Jag har här på bloggen uttryckt respekt för ekojordbruket - som säger blankt nej till mineralgödsling, blankt nej till all kemisk bekämpning, blankt nej till all användning av genteknik, blankt nej till att sluta kretsloppet genom att använda avloppslammets fosfor, med mera nej - som är ett miljöalternativ, låt vara lite fundamentalistiskt.
Det finns självfallet ingen rent "ekologisk odling" eftersom all odling innebär stora ingrepp i ekosystemet genom utdikning av vatten, stenbrytning, plöjning, jordbearbetning, ogräsbekämpning, växtnäringstillförsel osv. Det som på 1980-talet startade som "alternativ odling" (nu "ekologisk odling") med ca 0,2 procent av produktionen i Sverige har på 25 år mångdubblats till 4-5 procent av produktionen och anses av många politiker vara det enda miljöalternativet i jordbruket. Produktionen sjunker med upp till 40 procent och merkostnaden vid inköp är mellan 30 och 60 procent, men det är en viktig nisch, en spjutspets, och fyller ett stort behov för de som är ideologiskt övertygade om ekoproduktionens välsignelser och/eller har råd att betala merpriset.
Min stora upprördhet gäller att det moderna miljövänliga jordbruket i övrigt i Sverige, som står för 95 procent av produktionen, och som också det är ett bra miljöalternativ inom ramen för världens strängaste miljö- och djurskyddslagar, ett kallt klimat och en god etik, samtidigt har minskat med nära en tredjedel på 25 år. Istället har importen av mat från länder som läcker mer till Östersjön och har sämre djurskydd ökat från 25 till 50 procent så att Sverige idag är Europas kanske mest importberoende land med nära 50 procent importerat.
Jag är kritisk till de kommuner som skaffar sig en helgongloria genom att köpa in 10-20 procent ekolivsmedel av sin matupphandling (i praktiken kaffe, mjölk och bananer) samtidigt som resterande uppköp oftast importeras från länder med sämre miljöhänsyn och djurskydd. Jag tror inte att Sverige klarar att vända trenden och hejda importökningen om inte huvudfokus vänds från nischen till det dominerande miljövänliga svenska jordbruket. Kommuner bör endast upphandla mat som uppfyller stränga krav på god miljöhänsyn och djurskydd i nivå med den standard vi kräver av vårt eget jordbruk, därefter kan man välja hur mycket eko man vill sträva efter.
Här några länkar, nummer noll, nummer ett, nummer två, nummer tre, nummer fyra och nummer fem.
Idag har jag debatterat potatisodling (bladmögel, kemisk bekämpning, genteknik och eko) samt om världen kan försörjas genom en massiv övergång till odling utan tillförsel av mineralgödsel vilket sänker avkastningen med upp till 40 procent.
Debatten skedde i P1 morgon och med/motdebattör var svenska naturskyddsföreningens generalsekreterare, min agronomkollega Svante Axelsson.
En utgångspunkt var att svensk potatis bekämpas mot bladmögel ett antal gånger under odlingssäsongen, och att den svampbekämpningen är 20 procent av den totala i jordbruket. Vore det inte bättre att köpa ekopotatis, som sedan länge står för 2-3 procent av produktionen. Den drabbas hårt av bladmöglet, avkastar betydligt mindre och kostar dubbelt så mycket. Eftersom växtnäringstillförseln främst består av grön- och stallgödsling är läckagerisken betydande på de lätta potatisjordarna.
Visst ska den övertygade köpa ekopotatis. Men viktigast är, menar jag, att köpa svenskproducerad potatis. Våra regelverk är strängare än i andra länder och potatisen bekämpas 2-3-4 gånger mer i England, Belgien och Nederländerna, varifrån importen ofta kommer.
Det finns nu en potatissort, Fortuna, som utvecklats med genteknik. Det kombinerar god avkastning och kvalitet med hög motståndskraft mot det fruktade potatisbladmöglet, som år 1845 gjorde att 750.000 irländare svalt ihjäl och som på 1860-talet hårt drabbade norra Europa.
Om Fortuna fick odlas skulle svampbekämpningen inte behövas och den ekologiska odlingen starkt gynnas. Tyvärr säger SNF, Krav och Miljöpartiet m fl blankt nej till denna potatissort. Jag är däremot öppen för att växtförädling genom genteknik, under sträng kontroll, bör kunna accepteras.
Svante Axelsson öppnade i vår debatt för att acceptera gentekniken. Mycket intressant, eftersom naturskyddsföreningen, Krav och miljöpartiet med flera kräver 100-procentiga garantier för att acceptera gentekniken och hittills har sagt blankt nej till all användning.
Svante Axelsson och SNF vill se en massiv övergång i världsjordbruket till ekokonceptet, dvs blankt nej till mineralgödsling med mera. Han hävdar att en ekofiering av Afrikas jordbruk skulle fördubbla skördarna och mer.
Visst måste skördarna i Afrika flerdubblas, till skillnad från övriga kontinenter står Afrikas livsmedelsproduktion och stampar med oförändrat usla skördar sedan 50 år, trots allt utvecklingsbistånd. Självklart ska bra växtföljder och gröngödsling börja tillämpas liksom andra resurseffektiva tekniker, och allra viktigast är att Afrikas länder inte suger ut sitt jordbruk utan ger det möjlighet till utveckling och lönsamhet.
Men att som naturskyddsföreningen intala politiker och medborgare att Sveriges, Europas, Afrikas och världens livsmedelsförsörjning skulle kunna vidmakthållas vid en massiv övergång till ekokonceptet och alltså helt avstå från tillförsel av växtnäring genom mineralgödsling, avstå från alla kemiska bekämpningsmedel och avstå från motståndskraftiga sorter utvecklade med genteknik, det är att vilseleda människor och spela rysk roulette med världens livsmedelsförsörjning!
Det är faktiskt närmast tragiskt, tycker jag, att den hedervärda naturskyddsföreningen så lite engagerat sig för att stå upp för den svenska livsmedelsproduktionen när den minskat så starkt med nära en tredjedel på 25 år. Svante Axelsson bekräftade sitt ensidiga fokus när han rådde lyssnare att hellre köpa ekologiskt, varifrån i världen det än odlats eller producerats, än att köpa närodlat från Sverige framtaget genom fotosyntesen på svenska åkrar och betesmarker.
Mitt råd är att först och främst köpa svenskproducerat mat, eller i varje fall mat producerad enligt de stränga miljöhänsyn och djurskyddsregler vi har i Sverige. Vårt kalla klimat och vår goda etik är också starka argument. Därnäst kan kommuner och konsumenter gärna prioritera det ekologiska. Med tanke på att det är 30-60 procent dyrare begränsar det dock möjligheterna för kommuner med begränsade resurser och för vanliga barnfamiljer och ensamstående föräldrar att i stor skala göra detta.
Det finns självfallet ingen rent "ekologisk odling" eftersom all odling innebär stora ingrepp i ekosystemet genom utdikning av vatten, stenbrytning, plöjning, jordbearbetning, ogräsbekämpning, växtnäringstillförsel osv. Det som på 1980-talet startade som "alternativ odling" (nu "ekologisk odling") med ca 0,2 procent av produktionen i Sverige har på 25 år mångdubblats till 4-5 procent av produktionen och anses av många politiker vara det enda miljöalternativet i jordbruket. Produktionen sjunker med upp till 40 procent och merkostnaden vid inköp är mellan 30 och 60 procent, men det är en viktig nisch, en spjutspets, och fyller ett stort behov för de som är ideologiskt övertygade om ekoproduktionens välsignelser och/eller har råd att betala merpriset.
Min stora upprördhet gäller att det moderna miljövänliga jordbruket i övrigt i Sverige, som står för 95 procent av produktionen, och som också det är ett bra miljöalternativ inom ramen för världens strängaste miljö- och djurskyddslagar, ett kallt klimat och en god etik, samtidigt har minskat med nära en tredjedel på 25 år. Istället har importen av mat från länder som läcker mer till Östersjön och har sämre djurskydd ökat från 25 till 50 procent så att Sverige idag är Europas kanske mest importberoende land med nära 50 procent importerat.
Jag är kritisk till de kommuner som skaffar sig en helgongloria genom att köpa in 10-20 procent ekolivsmedel av sin matupphandling (i praktiken kaffe, mjölk och bananer) samtidigt som resterande uppköp oftast importeras från länder med sämre miljöhänsyn och djurskydd. Jag tror inte att Sverige klarar att vända trenden och hejda importökningen om inte huvudfokus vänds från nischen till det dominerande miljövänliga svenska jordbruket. Kommuner bör endast upphandla mat som uppfyller stränga krav på god miljöhänsyn och djurskydd i nivå med den standard vi kräver av vårt eget jordbruk, därefter kan man välja hur mycket eko man vill sträva efter.
Här några länkar, nummer noll, nummer ett, nummer två, nummer tre, nummer fyra och nummer fem.
Idag har jag debatterat potatisodling (bladmögel, kemisk bekämpning, genteknik och eko) samt om världen kan försörjas genom en massiv övergång till odling utan tillförsel av mineralgödsel vilket sänker avkastningen med upp till 40 procent.
Debatten skedde i P1 morgon och med/motdebattör var svenska naturskyddsföreningens generalsekreterare, min agronomkollega Svante Axelsson.
En utgångspunkt var att svensk potatis bekämpas mot bladmögel ett antal gånger under odlingssäsongen, och att den svampbekämpningen är 20 procent av den totala i jordbruket. Vore det inte bättre att köpa ekopotatis, som sedan länge står för 2-3 procent av produktionen. Den drabbas hårt av bladmöglet, avkastar betydligt mindre och kostar dubbelt så mycket. Eftersom växtnäringstillförseln främst består av grön- och stallgödsling är läckagerisken betydande på de lätta potatisjordarna.
Visst ska den övertygade köpa ekopotatis. Men viktigast är, menar jag, att köpa svenskproducerad potatis. Våra regelverk är strängare än i andra länder och potatisen bekämpas 2-3-4 gånger mer i England, Belgien och Nederländerna, varifrån importen ofta kommer.
Det finns nu en potatissort, Fortuna, som utvecklats med genteknik. Det kombinerar god avkastning och kvalitet med hög motståndskraft mot det fruktade potatisbladmöglet, som år 1845 gjorde att 750.000 irländare svalt ihjäl och som på 1860-talet hårt drabbade norra Europa.
Om Fortuna fick odlas skulle svampbekämpningen inte behövas och den ekologiska odlingen starkt gynnas. Tyvärr säger SNF, Krav och Miljöpartiet m fl blankt nej till denna potatissort. Jag är däremot öppen för att växtförädling genom genteknik, under sträng kontroll, bör kunna accepteras.
Svante Axelsson öppnade i vår debatt för att acceptera gentekniken. Mycket intressant, eftersom naturskyddsföreningen, Krav och miljöpartiet med flera kräver 100-procentiga garantier för att acceptera gentekniken och hittills har sagt blankt nej till all användning.
Svante Axelsson och SNF vill se en massiv övergång i världsjordbruket till ekokonceptet, dvs blankt nej till mineralgödsling med mera. Han hävdar att en ekofiering av Afrikas jordbruk skulle fördubbla skördarna och mer.
Visst måste skördarna i Afrika flerdubblas, till skillnad från övriga kontinenter står Afrikas livsmedelsproduktion och stampar med oförändrat usla skördar sedan 50 år, trots allt utvecklingsbistånd. Självklart ska bra växtföljder och gröngödsling börja tillämpas liksom andra resurseffektiva tekniker, och allra viktigast är att Afrikas länder inte suger ut sitt jordbruk utan ger det möjlighet till utveckling och lönsamhet.
Men att som naturskyddsföreningen intala politiker och medborgare att Sveriges, Europas, Afrikas och världens livsmedelsförsörjning skulle kunna vidmakthållas vid en massiv övergång till ekokonceptet och alltså helt avstå från tillförsel av växtnäring genom mineralgödsling, avstå från alla kemiska bekämpningsmedel och avstå från motståndskraftiga sorter utvecklade med genteknik, det är att vilseleda människor och spela rysk roulette med världens livsmedelsförsörjning!
Det är faktiskt närmast tragiskt, tycker jag, att den hedervärda naturskyddsföreningen så lite engagerat sig för att stå upp för den svenska livsmedelsproduktionen när den minskat så starkt med nära en tredjedel på 25 år. Svante Axelsson bekräftade sitt ensidiga fokus när han rådde lyssnare att hellre köpa ekologiskt, varifrån i världen det än odlats eller producerats, än att köpa närodlat från Sverige framtaget genom fotosyntesen på svenska åkrar och betesmarker.
Mitt råd är att först och främst köpa svenskproducerat mat, eller i varje fall mat producerad enligt de stränga miljöhänsyn och djurskyddsregler vi har i Sverige. Vårt kalla klimat och vår goda etik är också starka argument. Därnäst kan kommuner och konsumenter gärna prioritera det ekologiska. Med tanke på att det är 30-60 procent dyrare begränsar det dock möjligheterna för kommuner med begränsade resurser och för vanliga barnfamiljer och ensamstående föräldrar att i stor skala göra detta.