både god och besk medicin. I den bästa av världar hade det räckt med enbart god eller ingen medicin enligt Börjes anvisningar, men dagens verklighet kräver mer.
lördag, maj 19, 2007
LRF och jämställdhet...
Att yttra sig om jämställdhet i gränslandet av det politiskt korrekta är "livsfarligt". Jag tar risken med följande små funderingar, med utgångspunkten i en Land-artikel att LRF har svårt att leva upp till sin stolta målsättning att 35 procent av de förtroendevalda bör vara kvinnor. Det finns inte kvinnor tillräckligt att få tag i, och de som finns får ofta för många anbud.
LRF har kraftigt ökat sitt medlemsantal det senaste decenniet, vilket rätt mycket beror på att många skogsägare med all rätt blivit medlemmar, därtill är det allt vanligare att båda makarna/samborna står för var sitt individuellt medlemskap. Av jämställdhetsskäl, kanske, men också för att LRFs förmånliga medlemsförsäkringar talar för detta.
Av de många LRF-medlemmar som engagerar sig i rörelsen, går på möten osv är ett starkt dominerande antal män. Orsaken är att dessa oftast är mest aktiva i lantbruksföretagandet, och mest aktivt följer medlemstidningen, går på möten osv. Oftast är det kvinnan som arbetar utanför gården.
Det finns många kvinnor som är aktiva i lantbruksföretaget och som tar mycket aktiv del i LRF-möten och som förtroendevald. Det är utmärkt och dessas antal har ökat kraftigt de senaste decennierna ifrån en extremt låg nivå.
Men målet att 35 procent av de förtroendevalda i LRF ska vara kvinnor är enligt min enkla mening högt satt, med tanke på att medelprocenten kvinnor på LRF- föreningsmöten nog snarare ligger på....., tja...10 procent. (Motbevisa mig gärna!)Att då "kvotera" in 35 procent till uppdragen kan då bli svårt, en hel del engagerade män accepterar nog - ja, en del säkert motvilligt... - att stå åt sidan men det kan vara svårt att hitta tillräckligt många kvinnor. Vilket Land konstaterar.
Jag delar uppfattningen att det är en styrka med båda könen i styrelser, och även att det säkert behöver vara flera kvinnor. Men samtidigt är det också en styrka i att ta vara på engagemanget hos de medlemmar som engagerar sig i LRF, och verkligheten kommer man aldrig ifrån.
Har jag rätt i min tioprocentssiffra, ja säg att det är 15 procent, då, så innebär ändå LRFs målsättning en positiv särbehandling som kan var svår att uppfylla på grund av brist.
Någon slutsats av detta...? Tja, att 35-procentsmålet är högt satt med tanke på verkligheten, inget annat. Och att t ex en fjärdel kvinnor i olika bondestyrelser ibland kanske kan ses som ett rätt hyggligt och inte enbart dåligt resultat..?
Jag slutar nu, inser att jag nog gått alldeles för långt och står vidöppen för konstruktiv kritik.
LRF har kraftigt ökat sitt medlemsantal det senaste decenniet, vilket rätt mycket beror på att många skogsägare med all rätt blivit medlemmar, därtill är det allt vanligare att båda makarna/samborna står för var sitt individuellt medlemskap. Av jämställdhetsskäl, kanske, men också för att LRFs förmånliga medlemsförsäkringar talar för detta.
Av de många LRF-medlemmar som engagerar sig i rörelsen, går på möten osv är ett starkt dominerande antal män. Orsaken är att dessa oftast är mest aktiva i lantbruksföretagandet, och mest aktivt följer medlemstidningen, går på möten osv. Oftast är det kvinnan som arbetar utanför gården.
Det finns många kvinnor som är aktiva i lantbruksföretaget och som tar mycket aktiv del i LRF-möten och som förtroendevald. Det är utmärkt och dessas antal har ökat kraftigt de senaste decennierna ifrån en extremt låg nivå.
Men målet att 35 procent av de förtroendevalda i LRF ska vara kvinnor är enligt min enkla mening högt satt, med tanke på att medelprocenten kvinnor på LRF- föreningsmöten nog snarare ligger på....., tja...10 procent. (Motbevisa mig gärna!)Att då "kvotera" in 35 procent till uppdragen kan då bli svårt, en hel del engagerade män accepterar nog - ja, en del säkert motvilligt... - att stå åt sidan men det kan vara svårt att hitta tillräckligt många kvinnor. Vilket Land konstaterar.
Jag delar uppfattningen att det är en styrka med båda könen i styrelser, och även att det säkert behöver vara flera kvinnor. Men samtidigt är det också en styrka i att ta vara på engagemanget hos de medlemmar som engagerar sig i LRF, och verkligheten kommer man aldrig ifrån.
Har jag rätt i min tioprocentssiffra, ja säg att det är 15 procent, då, så innebär ändå LRFs målsättning en positiv särbehandling som kan var svår att uppfylla på grund av brist.
Någon slutsats av detta...? Tja, att 35-procentsmålet är högt satt med tanke på verkligheten, inget annat. Och att t ex en fjärdel kvinnor i olika bondestyrelser ibland kanske kan ses som ett rätt hyggligt och inte enbart dåligt resultat..?
Jag slutar nu, inser att jag nog gått alldeles för långt och står vidöppen för konstruktiv kritik.
Mat, kött och energi med ekojordbruk...
Vi behöver en god dialog om det svenska och globala jordbrukets utmaningar inför framtiden. Jag ska aktivera mig i denna debatt, och börjar med en liten "aptitretare":
Jag är för en marknadsdriven utveckling av både matproduktion med hjälp av modern teknik (växtnäringtillförsel, vissa bekämpningsmedel, GMO-teknik) liksom av ekoproduktion (nej till handelsgödsel, till alla kemiska bekämpningsmedel och till växtförädling med GMO-teknik). Vad gäller svenskproducerad mat är min uppfattning att de både odlingskonceptern är miljömässigt sett rätt likvärdiga, fast annorlunda.
Idag ökar efterfrågan på Eko-mat certifierad enligt framförallt KRAV. EU-ersättningarna styrs sedan länge i betydande grad till miljöstöd för ekologisk produktion, långt mer än konceptets andel av produktionen. Tiisammans med en god marknadsefterfrågan gör detta att lönsamheten i ekoproduktionen ofta är väsentligt högre än i det vanliga miljövänliga jordbruket. Skulle de flesta bli ekoproducenter skulle EU-ersättningarna helt behöva tas i anspråk till ekostöd, eller skulle maten bli dyrare.
Ekoproduktion fungerar bäst vid omfattande djurhållning med mycket vallodling, främst mjölk- eller köttproduktion. Ju mer växtodlingen dominerar, ju mer sjunker avkastningen.
Nu ökar som bekant efterfrågan på förnybar energi och förnybara drivmedel och det närmar sig en bristsituation på mat och energi. I det läget är betinget för de areella näringarna att uthålligt och effektivt producera i första hand mycket mat per areal- och djurenhet, och i andra hand mycket förnybara drivmedel.
Det förs som bekant också en diskussion om hur köttkonsumtion bör utvecklas i världen, och där miljöpartiet nu vill aktivt minska den...Samtidigt som man förespråkar ekojordbruk som bygger på just animalieproduktion.
Skulle Sverige och övriga länder avstå från produktionsmetoder med t ex växtnäringstillförsel via handelsgödsel, och därtill minska animalieproduktionen, skulle världens åkermarker i sin helhet säkert behöva utnyttjas för en extensivare matproduktion och utrymmet för energiproduktion skulle reduceras mycket kraftigt.
Som sagt, människors efterfrågan på marknaden bör främst styra hur olika produktionskoncept utvecklas. Med tanke på behovet av att på världens åkrar producera allt mer mat för allt fler människor samtidigt som energiproduktion också efterfrågas kommer oundvikligen frågan att aktualiseras i hur hög grad EU med stöd bör stimulera en mer lågavkastande odlingsteknik. Låt vara att den också är miljövänlig, och vi vet ju att en del miljöexperter per definition anser att ingen odling alls ger den bästa miljöanvändningen. Men även odling med modern teknik kan vara likvärdigt miljövänlig.
Eller kan den det ej? Diskussione fortsätter
Jag är för en marknadsdriven utveckling av både matproduktion med hjälp av modern teknik (växtnäringtillförsel, vissa bekämpningsmedel, GMO-teknik) liksom av ekoproduktion (nej till handelsgödsel, till alla kemiska bekämpningsmedel och till växtförädling med GMO-teknik). Vad gäller svenskproducerad mat är min uppfattning att de både odlingskonceptern är miljömässigt sett rätt likvärdiga, fast annorlunda.
Idag ökar efterfrågan på Eko-mat certifierad enligt framförallt KRAV. EU-ersättningarna styrs sedan länge i betydande grad till miljöstöd för ekologisk produktion, långt mer än konceptets andel av produktionen. Tiisammans med en god marknadsefterfrågan gör detta att lönsamheten i ekoproduktionen ofta är väsentligt högre än i det vanliga miljövänliga jordbruket. Skulle de flesta bli ekoproducenter skulle EU-ersättningarna helt behöva tas i anspråk till ekostöd, eller skulle maten bli dyrare.
Ekoproduktion fungerar bäst vid omfattande djurhållning med mycket vallodling, främst mjölk- eller köttproduktion. Ju mer växtodlingen dominerar, ju mer sjunker avkastningen.
Nu ökar som bekant efterfrågan på förnybar energi och förnybara drivmedel och det närmar sig en bristsituation på mat och energi. I det läget är betinget för de areella näringarna att uthålligt och effektivt producera i första hand mycket mat per areal- och djurenhet, och i andra hand mycket förnybara drivmedel.
Det förs som bekant också en diskussion om hur köttkonsumtion bör utvecklas i världen, och där miljöpartiet nu vill aktivt minska den...Samtidigt som man förespråkar ekojordbruk som bygger på just animalieproduktion.
Skulle Sverige och övriga länder avstå från produktionsmetoder med t ex växtnäringstillförsel via handelsgödsel, och därtill minska animalieproduktionen, skulle världens åkermarker i sin helhet säkert behöva utnyttjas för en extensivare matproduktion och utrymmet för energiproduktion skulle reduceras mycket kraftigt.
Som sagt, människors efterfrågan på marknaden bör främst styra hur olika produktionskoncept utvecklas. Med tanke på behovet av att på världens åkrar producera allt mer mat för allt fler människor samtidigt som energiproduktion också efterfrågas kommer oundvikligen frågan att aktualiseras i hur hög grad EU med stöd bör stimulera en mer lågavkastande odlingsteknik. Låt vara att den också är miljövänlig, och vi vet ju att en del miljöexperter per definition anser att ingen odling alls ger den bästa miljöanvändningen. Men även odling med modern teknik kan vara likvärdigt miljövänlig.
Eller kan den det ej? Diskussione fortsätter
lördag, maj 12, 2007
Om Nato
Jo,jag följer ju försvarsfrågorna lite extra, i försvarsutskottet och försvarsberedningen.
Nato. Så här skriver Wikepedia:
NATO, North Atlantic Treaty Organisation, på franska; Organisation du traité de l'Atlantique Nord, (”Nordatlantiska fördragsorganisationen”), är en internationell försvarsorganisation som består av stater i Nordamerika och Europa. Nato bildades 1949, i början av kalla kriget. Grunden för Nato är Atlantpakten (North Atlantic Treaty), ett avtal om kollektivt försvar som undertecknades den 4 april 1949 av de europeiska staterna Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal och Storbritannien samt de nordamerikanska staterna USA och Kanada.
Därefter har följande stater blivit medlemmar: Senare medlemmar [redigera]
Bulgarien (2004), Estland (2004), Grekland (1952), Lettland (2004), Litauen (2004),
Polen (1999), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Spanien (1982),
Tjeckien (1999), Turkiet (1952), Tyskland (1955) (till 1990 Västtyskland)
Ungern (1999).
Nato är i hög grad FNs instrument för att organisera och leda komplicerade fredsbevarande missioner världen över när ett land sönderslits i inbördesstrider, typ Bosnien, Kosovo och Afghanistan. Sverige är inte medlem i Nato men deltar i partnerskap nära Nato och i olika fredsbevarande insatser och övningar.
Nato övar liksom ibland tidigare nu i norra Europa och besöker bla Göteborg och Östersjön. Demonstranter från någon nybildad rörelse demonstrerar nu mot detta. Det kan vara så att dessa har kopplingar till den svenska vänsterrörelsen, vad vet jag.
Vänsterpartiet motsätter sig t ex Natos närvaro i Afghanistan, på FNs uppdrag, trots att ett bortdragande skulle släppa loss ett nytt fruktansvärt inbördeskrig, med stor sannolikhet.
Som framgår av länderförteckningen är 24 europeiska länder med i Nato, och t ex Finland och Sverige samarbetar för freden med Nato. Sverige är tillfreds med nuvarande situation och har under överblickbar tid inga planer på ett medlemskap. Bakgrunden är naturligtvis vår tradition med militär alliansfrihet.
Natoländerna är våra vänner och jag ser inga motiv för att demonstrera mot Natos övningar, tvärtom.
Det är möjligt att partier med tidigare starka vänskapsband med kommunismen och sovjetunionen lever kvar i en därav föranledd negativ Natosyn.
Nato. Så här skriver Wikepedia:
NATO, North Atlantic Treaty Organisation, på franska; Organisation du traité de l'Atlantique Nord, (”Nordatlantiska fördragsorganisationen”), är en internationell försvarsorganisation som består av stater i Nordamerika och Europa. Nato bildades 1949, i början av kalla kriget. Grunden för Nato är Atlantpakten (North Atlantic Treaty), ett avtal om kollektivt försvar som undertecknades den 4 april 1949 av de europeiska staterna Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal och Storbritannien samt de nordamerikanska staterna USA och Kanada.
Därefter har följande stater blivit medlemmar: Senare medlemmar [redigera]
Bulgarien (2004), Estland (2004), Grekland (1952), Lettland (2004), Litauen (2004),
Polen (1999), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Spanien (1982),
Tjeckien (1999), Turkiet (1952), Tyskland (1955) (till 1990 Västtyskland)
Ungern (1999).
Nato är i hög grad FNs instrument för att organisera och leda komplicerade fredsbevarande missioner världen över när ett land sönderslits i inbördesstrider, typ Bosnien, Kosovo och Afghanistan. Sverige är inte medlem i Nato men deltar i partnerskap nära Nato och i olika fredsbevarande insatser och övningar.
Nato övar liksom ibland tidigare nu i norra Europa och besöker bla Göteborg och Östersjön. Demonstranter från någon nybildad rörelse demonstrerar nu mot detta. Det kan vara så att dessa har kopplingar till den svenska vänsterrörelsen, vad vet jag.
Vänsterpartiet motsätter sig t ex Natos närvaro i Afghanistan, på FNs uppdrag, trots att ett bortdragande skulle släppa loss ett nytt fruktansvärt inbördeskrig, med stor sannolikhet.
Som framgår av länderförteckningen är 24 europeiska länder med i Nato, och t ex Finland och Sverige samarbetar för freden med Nato. Sverige är tillfreds med nuvarande situation och har under överblickbar tid inga planer på ett medlemskap. Bakgrunden är naturligtvis vår tradition med militär alliansfrihet.
Natoländerna är våra vänner och jag ser inga motiv för att demonstrera mot Natos övningar, tvärtom.
Det är möjligt att partier med tidigare starka vänskapsband med kommunismen och sovjetunionen lever kvar i en därav föranledd negativ Natosyn.
centern laddar upp!
16 mil söderut ligger Oskarshamn, där jag idag lördag medverkat på en kurs för förtroendevalda i olika styrelser och nämnder. Positiva och givande diskussioner.
Jag passade givetvis på att "fria" i regionfrågan, där ju jag och de flesta -tror jag- i olika östgötapartier förespråkar en stark Ög-Smålandsregion. I så fall, var gränserna kommer att gå avgör t ex kronobergare - mot Skåne eller Ög - och andra områden i "gränslandet".
Moderaternas linje i regionfrågan har ju varit...att det behövs ingen regional nivå, det räcker med stat och ett mindre antal allt större kommuner. Den linjen har fallit som jag ser det, även om Fredrik Reinfeldt i något uttalande nyligen uttryckte fortsatt tveksamhet till ansvarskommitténs enhälliga (OBS!) förslag. Min kommentar till detta har varit att det uppenbarligen var partiordförande Reinfeldt som uttalade sig, och att jag hoppas att statsminister Reinfeldt tar tagi frågan och leder den till en samlad alliansuppfattning. Och jag kan ärligen inte se att frågan hamnar någon annanstans än ungefär som ansvarskommitténs förslag; en regional nivå med direktvalda regionfullmäktige och med ca 7-9 regioner.
I så fall, hur kommer regionen mellan dagens Skåneregion och Västsvenska region och den sannolika Mälardalsregionen (plus en Stockholmsregion kanske) att se ut. I dag alltså området Halland-Småland-Blekinge och Östergötland. Det är möjligt att områden i söder vill till Skåne, att gränserna i väster kan diskuteras, att Halland kanske får vara en miniregion (?) och att några kommuner Sörmland möjligen kan tänka sig samarbete söderut (?). Men nog talar rätt mycket för en stark Smålands-Östgötaregion!
Jag gav en positiv bild av hur vi förändrar Sverige (givetvis!) och av hur stabilt och bra det känns. Enda smolket är våra dåliga opinionssiffror men det inser väl alla att avgörandet i den frågan faller 2010, beroende på hur vi lyckats bryta utanförskapet och stimulera tillväxt och jobb.
En annan viktig fråga är att få loss resurser för att ta igen det eftersläpande underhållsberget på våra vägar och för en rad angelägna upprustningar, för Ögs del t ex Ostlänken, bron över Motalaviken, E22 vid Söderköping, tillgängligheten till hamnen i Norrköping, Tjustbanan, riksväg 32, riksväg 35 osv. Det finns en levande diskussion i centerleden kring försäljningen av en del statliga företag, behöver verkligen varende krona gå till att amortera statsskulden, kunde en en mindre del kanske istället investeras långsiktigt. Jag anser den diskussionen meningsfull.
Jag passade givetvis på att "fria" i regionfrågan, där ju jag och de flesta -tror jag- i olika östgötapartier förespråkar en stark Ög-Smålandsregion. I så fall, var gränserna kommer att gå avgör t ex kronobergare - mot Skåne eller Ög - och andra områden i "gränslandet".
Moderaternas linje i regionfrågan har ju varit...att det behövs ingen regional nivå, det räcker med stat och ett mindre antal allt större kommuner. Den linjen har fallit som jag ser det, även om Fredrik Reinfeldt i något uttalande nyligen uttryckte fortsatt tveksamhet till ansvarskommitténs enhälliga (OBS!) förslag. Min kommentar till detta har varit att det uppenbarligen var partiordförande Reinfeldt som uttalade sig, och att jag hoppas att statsminister Reinfeldt tar tagi frågan och leder den till en samlad alliansuppfattning. Och jag kan ärligen inte se att frågan hamnar någon annanstans än ungefär som ansvarskommitténs förslag; en regional nivå med direktvalda regionfullmäktige och med ca 7-9 regioner.
I så fall, hur kommer regionen mellan dagens Skåneregion och Västsvenska region och den sannolika Mälardalsregionen (plus en Stockholmsregion kanske) att se ut. I dag alltså området Halland-Småland-Blekinge och Östergötland. Det är möjligt att områden i söder vill till Skåne, att gränserna i väster kan diskuteras, att Halland kanske får vara en miniregion (?) och att några kommuner Sörmland möjligen kan tänka sig samarbete söderut (?). Men nog talar rätt mycket för en stark Smålands-Östgötaregion!
Jag gav en positiv bild av hur vi förändrar Sverige (givetvis!) och av hur stabilt och bra det känns. Enda smolket är våra dåliga opinionssiffror men det inser väl alla att avgörandet i den frågan faller 2010, beroende på hur vi lyckats bryta utanförskapet och stimulera tillväxt och jobb.
En annan viktig fråga är att få loss resurser för att ta igen det eftersläpande underhållsberget på våra vägar och för en rad angelägna upprustningar, för Ögs del t ex Ostlänken, bron över Motalaviken, E22 vid Söderköping, tillgängligheten till hamnen i Norrköping, Tjustbanan, riksväg 32, riksväg 35 osv. Det finns en levande diskussion i centerleden kring försäljningen av en del statliga företag, behöver verkligen varende krona gå till att amortera statsskulden, kunde en en mindre del kanske istället investeras långsiktigt. Jag anser den diskussionen meningsfull.
fredag, maj 04, 2007
Goliat mot David
Ryska politiker på mycket hög nivå förespråkar handels- och resebojkott mot lilla Estland. Organiserade demonstranter tillåts attackera Estlands och Sveriges ambassadörer, och blockera Estlands ambassad (Jämför polisinsatserna mot oppositionens försök till få demonstrera...). Och nu störs med löjligt ohållbara argument gas- och elförsörjningen till Estland.
Det här är fullständigt barockt.
För det första, vilken fråga har utlöst dessa exempellösa trakasserier. Jo, att en staty över den sovjetiska krigsmakten i Tallin flyttas till en annan plats.
Självklart gjorde den sovjetiska armén heroiska insatser i kampen mot Hitler, låt vara att Stalins metoder även inom det militära sköt över alla gränser (politiska utsända med oerhörda befogenheter inom armén, hårda straff mot många som råkat i tysk fångenskap eller tvingats kapitulera).
Men den sovjetiska militärmakten slogs inte bara mot Tyskland, den invaderade och såg till att kommunismen lade beslag på makten i Estland och många fler länder. Med oerhörda lidanden för och stort förtryck mot det etsniska folket.
Att ett monument uppfört under kommunisttiden mot denna bakgrund varsamt flyttas till en annan plats är fullt begripligt, och ingenting som borde störa relationerna mellan Estland och dagens Ryssland.
Men reaktionerna från Moskva går över alla gränser, metoderna som används är fullständigt oacepptabla och visar tyvärr hur omoget Rysslands ledarskikt och Rysslands sköra demokrati är.
En sak är att diskutera sakfrågan, om en enda staty och dess placering, en annan sak är att i sina officiella och "inofficiella" reaktioner gå över alla gränser i reaktioner. Ett land som agerar på detta sätt gör självmål och diskvalificerar sig själv i sina mellanstatliga relationer, vilket är tragiskt för både Europa och Ryssland.
Om Ryssland t ex tror att bästa sättet att nyansera debatten om den planerade rysk-tyska gasledningen genom Östersjön är att avbryta gasleveranserna till Estland, då tror man självfallet väldigt mycket fel.
Jag uppmanar Ryssland att sansa sig och återgå till civiliserade relationer mellan grannländer i vårt gemensamma Europa.
Det här är fullständigt barockt.
För det första, vilken fråga har utlöst dessa exempellösa trakasserier. Jo, att en staty över den sovjetiska krigsmakten i Tallin flyttas till en annan plats.
Självklart gjorde den sovjetiska armén heroiska insatser i kampen mot Hitler, låt vara att Stalins metoder även inom det militära sköt över alla gränser (politiska utsända med oerhörda befogenheter inom armén, hårda straff mot många som råkat i tysk fångenskap eller tvingats kapitulera).
Men den sovjetiska militärmakten slogs inte bara mot Tyskland, den invaderade och såg till att kommunismen lade beslag på makten i Estland och många fler länder. Med oerhörda lidanden för och stort förtryck mot det etsniska folket.
Att ett monument uppfört under kommunisttiden mot denna bakgrund varsamt flyttas till en annan plats är fullt begripligt, och ingenting som borde störa relationerna mellan Estland och dagens Ryssland.
Men reaktionerna från Moskva går över alla gränser, metoderna som används är fullständigt oacepptabla och visar tyvärr hur omoget Rysslands ledarskikt och Rysslands sköra demokrati är.
En sak är att diskutera sakfrågan, om en enda staty och dess placering, en annan sak är att i sina officiella och "inofficiella" reaktioner gå över alla gränser i reaktioner. Ett land som agerar på detta sätt gör självmål och diskvalificerar sig själv i sina mellanstatliga relationer, vilket är tragiskt för både Europa och Ryssland.
Om Ryssland t ex tror att bästa sättet att nyansera debatten om den planerade rysk-tyska gasledningen genom Östersjön är att avbryta gasleveranserna till Estland, då tror man självfallet väldigt mycket fel.
Jag uppmanar Ryssland att sansa sig och återgå till civiliserade relationer mellan grannländer i vårt gemensamma Europa.
Etiketter:
gasledning,
internationellt,
kommunism
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)