För cirka 25 år sedan valde politik och näring väg för det svenska jordbruket. Det skulle bli renast och djurvänligast, och dyrast. Jag skriver i ATL att en förutsättning för att det svenska jordbruket ska kunna vända decenniers av krympning (och ökad import) till att åter börja växa är att nya riksdagsmål för jordbruket beslutas. Huvudfokus måste nu flyttas från den viktiga ekonischen och till det moderna miljövänliga ("konventionella") jordbruket som står för 95 procent av produktionen. Dessutom behöver en parlamentarisk livsmedelskommitté tillsättas för att enas om riksdagsmål och om en kraftsamling för att av resurs-, djuromsorgs- och miljöskäl lyfta fram närproducerad mat från Sverige.
För cirka 25 år sedan valde politik och näring väg för det svenska jordbruket. Det skulle bli renast och djurvänligast, och dyrast.
Astrid Lindgren fick världens strängaste djurskyddslag i present. Näringen talade om fördubbling och att ta 2 procent av EU:s matmarknad.
Så blev det tyvärr inte. Sverige är tillsammans med åkerfattiga Norge bland de länder i Europa som nu har lägst självförsörjningsgrad, snart under 50 procent. Detta är en dramatisk utveckling, att jordbruk och livsmedelsindustri läggs ned för att konsumenter och kommuner köper billigare importmat i stället för den dyrare svenska maten.
Utvecklingen strider dock inte mot något politiskt uppsatt mål, helt enkelt därför att riksdagen inte har något mål om hur det svenska jordbruket i sin helhet ska utvecklas.
Huvudfokus riktas i stället ständigt mot hur just det ekologiska jordbrukets andel av den krympande produktionen ska kunna nå uppsatta mål, och hur den offentliga sektorn ska förmås att köpa 25 procent ekologiskt mat, var den än är producerad.
Riksdagens mål om och huvudfokus på ekojordbrukets utveckling har varit framgångsrik, eftersom ekoproduktionen med rejäla stöd till rådgivning, marknadsföring och miljö samt med växande efterfrågan och merpriser har mångdubblats under 25 år så att den nu svarar för 4 – 5 procent av produktionen och är en viktig nisch.
Det är samtidigt lika uppenbart att detta inte på något vis har stärkt jordbrukets konkurrenskraft i sin helhet mot importen, utan världens mest djur- och miljövänliga jordbruksproduktion i Sverige har i stället minskat med en tredjedel på några decennier.
Fokus i jordbruksdebatten måste nu flyttas till hur den dominerande miljövänliga produktionen - den "konventionella" - ska kunna öka sin konkurrenskraft och vända utvecklingen.
För att detta ska kunna ske måste riksdagens mål för jordbruket omarbetas och fokus riktas på att stärka det svenska jordbrukets konkurrenskraft i sin helhet. Mål styr och har betydelse!
Utöver detta är en bred kraftsamling från näringen, med stöd av politiker, konsumenter, industri och handel med flera helt nödvändig för att jordbruket åter ska börja växa. Sveriges växande sårbarhet vid allvarliga kriser måste också analyseras.
Jordbrukets konkurrenskraft måste ses över i ett EU-perspektiv vad gäller skatter, kontrollkostnader och ersättningssystem. Eftersom jordbruket krymper bör den beslutade dieselskattehöjningen på över 500 miljoner kronor ses över i en kontrollstation.
För att dessa genomgripande åtgärder ska kunna förverkligas i en samlad livsmedelsstrategi behöver enligt min uppfattning en parlamentarisk kommitté tillsättas.
Lägets allvar kräver detta, och utan en bred samsyn om nya mål och åtgärder torde den negativa utvecklingen vara mycket svår att vända för näringen.
Staffan Danielsson,
riksdagsledamot (C)
Läs även andra bloggares åsikter om jordbruk, ekoodling, mat, lrf, politik, centerpartiet, riksdagen, alliansen, socialdemokraterna
För cirka 25 år sedan valde politik och näring väg för det svenska jordbruket. Det skulle bli renast och djurvänligast, och dyrast.
Astrid Lindgren fick världens strängaste djurskyddslag i present. Näringen talade om fördubbling och att ta 2 procent av EU:s matmarknad.
Så blev det tyvärr inte. Sverige är tillsammans med åkerfattiga Norge bland de länder i Europa som nu har lägst självförsörjningsgrad, snart under 50 procent. Detta är en dramatisk utveckling, att jordbruk och livsmedelsindustri läggs ned för att konsumenter och kommuner köper billigare importmat i stället för den dyrare svenska maten.
Utvecklingen strider dock inte mot något politiskt uppsatt mål, helt enkelt därför att riksdagen inte har något mål om hur det svenska jordbruket i sin helhet ska utvecklas.
Huvudfokus riktas i stället ständigt mot hur just det ekologiska jordbrukets andel av den krympande produktionen ska kunna nå uppsatta mål, och hur den offentliga sektorn ska förmås att köpa 25 procent ekologiskt mat, var den än är producerad.
Riksdagens mål om och huvudfokus på ekojordbrukets utveckling har varit framgångsrik, eftersom ekoproduktionen med rejäla stöd till rådgivning, marknadsföring och miljö samt med växande efterfrågan och merpriser har mångdubblats under 25 år så att den nu svarar för 4 – 5 procent av produktionen och är en viktig nisch.
Det är samtidigt lika uppenbart att detta inte på något vis har stärkt jordbrukets konkurrenskraft i sin helhet mot importen, utan världens mest djur- och miljövänliga jordbruksproduktion i Sverige har i stället minskat med en tredjedel på några decennier.
Fokus i jordbruksdebatten måste nu flyttas till hur den dominerande miljövänliga produktionen - den "konventionella" - ska kunna öka sin konkurrenskraft och vända utvecklingen.
För att detta ska kunna ske måste riksdagens mål för jordbruket omarbetas och fokus riktas på att stärka det svenska jordbrukets konkurrenskraft i sin helhet. Mål styr och har betydelse!
Utöver detta är en bred kraftsamling från näringen, med stöd av politiker, konsumenter, industri och handel med flera helt nödvändig för att jordbruket åter ska börja växa. Sveriges växande sårbarhet vid allvarliga kriser måste också analyseras.
Jordbrukets konkurrenskraft måste ses över i ett EU-perspektiv vad gäller skatter, kontrollkostnader och ersättningssystem. Eftersom jordbruket krymper bör den beslutade dieselskattehöjningen på över 500 miljoner kronor ses över i en kontrollstation.
För att dessa genomgripande åtgärder ska kunna förverkligas i en samlad livsmedelsstrategi behöver enligt min uppfattning en parlamentarisk kommitté tillsättas.
Lägets allvar kräver detta, och utan en bred samsyn om nya mål och åtgärder torde den negativa utvecklingen vara mycket svår att vända för näringen.
Staffan Danielsson,
riksdagsledamot (C)
Läs även andra bloggares åsikter om jordbruk, ekoodling, mat, lrf, politik, centerpartiet, riksdagen, alliansen, socialdemokraterna