Min f.d kollega i försvarsutskottet Rolf K. Nilsson (M) har aldrig gillat försvarsberedningen, och ondgör sig ånyo över dess existens i ett blogginlägg. Han vill istället se en stående expertgrupp och behandling via regering och riksdag i vanlig ordning.
Johan Victorin på krigsakademins blogg Försvar och Säkerhet resonerar kring försvarsberedningen utifrån en positiv ingång. Även Wilhelm Agrell och Annika Nordgren Christensen skriver om beredningen i Officerstidningen.
Både Rolf K. Nilsson och jag är väl "jäviga" i frågan, han som dåvarande ledamot i försvarsutskottet men inte i beredningen och jag som ledamot i båda.
Med Rolfs resonemang torde väl de flesta statliga utredningar kunna underkännas av samma skäl, de omfattar inte hela riksdagsutskott utan består ofta av personer från varje politiskt riksdagsparti.
Tyvärr kan inte "alla" vara med i statliga kommittéer och beredningar. Ändå har nu försvarsberedningen växt, från 7 ledamöter 2007 och 2008 till 12 ledamöter 2012. Ökningen beror på att de två stora partierna på senare tid fått med 2 extra ledamöter vardera i utredningar och beredning utöver den ledamot som varje parti har. Det kanske är bra men det kanske inte underlättar effektiviteten och dialogen om man blir alltför många (det finns ju också sekreteriat (3 st) och representanter för departement och myndigheter (7 st). Och vad är bäst, en för varje parti oavsett storlek eller också viss proportionell tillsättning?
Däremot är det klart positivt att de två stora partierna tillfört tung utrikespolitisk kompetens i beredningen genom ordf. och v.ordf i utrikesutskottet.
Jag gillar alltså att riksdagens partier tillsammans med regeringen gör en gemensam omvärldsanalys och sedan också söker landa denna i konsekvenser för försvarets utformning. Frågan om vårt försvar och säkerhet är så central att det har ett stort värde att ha gemensamma referensramar och att försöka hitta en så bred samsyn som möjligt, både i analys och i försvarets utformning och storlek.
Därför tillsattes efter andra världskriget regelbundet försvarskommittéer inför de femåriga försvarsbesluten, bestående av en från varje parti skulle jag tro. Från 1990-talet förändrades detta så att försvarsberedningen tillsattes istället.
Rolf K. Nilssons modell med expertgrupper som gör bedömningar och lägger förslag som sedan direkt går till riksdagen tycker jag är sämre än att de folkvalda själva deltar i utredningar och beredningar i särskilt viktiga frågor. Däremot ska ju alltid myndigheters och experters analyser och förslag tillföras beredningsarbetet inför riksdagsbeslut, från t ex Försvaret, MUST och FOI.
Att tillsättandet av kommittéer och beredningar innebär att t ex försvarsutskottet i sin helhet inte är med är ett faktum, och jag kan förstå kritiken. Men, som sagt, försvarsutskottet är 17 ledamöter och många suppleanter, och när frågor behöver analyseras och processas behöver det ibland ske i mindre grupper. Självfallet är det viktigt att arbetet bedrivs så transparent som möjligt och att resultatet presenteras så att alla har samma referensramar inför den fortsatta behandlingen.
Johan Victorin på krigsakademins blogg Försvar och Säkerhet resonerar kring försvarsberedningen utifrån en positiv ingång. Även Wilhelm Agrell och Annika Nordgren Christensen skriver om beredningen i Officerstidningen.
Både Rolf K. Nilsson och jag är väl "jäviga" i frågan, han som dåvarande ledamot i försvarsutskottet men inte i beredningen och jag som ledamot i båda.
Med Rolfs resonemang torde väl de flesta statliga utredningar kunna underkännas av samma skäl, de omfattar inte hela riksdagsutskott utan består ofta av personer från varje politiskt riksdagsparti.
Tyvärr kan inte "alla" vara med i statliga kommittéer och beredningar. Ändå har nu försvarsberedningen växt, från 7 ledamöter 2007 och 2008 till 12 ledamöter 2012. Ökningen beror på att de två stora partierna på senare tid fått med 2 extra ledamöter vardera i utredningar och beredning utöver den ledamot som varje parti har. Det kanske är bra men det kanske inte underlättar effektiviteten och dialogen om man blir alltför många (det finns ju också sekreteriat (3 st) och representanter för departement och myndigheter (7 st). Och vad är bäst, en för varje parti oavsett storlek eller också viss proportionell tillsättning?
Däremot är det klart positivt att de två stora partierna tillfört tung utrikespolitisk kompetens i beredningen genom ordf. och v.ordf i utrikesutskottet.
Jag gillar alltså att riksdagens partier tillsammans med regeringen gör en gemensam omvärldsanalys och sedan också söker landa denna i konsekvenser för försvarets utformning. Frågan om vårt försvar och säkerhet är så central att det har ett stort värde att ha gemensamma referensramar och att försöka hitta en så bred samsyn som möjligt, både i analys och i försvarets utformning och storlek.
Därför tillsattes efter andra världskriget regelbundet försvarskommittéer inför de femåriga försvarsbesluten, bestående av en från varje parti skulle jag tro. Från 1990-talet förändrades detta så att försvarsberedningen tillsattes istället.
Rolf K. Nilssons modell med expertgrupper som gör bedömningar och lägger förslag som sedan direkt går till riksdagen tycker jag är sämre än att de folkvalda själva deltar i utredningar och beredningar i särskilt viktiga frågor. Däremot ska ju alltid myndigheters och experters analyser och förslag tillföras beredningsarbetet inför riksdagsbeslut, från t ex Försvaret, MUST och FOI.
Att tillsättandet av kommittéer och beredningar innebär att t ex försvarsutskottet i sin helhet inte är med är ett faktum, och jag kan förstå kritiken. Men, som sagt, försvarsutskottet är 17 ledamöter och många suppleanter, och när frågor behöver analyseras och processas behöver det ibland ske i mindre grupper. Självfallet är det viktigt att arbetet bedrivs så transparent som möjligt och att resultatet presenteras så att alla har samma referensramar inför den fortsatta behandlingen.