onsdag, november 18, 2015

880 kr skillnad i pension mellan jobb och garanti

Jag gillar att redovisa och diskutera kring det jag driver i politiken, just nu i riksdagen. Och få synpunkter, goda råd och kritik. T ex här på denna blogg.

Men ännu mer på några livliga debattforum på Facebook som jag medmodererar och är aktiv på. Var gärna med och diskutera där, Politisk Centerdebatt, öppen för alla på socialliberal grund som vill bredda och bidra, samt Politisk Allmändebatt, för debatt över block- och partigränser. Tipsa gärna andra med intresse för samhällsutveckling och politik om dessa.

Min avsikt var att även andra riksdagsledamöter och andra förtroendevalda kunde använda forumet som jag, och det sker en del men kunde gärna vara fler. Men mig träffar ni där och kan fråga om det ni vill, eller tala om vad ni tycker.

Jag har de senaste åren funderat kring om det svenska pensions- och bostadstilläggssystemet jämnar ut nettot efter skatt och bostadstillägg mellan den som tjänade 20.000 kr när hen gick i pension, jämfört med den som inga pensionspoäng har och får garantipension.

Jag och Centerpartiet har ju alltid drivit på för att fattigpensionärerna ska få en rimlig garantipension. Vi har lyckats rätt bra med det!

En pensionär som inte yrkesarbetat får nu i netto per månad efter garantipension minus skatt plus bostadstillägg ut 9.510 kr.

En pensionär som yrkesarbetat hela livet med en låg slutlön på 20.000 kr får i netto per månad efter garantipension minus skatt plus ett litet bostadstillägg (1.300 kr)  ut 10.390 kr.

Skillnaden i netto per månad är alltså 880 kr.

Om slutlönen var 25.000 kr blir motsvarande netto (inget bostadstillägg utgår) 10.820 kr per månad. Dvs en skillnad gentemot garantipensionären på 1.310 kr.

Det ska ju löna sig att arbeta, vilket också ska göra att man får en hygglig pension. Är man låginkomsttagare blir pensionen låg, som framgår ovan. Och den är inte så mycket högre än vad garantipensionärerna får ut i netto.

Skulle låginkomsttagaren ha en förmögenhet,i form av sommarstuga eller villa (OBS egen villa räknas ej) eller bankkonto eller aktier erhålles inget bostadstillägg och då sjunker nettot till 9.090 kronor, 420 kr mindre än garantipensionärens netto. Först när kapitalet har minskat eller försvunnit erhåller man de 880 kronorna mer. Det kanske är så att man även med kapital inte kommer lägre i netto än 9.520, men det ska jag forska vidare i.

Det jag grunnar på är om garantipensionärernas netto ska upp ytterligare, så att skillnaden till de som yrkesarbetat bli mindre? Jag känner tveksamhet inför detta. Kanske istället skillnaden är för liten?

Eller borde nettot öka för både den som yrkesarbetat och för garantipensionären? Eller mera för den ena?

Jag är tacksam för synpunkter! Kanske jag lägger en motion nästa höst. Men då måste jag ju ha kommit fram till vad jag tycker...

Jag har tagit fram en rapport från riksdagens utredningstjänst (RUT) som redovisar de siffror jag nämnt, och mycket mer. Är du intresserad av att få den så skriv till min epost staffan.danielsson@riksdagen.se. Blir ni många som är intresserade lägger jag ut den som ett eget blogginlägg.













söndag, november 15, 2015

Vi är överens - jag ser framåt!


I politiken kan man ibland tvista en del, främst med andra partier men ibland även inom det egna. Så även i livet i stort, främst utom men ibland även inom familjen.

Nu har jag och min gruppledare Anders W Jonsson talats vid igen, och vi är överens om att de begränsningar som ålagts mig inom riksdagsgruppen nu är borta. Det är jag mycket glad över och nu ser jag framåt. 

Vi är överens om att den gemensamt överenskomna arbetsordningen ska gälla, dvs om man som riksdagsledamot uttalar sig nationellt inom en annan talespersons område ska avstämning först ske med respektive talesperson. Avstämning innebär att talespersonen ska veta om vad som ska hända och ha möjlighet att ha synpunkter. 

Här länk till bakgrunden.

Tillagt 14 aug; Expressens K-G Bergström skriver om det som hände, och våra kommentarer i efterhand. Jag kan komplettera med att avstängningsbeslutet var inte något beslut av riksdagsgruppen utan ett ordförandebeslut möjligen förankrat i presidiet. Min uppfattning är att endast riksdagsgruppen, med alla berörda med, eventuellt kan ta avstängningsbeslut.


Ska riksdagsledamöter alltid marschera i takt?

Jag befinner mig naturligtvis i en för mig utsatt och ohållbar situation sedan jag avstängts från att delta i möten med Centerpartiets riksdagsgrupp när migrationsfrågor diskuteras kopplat till de partiöverläggningar som nu och då nu sker.


Jag anser mig inte ha brutit mot riksdagsgruppens "arbetsordning" vilket min gruppledare menar. Och jag anser att har vi olika uppfattningar om detta så är det inget som ska eller kan bestraffas, i varje fall inte på det oerhörda sätt som skett.

Vad handlar då detta om?

Det handlar om en viktig principfråga som inte bara rör Centerpartiets riksdagsledamöter och riksdagsgrupp utan alla riksdagsledamöter och partigrupper. En fråga som ständigt är och har varit aktuell.

Frågan kan formuleras så här; Vem avgör vilka debattartiklar, motioner, intervjuer och dylikt som en riksdagsledamot kan skriva eller ställa upp på? Är det den folkvalde riksdagsledamoten själv som alltid i sista hand äger det beslutet? (vilket jag hävdar). Eller kan denna rätt "avtalas bort" genom en arbetsordning för riksdagsgruppen som ger varje Talesperson i riksdagsgruppen rätt att inom sitt område förbjuda en annan riksdagsledamot att tex skriva en debattartikel eller en riksdagsmotion eller ställa upp på en debatt i Aktuellt? (vilket min gruppledare hävdar).

Jag har trott att den enda mening i arbetsordningen för vår riksdagsgrupp som åberopas som skäl för min avstängning - "Uttalar man sig nationellt inom en annan talespersons område ska avstämning först ske med respektive talesperson” - innebär samråd i syfte att bli överens. Det blir man säkert nästan alltid men någon gång kan ju man ha olika uppfattningar. I det läget är det den enskilde folkvalde ledamöten som fattar sitt beslut, anser jag, inte någon Talesperson som beslutar för den enskilde ledamotens räkning. 

Skulle arbetsordningen tolkas på annat sätt kommer jag att, när och om jag åter blir en fullvärdig medlem i riksdagsgruppen, att begära att meningen förtydligas. Skulle gruppmajoriteten anse att den folkvaldes rätt att själv i sista hand fatta sina beslut kan tas ifrån hen genom en arbetsordning i gruppen faställd med majoritetsbeslut så kommer jag att reservera mig mot detta. Jag ifrågasätter också om ett sådant agerande är förenligt med hur ramarna för en riksdagsledamots åsikts- och yttrandefrihet i sitt arbete är tänkta att fungera i vår demokrati och i mitt öppna och socialliberala parti där hög takhöjd i den politiska debatten genom seklerna har varit ett adelsmärke.

Min uppfattning är att takhöjden för att som riksdagsledamot delta i samhällsdebatten även i frågor där man har en annan uppfattning än partilinjen - t ex frågor om integritet, etik och moral kring signalspaning eller dödshjälp eller abort eller jakt - har blivit allt lägre med åren. Idag styr kommunikationsproffs mycket av alla partigruppledningars göranden och låtanden, och deras råd är att partilinjen i alla frågor bäst förs ut om riksdagsledamöterna ses som soldater i centerarmén (och andra arméer), marscherar i takt och alla utåt tycker som partilinjen. 

Jag är givetvis med på att lagarbeta i riksdagsgruppen och att ha partilinjen som utgångspunkt, men min bestämda mening är att det måste finnas ett större utrymme än idag för en enskild riksdagsledamot att delta i samhällsdebatten även i frågor där man har en minoritetsuppfattning i partiet, och utan att detta ska anses illojalt och bestraffas. Naturligtvis ska man alltid då redovisa att det är ens enskilda uppfattning och gärna vilken partilinjen är.

En alltför hård styrning från partigruppsledningarna gör, tror jag, att riksdagsledamöternas medverkan i samhällsdebatten hämmas, när man innan varje medverkan där man tycker lite olika först ska fråga om lov. Många blir då naturligtvis försiktiga och avstår hellre från att bidra i debatten än att sticka ut huvudet och bli tilltufsad.

Det är väl känt att inom totalitära rörelser som t ex kommunistpartier eller extremhögern finns inget utrymme för att avvika från partilinjen, då väntar utfrysning  eller uteslutning eller bestraffning i olika former. 

Jag är demokrat och socialliberal och förväntar mig att respekten för åsikts- och yttrandefrihet hålls mycket högt på alla plan i samhällsdebatten, inte minst hos de partier som deklarerar att de står för öppenhet och högt i tak!


(Jag är glad över att Gruppledaren i KD i åtta år Stefan Attefall har gjort detta inlägg på min Facebook-sida, vilket jag också besvarat:

Jag är tacksam för stöd från Stefan Attefall i en FB-kommentar på min FB-sida;
"Stefan Attefall Staffan, som gruppledare i åtta år har jag hyllat principen att politik är ett lagarbete och att alla arbetsordningar är ett frivilligt kontrakt som man går in i och som man eftersträvar att följa. Men när beslutet om hur man ska agera slutligen ska falla är det den enskilde riksdagsledamoten som har att fatta sitt beslut, och då kan inga gruppledningar i världen hindra hen från att agera. För mig är utestängningen av en ledamot från gruppmötet något unikt och principiellt märkligt."
"Staffan Danielsson Tack, Stefan, för ditt inlägg, jag uppskattar det verkligen! Jag begriper inte hur jag hamnat i denna situation. Hur kan takhöjden hos moderaterna vad gäller avstängning vara som en skyskrapa medan den i mitt liberala parti med högt i tak mera påminner om ett Attefallshus.., eller lägre?")























torsdag, november 12, 2015

Chockad, ledsen, upprörd. Och Avstängd.

Jag är sedan klockan kvart över 4 (em) den 11 november 2015 chockad, ledsen och upprörd. Min gruppledare i riksdagsgruppen Anders W Jonsson, tillika vice partiledare, meddelade mig då att jag tillsvidare utestängs från riksdagsgruppens möten när migrationsfrågor diskuteras, kopplat till när överläggningar sker med andra partier. (Och när sker inte sådana, i den största politiska fråga som Sverige nu har att hantera?).

Detta innebär att jag inte längre är en fullvärdig medlem av Centerpartiets riksdagsgrupp, och att jag naturligtvis inte längre på ett jämbördigt sätt kan föra fram mina synpunkter och påverka gruppens diskussioner och beslut.

Mitt partidistrikt i Östergötland, och de väljare som har valt mig, och kryssat mig (ca 10 %) utgår naturligtvis från att jag är fullvärdig medlem av riksdagsgruppen. Därför, när detta oerhörda har meddelats mig, har jag inget annat val än att upplysa dem om den nya situationen. Det är en omöjlig situation att bara jag och riksdagsgruppen i övrigt känner till detta, och inte de som jag representerar.

Jag har ingen förståelse för det beslut som, tror jag, Anders W Jonsson, har tagit. Skulle det vara förankrat i riksdagsgruppen har jag heller ingen förståelse för det.

Ibland i politiken har man ju olika uppfattningar, mellan partier och inom partier. Jag minns på rak arm inte någon tidigare riksdagsledamot för Centerpartiet som har utestängts från riksdagsgruppen, trots att det ibland har varit olika uppfattningar i aktuella och viktiga frågor som t ex Sveriges EU-medlemskap och om FRA-lagen mm. Ingen riksdagsledamot har då förvägrats att delta i riksdagsgruppens arbete trots att ledamöter som företrädde minoritetsståndpunkter stod fast vid dessa och deltog i samhällsdebatten inom och utom Centerpartiet.

I andra partier har väl någon gång någon ledamot lämnat sitt parti och möjligen har några det senaste seklet stängt av från någon riksdagsgrupp, men det måste vara extremt ovanligt.

Rimligen måste jag ha förbrutit mig väldigt allvarligt, när jag nu förvägras att vara med på en del av Centerpartiets riksdagsgrupps möten.?

Varför drabbar då denna bannbulla mig? Har jag varit illojal mot riksdagsgruppen? Har jag läckt information från riksdagsgruppens möten?

Absolut inte, enligt min uppfattning.

Anders W Jonsson menar att jag inte respekterat riksdagsgruppens arbetsordning, vilken gruppen på förslag från gruppledningen fastställt hösten 2014 och återigen denna höst.

Jag är oklar på om den är hemlig eller ej, men jag citerar här den enda mening som jag kan se att han åberopar när han säger att jag brutit mot den och därför ska utestängas från en del av gruppens möten.

Uttalar man sig nationellt inom en annan talespersons område ska avstämning först ske med respektive talesperson”.

Och underförstått, som jag nu förstår att Anders W Jonsson tolkar denna mening, innebär ”avstämning” att man avstår från att bli intervjuad eller skriva en debattartikel osv om man tycker annorlunda än gällande partilinje och om talespersonen anser att man ska hålla tyst.

Brott mot denna enda mening, vilket jag därtill nedan bestrider, renderar alltså denna sanslösa bestraffning. Naturligtvis finns det inget med i arbetsordningen att utestängning från gruppen kan följa om riksdagsgruppen/gruppens ledare bedömer att man brutit mot den.

Orsaken till gruppledarens beslut torde bero på att jag har fel uppfattning i sak (låt vara att centerpartiet genom migrationsuppgörelsen accepterat huvuddelen av det jag fört fram) och att jag inte borde föra fram det i sociala medier eller riksmedia.

Jag anser att jag är en lagarbetare och jag respekterar helt och fullt partistämmobeslut och den partilinje som gäller i olika frågor. Och visst ska man söka ligga lite lågt om man har avvikande uppfattning och är i minoritet.

Men! Ibland är en fråga så viktig att man trots gällande partilinje, som man givetvis respekterar, kan fortsätta att i samhällsdebatten föra fram sin uppfattning, som enskild riksdagsledamot i minoritet. Tex i EU-frågan, t.ex i FRA-frågan och det finns fler exempel. För egen del har jag t ex ett engagemang i frågan om rätten till självvald död, under stränga regelverk, vid svåra lidanden i livets slutskede.

Jag sa på partistämman i september, efter det att östgötamotionens att-satser om PUT och anhöriginvandring med massiv majoritet hade avslagits av stämman, att jag ”inte på ett bra tag ska tjata om detta inom centerrörelsen”. Det har jag heller inte gjort. Jag har också försökt att ligga lågt i samhällsdebatten vad gäller egna initiativ till debattartiklar osv. Däremot har jag fortsatt att diskutera sakfrågor i sociala medier, t ex på debattforumen Politisk Centerdebatt och Politisk Allmändebatt. Jag söker och vill vara en transparent riksdagsledamot som är nåbar och deltar i samhällsdebatten genom möten med människor både irl och på nätet.

Och  detta har jag i denna fråga gjort utifrån vad jag faktiskt tycker, men jag är ju hela tiden tydlig med att den är min personliga uppfattning, partilinjen är naturligtvis stämmans beslut.

Dock har sedan stämman två saker hänt som rimligen borde göra att jag ännu lättare borde kunna diskutera dessa frågor, eftersom Centerpartiet i migrationsuppgörelsen (MU, eller MÖ) till stora delar accepterat den östgötamotion som avslogs av stämman. Därtill har flyktingströmmen fördubblats eller mer sedan stämman och situationen är mycket pressad på olika sätt.

Så ser dock inte min gruppledare på detta. Stämmobesluten gäller alltjämt, trots att partiet accepterat östgötamotionen i stora delar.

Mitt ”brott”, för vilket jag alltså straffas med uteslutning från att delta i riksdagsgruppens arbete i vissa delar, är att jag diskuterar på sociala medier enligt ovan i påstådd strid med riksdagsgruppens arbetsordning.

Utlösande faktor var sedan att jag förra veckan fick en förfrågan från Aktuellt om jag i 21-sändningen kunde diskutera åldersbedömningar av ensamkommande barn när tveksamhet föreligger om de är under eller över 18 år, med barnläkaren Anders Järn.
Jag accepterade detta, eftersom jag diskuterat denna fråga sedan april 2012 då jag fick publicerat en helsida på DN Debatt, och sedan i många debattartiklar och blogginlägg och motioner genom åren.

Debatten blev inte av eftersom Anders Järn inte ställde upp, men jag informerade vår pressavdelning att jag hade tackat ja. Hade debatten blivit av hade jag givetvis informerat vår talesperson och pressavdelningen om detta också.

Detta ser Anders W Jonsson, och en del i riksdagsgruppen oerhört allvarligt på, så allvarligt att jag nu utestängs från riksdagsgruppen enligt ovan. Eftersom jag borde anmält till Talespersonen innan jag tackade ja, och då respekterat det ”råd” jag säkert skulle fått att tacka nej till att vara med.

Värt att notera är också att Centerpartiet i migrationsuppgörelsen accepterat att frågan om varför så hög andel av ensamkommande under 18 år till EU väljer Sverige (ca 25-30 % eller mer) ska analyseras.

Som sagt, jag borde kanske ha väntat någon vecka med att skriva detta, så ledsen och upprörd är jag. Men mycket viktiga samtal förs just nu mellan 6 av riksdagens partier om nödvändiga beslut på migrationsområdet, och jag har just utestängts från att vara med i riksdagsgruppen när detta diskuteras.

Detta måste jag kommunicera med mitt partidistrikt och med centerpartiets medlemmar och väljare i Östergötland. Därför detta blogginlägg, som jag gärna mottar synpunkter på, även gärna från Anders W Jonsson om jag alltför dåligt har lyckats ge uttryck åt hans grund för sitt agerande.


Jag kan också tillägga att jag i flera år har varit kritisk mot den begränsande regel jag citerat (även innan jag visste hur den tolkas av gruppledningen). Jag har känt en betydande oro att den hämmar oss enskilda riksdagsledamöter att genom frihet under ansvar delta i samhällsdebatten i olika frågor, om vi ständigt måste ”be om lov” innan vi ställer upp på intervjuer eller skriver debattartiklar eller motioner eller blogginlägg osv. Jag är med i ett frimodigt och öppet socialliberalt parti och jag anser att Centerpartiet måste ha högre i tak i sin riksdagsgrupp än vad det för mig förödande beslut som jag just har meddelats, innebär.

Jag är för stolt för att vädja till riksdagsgruppens ledare, eller till hela gruppen, att min avstängning  omedelbart upphävs, men min ärliga mening är att det vore märkligt och mycket oroande, på flera sätt, om inte detta sker.

Riksdagshuset, Stockholm, den 11 november 2015.


Staffan Danielsson, riksdagsledamot (C)

onsdag, november 04, 2015

Två starka skäl för ålderstest med röntgen!

Det är självklart mycket intressant att ha återvänt till riksdagen, där mycket domineras av DÖ och migration.

En del i migrationsuppgörelsen är att analys ska ske av varför så extremt många ensamkommande till EU under uppgivna 18 år väljer att ta sig till Sverige. Trots att Sverige bara är 2 % av EUs befolkning kommer 25-30 % av de ensamkommande under 18 år till Sverige.

Jag skrev redan i april 2012 på DN Debatt om detta, och har sedan gjort det fortlöpande. Jag är mycket trygg i min uppfattning att det vore rimligt att Sverige, likt övriga EU-länder, lät medicinska ålderstest i tveksamma åldersbedömningsfall vara en del av beslutsunderlaget.

Detta är dock svårt eftersom barnläkarföreningen rekommenderar sina medlemmar att vägra att utföra sådana test, på grund av de felmarginaler som naturligtvis finns. Om t ex endast testresultat som sa 20 år och mer skulle beaktas torde säkerheten vara hög, kanske typ 95 % eller mer (baserat på vad jag läst) för att det stämmer. Barnläkarna kräver vad jag förstår närmast 100-procentig säkerhet.

Även i andra länder finns samma principiella kritik från barnläkare. Här har dock politiker och myndigheter bestämt vad som ska gälla, och tester utförs.

I Sverige har migrationsverket kastat in handduken, och det är alltså barnläkarföreningen som just nu bestämmer att Sverige inte ska göra ålderstest.

Det är egentligen mycket anmärkningsvärt. I så fall borde väl barnmorskor som inte vill göra abort inte tvingas till det, t ex?

Men framförallt, vilka är det som bestämmer? Ansvariga myndigheter, och riksdag/regering, eller berörda barnläkare?

Mina argument för att Sverige borde låta medicinska åldersbedömningar vara en del av beslutsunderlaget för att bedöma ålder är 2.

För det första, kan ett litet EU-land i längden, vis större flyktingströmmar, ha väsentligt mer generösa asylregler än övriga EU-länder, om resultat blir att höga andelar av asylsökande till EU väljer det landet?  Jag bedömer inte att Sverige uthålligt klarar av att som nu ta emot 30 % av alla ensamkommande under 18 år till EU.

För det andra, det är viktigt av rättvise- och rättssäkerhetsskäl att Staten kontrollerar ålder, när det är så pass stora rättighetsskillnader mellan att söka asyl som barn under 18 år eller som vuxen över 18 år. Det är alldeles uppenbart att det är frestande att som 19-21-23-åring uppge sin ålder till 17, många gör det, oftast säkert på rekommendation av t ex sina flyktingsmugglare.

Jag kan förstå detta. Däremot har Staten då ett ansvar för att kontrollera detta. Om så knappast sker uppstår stora orättvisor mellan t ex de som korrekt uppger sin ålder till 20 eller 22 år och därmed söker asyl som de vuxna män de är,  och mellan dem som felaktigt uppger sig vara 17 och däremd beviljas asyl som barn. Det är heller inte rätt mot de barn som är 13-17 år gamla att placeras på boenden tillsammans med vuxna män över 18 år.

Av dessa två starka skäl borde Sverige i likhet med övriga EU-länder använda sig av medicinska ålderstester som en del i beslutsunderlaget för att fastställa ålder i tveksamma fall.