söndag, maj 18, 2008

Signalspaning - en svår avvägning!

Signalspaning för att trygga Sveriges säkerhet innebär ett integritetsintrång, självklart, och det bästa vore en värld sådan att detta inte behövdes.

Centerpartiet accepterar behovet av en strikt reglerad signalspaningsverksamhet för att förebygga militära hot och terror, och vi har under utarbetandet av proposition och utskottsbetänkande drivit på så att en rad integritetsförstärkningar har tillförts i det slutliga förslaget. Vi drev bl.a. fram en kontrollstation så att lagen om några år ska utvärderas med ledning av gjorda erfarenheter framförallt från integritetsperspektiv.

Utskottsbetänkandet tillstyrktes av en riksdagsmajoritet förra året, men bordlades på grund av att att minoritetsskyddet utlöstes.

Signalspaningen behöver regleras bättre än idag och därför behövs den nya lagen. Det vore inte bra om Sverige skulle utvecklas till en fristad för terrorister att planera sina fruktansvärda dåd världen över.

Jag är stolt över hur mycket vi lyckades förbättra de förslag som socialdemokraterna lämnade efter sig, men samtidigt väl medveten om hur fruktansvärt svår den här frågan är. Men politik och att regera är att ta ansvar för att besluta i mycket svåra frågor, alliansregeringen och riksdagsmajoriteten gjorde det i fjol och vi står fast vid vår uppfattning i år.

Sakta i backarna om försvaret!

Jag har i olika sammanhang uttalat att det självfallet inte går att på en månad genomlysa försvaret och komma med genomarbetade förslag om framtidens struktur, ÖBs förslag får ses som ett första inspel som måste bearbetas djupare av både ÖB och regeringskansliet. De radikala förslagen måste ställas mot ÖBs bedömning att försvaret då inte fullt ut kan fullgöra sina uppgifter, vilket självfallet kräver stor eftertanke.

Det är centralt att först lägga fast försvarets långsiktiga inriktning i december, innan betydande förändringar vidtas. Sakta i backarna innan dess, alltså.

Man bör i ett längre perspektiv analysera hur Sverige tar sitt ansvar för fred och säkerhet internationellt relativt jämförbara länder, vilket jag och andra ju funderar kring i försvarsberedningen. Viktigt med en öppen debatt om detta.

För 20 år sedan låg Sverige tillsammans med Norge i topp bland de nordiska länderna vad gäller försvarskostnader i procent av BNP, 2,5 procent. Idag ligger Sverige i botten tillsammans med Finland, 1.3 procent. Lyckas vi genomföra de aviserade besparingarna på 3-4 miljarder torde vi ligga klart lägst. Vi är militärt alliansfria till skillnad mot Norge och Danmark, hur ska det spela in? Under 2000-talet har EUs genomsnittliga försvarskostnader i procent av BNP ökat till 1,75 procent, medan Sveriges har sjunkit.
(en del ifrågasätter "procent av BNP-måttet". Det är ändå en internationellt vedertagen jämförelse. BNP-utvecklingen i västeuropa och norden har också länge varit rätt likartad. Självfallet är det måttet bara en av de parametrar som bör användas när vi jämför försvarets storlek och slagkraft i olika länder).

Min spontana tanke är nog att Sverige som militärt alliansfritt land bör ligga i samma härad som våra nordiska grannar. Vi bör ta vår del av ansvaret för fred och säkerhet internationellt.Det är viktigt att Sverige förhåller sig till utvecklingen i omvärlden och redovisar sin långsiktiga målsättning.