söndag, november 17, 2013

Mycket allvarsamma budskap från Sveriges Försvarsmakt.

Försvarsmaktens färska perspektivplan (långtidsplan) kom för en tid sedan, och ska tas på mycket stort allvar. Generallöjtnant Jan Salestrand redovisade den på ett seminarium med Folk och Försvar nyligen.
 
Annika Nordgren Christensen med bakgrund i riksdagen (MP) och försvarsberedningen är en kunnig och med all rätt respekterad försvarsdebattör. Hon gjorde snabbt denna analys av perspektivplanen, som jag i mycket kan instämma i, under bloggrubriken "Ett rop på hjälp"!
 
Så här inleder N. Christensen: "För en försvarsintresserad person är den sprängfylld med politisk dynamit. Försvarsmakten gör helt enkelt kaos med halvkvävda försköningar eller tillrättalagda beskrivningar om problem (och utmaningar) och den övergripande slutsatsen är att hela dokumentet är ett rop på hjälp – eller i alla fall ett rop på vägval och definitioner som endast den politiska nivån kan och ska göra."
 
N. Christensens tolkning av försvarsmaktens beskrivning av försvarspolitikens vägval är att det inte främst handlar om kvantitet eller kvalitet (smalare med kvalitet gäller) utan "det stora vägvalet handlar istället om att antingen redovisa för medborgarna att vi har ett försvar som bygger på nästan omedelbar hjälp från andra, i hela skalan kränkning – krig och att tydligt ta ansvar för det genom att säga att det räcker och att det är rimligt, eller ta debatten och beslutet om att ingå ömsesidiga försvarsgarantier genom NATO-medlemskap."
 
Det är ord och inga visor.
 
N. Christensen lyfter vidare fram bl a följande i perspektivplanen:
 
* Försvarsmakten efterlyser en modern allomfattande nationell säkerhetsstrategi som tar ställning till nationella intressen och som inkluderar militära hot.
 
* Försvarsmakten anger att insatsorganisation 14 inte kan intas med nuvarande resurser, och att konsekvenserna av prolongerade anslagsramar är så omfattande för den operativa förmågan 2020 att det fordras en översyn av Försvarsmaktens uppgifter. Den gradvisa reduceringen av operativ förmåga får efter hand allt mer omfattande konsekvenser.
 
* Försvaret har endast förmåga att kortvarigt ta upp striden mot en kvalificerad motståndare samt begränsad uthållighet vid en utdragen kris. Förmågan att framgångsrikt möta ett begränsat väpnat angrepp saknas, utöver att kortvarigt kunna ta upp striden. Reduceringen av delar eller hela krigsförband innebär att uthålligheten att hantera systematiska kränkningar nedgår ytterligare och att det endast kan ske under begränsad tid med geografiska begränsningar eller genom delat ansvar med andra. Samtliga koncept fordrar ett internationellt militärt samarbete som tillåter operativa och praktiska förberedelser för taktiska förband. Vidare krävs militärt stöd vid väpnat angrepp eller vid en utdragen kris.
 
* För att klara ekonomin inom nuvarande försvarsramar måste förband läggas ned och förmågor väljas bort, samtidigt som nya förmågor behöver utvecklas (Cyber, rymd, obemannade system mm).
 
* "Eftersom politikerna har bestämt sig för att Sverige inte ska vara NATO-medlem, men att vi ska försvaras av och med NATO, måste vi vara beredda på att man i ett krisläge kommer peka på Försvarsmakten och ge order om att det vi inte har fått i uppgift ändå ska fungera, varför det vore ganska bra om vi kan få det i uppgift redan innan, typ." (N. Christensens egen tolkning av ett viktigt stycke i perspektivplanen).
 
Försvarsforum där bl a Kungl. Krigsvetenskapsakademin ingår, ordnade ett intressant Natoseminarium för några veckor sedan, som Annika Nordgren Christensen modererade. I Norge deltog bl a Norges förre ÖB och i Sverige bl a förre ambassadören Sven Hirdman, som talade för den svenska alliansfriheten med alla argument som vi känner från förra seklet och som säkert har en relevans även idag, även om oerhört mycket har hänt i omvärlden sedan dess.
 
N. Christensen har också gjort ett intressant blogg inlägg om det försvarspolitiska läget inför försvarsberedningens kommande rapport nr 2, "det svenska samförståndet". Hon redovisar där sitt "värstascenario" inför nästa  försvarsbeslut: "Mitt värstafallscenario är att nästa försvarsbeslut blir ett sammelsurium av olika intressen och symboliska vinster, istället för ett konsekvent och sammanhållet system som är användbart, används aktivt internationellt och förmår att plugga in i andra försvarsmakter, hur magert eller fett det än må vara.".
 
Jag är, som ledamot i försvarsberedningen,  naturligtvis betydligt mer optimistisk! Dock är perspektivplanen ett dokument som jag tar på mycket stort allvar, och beredningens uppgift är inte lätt i avvägningen av resursnivå och inriktning. Min uppfattning är naturligtvis också att perspektivplanens budskap entydigt visar på vikten av att nu i bred politisk enighet t ex låta försvarsberedningen få ett nytt uppdrag att från maj 20014 och till november 2015 analysera Sveriges militära allianser, vilket två försvarsberedningar uttalat, vilket Centerpartiet drivit länge och vilket KD nu anslutit sig till.
 
Utöver det självklara argumentet att en heltäckande omvärldsanalys kräver genomgång och analys av ett så centralt område som Sveriges militära samarbeten med andra demokratier, så är det andra avgörande argumentet att denna fråga är så viktig att det svenska folket behöver kunna ta del av en gedigen analys som underlag för en bred folklig dialog inför framtiden. Idag närmar sig Sverige Nato alltmer genom medlemskapet i Natos partnerskap för fred, genom deltagandet i olika Natoledda fredsinsatser, genom att öva i Nato Responce Force (NRF) mm utan att frågan analyseras. Min uppfattningen är nog att frågan faktiskt inte är lika dramatisk som tidigare, men det vet vi ju först efter analys och diskussion!
 
Jag vill också markera att jag tror att verkligheten nu talar så starkt för den analys som Centerpartiet vill ha att jag inte alls utesluter att t ex alliansen tillsammans med S och MP kan enas om detta!
 
Det tas ju fram andra analyser, och det diskuteras allt mer om dessa frågor, vilket jag ser positivt på. Projektet försvarsforum där Allmänna Försvarsföreningen (AFF) ingår är ett gott exempel på detta liksom den rapport som Kungliga Krigsvetenskapsakademien arbetar på liksom allt det gedigna arbete som Folk och Försvar gör. 
 
Här också några inblickar i hur Finland (utrikesminister Erkki Tuomioja i Ekots lördagsintervju) och Lettland (försvarsminister Artis Pabriks) resonerar. Även Finlands president diskuterar kring detta, vilket redovisas i detta kritiska inlägg  i Fri Värld magasin av ambassadör Pauli Järvenpää vid det säkerhetspolitiska institutet ICDS i Tallinn. Fri värld har kopplingar till bl a moderaterna. Ambassadör och statssekreterare i Försvarsdepartementet emeritus Sven Hirdman utvecklar i detta Brännpunktsinlägg argumenten mot svenskt medlemskap i Nato. Och Socialdemokraternas talespersoner i utrikes- respektive försvarspolitik skriver i UNT om vikten av fortsatt svensk militär alliansfrihet.